Tisdagsfönstret ...

... fångades av madamen i Portugal, nämligen annannan. 

Tack för ett härligt vintrigt fönster! Man kunde nästan tro att det var en bild hemifrån.

I den nya hagen ...

Jaha, nu på morgonen öppnades så grinden till den nya hagen. Nja, jag hade egentligen ingen lust alls att byta hage, det var ju så himla trivsamt i den jag nu befunnit mig i under tio års tid - sextioårshagen -!

Det var alltså med ganska mycket tvekan som jag stegade in, men så upptäckte jag att där var ju många bekanta ansikten! 

I ena hörnan skymtade jag Agnetha från Malå ., och där var ju exet minsann (han har, precis som Agnetha varit i den hagen i snart två år och det tycks ju gå bra ...) och där var flera bloggvänner och i en hage en bit ifrån, där upptäckte jag min syster Rigmor! Min andra syster - Birgitta - visade sig vara i min hage, i alla fall i ytterligare tio månader! 

Jo, men det kanske blir bra ändå, tänkte jag och försökte finna mig lite tillrätta. Jag räknade också ut (ja, datorn räknade ut ...) att just idag har mitt liv varat i 25567 dagar! Tänk, så mycket som kunnat hända under tiden, ja, så många trappor jag har gått i; den hemma i Malå, den vansinnigt branta trappan i Bjäresjö och så en vinklad trappa här i gula huset! Hur lätt hade det inte varit att ramla och bryta nacken?

Och om man är matglad .., hur många tillfällen har det inte varit att sätta något i halsen? En riktigt eländig bilolycka har jag varit med om - Västerbottenskuriren skrev typ .., att "det måste betecknas som änglavakt att ungdomarna klarade livhanken!"

I

Vid sex års ålder bet grannens tax mig i ansiktet och tänk, man hade ju kunnat drabbas av sepsis, jo, det har jag minsann sett i flera Ambulansprogram, att det är är inte att leka med!

Covid fick jag också och låg på sjukhus och trodde att hädanfärden stod för dörren .., och ett halvår senare började hjärtat krångla, men det fixade sig någorlunda det också. 

En mammografi i Falkenberg visade förändringar i vänster bröst, vilket genererade åtskilliga samtal med Vår Herre eller Fru och det blev operation och någon vecka efteråt fick jag ett sååå rart mejl från läkaren som skrev att "Kära Elisabet, tumören visade sig vara något annat, inget malignt"! Tala om  t u r !

Så .., tack någon eller livet och tack alla rara människor som så till den milda grad har förgyllt dom här sjuttio åren! Vilken ynnest att få vara med, så länge det nu varar! 

Dagens fönster ...

 .... är ett av mina favoritfönster under de här nitton åren som jag bloggat. 

Rubriken var "bror i hytte" och jag kommer inte för mitt liv ihåg vem som tagit bilden.

Just så är det ... 

Jaha, så är detta nu sista dagen som sextio-nånting. 

Det känns .., så där. Som ett litet motvilligt skutt in i en annan hage. Ungefär som om någon står där och håller upp grinden och säger "Ja, ja, men kom nu Elisabet .., här är det såå trevligt, vi är många som är här, du kommer säkert att trivas!"

Dagens fönster ...

Från Gotland - kan de ha varit på Fårö möjligen ... - och det var min systerdotter som i somras tog fram håven! 

Tack Rita! 

"Att vandra i glömskan ...."

 ... är en helt fantastisk dokumäntär gjord av Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski, en dokumentär som berättar om människor på ett demensboende i Blackeberg. Det hela utspelades för tjugo år sedan, men är förstås lika aktuellt idag.

Vi såg den ikväll, pv och jag själv och jag önskar att jag hade sett den medan mamma levde. Det är ingen direkt uppmuntrande historia, men ändå .., vi satt mest tysta och tittade och tänkte att det är sannerligen inte värdigt människan att förlora sitt minne. Att ständigt känna sig förvirrad. Att bli helt utlämnad, om än med aldrig så vänlig och ömsint personal, ja, om man hamnar på ett demensboende, alltså. 

Jag sade - efteråt till pv - att skulle han hamna på ett sådant hem och jag vore frisk, så lovar jag att komma med semlor och en korg med ved, så blir han nog lycklig.

