Och så ett extrafönster från Steninge ...

Igår efter jobbet - då, när jag mest satt och stirrade mot kaminen - ringde friherrinnan och undrade om jag ville ha en kopp eftermiddagskaffe? Först sa jag nej .., tröttheten var liksom så kompakt, men så tänkte jag att ..., jo, men det kunde ju vara trevligt och gav mig iväg.

Om ni bara visste hur fint hon har fått det!!

I en liten stuga, med högt i tak och takbjälkar och vita väggar och stort sovloft och pyttepyttelitet "kök" som sitter ihop med allrummet (där även sängen är), där bor hon nu, tillsammans med Shejken. Till havet och stranden går hon på några minuter (men utsikten mot havet har hon inte längre) och medan vi satt där och drack kaffe och kalasade på hennes goda kladdkakevariant, hördes vinden och regnet ., betydligt mera än i hennes tidigare boende.

En ganska stor veranda mot väster finns också.

Ja, tillvaron kan sannerligen förändras, men det här blir nog bra i slutänden.

Dagens fönster ....

... finns i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.
Helt obegripligt hur pelargonian och fredskallan blommar och står i!

Det är en regnig morgon .., gråtrist och väder och tack och lov för gott kaffe!
Den ekologiska varianten av Gevalia är underbart god; det var Kattis som vittnade om den saken i nån kommentar för bra länge sedan.

Morgonstudion på tv och det pratas om skådespelarmännen som uppfört sig värre än .., ja, svin uppför sig faktiskt inte alls dåligt, men .., ja, ni förstår. Vilka enorma egon dessa män måtte ha!

Inte en enda gång under mina mer än fyrtio år i butik, har jag varit med om ens tillstymmelse till sexuella trakasserier! Inte bland arbetskamrater eller chefer.
Däremot har jag sett män (kunder, alltså) stå och dregla över unga, vackra kassörskor - ja, helt ogenerat kunde dom stå och bara glo och det var liksom ingen hemlighet vad som rörde sig i deras hjärnor - och några av flickorna fick erbjudanden av manliga kunder, ja, sånt.

Utanför butiken där jag arbetar, där finns en större stolpe och på den har någon - för ett par år sedan - skrivit: "killar tänker med k*ken". Och även på landets största scen tycks det vara på det viset.

Det händer ....

... att jag ibland tänker att jag håller på att bli rubbad.
Jo, på fullaste allvar.

Det är som om detta att jag satt ett datum för min tid i affären har gjort att alla känslor ligger utanpå kroppen - ungefär som Prins Daniel som hade dem "all over the place"- .
Har jag tidigare tyckt att det har varit så där vanligt trivsamt på affären, så tycker jag nog att det är så underbart ljuvligt att få tillbringa sista månaderna där!

Och känslorna skenar iväg nåt så hemskt!
Alldeles rörd blir jag av vänliga kunder eller rara arbetskamrater; det är som om alla spärrar har lossnat. Och jag vill hinna med så mycket som möjligt!

Efteråt, när jag kommer hem, blir jag sittande framför kaminen där det då brinner en brasa och då är jag slut på som artist; då har det där känslosamma liksom lagt sig till ro lite och tur är ju det.

Just därför ska jag hålla mig lite och bara säga att det här är fyra människor som idag gjorde min dag.
Inge, 94 år .., Vivan i charken - alltid så vänlig -, chauffören från Helsingborg som kom med blommor (är egentligen ansvarig för chaufförerna, men på grund av sjukdom så fick självaste chefen sätta sig i en lastbil och köra ..., mellanbarn var han) och så Carla från Portugal, men numera Helsingborg (född i Angola).

Och så Erik och Kalle och en massa andra rara människor.

Nu ska jag susa iväg till friherrinnan i hennes fina boende (vita väggar, takbjälkar och höööögt i tak!) och få en kopp kaffe.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

Varsågod! 

Lite fönster, dörrar och gamla hus från Gagnefs Minnesstuga, Dalarna. 

Jag och mannen var på en liten utflykt idag.

Vid Gagnefs Minnesstuga är det så fint.

 

Utsikt över Österdalälven och även en liten del av Gagnefs kyrka syns till höger i bild. 

