.... finns i det där gula huset på en kulle i landet Halland.
Och i det huset är det nu bara sexton grader varmt, men där ute strålar solen.
Himlen är ljust, ljust blå.
Från grannen Eckes tomt hörs motorsågljud.
lördag 11 november 2017
fredag 10 november 2017
Det bästa för Ann i Göteborg ...
(hon den STORARTADE ..)
Det bästa i veckan är den fina kaffeburken jag fick från Hemköp Plaza i Malmö. En fin grön burk från Zoegas med texten I
Skåne och med ett paket årets julkaffe i.
(hon den STORARTADE ..)
Det bästa i veckan är den fina kaffeburken jag fick från Hemköp Plaza i Malmö. En fin grön burk från Zoegas med texten I
Kaffet är mörkrostat med toner av fikon och smörkola och bönorna från ett kvinnokooperativ i Rwanda.
Jag
fick nys om burken via butikens Instagramkonto där det beskrevs hur man
köpte 2 kaffepaket i affären och då fick en burk på köpet.
Hur
skulle jag från Göteborg bära mig åt för att få tag i den här
dyrgripen. Jag skickade en kommentar och 2 dagar senare har jag ett
paket att hämta här.
Det
bästa var inte burken och kaffet (även om det var fint) utan att någon
på Hemköp i Malmö tog sig tid att svara och sedan fixa paket och skicka
till mig!
Omtanken och
servicen - så mycket det betyder. Dessutom fick de gratis
marknadsföring av mig på både bloggen, Facebook och Instagram. Win-win
alltså!
Tycker Ann
//Och jag bara ä l s k a r sån serviceanda!! hälsar Elisabet.
Det bästa för Eva på Frösön ....
(Hon som älskar att pyssla och teckna ...)
Hej!
Jag har två saker jag ser som det bästa, så här långt.
1 I tisdagskväll testade jag äntligen pennan som jag köpte i somras. Den där som kan måla vitt på andra färger. Jag hade länge längtat att få göra en snöflingebild. Du förstår att den pennan var en av de få saker som jag, i farten, fick med mig när det började brinna i stugan. Kameran, datorn, pennan och en kortisonsalva, det var de saker jag fick med mig. Jag har ingen aning om varför de två sistnämnda var viktiga att få med sig. Men pennan var rolig att leka med i alla fall
.
2 Igår var jag på loppis och fyndade. Tänk så mycket roligt man kan hitta. Jag ska göra små minijullandskap och letade efter glasburkar. Hittade flera stycken för runt tian stycke. Lite andra småsaker följde också med mig hem, sånt man kan bygga landskapen med. Nu väntar jag bara på lite prylar jag har beställt, sen blir det pyssla av. Sånt gör mig alldeles pirrig av glädje.
Kram Eva
//Elisabet skriver: nu är ju många av er som kommenterar här på sidan väldigt kreativa själva, men ni vet väl om att Eva säljer sina fina julkort?
(Hon som älskar att pyssla och teckna ...)
Hej!
Jag har två saker jag ser som det bästa, så här långt.
1 I tisdagskväll testade jag äntligen pennan som jag köpte i somras. Den där som kan måla vitt på andra färger. Jag hade länge längtat att få göra en snöflingebild. Du förstår att den pennan var en av de få saker som jag, i farten, fick med mig när det började brinna i stugan. Kameran, datorn, pennan och en kortisonsalva, det var de saker jag fick med mig. Jag har ingen aning om varför de två sistnämnda var viktiga att få med sig. Men pennan var rolig att leka med i alla fall
2 Igår var jag på loppis och fyndade. Tänk så mycket roligt man kan hitta. Jag ska göra små minijullandskap och letade efter glasburkar. Hittade flera stycken för runt tian stycke. Lite andra småsaker följde också med mig hem, sånt man kan bygga landskapen med. Nu väntar jag bara på lite prylar jag har beställt, sen blir det pyssla av. Sånt gör mig alldeles pirrig av glädje.
Kram Eva
//Elisabet skriver: nu är ju många av er som kommenterar här på sidan väldigt kreativa själva, men ni vet väl om att Eva säljer sina fina julkort?
Om Lisa-Kajsa Bernhardsdotter ...
En av mina allra trognaste vänner, ja, det är nog Dinah.
Dinah är uppvuxen i Adak utanför Malå (klasskamrater i många år och innan datorn gjorde entré brevväxlade vi flitigt; hon skrev alltid med blyerts och text-skrev liksom. Prydligt).
Kvinnan på bilden, det är Dinahs mormors mormor.
Hon hette Lisa-Kajsa Bernhardsdotter och var född den 5:e april 1861.
Lisa Kajsa .- som föddes i Sorsele kommun - var dotter till Bernhard Nilsson och Ulrika Karlsdotter.
