Och det blir bara värre med åren ...
Det är väl åldern förstås .., det här att man blir så otroligt lättrörd.
Igår upptäckte jag att den här till synes så sympatiske mannen Anders Gyhlenius, han som var med i tv-dokumentären "En svensk klasssiker" och där kämpade -
inte bara mot trettio mil på cykel eller nio mil på skidor - utan även mot sin cancersjukdom ..., ja,att han inte längre är i livet.
Och då, när jag då ligger på soffan och läser om denne kämpe med det breda leendet, då blir det för mycket .., och när jag ska högläsa för pv, då håller inte rösten.
"Oj, vad han såg snäll och trevlig ut!" säger jag.
Och sen läser jag en insändare där en kvinna som har arbetat som valförättare berättar om en äldre invandrad herre som kom till vallokalen i finaste kostymen och med slips, och när han hade avlagt sin röst, så böjde han sig fram och bugade så högtidligt.
Detta att få rösta .., att få bo i ett land där människor faktiskt
får gå till en vallokal och lämna sin röst .., det var så stort för honom!
"Men hör här ...!" säger jag till pv och ska just till att berätta om den där mannen, ja, då är det färdigt igen .., jag känner hur tårarna kommer.
Eller när jag läser dödsannonsen där den unga mamman - hon som i tv vittnade om hur eländig cancervården kan vara .., och nu inte längre är i livet - har skrivit "himlen är överskattad" ...,
samma sak!
Men det kan
också vara en sån enkel sak som att man tidigt en söndagmorgon råkar slänga en blick ut genom köksfönstret och så tänker man att .., men vilken
ljuvlig dag det verkar bli .., och man öppnar fönstret och hör småfåglarna kvittra och ser pv stå framåtlutad och rensa ogräs i potatislandet.
Bara en sån sak kan få hjärtat och ögonen att svämma över.
Min pappa var likadan.
När han tittade på filmer med Spencer Tracey eller Mickey Rooney, då satt pappa ofta och torkade tårarna med en blårödrutig näsduk som togs upp ur byxfickan ..., och när Silvia blev vårt lands drottning och skred fram mot altaret, då var det rena tåreflödet hos pappa ..."men så grann och fin hon är ...!"
Själv började jag storgråta 2:53 in i filmen här ovanför.
Det kanske är genetiskt, det där lipandet ...?
Och hur är det med er andra ...?
Är det samma sak för er ...?
Har det förändrats, eller är det ungefär som förut ...?
Berätta, om ni vill och har lust! hälsar lipsillen Bettan.