Finns många fler byggnader än den som jag fotat här. 

Kram Kerstin i Dalarna 

(IG - lifelivingitnow)

//Tack snälla Kerstin!  

Och så är det ....

.... REA hos den STORARTADE madamen i Göteborg!

Här kan ni titta in!

(Snyggt läppstift, Ann!)

Tack vare Rexxie ...



I ett tidigare inlägg - det handlade om fröautomater - kommenterar Rexxie så här:

Kollade på den här och kom och tänka på dig och fågelmatningen!

"Come, buy my bags full of crumbs.
Come feed the little birds, show them you care
And you'll be glad if you do.
Their young ones are hungry,
Their nests are so bare;
All it takes is tuppence from you."
Feed the birds, tuppence a bag,
Tuppence, tuppence, tuppence a bag.

Den sången (sååå vacker!) finns i ett medley i filmen här ovanför och den gjorde mig så glad, så glad! Och musiken - tänk - är inspelad vid avslutningen av Last night of the proms, och då stod vi ju i Hyde Park och sjöng med, just då, 2014, då vi var i London tillsammans med Anna, Micke, Maria, Emma, pv och jag själv och några kompisar till Emma. (Maria var dock den enda som gjorde oss sällskap kvar tills föreställningen var slut - där fick hon allt några pluspoäng ,-).

Kvinnan i den röda klänningen som sjunger så vackert är Ruthie Henshall, född 1967.
Arrangemanget är gjort av Anne Dudley och det är ju helt makalöst vad den människan hunnit med!





Av bara farten halkade jag in på Sound of Music, filmen som jag väl sett minst tio gånger, om det räcker. Det är likadant med den .., man (jag) blir bara så lycklig och kan sjunga med i nästan varenda melodi!
Och så hittade jag den här filmen - av dålig kvalitet, men ändå -  återföreningen mellan Julie Andrews och alla barnen von Trapp .., ja, från filmen! Härligt!

Tack Rexxie!
Allt detta tack vare dig!



Anne Dudley som jag skrev upp lite längre upp här, hon är kompositör och man faller nästan baklänges när man ser hur mycket musik hon har skapat!



Och här, musiken till Downton Abbey!

Tänk, om man kunde ...

På facebook dyker det upp ett inlägg från tidigare där någon har utmanat en att visa fem bilder av sig själv från förr och då är det den här som kommer upp.

Och jag blir så varm i hjärtat när jag tittar på fotografiet av den där lilla tösen med lockigt hår och luggen som hennes pappa - då på 60-talet - kämpar med nästan varje dag. Från byxans bakficka tar han fram en kam av plast.
"Kom Elisabet så får jag kamma dig!" säger han och drar han med kammen så att luggen kommer på sidan och han pillar in den lite bakom ena örat och säger att det blir bra.
Det är väldigt noga med sidbenan.

Hur ofta kom den där kammen fram?
Och hur totalt meningslöst var det inte?
Min lugg har alltid levt ett eget liv.

Och jag blir också varm i hjärtat när jag tittar på dom små vita skorna som inte ser så värst fina ut och strumporna som har korvat sig .., jag tänker att mamma nog inte brydde sig så värst i utanpåverk.
Klänningen hade grannen - tant Rut - stickat.

Fotot togs i Malå hos samhällets fotograf Åke Burwall.
Åke var en sån där människa som såg likadan ut genom hela vuxna livet; det var som om han var stöpt i ett stycke och så var det bra med det. Åkes fru hette Linnéa och brukade stå i affären - där man kunde köpa leksaker ( i en särskild hörna i butiken), pennor, papper, vykort, Agfa-filmrullar förstås, fotoramar, album, lösviktsgodis innan det ens var påtänkt (i glasbyttor med lock, jag brukade köpa sockerbitar, ni vet såna här lite sega ..) och så böcker, förstås.

Utanför butiken, på väggen mot Uddvägen, satt en godisautomat fylld med små chokladbitar och någon lite större variant. Det fanns dom (oftast pojkar) som sa att om man stoppade i myntet på ett alldeles särskilt sätt och så höll upp luckan som öppnades, ja, då kunde man öppna två luckor på en gång, men se, det lyckades jag aldrig med!