År 1867 (då var Lisa-Kajsa alltså sex år) flyttade familjen till Mo i Rana i Norge, men återvände tre år senare till Sverige.
Under tiden i Norge hade familjen förlorat två barn, en dotter föddes där också och den tösens öde beseglades av fallandesot, alltså epilepsi (samma som min morbror), då var hon endast tretton år.
Ytterligare tre barn kom senare till världen.
Lisa (eller Lisa-Kajsa) var uppenbarligen en kvinna med styrka; med omkring femtio kilos packning gick hon hela vägen till Lycksele på proviantresor och bar alltså lika mycket som männen!
Och så skulle hon ju hem igen! Tio mil enkel väg!
Så här skriver Dinah: "Lisa-Kajsa (som eventuellt i kyrkböckerna hette Elisabet Katarina) och hennes man Anders Sandqvist fick fyra barn, två pojkar och två flickor och min mormor var alltså äldst av dem. Denne Anders var femtio år när mormor föddes, kanske därför det inte blev så många fler syskon ...?"
Jag skriver till Dinah och säger att kanske var Lisa-Kajsa en förkortning helt enkelt av Elisabet Katarina och då svarar Dinah så här: "Jo, det är nog så. Och det är troligt att var så, för därefter heter de äldsta flickorna i familjerna Elisabet hela vägen neråt, ja, till min systers barnbarn, Amanda Elisabet".
Visst är det ganska fantastiskt!
Här dyker en novemberdag år 2017 upp en kvinna hemifrån Västerbotten och på några rader rullas delar av ett livsöde upp. Det visar sig att Dinahs mormors mormor uppnådde en ålder av 62 år; det är ju ganska bra ändå.
"Hej på dig du Lisa-Kajsa!" skulle jag vilja säga ..., "skulle du kanske vilja ha en kopp kaffe, ja, friherrinnan är på ingång och hennes goda kladdkaka finns kvar, det räcker nog till dig .., vad säger du .., slå dig ner i köket, jag tänder ett litet ljus här!"
Tack Dinah som berättade!
Och här är Dinahs morfars far.
Nu snurrar det runt för mig snart ,-)
En av mina allra trognaste vänner, ja, det är nog Dinah.
Dinah är uppvuxen i Adak utanför Malå (klasskamrater i många år och innan datorn gjorde entré brevväxlade vi flitigt; hon skrev alltid med blyerts och text-skrev liksom. Prydligt).
Kvinnan på bilden, det är Dinahs mormors mormor.
Hon hette Lisa-Kajsa Bernhardsdotter och var född den 5:e april 1861.
Lisa Kajsa .- som föddes i Sorsele kommun - var dotter till Bernhard Nilsson och Ulrika Karlsdotter.
År 1867 (då var Lisa-Kajsa alltså sex år) flyttade familjen till Mo i Rana i Norge, men återvände tre år senare till Sverige.
Under tiden i Norge hade familjen förlorat två barn, en dotter föddes där också och den tösens öde beseglades av fallandesot, alltså epilepsi (samma som min morbror), då var hon endast tretton år.
Ytterligare tre barn kom senare till världen.
Lisa (eller Lisa-Kajsa) var uppenbarligen en kvinna med styrka; med omkring femtio kilos packning gick hon hela vägen till Lycksele på proviantresor och bar alltså lika mycket som männen!
Och så skulle hon ju hem igen! Tio mil enkel väg!
 |
| Dinahs mormors mor ... |
Så här skriver Dinah: "Lisa-Kajsa (som eventuellt i kyrkböckerna hette Elisabet Katarina) och hennes man Anders Sandqvist fick fyra barn, två pojkar och två flickor och min mormor var alltså äldst av dem. Denne Anders var femtio år när mormor föddes, kanske därför det inte blev så många fler syskon ...?"
Jag skriver till Dinah och säger att kanske var Lisa-Kajsa en förkortning helt enkelt av Elisabet Katarina och då svarar Dinah så här: "Jo, det är nog så. Och det är troligt att var så, för därefter heter de äldsta flickorna i familjerna Elisabet hela vägen neråt, ja, till min systers barnbarn, Amanda Elisabet".
Visst är det ganska fantastiskt!
Här dyker en novemberdag år 2017 upp en kvinna hemifrån Västerbotten och på några rader rullas delar av ett livsöde upp. Det visar sig att Dinahs mormors mormor uppnådde en ålder av 62 år; det är ju ganska bra ändå.
"Hej på dig du Lisa-Kajsa!" skulle jag vilja säga ..., "skulle du kanske vilja ha en kopp kaffe, ja, friherrinnan är på ingång och hennes goda kladdkaka finns kvar, det räcker nog till dig .., vad säger du .., slå dig ner i köket, jag tänder ett litet ljus här!"