Här en länk om någon är intresserad.

Här och nu ....

Regn och rusk. Lite vind. 

Igårkväll blev det långtittning på en brittisk krim-serie, med det underbara (jo, jo ...) namnet "Seriemördaren i Wales". 

Det slog mig, att efter den svenska succén "Bron", utspelar sig många liknande serier i någon slags halvmörker. 

Likadant i gårdagkvällens film, det är knappt att det finns belysning i polisens lokaler .., allt vilar i dunkel. 

Detta till trots var det en bra serie med trovärdiga skådespelare, vilka såg ut som helt vanliga människor.

Foto: Tom Jackson, BBC. 

Här en bild från serien .., gissa om det är många tidsmarkörer från 70-talet! Det hela baseras på en verkliga händelser.

Dagens fönster ...

En av de sisa dagarna i december, kom den här bilden från Portugal. 

Från annannan, förstås. 

Så här skrev hon: "Kvällsfönster! Förberedelserna har börjat, men restaurangerna har ännu inte öppnat."

// Tack annannan! säger jag.

December 2023 ...

En kort sammanfattning av december: 

Besök i Malmö, rikligt snöfall  i Halland .., besök av äldsta dottern med hundarna Charlie och Steven .., loppisfynd - en helt ljuvlig adventsstake! 

December är också Julspel i Nicoalikyrkan .., Hilda och Edvin som flyttar till underbar lägenhet i Vallås (stadsdel i Halmstad), pv agerar flyttkarl. Lillejul blir just där i fina lägenheten, vegansk mat och en glad och lycklig Hilda med käresten Martin. Edvin har fått eget rum!

Julafton firar vi i Bunkeflo. 

Den sedan tidigare planerade julträffen på Ikea i Helsingborg - tillsammans med min syster och systerdotter - får ställas in, då min syster kraschat sina glasögon och väntar på nya. Det känns ledsamt.

Från Önskefoto beställer jag kylskåpsmagneter gjorda på mina egna bilder.

Några sitter nu på vår kylskåpsdörr och eftersom jag är dålig på att enbart leva i nuet, utan lika ofta lever såväl bak,- som framlänges (alltid denna reslängtan ..), blir jag glad, närmast lycklig, när jag ser bilderna från sådant som fastnat i minnet. Små, små fragment av händelser. Korta ögonblick fångade, så där tjopp, bara.

Bra vind på segelbåten .., små stenar på klipphällar .., en förtöjningsring i en hamn någonstans. 

  

I början av månaden, det är när äldsta dottern är på besök, kommer även sonen med sina två pojkar och överraskar! Elliot får ligga hos mig på soffan Ektorp - vi tar var sin del - och detta tycker han är så spännande - ja, som ett äventyr - så därefter, när dom återvänt hem igen, vill han fortsätta att ligga på en soffa, nu den i gästrummet. (Bilden nere till vänster). Alldeles ensam också! Hejdå eget sovrum och våningssäng!

Under besöket här hos oss tar vi en promenad längs havet. Barnvagnen hade lämnats hemma, men sonen är påhittig .., upptäcker skottkärran och där hamnar minstingen som sover inbäddad där i timmar!

Under vårt besök i Malmö - på juldagen - frågar jag sonen om han vill ta ett dopp i poolen med mig?Det vill han. Jag - som doppat mig först och vet hur iiiiiskallt det är - gullber att han inte ska HOPPA i (tänker på hans hjärta som säkert är hundra gånger starkare än mitt, men ändå ....), utan ta stegen. Tänk, han hörsammar sin mammas önskan.  

Efter doppet känner jag mig pånyttfödd.

Anna och Micke firar också jul i Bunkeflo och Micke blir mäkta poppis hos minstingen. Anna tar med Elliot på bio, bara dom två, och oj, så spännande han tycker att det är!

Ett litet ps: Under ett lördagsbesök i Varberg tillsammans med Sonja, faller vi nästan baklänges vid åsynen av den alldeles omåttligt vackra julgranen, den som står på torget! 

Det visar sig att ett syskonpar några mil utanför Varberg skänkt granen till kommunen, som tackade och tog emot. Granen hade stått på deras föräldrars tomt. 

Ja, så värst kort blev det ju inte det här inlägget.