Sånt kan man komma ihåg när man tittar på ett svartvitt fotografi.
Jag skulle vilja krama om den där lillflickan och säga att ..."lilla vän, du ska veta att livet kommer att behandla dig så bra .., nej, det blir inte en helt rak linje, men ändå, du kommer en dag att gifta dig och få tre fina barn och barnbarn kommer du också att få och du kommer att flytta från Malå och bo i södra Sverige och kanske slutar du dina dagar i landet Halland".

Ungefär så.

Ps. Sedan många, många år tillbaka drivs Burwalls av Åke och Linnéas yngsta dotter Gudrun.
Gudrun och jag själv var klasskamrater från första till nionde klass; ingen hade så vacker handstil som hon! Gudrun fick i sin tur barn och hennes äldsta dotter heter Matilda och hon och vår Anna blev också klasskamrater och under många år bästa vänner. När Anna och Micke gifte sig, då hade denna Matilda gjort en film om Annas uppväxt (mest tonårstid) som var bara helt underbar och som visades på bröllopet! Bilden togs när pv och jag åkte upp till Malå något år efter att vi hade börjat träffas. Ds.

Dagens fönster ....

Hej!

Här kommer ett fönster från övervåningen på herrgården där vi är på planeringsdagar. Vi har inga slott i Värmland, istället har vi en massa fina herrgårdar.

Här finns både konferensanläggning, golfbana, ett lite ät kapell, en sjö och en massa Värmlandsskog runt om.  Var vi är? Jo på Dömle Herrgård.

Här på övervåningen serverades em-kaffet tillsammans med en ljuvlig blåbärspaj. Verkligen en må gott miljö!

Hälsningar från Turtlan.

//Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Minns i november ...

.. den ljuva september, men det ska jag säga, att november går inte heller av för hackor!
En mild blå himmel och mjuk luft.

Huset på bilden är det sista på Ejdervägen (eller det första) och där bor en sjuksköterska och hennes man som kommer från Grekland. Vänliga och ofta leende människor.
Vilken skillnad det blev när dom köpte huset för ett antal år sedan!! Nu är där blommor överallt och det är där den lilla rabatten finns, men nu är allt utblommat.

Här har vi korsat kustvägen är snart på Vitabergsvägen.
Till höger syns en lada eller byggnad som tillhör Lilla Stensjö.

Några timmar senare är himlen ljust blå och solfångarna har fått träda i tjänst.
Och snart jobb.

Tisdagmorgon i landet Halland ...

Vacker soluppgång och pv som cyklar iväg till stan vid sextiden.
Dryga två mil enkel väg.
Själv tittar jag på SVT:s Morgonstudion och tänker att nyheter varje kvart blir för mycket, en gång i halvtimmen hade räckt och däremellan om nånting exceptionellt har inträffat.
Nåja, att titta är frivilligt.

Och det brinner i Stockholm.
Äldsta dottern som arbetar natt på Karolinska Sjukhuset meddelar på familjechatten att alla beordrats stanna kvar på jobbet - det var väl kanske innan man visste omfattningen av branden -.
Reportern på plats rapporterar med jämna och ojämna mellanrum och får hitta på nya ordvändningar för att variera sig, ja, tills dess att nånting exploderar - osäkert vad -.

Skriver in arbetsschemat för november och december.
Arbetar extra julafton (tillsammans med Brooks, vi stänger klockan 15.00) och därefter juldagen och annandagen, tre röda dagar på raken kommer att ge fint utslag på januarilönen. Jo, bäst att gnida på medan tid är.

Nu stundar långrundan tillsammans med hundarna.
Båda sover gott och Nelly som är så svårväckt .., det tar nog en kvart innan hon piggnar till och under tiden ger hon mig "onda ögat" .., men varför ..., varför en promenad när man kan ha det så skönt i sin bädd!?

Ser ni ljusstaken på bilden?
Den är i järn och inhandlades i Skagen i fjol - det var kanske vid den här tiden - och om ni visste så jag tycker om den! Men så underligt .., duken är helt vit, men ser delvis blå ut på bilden!