Tack Dinah som berättade!
Och här är Dinahs morfars far.
Nu snurrar det runt för mig snart ,-)
Hjälp!!
Så fort veckorna susar iväg!
Och så mycket glädje som delats på!
Nu är det snart dags igen, vänner ...
Välkomna med era bidrag!
Bara mejla hjärtevärmarglädjen eller det som kändes någorlunda bättre än
det vanliga ...., till bisse151@gmail.com
Ja, ungefär så.
Och här en egen samlad glädjebild.
Det mesta handlar om detta att vara tillsammans.
Så fort veckorna susar iväg!
Och så mycket glädje som delats på!
Nu är det snart dags igen, vänner ...
Välkomna med era bidrag!
Bara mejla hjärtevärmarglädjen eller det som kändes någorlunda bättre än
det vanliga ...., till bisse151@gmail.com
Ja, ungefär så.
Och här en egen samlad glädjebild.
Det mesta handlar om detta att vara tillsammans.
Och så ett extrafönster från Steninge ...
Igår efter jobbet - då, när jag mest satt och stirrade mot kaminen - ringde friherrinnan och undrade om jag ville ha en kopp eftermiddagskaffe? Först sa jag nej .., tröttheten var liksom så kompakt, men så tänkte jag att ..., jo, men det kunde ju vara trevligt och gav mig iväg.
Om ni bara visste hur fint hon har fått det!!
I en liten stuga, med högt i tak och takbjälkar och vita väggar och stort sovloft och pyttepyttelitet "kök" som sitter ihop med allrummet (där även sängen är), där bor hon nu, tillsammans med Shejken. Till havet och stranden går hon på några minuter (men utsikten mot havet har hon inte längre) och medan vi satt där och drack kaffe och kalasade på hennes goda kladdkakevariant, hördes vinden och regnet ., betydligt mera än i hennes tidigare boende.
En ganska stor veranda mot väster finns också.
Ja, tillvaron kan sannerligen förändras, men det här blir nog bra i slutänden.
Igår efter jobbet - då, när jag mest satt och stirrade mot kaminen - ringde friherrinnan och undrade om jag ville ha en kopp eftermiddagskaffe? Först sa jag nej .., tröttheten var liksom så kompakt, men så tänkte jag att ..., jo, men det kunde ju vara trevligt och gav mig iväg.
Om ni bara visste hur fint hon har fått det!!
I en liten stuga, med högt i tak och takbjälkar och vita väggar och stort sovloft och pyttepyttelitet "kök" som sitter ihop med allrummet (där även sängen är), där bor hon nu, tillsammans med Shejken. Till havet och stranden går hon på några minuter (men utsikten mot havet har hon inte längre) och medan vi satt där och drack kaffe och kalasade på hennes goda kladdkakevariant, hördes vinden och regnet ., betydligt mera än i hennes tidigare boende.
En ganska stor veranda mot väster finns också.
Ja, tillvaron kan sannerligen förändras, men det här blir nog bra i slutänden.
Dagens fönster ....
... finns i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.
Helt obegripligt hur pelargonian och fredskallan blommar och står i!
Det är en regnig morgon .., gråtrist och väder och tack och lov för gott kaffe!
Den ekologiska varianten av Gevalia är underbart god; det var Kattis som vittnade om den saken i nån kommentar för bra länge sedan.
Morgonstudion på tv och det pratas om skådespelarmännen som uppfört sig värre än .., ja, svin uppför sig faktiskt inte alls dåligt, men .., ja, ni förstår. Vilka enorma egon dessa män måtte ha!
Inte en enda gång under mina mer än fyrtio år i butik, har jag varit med om ens tillstymmelse till sexuella trakasserier! Inte bland arbetskamrater eller chefer.
Däremot har jag sett män (kunder, alltså) stå och dregla över unga, vackra kassörskor - ja, helt ogenerat kunde dom stå och bara glo och det var liksom ingen hemlighet vad som rörde sig i deras hjärnor - och några av flickorna fick erbjudanden av manliga kunder, ja, sånt.
Utanför butiken där jag arbetar, där finns en större stolpe och på den har någon - för ett par år sedan - skrivit: "killar tänker med k*ken". Och även på landets största scen tycks det vara på det viset.
... finns i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.
Helt obegripligt hur pelargonian och fredskallan blommar och står i!
Det är en regnig morgon .., gråtrist och väder och tack och lov för gott kaffe!
Den ekologiska varianten av Gevalia är underbart god; det var Kattis som vittnade om den saken i nån kommentar för bra länge sedan.
Morgonstudion på tv och det pratas om skådespelarmännen som uppfört sig värre än .., ja, svin uppför sig faktiskt inte alls dåligt, men .., ja, ni förstår. Vilka enorma egon dessa män måtte ha!
