2018 i bilder ...

I januari 2018 längtar jag alldeles omåttligt efter den stundande pensionen.
Då har jag sedan någon tid tillbaka meddelat chefskapet i affären att jag tänker tacka för mig just efter midsommar och själva pensionen ämnar jag börja plocka ut i september eller oktober och jag skriver en lista så jag har nånting att gå på.
Det tycks som en evighet, men ska visa sig gå betydligt fortare.
Och så lyssnar jag till detta och blir lycklig.

Februari.
Då är det dom olympiska vinterspelen och som så många andra är jag överlycklig över Charlotte Kallas guld och av bara farten skyndar jag mig till affären och skriver en skylt på det där vita papperet som jag tycker om att skriva på.
I februari hade jag problem med länklistan som försvunnit.
Det var Ulrika som fixade det hela och det tackar man - än en gång - för.

Ännu en sak som hände i februari.
Då kommer med posten - till min stora överraskning - ett paket från Umeå.
Det är min kusin Ulrika som vid sin mammas död (min moster Lisbet) har tagit hand om alla brev som mamma skrivit till sin lillasyster under åren i Sydamerika!
Som jag läser och läser och läser!

Mars.
Då är det väl bara en sak som gäller: att AP och Pv fixade nattvasan - att åka de nio milen från Sälen till Mora i mörker, ja, med pannlampor förstås. Så här glada och ystra var dom när vi var på väg till After Ski.
I mars fyller Emma tjugoett. Det är knappt man tror sina ögon.

Och så - på väg hem från Sälen - förlorade vi lillpigan.
Stor sorg och bedrövelse.
I månader var jag ledsen!

I april tog vi ett våldsamt efterlängtat dopp friherrinnan och jag själv (pv låg och väntade under en grön fleecefilt) och jag föll pladask för en illustration i Dagens Nyheter
Jag tycker fortfarande att den är genialisk. Illustrationen, alltså.

Samma månad kommer ett dagens fönster från Ulrika och hon berättar att hon - mentalt - håller på att ta farväl av Närke, men ingen aning har hon om vad som vad väntar.
Och Hilda blir trettio.

I maj inser jag att jag har ägnat mig åt fick-ringning.
Det är tur att man kan le åt sig själv.
Den tionde har AP födelsedag.

Samma månad har Eva från Tyresö tillbringat en tid i stugan i Haverdal och där haft besök av barnbarnet Lill-Karin. Och Karin ritade och målade en teckning som visade hur det hela gick till att åka flygplan till eller ifrån Stockholm.
I början av juni firar vi Emils studentexamen i Stockholm och han fyller - några veckor senare - nitton år.

I början av juni måste pv fixa nånting med masten.

Eva från Tyresös Långe Make är pv behjälplig.

(Egentligen är han inte så lång, det är vi som är så korta i rocken).

Efteråt kalasar vi på skink,- och broccolipaj.

Och tänk, nu är jag där! 

Dagen efter midsommardagen tackar jag för mig på jobbet och när jag kommer hem, väntar detta.

Och detta .., och middag på Skepparstugan tillsammans med friherrinnan, Sonja och Pv.

Fortfarande juni.
Min syster Birgitta som bott hela sitt vuxna liv i Australien är hemma på ett månadslångt besök.
På Emils studentexamen i Väsby är hon med och hon åker med oss hemöver .., lämnas sedan av hos vår äldsta syster i Skåne och där bjuds vi på rabarberpaj med glass
Och pv och mina barns pappa seglar iväg till Anholt och är spralliga som småpojkar!

Juli månad.
Premiärsegling för mig, om man inte räknar en dagsetapp från Ystad till Kåseberga för tio år sedan.
Här är vi i Donsö i Bohuslän och medan jag badar tar pv reda på tång nere vid vattenbrynet.
Donsö blev paradiset för mig!
Och jag växte omåttligt inombords: ramlade inte överbord, blev aldrig sjösjuk, lärde mig balansera på bommen mellan två båtar, fick ta rodret mellan varven och tyckte att det hela var vansinnigt roligt!
Och - ättapjötten - Anders fyllde trettiotvå den andra juli.