Apropå Leif Östling och hans bolag ...

Nyhetsuppläsaren i SVT berättar att den just nu medie-heta Östlings bolag heter Laponia och Hertsoe.

"Men han måste ju vara från Norrbotten; Hertsön är en stadsdel i Luleå och Laponia vet man ju ..", säger jag till pv.

Kollar på nätet.
Jodå, uppvuxen i Luleå.

Dagens fönster ...

...känns nog igen ..., det sitter i ett gult litet hus nära en bäck och en stor hästhage.
Allt uti landet Halland.

Ulrikas bästa ..., lite på sluttampen.
(men det går ju lika bra).

Det allra bästa från den gångna veckan är helt klart lördagen. Då arrangerade min hemmaklubb rallytävling och jag jobbade som funktionär; något som jag faktiskt tycker är nästan lika roligt som att sitta i en rallybil själv.

Började 8 på morgonen med besiktning av de drygt 50 tävlande bilarna och det är så kul! 

Sen lite dötid under dagen, från själva funktionärandet. Då hinner man hänga på serviceplatsen och prata med folk och stämningen är så härlig, alla är glada och förväntansfulla och man träffar många vänner och bekanta och det blir många skratt och ja, jag ÄLSKAR det!

 

Avslutade dagen med att jobba i målet och det var också så kul för alla var så nöjda; bra vägar, roliga sträckor att köra, bra arrangerat var betyget.

12 timmar blev det och när kvällen kommer är man mer än mör, men ååh jag älskar såna dagar!

Ulrika.

Om lille Alvar och andra ...

På sin blogg berättar Steel City Anna att hon - liksom väl mest äldre herrar - ibland står och tittar på förbipasserande tåg. Och jag berättar då i min tur att lokföraren i Helsingborg, han kunde vittna om hur otroligt vanligt det är att män (mest män) står på olika ställen och filmar när tågen kommer körande och därefter läggs filmerna ut på nätet.
Tågnördar, kan man väl helt enkelt kalla dem.



Så här, till exempel.



Här får man hålla i hatten, om man nu har någon.
Själv hade jag behövt blöja.
(Varför sån fånig musik till filmen ...??)



Då är det nog mer trivsamt att följa Alvar på resa med tåg.
Vilket äventyr!
Och så underbart filmat!

När man har restaurang ....

I flera års tid har jag ägnat mig åt att servera småfåglar solrosfrön, ja, höst och vinter och lite på våren också. Fröautomaterna har varit många och av olika kvalitet.
Den här (bilden här ovanför) var fin, men där lossnade handtaget tämligen snabbt.
Aj, aj.

Denna, med tre olika rör (en för talgbollar eller bröd) fungerade ett tag, sen lossnade även det handtaget, men det kan man ju enkelt åtgärda genom att trä i en tunn ståltråd.
Dåligt ändå, tycker jag.

Men suveränt bra var den här från K-Rauta! (tack Bert!)
Så enkel och lätthanterlig!

Man vrider bara locket ett åttondelsvarv - klick - så sitter det fast.

Här kan man se mera av hur den ser ut.
På K-Rautas hemsida står det att den kostar 129:-, men var den verkligen så dyr?
Dom låg i en jättestor korg/låda och jag minns att jag tyckte att den var billig.

I eken, den som pv:s pappa en gång planterade, hänger fågelbordet, som egentligen är mer som ett hus. I flera år har det fungerat jättebra (man lyfter på taket bara och fyller på med frön), men nu är själva huset på väg att krackelera.
(Vad heter fågeln .., nu kommer jag inte på det, den som har näbben i kors nästan!)

Och ett av fågelhusets fönster har helt enkelt hamnat på marken!
Nej, dags att hitta ett nytt hus till dem!

Herr Fasan med tre hönor kommer också på besök nu på morgonen.
Det var likadant i fjol .., kan det vara samma familj?
Och nästan omöjliga at upptäcka är hönorna, som smälter in så fint bland löven.
(Skygga till tusen är dom också .., såååå försiktigt får man röra sig, annars flaxar dom skrikande iväg).

En sån här var det: en stenknäck!

Dagens fönster ...