Inte en enda gång under mina mer än fyrtio år i butik, har jag varit med om ens tillstymmelse till sexuella trakasserier! Inte bland arbetskamrater eller chefer.
Däremot har jag sett män (kunder, alltså) stå och dregla över unga, vackra kassörskor - ja, helt ogenerat kunde dom stå och bara glo och det var liksom ingen hemlighet vad som rörde sig i deras hjärnor - och några av flickorna fick erbjudanden av manliga kunder, ja, sånt.
Utanför butiken där jag arbetar, där finns en större stolpe och på den har någon - för ett par år sedan - skrivit: "killar tänker med k*ken". Och även på landets största scen tycks det vara på det viset.
torsdag 9 november 2017
Det händer ....
... att jag ibland tänker att jag håller på att bli rubbad.
Jo, på fullaste allvar.
Det är som om detta att jag satt ett datum för min tid i affären har gjort att alla känslor ligger utanpå kroppen - ungefär som Prins Daniel som hade dem "all over the place"- .
Har jag tidigare tyckt att det har varit så där vanligt trivsamt på affären, så tycker jag nog att det är så underbart ljuvligt att få tillbringa sista månaderna där!
Och känslorna skenar iväg nåt så hemskt!
Alldeles rörd blir jag av vänliga kunder eller rara arbetskamrater; det är som om alla spärrar har lossnat. Och jag vill hinna med så mycket som möjligt!
Efteråt, när jag kommer hem, blir jag sittande framför kaminen där det då brinner en brasa och då är jag slut på som artist; då har det där känslosamma liksom lagt sig till ro lite och tur är ju det.
Just därför ska jag hålla mig lite och bara säga att det här är fyra människor som idag gjorde min dag.
Inge, 94 år .., Vivan i charken - alltid så vänlig -, chauffören från Helsingborg som kom med blommor (är egentligen ansvarig för chaufförerna, men på grund av sjukdom så fick självaste chefen sätta sig i en lastbil och köra ..., mellanbarn var han) och så Carla från Portugal, men numera Helsingborg (född i Angola).
Och så Erik och Kalle och en massa andra rara människor.
Nu ska jag susa iväg till friherrinnan i hennes fina boende (vita väggar, takbjälkar och höööögt i tak!) och få en kopp kaffe.
Ajöken, sa fröken.
... att jag ibland tänker att jag håller på att bli rubbad.
Jo, på fullaste allvar.
Det är som om detta att jag satt ett datum för min tid i affären har gjort att alla känslor ligger utanpå kroppen - ungefär som Prins Daniel som hade dem "all over the place"- .
Har jag tidigare tyckt att det har varit så där vanligt trivsamt på affären, så tycker jag nog att det är så underbart ljuvligt att få tillbringa sista månaderna där!
Och känslorna skenar iväg nåt så hemskt!
Alldeles rörd blir jag av vänliga kunder eller rara arbetskamrater; det är som om alla spärrar har lossnat. Och jag vill hinna med så mycket som möjligt!
Efteråt, när jag kommer hem, blir jag sittande framför kaminen där det då brinner en brasa och då är jag slut på som artist; då har det där känslosamma liksom lagt sig till ro lite och tur är ju det.
Just därför ska jag hålla mig lite och bara säga att det här är fyra människor som idag gjorde min dag.
Inge, 94 år .., Vivan i charken - alltid så vänlig -, chauffören från Helsingborg som kom med blommor (är egentligen ansvarig för chaufförerna, men på grund av sjukdom så fick självaste chefen sätta sig i en lastbil och köra ..., mellanbarn var han) och så Carla från Portugal, men numera Helsingborg (född i Angola).
Och så Erik och Kalle och en massa andra rara människor.
Nu ska jag susa iväg till friherrinnan i hennes fina boende (vita väggar, takbjälkar och höööögt i tak!) och få en kopp kaffe.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ...
Utsikt över Österdalälven och även en liten del av Gagnefs kyrka syns till höger i bild.
Varsågod!
Lite fönster, dörrar och gamla hus från Gagnefs Minnesstuga, Dalarna.
Jag och mannen var på en liten utflykt idag.
Vid Gagnefs Minnesstuga är det så fint.
Utsikt över Österdalälven och även en liten del av Gagnefs kyrka syns till höger i bild.
Finns många fler
byggnader än den som jag fotat här.
Kram Kerstin i Dalarna
(IG - lifelivingitnow)
//Tack snälla Kerstin!
onsdag 8 november 2017
Och så är det ....
.... REA hos den STORARTADE madamen i Göteborg!
Här kan ni titta in!
(Snyggt läppstift, Ann!)
.... REA hos den STORARTADE madamen i Göteborg!
Här kan ni titta in!