Mera juli.
Äldsta dottern med familj kommer på besök .., Emma och Emil har med sig kompisar .., en kväll sitter vi ute på altanen och berättar - vi går laget runt - var vi kan tänka oss att bo - ja, i hela världen - om vi nu får välja fritt.
Det och mycket annat - ganska personliga saker - pratar vi om och det blir en kväll att minnas.

Den 23:e juli vid midnatt - vi ligger då för ankar i Torekov - plingar det till i pv:s mobil.
Där är då en liten bild (inte den här) på hans första barnbarn, han som ska få namnet Edvin.
Jag tror att hela den natten ligger pv och tittar på mobilbilden.

Augusti.
Då har pv våldsamma besvär med eksemet på sin högra hand.
Efter besök på vårdcentral får han äntligen remiss till hudkliniken. Tre månaders väntetid.
När precis tre månader har gått, ja, då har eksemet förstås tackat för sig.

September.
Alldeles i början av september börjar jag acklimatisera mig som pensionär (det tog lite tid; jag tappade liksom livsglädjen där ett tag) och jag bokar tre nätter på båten Gustaf af Klint i Stockholm. Tågbiljett ordnas också och jag kommer då att bli borta nästan en hel vecka hemifrån.
Pv fyller sextiotre, min syster sjuttiosju, båda den första september.
Och bloggvännen Eva på Frösön berättar att hon har drabbats av leukemi.
Alldeles förskräckt blir jag.

Oktober.
Filmstudion har börjat och en av filmerna är Faces, places och jag bara älskar den!

November.
Då kommer detta som Dagens Fönster - det är madamen i Portugal som är avsändare - och fönstret lär ska finnas i S:t Albans norr om London. Jag går i spinn .., letar upp allt jag kan på Google maps och hittar närliggande butiker och till slut bibliotekets namn: Waterstones!
Och så har friherrinnan födelsedag. Sextioåtta år.

I november blir pv och den rara hemtjänstkvinnan hjältar - i alla fall i mina ögon - då dom, utan minsta tvekan, föser in den här hornförsedda kon eller tjuren i hagen, efter att den, till synes helt obekymrat, spatserat omkring på vägen. Själv ringer jag till den enda bonde jag kan numret till och hör om det är hennes boskap. Det är det inte.

Så blir det december och vi vet nu att Ulrika verkligen lämnade Närke och har återvänt till Västmanland. Hon har börjat ett helt annorlunda liv. Lycka till Ulrika!
Fönstret är hennes bidrag.

Och det nya året ...?
Vad ska hända då?
Inget vet vi och tur är kanske det.

Men en sak vet jag i alla fall: jag ska bli farmor!
Det är en sån glädje så jag vet nästan inte till mig.

Tack 2018.
Tack att jag fick vara med om dig!
Tack alla rara bloggvänner som eventuellt läser här.
Tack ni som finns kvar!

Och Gott Nytt År till er alla!

Någon som har förslag ...?

Så här är det.
Vi har en f.d. inglasad altan ut mot norr och den ska nu bli ett slags vardagsrum/allrum.

Rummet är 7,40 långt och 3,40 brett.
Det kommer att bli tre fönster längs långsidan, ett mot väster och kanske ett mot öster.

Då är frågan: här är så mörkt i huset för övrigt, vilket är hopplöst när man blivit äldre och ser sämre, så nu vill vi ha rejäl belysning. Vi har beslutat oss för att infällda spotlights i taket - med dimmerfunktion - (plus vanlig punktbelysning) , men frågan är .. hur många spotlights?

Vad tror ni?
Två rader?
Tre rader?

Dagens fönster ...

Ja, det var det här jag skrev om igår .. när ni berättade om era jular, ja, för många år sedan.

Det var walkaboutsweden som hade hållit i håven och håll med om att fångsten är alldeles underbar!

sevärt ....

Helt ärligt undrar jag om där har funnits någon dokumentär som satt såna avtryck hos mig, som när jag såg filmen "Rebellkirurgen". Där får vi följa den svenske kirurgen Erik Eriksen under hans arbete på ett litet sjukhus i Etiopien.
Denne Erik som träffade sin hustru - sjuksköterskan Sennait - (som ung flicka adopterad av svenska missionärer just i Etiopien) och hur deras möte gav upphov till tack och hej till svensk sjukhusbyråkrati och ett totalt annat sätt att leva och arbeta långt hemifrån.

"Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000 invånare är resurserna oerhört begränsade. Erik tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin från Clas Ohlson, slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd."

I programmet får vi följa med under helt vanliga dagar på sjukhuset och jag upphör aldrig att förundras över vad som kan uträttas med så enkla medel! Jag tänker också att den här mannen och min mamma är ungefär samma andas barn. 

Programmet finns på SVT-play till den sista februari. 
Missa det inte! 
Här en länk till filmen (och ja, det är inte första gången jag tipsar om det här .., jag har sett programmet säkert tre, fyra gånger!) På den nedre bilden en ung man som under jakt på apa, fått ett spjut rakt genom kroppen. Det eländet fixade herr Eriksen galant med hjälp av en metallsåg.

********************************************************************************
När jag ändå är igång, kan jag fortsätta med fler guldkorn; båda två är dokumentärer.
"Jag älskar dig Natasja!", till exempel.

En dokumentär där glädje och sorg blandas, medan den ryska krisen därute får vänta. Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski gick in på ett ryskt BB våren 1999 i den lilla staden Staraja Russa. De mötte Svetlana, Natasja, Ludmilla och alla de andra kvinnorna med sin längtan att föda en Ivanov eller en liten Katja som ska öppna ögonen mot en oviss framtid. En värld i sig, som samtidigt indirekt säger väldigt mycket om det ryska samhället. 

Här finns en länk till filmen. 
Underbar! Underbar!

*******************************************************************************
Ett tredje tips: "Bussresan" .., en film av Kåge Jonsson, den ligger på SVT:s Öppet Arkiv, denna guldgruva eller skattkammaren, ja, välj själv!

En dokumentärfilm av Kåge Jonsson om den första resan till annat land. Rut, Sara, Alfred, Hilma och Bertil reser på äldre dar till Holland för att möta våren. Under resans lopp i bussen, på hotellrum, på gator, torg och i parker berättar de gamla människorna om sina liv och sina erfarenheter. De sjunger och umgås.

I den här filmen från 1986 medverkar en äldre småländsk herre med keps .., och det kan jag säga, att hade jag varit med på den resan och varit änka och i samma ålder, då hade jag nog fallit pladask för den tystlåtne och fine mannen.

*******************************************************************************
Ja, jag drar till med ännu en dokumentär: "Spelet om Stockholm", ligger på SVT-play och det är två avsnitt. Hur intressant som helst.
Ligger kvar på play till den 29:e januari och kan ses över hela världen. Det du annannan!

Svensk dokumentär från 2013. Ett intrikat maktspel låg bakom besluten för ett nytt city då stora trafikleder drogs fram. En del planer förverkligades, andra hamnade i malpåse. Men det rivs fortfarande. Är den gamla staden ett ideal som tappades bort på vägen? Filmaren Anders Wahlgren speglar på ett personligt sätt en stad i ständig förändring, från 1950-talet fram till idag. Del 1 av 2

********************************************************************************
Ja, det var det.
Nu har jag i alla fall delat med mig!
Kanske finns det nån där ute som är intresserad?

Ser nu att textavsnitten blir lite underliga med olika storlek på texten, ja, det kan inte hjälpas, det får bli så.

Tankar om julen ....

Ja, förra årets jul.
Då berättade ni så här:

Barbro i Brämhult fångade ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta, det med isiga rutor och den svenska flaggan där bakom. Så här skrev hon, bland annat: 

"Hej Elisabet & alla andra deltagare! 

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?"

Ulrika berättade om glädjen i att ha båda sönerna hos sig!

(Och är inte han till höger lik nån av bröderna Herngren ..?)

Eva i Tyresö hade fått sms från sin dotter med familj; dom var i Romme och åkte skidor, alla var nöjda och glada och hade det bra. 

Jo, Gunnar i Jämtland berättade om hönsen och tuppen som äntligen fick ta sig årets första sandbad! Vilken glädje och i sanning ett bevis på att glädje smittar. Jag ska se om jag hittar länken till badandet. Jodå, här är den!

Barbro i Uppsala hade firat jul i Oslo hos dotter med man och två töser.
Stor glädje, förstås!

