 |
| Alfred som skötte om sin dementa fru intill slutet. |
Som lillflicka tillbringade jag hur många timmar som helst sittandes på ryamattan framför tv:n och med mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan i Umeå som bästa lektyr.
Åååå, vad jag tyckte att det var intressant!
Där fanns bilder på olika sjukdomar .. , förfärliga bilder med människor som drabbats av elefantiasis och där var bilder på flera meter långa inälvsmaskar och där var utsträäääckta tungor och allt möjligt annat!
Nu, femtio år senare och mer än så, sitter jag återigen framför tv:n, men nu tittar jag på program som heter "Det kungliga lasarettet" (från Australien), 112 och ett danskt sjukhusprogram.
Det kungliga lasarettet visar ALLT .., och är oerhört intressant.
Såväl 112 som det danska akutprogrammet är mer ..., ja, det späds med häftig och vad någon nog tror är spänningshöjande musik .., det är ett evigt upprepande om vad som har hänt och vilka som arbetar och jag blir ofta sååå less på att titta eller lyssna.
Men brittiska Akuten, har allt!
Där får man också följa patienterna, men på ett helt annat sätt .., där träder personligheten hos anhöriga eller den sjuke själv fram .., män och kvinnor berättar om sina liv och drömmar .., allt vävs samman .., det blir inte bara en diagnos eller en häftig olycka med mycket blod .., och nästan alltid sitter jag med tårar i ögonen när eftertexten rullar.
Mest av glädje.
Någon häftig musik för att förhöja spänningen finns inte.
Det behövs inte.
Äldsta Dottern och jag själv sms:ar ofta där vi sitter - femtio mil ifrån varandra - men båda framför var sin tv och så skriver vi ..."åååå, han är väl underbar, den där Alfred!", eller ..."vilken snäll doktor!"
Idag såg jag reprisen av gårdagskvällens Akuten.
På bilden här ovanför ser ni Alfred, som en gång i livet arbetade som militär, nu är han kommen långt upp i åren och arbetar vidare som fönsterputsare -åååå, det trivs han med - och han visar hur man ska göra .., "det gäller att vara snabb och effektiv med fönsterskrapan!" säger han leende.-
Eller den unga tösen Shirley som sitter i väntrummet och tänker på sin morfar och allt vad han kom att betyda för henne och hur hon saknar honom, nu, när han inte längre finns! Hon berättar också om sitt liv och sina tankar om framtiden.
Och kvinnan som alltid har så bråttom och ramlade nerför trappan för att slutligen landa mot ett bord där hon närapå slog ut alla sina tänder .., och maken som sitter vid hennes sida på akuten och ber att hon ska ta det liiiite lugnare och när hon väl har blivit utskriven, ja, då får vi veta att den snabbfotade madamen har ramlat och brutit handleden igen!
Sånt.
Det är som att titta in i helt vanliga människors liv, tänk, vilken ynnest!
När jag i september åker till London, då skulle jag vilja besöka Kings College Hospital och dela ut stooora, stooooora fång med rosor till den här fantastiska personalen som så generöst delar med sig av sitt arbete och sina tankar, för att inte tala om patienterna som gör samma sak!
Det är vad jag skulle vilja göra.