(Snyggt läppstift, Ann!)
Tack vare Rexxie ...
I ett tidigare inlägg - det handlade om fröautomater - kommenterar Rexxie så här:
Kollade på den här och kom och tänka på dig och fågelmatningen!
"Come, buy my bags full of crumbs.
Come feed the little birds, show them you care
And you'll be glad if you do.
Their young ones are hungry,
Their nests are so bare;
All it takes is tuppence from you."
Feed the birds, tuppence a bag,
Tuppence, tuppence, tuppence a bag.
Den sången (sååå vacker!) finns i ett medley i filmen här ovanför och den gjorde mig så glad, så glad! Och musiken - tänk - är inspelad vid avslutningen av Last night of the proms, och då stod vi ju i Hyde Park och sjöng med, just då, 2014, då vi var i London tillsammans med Anna, Micke, Maria, Emma, pv och jag själv och några kompisar till Emma. (Maria var dock den enda som gjorde oss sällskap kvar tills föreställningen var slut - där fick hon allt några pluspoäng ,-).
Kvinnan i den röda klänningen som sjunger så vackert är Ruthie Henshall, född 1967.
Arrangemanget är gjort av Anne Dudley och det är ju helt makalöst vad den människan hunnit med!
Av bara farten halkade jag in på Sound of Music, filmen som jag väl sett minst tio gånger, om det räcker. Det är likadant med den .., man (jag) blir bara så lycklig och kan sjunga med i nästan varenda melodi!
Och så hittade jag den här filmen - av dålig kvalitet, men ändå - återföreningen mellan Julie Andrews och alla barnen von Trapp .., ja, från filmen! Härligt!
Tack Rexxie!
Allt detta tack vare dig!
Anne Dudley som jag skrev upp lite längre upp här, hon är kompositör och man faller nästan baklänges när man ser hur mycket musik hon har skapat!
Och här, musiken till Downton Abbey!
I ett tidigare inlägg - det handlade om fröautomater - kommenterar Rexxie så här:
Kollade på den här och kom och tänka på dig och fågelmatningen!
"Come, buy my bags full of crumbs.
Come feed the little birds, show them you care
And you'll be glad if you do.
Their young ones are hungry,
Their nests are so bare;
All it takes is tuppence from you."
Feed the birds, tuppence a bag,
Tuppence, tuppence, tuppence a bag.
Den sången (sååå vacker!) finns i ett medley i filmen här ovanför och den gjorde mig så glad, så glad! Och musiken - tänk - är inspelad vid avslutningen av Last night of the proms, och då stod vi ju i Hyde Park och sjöng med, just då, 2014, då vi var i London tillsammans med Anna, Micke, Maria, Emma, pv och jag själv och några kompisar till Emma. (Maria var dock den enda som gjorde oss sällskap kvar tills föreställningen var slut - där fick hon allt några pluspoäng ,-).
Kvinnan i den röda klänningen som sjunger så vackert är Ruthie Henshall, född 1967.
Arrangemanget är gjort av Anne Dudley och det är ju helt makalöst vad den människan hunnit med!
Av bara farten halkade jag in på Sound of Music, filmen som jag väl sett minst tio gånger, om det räcker. Det är likadant med den .., man (jag) blir bara så lycklig och kan sjunga med i nästan varenda melodi!
Och så hittade jag den här filmen - av dålig kvalitet, men ändå - återföreningen mellan Julie Andrews och alla barnen von Trapp .., ja, från filmen! Härligt!
Tack Rexxie!
Allt detta tack vare dig!
Anne Dudley som jag skrev upp lite längre upp här, hon är kompositör och man faller nästan baklänges när man ser hur mycket musik hon har skapat!
Och här, musiken till Downton Abbey!
Tänk, om man kunde ...
På facebook dyker det upp ett inlägg från tidigare där någon har utmanat en att visa fem bilder av sig själv från förr och då är det den här som kommer upp.
Och jag blir så varm i hjärtat när jag tittar på fotografiet av den där lilla tösen med lockigt hår och luggen som hennes pappa - då på 60-talet - kämpar med nästan varje dag. Från byxans bakficka tar han fram en kam av plast.
"Kom Elisabet så får jag kamma dig!" säger han och drar han med kammen så att luggen kommer på sidan och han pillar in den lite bakom ena örat och säger att det blir bra.
Det är väldigt noga med sidbenan.
Hur ofta kom den där kammen fram?
Och hur totalt meningslöst var det inte?
Min lugg har alltid levt ett eget liv.
Och jag blir också varm i hjärtat när jag tittar på dom små vita skorna som inte ser så värst fina ut och strumporna som har korvat sig .., jag tänker att mamma nog inte brydde sig så värst i utanpåverk.
Klänningen hade grannen - tant Rut - stickat.