Anne i Mantorp (som INTE är moster till Helena af Sandeberg som jag trodde ..) hade varit hos doktorn och fått besked att nej, det handlar inte om inbillningssjuka - den där yrseln och dåliga balansen - det var i stället ett virus på balansnerven och detta gjorde Anne så lycklig! Att få besked, alltså.

Friherrinnan tillbringade jul och nyår i Västmanland hos rara väninnan Anne-Marie - det är hon som sitter i nattlinne på bilden längst upp -. Glashala gator och mycket snö, men gott om tillsammansglädje!

Och själv då ..?

Ja, jag var på nåt sätt totalt slut på efter jul och nyår; det var som om så många känslor snurrat runt i själ och hjärta, så där så jag inte fick stopp - eller fick ordning - på alltsammans. Det fanns mycket att glädjas åt; familjeträffen i Ystad med så mycket skratt .., dagen-därpå-middagen hos min rödvitrandinga syster i Västerstad ..., lillejulafton här hemma med Mymmel, Hilda, Patrik, Tommy, Karin och Anders .., ååå, så roligt det var! 

Och uterummet som nu är i det närmaste klart; återstår hur vi ska göra med golvet?

Ska det målas eller behandlas på annat vis? 

Ögonblick ...

Fina, goa, rara Emma som får pill av sin mormor, men som efter en stund säger ..."mormor, jag tycker att du ....", och jag fortsätter ..."verkar lite oengagerad" .., jo, just så var det. Ajabaja, nu får jag skärpa mig!

Om det är nånting som förenar familjemedlemmarna, så är det nog - förutom att vi alla är tämligen idrottsintresserade - glädjen i att ha djur omkring oss.
Som Marias härlige Charlie; en blandning mellan flatcoated, - och golden retriever.
Mjuk och go och studsig och fylld med energi!
Och Maria sååå lycklig som matte; som äntligen har en egen hund!

För en stund sedan kom den här bilden från AP.
Hon har varit ute på morgonritt med Gabbe och nu blir det påhälsning i hagen bland fölen.

Hon som en gång föresatt sig att ha en egen häst, ja, det har hon ju också.
Stor lycka.

Men glädje till nånting kan ju vara så mycket annat.
Barnens pappa .., han tycker också om djur, men även att ha en fin bil, ja, jag vet inte hur många gånger han hann byta bil under våra många år tillsammans och det har fortsatt, det där intresset.
Så när han kom hem till Skåne igen, då blev det en bild av nya bilen i biltvätten.
Jodå, nu blir den fin!

Ett föl i hagen.
Blir man inte varm i hjärtat ...?

Och Anna och Mickes katt Tilly som kollar hur det ser ut i diskhon.
Hon har en syster också - Vickan - och båda höll sig lite avvaktande när harry kom på besök .., men vågade sig nästan fram ändå.

Och så detta att komma hem till Sigge Nilsson.

Idag öppnade vi hans julklapp från friherrinnan. Sååå glad han blev! '
En burk kattmat! Perfekt.

Och pv-glädje.
Ja, min också.
Jag bliiiiir så glad över den här bilden, trots att jag inte var med just där och då.

Dagens fönster ....

... fångades i Ystad för många, många år sedan.
Jag kände igen det enbart på trädet.

Finalen ...

Såja.
Då har vi sett sista avsnittet av Scott & Bailey, den brittiska kriminalserien som nu visats i repris och det var inte långt ifrån att tårarna kom, ja, när jag insåg att nu är det slut.

Vilken härlig serie med suveräna skådespelare!

Och vi konstaterade unisont, att skulle vi möta någon ur den här polisgruppen ute på stan, ja, under ett besök i England, vore det inte alls otroligt att man hälsade och trodde sig möta någon gammal bekant.

Tack och adjö alla!

Nån slags resumé ....

Första kvällen i landet Uppland.
Då har vi - halvvägs till Sthlm - ätit lunch tillsammans med mina barns pappa och Anders.
Dom ska övernatta hos äldsta dottern i Väsby och vi ute på Ekerö och så sammanstrålar vi dagen därpå. Det är otroligt lugnt på E4:an för att vara dagen före julafton, men ack, mellan Nyköping och Norrköping går trafikradion ideligen in och bryter sändningarna och varnar för olyckor och långa köer.
"Ja, ni trafikanter som befunnit er på E4:an mellan Nyköping och Norrköping, ni har sannerligen inte haft det lätt idag ...", säger hallåmannen och då ler vi.
Hans röst börjar låta allt mer bekant, mer som en nära vän.
Med tre minuter till godo hinner vi köra ombord på färjan från Slagsta till Ekerö.
Då har mörkret fallit.