... kommer från Kerstin i Dalarna och visar utsikten från Falu lasarett.
Tänk, när hantverkare verkligen fick visa vad dom gick för! Så vackert!


Tack Kerstin! Vilken tur att du tar med dig håven var gång du är på sjukhusbesök!

Det bästa .., så här blev det.

Helt ärligt ska jag säga att när några av er kom med förslaget att börja om med det här .., ja, att berätta om det som gjorde oss glada (nöjda, varma i hjärtat .., välj själv), då tänkte jag att det varar nog inte länge och jag fasade för att liksom mer eller mindre tvinga er att vara med ,-)
Jo, precis så.

Men ni är ju makalösa!
En snabb repetition.

Stora bilden visar det nya boendet i Lönsås för Anna-Lena How och hennes man John, ni vet, Anna-Lena i Tumba. (annalenahow på instagram).




Den som alltid drömt om att få lyssna till - och veta mera - om klockorna i Lönsås kyrka, kan titta på den här lilla filmen.

Sen nerifrån till vänster: det är Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow) som återigen hamnat på Falu lasarett, för vilken gång i ordningen vet jag inte! Kerstin som knappt har nånting kvar i sin mage och som ofta berättar på sitt ig-konto om hur det är leva på det viset.

Sen är det en bild härifrån, det är eken här utanför.



I Göteborg har den STORARTADE madamen varit på diabeteskontroll och träffat en sköterska som inte var som syster Rached i filmen Gökboet. Alla värden var kanonbra och det tackar Ann sitt LCHF-leverne för. På bilden (collaget) bjuder hon på langos - lchf-modell -.

Pitepalt, det hade Babsan i Uppsala hittat på Ica, vilket genererade en hel del glädje!

Och så kommer ännu en bild från Kerstin och Falu lasarett; bara för att den är så läcker.

Läcker är också kannan som walkaboutsweden - Barbro i Brämhult - fångat på bild. En stunds samvaro hos hennes svärmor, efter besöket på kyrkogården .., jo, det kändes bra.



Tredje bilden uppifrån till höger, det är Kattis bidrag. 
Tillsammans med yngste sonen (han, säkerhetsministern) hade dom tittat på Sagan om ringen, vilket gav upphov till en hel massa prat och tillsammansnärvaro.

Eva på Frösön .., hon hade fångat solnedgången och alla tända ljus och jag tänker ofta att hon kunde bli vykortsmakare.

Och så längst uppe till höger, den 2 meter långe sonen till Turtlans väninna, han som hjälpte till att baxa in den nya soffan i det värmländska huset.

Ingen bild hade Cecilia N i Härnösand skickat med, men hon var så himla glad över att hon - äntligen - har tagit upp det här med ridningen igen!

Tack alla rara bloggvänner för att ni delade med er!

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...
(som till slut köpte en grå beigegrå soffa .....)

Hej!

Efter många turer för att leta och kolla på soffa så kom vi äntligen till skott idag.

Släpkärra bokad och vi baxade in den 69 kg tunga förpackningen in i släpet. Väldigt lämpligt så ringde bästa kompis B med son H snart 2 meter lång exakt då. Med förslag på fika så kom de hit snabbt och hjälpte till.

Han på snart två meter kom in i vår hall som en rymdman med svart hjälm med nytaget körkort för lättviktsmotorcykel. Nu går den ”lille” på gymnasiet och är 16 år och mc:n den stod på gatan här.

- Vänta sa jag, måste få ta ett kort på dig!

Just det, att få besök av denna härliga kille som förr kallades för Lille H är min veckans bästa. Han är så härlig. Sen att få vår nya soffa på plats och det blev så bra är också en veckans bästa.

Får man bidra med två veckans bästa?
(Det får man verkligen!)

// Turtlan 

Så vackert att det nästan gör ont ...



Rodrigo Leao.
Fyllde 53 år den femtonde oktober.
Född i Lissabon.

På kvällsprommisen ....

.. med harry, springer en tjocksvansad räv över vägen.

Harry blir GALEN ..,sliter sig nästan .., skäller och vill jaga iväg inkräktaren.

Stövargenerna visar sig tydligt.