Fotot togs i Malå hos samhällets fotograf Åke Burwall.
Åke var en sån där människa som såg likadan ut genom hela vuxna livet; det var som om han var stöpt i ett stycke och så var det bra med det. Åkes fru hette Linnéa och brukade stå i affären - där man kunde köpa leksaker ( i en särskild hörna i butiken), pennor, papper, vykort, Agfa-filmrullar förstås, fotoramar, album, lösviktsgodis innan det ens var påtänkt (i glasbyttor med lock, jag brukade köpa sockerbitar, ni vet såna här lite sega ..) och så böcker, förstås.
Utanför butiken, på väggen mot Uddvägen, satt en godisautomat fylld med små chokladbitar och någon lite större variant. Det fanns dom (oftast pojkar) som sa att om man stoppade i myntet på ett alldeles särskilt sätt och så höll upp luckan som öppnades, ja, då kunde man öppna två luckor på en gång, men se, det lyckades jag aldrig med!
Sånt kan man komma ihåg när man tittar på ett svartvitt fotografi.
Jag skulle vilja krama om den där lillflickan och säga att ..."lilla vän, du ska veta att livet kommer att behandla dig så bra .., nej, det blir inte en helt rak linje, men ändå, du kommer en dag att gifta dig och få tre fina barn och barnbarn kommer du också att få och du kommer att flytta från Malå och bo i södra Sverige och kanske slutar du dina dagar i landet Halland".
Ungefär så.
Ps. Sedan många, många år tillbaka drivs Burwalls av Åke och Linnéas yngsta dotter Gudrun.
Gudrun och jag själv var klasskamrater från första till nionde klass; ingen hade så vacker handstil som hon! Gudrun fick i sin tur barn och hennes äldsta dotter heter Matilda och hon och vår Anna blev också klasskamrater och under många år bästa vänner. När Anna och Micke gifte sig, då hade denna Matilda gjort en film om Annas uppväxt (mest tonårstid) som var bara helt underbar och som visades på bröllopet! Bilden togs när pv och jag åkte upp till Malå något år efter att vi hade börjat träffas. Ds.
På facebook dyker det upp ett inlägg från tidigare där någon har utmanat en att visa fem bilder av sig själv från förr och då är det den här som kommer upp.
Och jag blir så varm i hjärtat när jag tittar på fotografiet av den där lilla tösen med lockigt hår och luggen som hennes pappa - då på 60-talet - kämpar med nästan varje dag. Från byxans bakficka tar han fram en kam av plast.
"Kom Elisabet så får jag kamma dig!" säger han och drar han med kammen så att luggen kommer på sidan och han pillar in den lite bakom ena örat och säger att det blir bra.
Det är väldigt noga med sidbenan.
Hur ofta kom den där kammen fram?
Och hur totalt meningslöst var det inte?
Min lugg har alltid levt ett eget liv.
Och jag blir också varm i hjärtat när jag tittar på dom små vita skorna som inte ser så värst fina ut och strumporna som har korvat sig .., jag tänker att mamma nog inte brydde sig så värst i utanpåverk.
Klänningen hade grannen - tant Rut - stickat.
Fotot togs i Malå hos samhällets fotograf Åke Burwall.
Åke var en sån där människa som såg likadan ut genom hela vuxna livet; det var som om han var stöpt i ett stycke och så var det bra med det. Åkes fru hette Linnéa och brukade stå i affären - där man kunde köpa leksaker ( i en särskild hörna i butiken), pennor, papper, vykort, Agfa-filmrullar förstås, fotoramar, album, lösviktsgodis innan det ens var påtänkt (i glasbyttor med lock, jag brukade köpa sockerbitar, ni vet såna här lite sega ..) och så böcker, förstås.
Utanför butiken, på väggen mot Uddvägen, satt en godisautomat fylld med små chokladbitar och någon lite större variant. Det fanns dom (oftast pojkar) som sa att om man stoppade i myntet på ett alldeles särskilt sätt och så höll upp luckan som öppnades, ja, då kunde man öppna två luckor på en gång, men se, det lyckades jag aldrig med!
Sånt kan man komma ihåg när man tittar på ett svartvitt fotografi.
Jag skulle vilja krama om den där lillflickan och säga att ..."lilla vän, du ska veta att livet kommer att behandla dig så bra .., nej, det blir inte en helt rak linje, men ändå, du kommer en dag att gifta dig och få tre fina barn och barnbarn kommer du också att få och du kommer att flytta från Malå och bo i södra Sverige och kanske slutar du dina dagar i landet Halland".
Ungefär så.
Ps. Sedan många, många år tillbaka drivs Burwalls av Åke och Linnéas yngsta dotter Gudrun.