Skönt att vara framme.
Vi bjuds på god middag och AP och Micke har två vansinnigt söta kattungar som nu är lite större, men håller sig på behörigt avstånd från den där stora, svarta saken som dessutom lägger sig kattkorgen, ja, just det, det vet ju alla som har hund, att finns där en pytteliten korg som tillhör nån annan, så blir den bästa platsen!

Här gör AP sig fin inför julaftonen .., en ansiktsmask - visserligen lite blommig, men som kan skrämma slag på vem som helst - ska nog göra verkan!

Jo, men det blir jättefint!
(Och som jag älskar människor som vågar bjuda på sig själva!)

Vad gör vi?
Jo, vi tittar på reprisen av när Kalla och det svenska stafettlaget tog OS-guld och likaså med herrarna och Marcus Hellner på sista sträckan och vi skrattar så vi kiknar åt vurporna i Risbergsbackarna under Vasaloppet; allra mest skrattar den som förstås har åkt just där och vet hur det kan vara!

Och så pratas det Vasalopp i allmänhet och Nattvasan i synnerhet och då kommer nummerlappen från i mars fram ., det var ju då AP och Pv åkte tillsammans dom nio milen från Sälen till Mora.
Senare på kvällen - alltså inte då i Sälen - blev AP dålig och fick gå i säng .., nån slags magsjuke-elände.

Julafton mitt på dagen åker vi till Upplands Väsby.

Jag har varit så vanvettigt orolig för hur det skulle gå med hundarna - deras Charlie och vår Harry råkade i luven med varandra i somras - och tanken var först att Harry skulle få vara hos dotterns svärföräldrar som bor en bit bort, men den planen skippade vi.
I stället fick han vara i gästrummet nära köket, med ett galler bara för den öppna dörren.

Så småningom tog vi helt enkelt ut honom .., och så gick det hur bra som helst, det gällde bara att inte provocera med leksaker, ja, att hålla dem någorlunda ifrån varandra, men på ett naturligt sätt.
Ute gick det kalasbra!
Men så här ..., med harry under bordet .., såg det ut till en början ,-)
Sista dagen viftade dom glatt på svansarna när dom möttes på morgnarna.

Och vi hann väl knappt innanför dörren, så började pv och Emil spela backgammon.
Vem som vann ...?
Ja, den här gången var det den äldre.

Vi hade knytkalas till julaftonens middag och mina barns pappa gav pv en sån fin fototavla; ett collage från sommarens segeläventyr till Anholt och vi spelade Kinaschack (ååå, så roligt) och hade det allmänt trevligt!

Juldagen inleddes - frånsett frukosten - med en padelturnering nånstans i Stockholm.
Lagen lottades med två par i varje - fyra lag blev det -.
Emil och Pv var i ett av lagen och vem var det nu som vann ..., Emma och Micke kanske?
Och åååå, jag blir så glad av bilden!

Att vara tillsammans med familjen .., så härligt det var!
Från vänster syns Micke, så är det Emmas bästis Fanny (för övrigt dotter till Challe Berglund, den före detta hockeyspelaren och Fanny är som en i familjen), så är det Emma, Emil och Peter. I mitten pv och Anders och den som tog bilden var AP som nu, utan ansiktsmask, tittar in i kameran.

Och knappt hann dom hem förrän det blev en runda i spåret!
Svärsonen längst till vänster, Anders och pv.
På kvällen anslöt svärsonens föräldrar och det blev middag sou-vide (nåt nytt för mig) som var vanvettigt gott (entrecôte i skivor och stekt potatis) och därefter ännu mera kinaschack, där alla kunde vara med .., även Peters pappa Berra som har våldsamma problem med synen.

Och pv och Maria tog hundarna på kilometerlånga promenader flera gånger om.