Men ungefär så här var december månad.

Dagens fönster .... 

 Så här skriver avsändaren, som är Monet: 

"Innan jul och vinter är över får du en bild av vår batteridrivna tavla med julmotiv. Vi köpte den för flera år sen i det snöfattiga Provence och trots sitt lite banala motiv har den blivit en kär tradition att hänga på väggen eftersom den då påminde så mycket om svensk jul och vinter.

De gula lamporna i fönstren fladdrar illusoriskt och stjärnorna blinkar i omgångar medan tomten släpar upp granen och barnen far nerför backen. Och skorstensröken stiger mot himlen - precis som det ska vara!"

//Tack! säger jag och undrar om du Monet vet vem som illustrerat bilden?

"Man åtalas för mord på grill i södra Stockholm

En man i 20-årsåldern åtalas för att ha skjutit ihjäl en annan ung man inne på en snabbmatsrestaurang i Rågsved i södra Stockholm i maj 2023."

Från DN idag. 

Stackars grill. Undrar vad den hade gjort för ont.

Reflektioner från en trädgårdsstol ...

Nästan varje morgon efter frukosten, går jag ut och sätter mig i trädgårdsstolen en stund. Den står några meter ifrån eken, den där det hänger en fröautomat och ytterligare några meter ifrån ytterligare en fröbehållare. En grön Viola-Gråstenfilt får vara sittunderlag, så där så det inte ska bli så kallt om rumpan. 

Att sitta där, det är för mig ett sätt att rensa hjärnan. Har sömnen varit dålig - för att inte säga urusel - blir det här någon slags "rensa-ut" och börja om. Det brukar alltid fungera. 

Vad tittar jag på? Jo, men alla fåglarna förstås och det är hur intressant som helst. 

Jag kan då konstatera att de absolut mest aggresiva och egenyttiga matgästerna, det är utan tvekan koltrastherrarna. Det är ett ständigt kiv om äppelskivorna och ofta, när en koltrasthane hittar denna läckerhet, då är det sååå viktigt att jaga bort eventuella konkurrenter om maten och jakten kan pågå ett bra tag och när den egenyttige återvänder, då har någon annan norpat äppelskivan! 

Nötväckorna har alltid bråttom .., hu, vilken stressig tillvaro för dem! 

Domherrarna tycks sävliga .., håller sig oftast på marknivå där dom sprätter omkring tillsammans med sina gelikar. 

Rödhaken är den mest försiktiga .., tar ingen plats .., försynt och fin. Håller mest till på marken under grannens nyponroshäck. Hade den suttit vid ett matbord, hade den säkert haft servetten i sitt knä och garanterat inga armbågar på bordet. 

Pilfinkarna är kaxiga .., flaxar och har sig .., flera stycken trängs vid  fröautomaten!

Talgoxar och blåmesar kommer - tillsammans med nötväckorna - lika gärna till den lilla träbehållaren, den som sitter på vardagsrumsfönstret, men den blir fort tom och jag får i omgångar gå ut och fylla på. 

Minst rädd är den större hackspetthonan. Hon tycks totalt obekymrad om att jag sitter där på stolen och att jag tar upp mobilen stör henne inte alls. 

Skatorna är de som håller mest koll. Om jag slängt ut ett antal små korvbitar, tar det inte mer några minuter - knappt det - förrän skatorna kommer flaxande och sätter sig i den höga boken och så .., långsamt, långsamt .., hoppar dom ner gren för gren .., för att till sist landa på uppfarten och komma smyyyygande under syrénhäcken i tron att jag inte ska se hur dom norpar sig en bit falukorv. Så brått-brått iväg igen! Skatans luktsinne måtte vara fenomenalt!

Bergfinkar kommer i flock .., herr eller fru Stenknäck sitter ofta ensam .., duvorna som brukade sitta på gamla altantaket - tretton, fjorton stycken - är numera helt försvunna, ja, jag har inte sett dem sedan i somras. 

Herr Fasan kommer dagligen, men är så skygg och råkar jag närma mig, springer den skrikande iväg som hade jag stuckit kniven i honom! Hans tre hustrur är försvunna, kanske har de lämnat maken för någon annan och bara undantagsvis ser jag någon enstaka höna i tuppens sällskap.