Gudrun och jag själv var klasskamrater från första till nionde klass; ingen hade så vacker handstil som hon! Gudrun fick i sin tur barn och hennes äldsta dotter heter Matilda och hon och vår Anna blev också klasskamrater och under många år bästa vänner. När Anna och Micke gifte sig, då hade denna Matilda gjort en film om Annas uppväxt (mest tonårstid) som var bara helt underbar och som visades på bröllopet! Bilden togs när pv och jag åkte upp till Malå något år efter att vi hade börjat träffas. Ds.
Dagens fönster ....
Hej!
Här kommer ett fönster från övervåningen på herrgården där vi är på planeringsdagar. Vi har inga slott i Värmland, istället har vi en massa fina herrgårdar.
Här finns både konferensanläggning, golfbana, ett lite ät kapell, en sjö och en massa Värmlandsskog runt om. Var vi är? Jo på Dömle Herrgård.
Här på övervåningen serverades em-kaffet tillsammans med en ljuvlig blåbärspaj. Verkligen en må gott miljö!
Hälsningar från Turtlan.
//Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.
Hej!
Här kommer ett fönster från övervåningen på herrgården där vi är på planeringsdagar. Vi har inga slott i Värmland, istället har vi en massa fina herrgårdar.
Här finns både konferensanläggning, golfbana, ett lite ät kapell, en sjö och en massa Värmlandsskog runt om. Var vi är? Jo på Dömle Herrgård.
Här på övervåningen serverades em-kaffet tillsammans med en ljuvlig blåbärspaj. Verkligen en må gott miljö!
Hälsningar från Turtlan.
//Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.
tisdag 7 november 2017
Minns i november ...
.. den ljuva september, men det ska jag säga, att november går inte heller av för hackor!
En mild blå himmel och mjuk luft.
Huset på bilden är det sista på Ejdervägen (eller det första) och där bor en sjuksköterska och hennes man som kommer från Grekland. Vänliga och ofta leende människor.
Vilken skillnad det blev när dom köpte huset för ett antal år sedan!! Nu är där blommor överallt och det är där den lilla rabatten finns, men nu är allt utblommat.
Här har vi korsat kustvägen är snart på Vitabergsvägen.
Till höger syns en lada eller byggnad som tillhör Lilla Stensjö.
Några timmar senare är himlen ljust blå och solfångarna har fått träda i tjänst.
Och snart jobb.
.. den ljuva september, men det ska jag säga, att november går inte heller av för hackor!
En mild blå himmel och mjuk luft.
Huset på bilden är det sista på Ejdervägen (eller det första) och där bor en sjuksköterska och hennes man som kommer från Grekland. Vänliga och ofta leende människor.
Vilken skillnad det blev när dom köpte huset för ett antal år sedan!! Nu är där blommor överallt och det är där den lilla rabatten finns, men nu är allt utblommat.
Här har vi korsat kustvägen är snart på Vitabergsvägen.
Till höger syns en lada eller byggnad som tillhör Lilla Stensjö.
Några timmar senare är himlen ljust blå och solfångarna har fått träda i tjänst.
Och snart jobb.
Tisdagmorgon i landet Halland ...
Vacker soluppgång och pv som cyklar iväg till stan vid sextiden.
Dryga två mil enkel väg.
Själv tittar jag på SVT:s Morgonstudion och tänker att nyheter varje kvart blir för mycket, en gång i halvtimmen hade räckt och däremellan om nånting exceptionellt har inträffat.
Nåja, att titta är frivilligt.
Och det brinner i Stockholm.
Äldsta dottern som arbetar natt på Karolinska Sjukhuset meddelar på familjechatten att alla beordrats stanna kvar på jobbet - det var väl kanske innan man visste omfattningen av branden -.
Reportern på plats rapporterar med jämna och ojämna mellanrum och får hitta på nya ordvändningar för att variera sig, ja, tills dess att nånting exploderar - osäkert vad -.
Skriver in arbetsschemat för november och december.
Arbetar extra julafton (tillsammans med Brooks, vi stänger klockan 15.00) och därefter juldagen och annandagen, tre röda dagar på raken kommer att ge fint utslag på januarilönen. Jo, bäst att gnida på medan tid är.
Nu stundar långrundan tillsammans med hundarna.
Båda sover gott och Nelly som är så svårväckt .., det tar nog en kvart innan hon piggnar till och under tiden ger hon mig "onda ögat" .., men varför ..., varför en promenad när man kan ha det så skönt i sin bädd!?
Ser ni ljusstaken på bilden?
Den är i järn och inhandlades i Skagen i fjol - det var kanske vid den här tiden - och om ni visste så jag tycker om den! Men så underligt .., duken är helt vit, men ser delvis blå ut på bilden!
Vacker soluppgång och pv som cyklar iväg till stan vid sextiden.
Dryga två mil enkel väg.