Sen, mitt i natten, bröt eländet ut.
Pv och jag själv låg då hos dotterns svärföräldrar fem minuter bort och jag blev knalldålig; tillbringade mest halva natten på toaletten med hink i knät! Fick höra att även Maria, Emma och Emil var dålig och det var ett heldäckat gäng som låg i var sin säng!
Och natten mot igår, var det Mickes tur!
Ja, det var ingen höjdare!

Det var Annandagen det.
Igår kände vi oss ändå bättre .., sov över hos dottern, då Anders och T åkt till Ekerö för att uppvakta Micke på födelsedagen och övernatta där. Det var planen för oss också, men jag låg ju däckad i gästrummet, så det var inte ens att tänka på.

Hemåt igår vid niotiden.
Slaskväder och dimma och höger vindrutetorkare behövde bytas och pv har nog aldrig - eller sällan - sagt så många fula ord på en och samma gång.

Mobilen ringde.
Skulle vi tillsammansluncha även på nedvägen?
Nej, Anders skulle arbeta natt i Malmö (där det då sprängdes ...) och vågade inte ta risken att smittas, han och Tommy hade ju klarat sig.

Kom hem till sitt eget hem vid femtiden kanske.
Friherrinnan hade skött om sigge och gett småfåglarna mat .., men även tänt småljusen på dörrkransen och i stora krukan med enris - såååå omtänksamt ! - och efter att ha packat upp och allt det man gör, slog jag mig ned i loppisfåtöljen och drog ett djupt andetag.
Så skönt att allt gått bra - ja, frånsett kräksjukan -!

Så här kändes det.
Fortfarande sköljer illamåendet över mig av och till, men nu är jag ju hemma, så det spelar ingen större roll.

Pv har åkt till K-Rauta för inköp av regelvirke till taket på altanen mot vägen .., nu ska han tydligen ta tag i denna och det vore ju en nåd att stilla bedja om! Själv gör jag inte mer än nödvändigt .., att plita ner detta tog längre tid än vanligt och jag undrar om det är en liten mus jag hör någonstans bakom någon list?

Nåja, värre saker finns ju.
Läser med stort intresse Jesper Långströms reseskildring på instagram (jesperlangstrom) från Namibia och där skriver han om hur en långnosad liten mus visar sig i deras boende och jag tänker att ja, ja, det är ju faktiskt inte det värsta som kan hända.

Så här skriver han. "Vi har också en ovanligt charmig liten skogsmus med en lång nos som bor under vårt kylskåp. Musen tassar omkring och letar ätbara saker så fort vi släcker ljuset."

Nu är det over and out.
Medaljutdelning sker i mars 2019.

Dagens fönster ....

... fångades av flitigaste fönsterfångerskan ever-ever .., ja, Ulrika.

När vi igåreftermiddag kom hem från julfirandet, fanns inte bara fönstret från Nora i inkorgen, nej, i postlådan låg även ett paket från samma Ulrika och i paketet fanns dessa .., ett par ljuvliga hemstickade vantar, ni kan ju ana av vem!

Tack snälla, rara! säger jag.

Hemma ....

... från ett julfirande i Upplands Väsby som går till historien - i alla fall vår -.
Kvällen innan julafton däckade AP i kräksjuka .., julaftonen firade vi som vanligt ., alla tre barnen, två med respektive (Maja i Vetlanda hos sina föräldrar) mina barns pappa, pv och jag själv och så förstås äldstadotterns familj.

Vi spelade kina-schack .., hade ostron till förrätt (vi var några som aldrig smakat detta) och det var en på alla sätt och vis härlig kväll.

Juldagen hade AP och Micke åkt hem till Ekerö .., och alla utom Maria och jag spelade padel - fyra lag som möttes - och på eftermiddagen urgod middag som tillagats av exet och Marias man.

Pv och jag själv skulle sova hos Marias svärföräldrar en bit bort och vid tvåtiden på natten vaknade jag och mådde gräsligt illa! Det blev en fasans natt .., sittande på toalettstolen med en hink i knäet och jag var sååå däckad! Till sist hade sex av tio däckat: Anna, jag själv, Maria, Emma, Emil och igårkväll/natt Micke!
Fortfarande mår jag tjyvtjockt och har lätt feber.
Bara tanken på julmat eller annat får det vändas i magen.

Ajöken, sa fröken.