Kråkorna sitter för sig själva i höga björken på andra sidan vägen .., högljutt kraxandes. Ytterst sällan ser jag dem sittandes på marken här intill.

Kajorna, de som oftast sitter på det stora ladutaket på andra sidan vägen (och om våren på skorstenen hos Ecke och Britt) kommer aldrig på besök.

Nu höll jag på att alldeles glömma ekorren! Men den är också skygg och kommer oftast så tidigt på morgnarna, så där så vi hinner inte träffas. Så är det här hos oss på kullen.

Dagens fönster ...

Tänk, att min systerdotter Rita har blivit en sån flitig fönsterfångerska! Det här fångade hon under sommarens cykelsemester på Gotland. 

Tack Rita!

Återseende ....

 

I min barndom tyckte jag att Ris á la Malta var det värsta som fanns, möjligen bruna bönor undantaget. 

Om jag ätit någon av dessa rätter sedan dess? Svar: ALDRIG. 

Idag var vi ju bjudna till Ecke och Britt på lunch. Laxpaté till förrätt, en viltgryta från Gudmundsgården till huvudrätt och .., tadaaa!, Ris á la Malta till dessert! 

Hjälp, tänkte jag .., ty Britt kom med var sin assiett och då kan man ju inte tacka nej. 

Hur det smakade? 

Himmelskt. 

November 2023 ...

Det börjar med att elementet i badrummet tackar för sig. 

Som om det nu inte vore tillräckligt, visar det sig att även ackumulatortanken i pannrummet säger tack och hej! 

I mer än två månaders tid ska vi så få skruva av huvudvattenkranen var gång vi t.ex diskat, spolat på toaletten eller duschat. 

Ni anar inte hur många gånger man vrider på vattenkranen i köket, utan att tänka på det! NU .., vet man. 

Bara detta att skölja ur wettextrasan .., eller att ta sig ett glas vatten (snabbt lär vi oss att alltid ha en tillbringare fylld med vatten).

Sigge hade noll koll på detta. Han bara sov.

I november månad bokar jag ett hotellrum i Vilnius - Litauens huvudstad -. Hotellet som heter Rinno, lär ska ligga lugnt och tryggt till och jag tycker att receptionen påminner om "Pang-i-bygget", ni vet, den brittiska tv-serien med John Cleese. När jag visar bilden för min syster i Australien, skriver hon att aldrig i livet att hon skulle välja ett sånt boende! Hon vill ha det modernt! Ja, ja, men jag tycker att det ser hemtrevligt ut. I april ska vi - hopefully - komma just hit och presentera oss för den som sitter bakom receptionsdisken och få nyckeln till vårt rum. 

 

Bor man i Halland känns november som en höstmånad. Gräsmattan är ännu närapå somrigt grön.

I november har vi en tillfällig (billig) prenumeration på DN och jag fascineras av en illustration som visar allt vi människor ska hinna med. Livets karusell, liksom.

Illustratörens namn är Josefin Herolf.

Ett besök i Skåne blir det också. Den här bilden visar hur en trött liten kille sitter i sin mammas famn. Ordet trygghet är vad jag tänker på. 

Och pv .., han sitter timmavis vid pianot och övar på sin basstämma inför den stundande adventskonserten. Om och om och om igen.

Det händer att jag stänger dörren mellan pianorummet och köket. Det händer också att harry, som legat på sängen intill pianot, lämnar rummet och i stället lägger sig på soffan Ektorp. 

Stackars pv. Han har det inte lätt.

En kommentar att minnas ...

Så här skrev Båthuspernilla och jag tycker att det var så fint beskrivet .., det handlade om sjöfåglar. 

Bilden togs av mig själv. 

"Även om det bara är ett sommarställe så har jag tillbringat varje sommar vid vattnet och intresserat sett sjöfåglarna och lärt mig deras egenheter. Knipan som är så skygg att den lämnar sina ungar när vi kommer med båten, oavsett hur försiktigt och tyst vi kör med elsnurran. Ljudet från vingarna när de flyger.

Viggen som får sina ungar senare än de flesta andra. Det var en upplevelse den sommar när en gräsandsfamilj utökats med en viggunge. Det var ett nöje att ligga på bryggan och titta på medan gräsandsungarna betade från ytan och bonussyskonet simmade längs botten i tångskogen.