Själv tittar jag på SVT:s Morgonstudion och tänker att nyheter varje kvart blir för mycket, en gång i halvtimmen hade räckt och däremellan om nånting exceptionellt har inträffat.
Nåja, att titta är frivilligt.
Och det brinner i Stockholm.
Äldsta dottern som arbetar natt på Karolinska Sjukhuset meddelar på familjechatten att alla beordrats stanna kvar på jobbet - det var väl kanske innan man visste omfattningen av branden -.
Reportern på plats rapporterar med jämna och ojämna mellanrum och får hitta på nya ordvändningar för att variera sig, ja, tills dess att nånting exploderar - osäkert vad -.
Skriver in arbetsschemat för november och december.
Arbetar extra julafton (tillsammans med Brooks, vi stänger klockan 15.00) och därefter juldagen och annandagen, tre röda dagar på raken kommer att ge fint utslag på januarilönen. Jo, bäst att gnida på medan tid är.
Nu stundar långrundan tillsammans med hundarna.
Båda sover gott och Nelly som är så svårväckt .., det tar nog en kvart innan hon piggnar till och under tiden ger hon mig "onda ögat" .., men varför ..., varför en promenad när man kan ha det så skönt i sin bädd!?
Ser ni ljusstaken på bilden?
Den är i järn och inhandlades i Skagen i fjol - det var kanske vid den här tiden - och om ni visste så jag tycker om den! Men så underligt .., duken är helt vit, men ser delvis blå ut på bilden!
Apropå Leif Östling och hans bolag ...
Nyhetsuppläsaren i SVT berättar att den just nu medie-heta Östlings bolag heter Laponia och Hertsoe.
"Men han måste ju vara från Norrbotten; Hertsön är en stadsdel i Luleå och Laponia vet man ju ..", säger jag till pv.
Kollar på nätet.
Jodå, uppvuxen i Luleå.
Nyhetsuppläsaren i SVT berättar att den just nu medie-heta Östlings bolag heter Laponia och Hertsoe.
"Men han måste ju vara från Norrbotten; Hertsön är en stadsdel i Luleå och Laponia vet man ju ..", säger jag till pv.
Kollar på nätet.
Jodå, uppvuxen i Luleå.
måndag 6 november 2017
Ulrikas bästa ..., lite på sluttampen.
(men det går ju lika bra).
Började 8 på morgonen med
besiktning av de drygt 50 tävlande bilarna och det är så kul!
Ulrika.
(men det går ju lika bra).
Det allra bästa från den gångna veckan är helt klart
lördagen. Då arrangerade min hemmaklubb rallytävling och jag jobbade som
funktionär; något som jag faktiskt tycker är nästan lika roligt som att
sitta i en rallybil själv.
Sen lite
dötid under dagen, från själva funktionärandet. Då hinner man hänga på
serviceplatsen och prata med folk och stämningen är så härlig, alla är
glada och förväntansfulla och man träffar många vänner och bekanta och
det blir många skratt och ja, jag ÄLSKAR det!
Avslutade dagen
med att jobba i målet och det var också så kul för alla var så nöjda;
bra vägar, roliga sträckor att köra, bra arrangerat var betyget.
12 timmar blev det och när kvällen kommer är man mer än mör, men ååh jag älskar såna dagar!Ulrika.
Om lille Alvar och andra ...
På sin blogg berättar Steel City Anna att hon - liksom väl mest äldre herrar - ibland står och tittar på förbipasserande tåg. Och jag berättar då i min tur att lokföraren i Helsingborg, han kunde vittna om hur otroligt vanligt det är att män (mest män) står på olika ställen och filmar när tågen kommer körande och därefter läggs filmerna ut på nätet.
Tågnördar, kan man väl helt enkelt kalla dem.
Så här, till exempel.
Här får man hålla i hatten, om man nu har någon.
Själv hade jag behövt blöja.
(Varför sån fånig musik till filmen ...??)
Då är det nog mer trivsamt att följa Alvar på resa med tåg.
Vilket äventyr!
Och så underbart filmat!
På sin blogg berättar Steel City Anna att hon - liksom väl mest äldre herrar - ibland står och tittar på förbipasserande tåg. Och jag berättar då i min tur att lokföraren i Helsingborg, han kunde vittna om hur otroligt vanligt det är att män (mest män) står på olika ställen och filmar när tågen kommer körande och därefter läggs filmerna ut på nätet.
Tågnördar, kan man väl helt enkelt kalla dem.
Så här, till exempel.
Här får man hålla i hatten, om man nu har någon.
Själv hade jag behövt blöja.
(Varför sån fånig musik till filmen ...??)
Då är det nog mer trivsamt att följa Alvar på resa med tåg.
Vilket äventyr!
Och så underbart filmat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)