Jag saknar de stora ejderflockarna och deras kockande på sommarmorgnarna. Numera blir jag glad om jag ser mer än 7 ejdrar samtidigt.

Storskraken som har stora kullar, uppåt 16 ungar är inte ovanligt, jagar tillsammans i familjen. De simmar i bredd med huvudena under ytan och för småfisken in i en vik där buffén sen är uppdukad.

Ett antal somrar hade jag en knölsvan som kom när jag visslade och åt ur min hand. Det var en hane och när ungarna kläckts kom han förbi med hela familjen och visade upp dem. Jag döpte de vuxna fåglarna till Lennart och Naomi."

Dagens fönster ... 

... speglar sig i tavlan hemma hos Sonjas dotter Maria. 

Konstnären heter Kerstin Cedell och är gift med Marias bror Mats. 

Ser ni så fint med de levande ljusen nere till höger ...?

Oktober 2023 ...

Pv har som ambition att ta ett dopp per månad i havet. Så blir det även i oktober. 

Till min förvåning badar även jag själv, men numera är det pv som driver på.

I oktober har Eva i Tyresö i födelsedag. 

Här sitter hon i vårt uterum och är så fin med pärlhalsband och sjalen som klär henne så .., den som en gång var min, men som Eva fick överta , då, när hon frös så hemskt under ett besök här.

 

Från Eva kommer den här bilden av en liten söt mus som har lägenhet under ett lagom tjockt snötäcke. Där samlar musen ihop nedfallna solrosfrön och annat gott som den hittar. Ja, som ett litet skafferi blir det.

Eva tillhör den grupp av mänskligheten som fortfarande skriver brev för hand. Dessutom är hon en fena på att teckna och i ytterkanterna av brevpapperet finns ofta några av hennes alster.  

 

Och vi hälsar på i Bunkeflo och jag högläser om Petter och hans fyra getter. Åtminstone lillkillen är intresserad och sitter alldeles  stilla i farmors knä.

 

I oktober får vi veta vem som får Nobelpriset i medicin.

Den kvinnliga pristagaren -  Katalin Karikó - lär ha vuxit upp under enkla förhållanden, men detta till trots hade hennes mor stor tilltro till sin dotters möjlighet att en gång tilldelas Nobelpriset. 

Så ledsamt att denna, då så hoppfulla mamma, inte  fick leva och uppleva dotterns framgång.

Glädjen över pristagaren firar jag med en kopp Arvid Nordquists kaffe i favoritkoppen.

Harry bryr sig föga.

I oktober hälsar vi även på hos Ecke och Britt och som vanligt får Harry godbitar av Britt .., som nästan genast går till kylskåpet och ser om där finns nånting smarrigt att ge honom. Det gör det alltid.

Om hon är populär hos Harry? 

Det kan ni tro!

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet, som var den som fångade bilden: "Underbart vackert - bilden tagen 2015 på vår rundresa i Bretagne, hortensiornas högborg!"

// Vi bilade ju till Bretagne - det måste väl ändå ha varit när vi bodde i Ystad, jo, det var 2002 när exet fyllde 50 - vi hade hyrt något som kallades för "fiskarstuga med utsikt över Atlanten", det var väster om Brest, i just Bretagne. Fiskarstugan visade sig vara ett stort hus och någon utsikt över Atlanten .., ja, möjligen från taket på huset! 

Det var där som husuthyraren, när vi var tackade för oss, gav mig en röd ros och sa "Madame, your eyes are iceblue like the sky, but your heart is verrry hot!" Det ni. Det levde jag länge på. Rosen fick ligga på instrumentbrädan och göra mig glad, hela vägen till Skåne. (Ja, jag vet att jag har berättat det flera gånger, men det tål att sägas ,-).

Och det var där i Bretagne, som jag var så häpen över dessa jättehäckar med hortensia, utanför vart och vartannat hus!! Det var otroligt vackert!

Hoppsan ...!

När hände detta senast i Skallkroken ..? 

Har jag varit med om det?

Nej, det tror jag inte. 

Det blåste iiiiiiiiisvindar när jag lämnade bilen för att ta bilden .., jo, det blev brått att komma in i värmen igen!