Om att skriva brev ...

Letar en sak, hittar något annat. Ett inlägg från 2018 när jag suttit och läst brev som mamma skrivit till sin lillasyster Lisbet, av mamma  alltid kallad "Bisse". Efter moster Lisbeths död, fick jag av hennes döttrar en kartong fylld med mammas brev. Läser och ler. 

I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma. 
Gunvor som nämns, var även hon lillasyster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.

"Kära Bisse och co!

Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Har även skrivit brev till mor Betty idag. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att få brev, ja, det är ju  att själv sända några. 

Bilden här under visar mamma som delar ut bröd och mediciner till väntande indianer.

Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då. 

Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i! Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.

När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.

Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig så lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.

Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.

Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.

Ann-Gerd."

Dagens fönster ...

"Vill du ha ett fönsterbidrag till? 

Det/de finns i bakom katten som leker kurragömma bland blommorna på köksbordet!"

//Så skriver Monet. 

Tack! säger jag.

Dagens fönster ...

Hos cykelreparatören i Harplinge.

Cykleln står klar att hämta inne på gården. 

Eftersom batteriet ligger hemma och vilar sig, säger pv att han cyklar hem den, så kan jag svänga förbi såväl biblioteket som Ankaret. 

Så blir det.

Måndag ...

Så är tillvaron som vanligt igen, efter en ovanligt hektisk helg. Besök av såväl den äldsta som kört ner för att hämta hundarna och i lördags kom Tommy och Karin med sina två ystra fyrbeningar och tänk, SMHI:s prognos stämde på pricken .., vi satt ute solen i någon timmes tid - minst - och därefter middag i uterummet. 

Söndagmorgon packade dottern bilen inför resan till landet Uppland och vi sade att .., undrar när vi ses nästa gång, ty i slutet av mars går flyttlasset till Malå. Många mil blir det, minst etthundratrettio, enkel väg. Nåja, det ska nog gå det med. Man kan ju säga att vi är duktiga på att sprida ut oss i familjen. Några bor längst i söder .., vi bor tjugo mil ytterligare norrut, AP och Micke på Ekerö och så nästa rejält norrut! När jag var tjugofyra år flyttade mamma till Sydamerika och återvände för gott när jag var fyrtiofyra. Det gick det med. 

Gråmulet idag. Vi kör Lillebäcksvägen i Halmstad och lämnar pannacotta till Ecke och Britt. Dom väntar besök och har dukat sååå vackert i köket och vänt köksbordet och möblerat om lite, oj, så fint det blev, men säkerligen  aningen bökigt för den som inte ser ett enda dugg, inte ens minsta strimma ljus. 

Efteråt lämnar jag av pv i utkanten av Harplinge där min elcykel varit på vårbehandling (han ska cykla hem dem) och själv tittar jag in på biblioteket i Harplinge. En vägg täcks nästan helt av böcker vilka kanske mest läses av kvinnor och jag förundras alltid över böckernas omslag .., för mig signalerar dessa omslag hjärta-smärta-mitt-livs-novell, men så behöver det ju inte alls vara .., det kanske är jag själv som är förfärligt fördomsfull? Någon måste till syvende och sist ha klurat ut att det här säljer? Intressant även med olika typsnitt.

För övrigt? Slut på skidskytte och ingen längdåkning på ett tag och det är nästan skönt. 

Har återigen sovit dåligt och haft drömmar som jag inte tagit mig ur förrän mitt på dagen .., alltså själva olustkänslan. 

Lyssnade i stället till P1:s Naturmorgon som - åtminstone delvis - handlade om Vattenriket i Kristianstad. En mer engagerad reporter än en av kvinnorna i redaktionen, ja, det tror jag inte existerar, men ibland låter det som om hon är i någon slags extas. Idag gällde det en utter.

Nyheterna senare på morgonen berättar hur Alexei Navalnys mor inte får se sin sons döde kropp och det är så bedrövligt eländigt hur Putin och hans anhang behandlar människor! 

Det är så skamligt och uselt och människor som lagt blommor för att hedra den döde, ja, dom åker i fängelse! Hur kan Putin se sig själv i spegeln utan att vika ner blicken? Sover styrets herrar gott om natten? Och den som tycker att det är fel och sitter vid Putins bord .., hur känner den sig? En gång kanske man ställs till svars för sina gärningar. 

Underbare Bono i U2 sade vad han tyckte om detta.  Vilket civilkurage!

Dagens fönster ...

Två fönster fångade i trakten av Ugglarp och den som hade håven med sig, det var jag själv.

Fredagkväll ... 

Har skurit mig på yttersta pekfingertoppen och det är verkligen så som det sägs, att små sår ska inte föraktas. Oj, så ont det gör! Nåväl, detta är ju en bagatell i det stora hela. I Ryssland har Alexej Navaljnyjs dött i det fängelse där han iminsann inte har haft det lätt och jag läser någonstans att han dog helt plötsligt, ja, vem är förvånad .., inte många 

Otroligt att han inte föll ut genom något fönster; det tycks ju vara det öde som drabbas de som Putin finner misshagliga. 

Vågar människor protestera ...,? Det ska bli intressant att se. 

För övrigt har de båda hundarnas matte nu kommit körande från landet Uppland och här har det förärats presenter som tack för hjälpen och på söndag eller måndag blir det nytt körande för hennes del, då norrut igen. 

Vi har tittat på SVT:s Muren och oj, vilken skärpt kvinna som var en de tävlande! Bäst i Test har vi aldrig sett ett enda helt program av och torde väl vara de enda i Sverige som inte fallit pladask, men alla är vi olika. 

Och tänk .,  i morgon är det bara en hel drös med solar på SMHI:s prognos! Kan det vara möjligt?

Dagens fönster ...

Tänk, att man kan titta in hos August Westerlund och hans fru Hanna, alldeles omåttligt många år senare än när bilden togs. 

August (längst till vänster) var mammas farbror och Hanna var min mammas moster. 

August är mannen som häller upp mjölk i tallrien .., är det kanske kräm som Hanna kokat, eller färska bär?

Denne August var fjärdingsman i Dikanäs och en av de drivande för att få behålla byns mejeri. Det senarer gick inte alls.

Titta på mannen i mitten av bilden! Så förlägen han ser ut att vara .., som en som egentligen inte vill vara med på bild, men ..., ja, jag får väl ...? Han ser ut som en försynt och snäll man, ungefär som den där parkarbetaren som vi mötte i Riga, inte långt från vår hotell. 

Mannen längst till höger, han som redan börjat smaka på det goda, han är nog mer pratig, tror jag. Och vilken solbränd vänsterhand han har! Kan bilden vara tagen någon gång på hösten, tro .., kanske därför handen är så solbränd .., kanske har han arbetat utomhus hela sommaren?

August som just häller upp mjölk (kanske grädde ...?) ser ut som en trygg man .., en som måhända har lätt till skratt? Jag läste någonstans att när han gifte sig med Hanna, fick han lova att leva nyktert .., kanske hade han (jo, jag tycks minnas att det var så) varit lite väl festglad av sig?

Här en annan bild av denne August. Då blir det alltså två fönster i en smäll. Här är det kanske han själv som är på besök hos någon bekant. Och vinter är det där utanför fönstret. Eller kanske vårvinter .., det är ju ingen direkt vinterjacka han har på sig. 

August Westerlund var född den 9:e september 1874 och dog den 20:e juli 1936. Det står att han dog i Kittelfjäll, några mil utanför Dikanäs.

 Dagen innan ..., ja, vad då? 

Ja, den här bilden har visats tidigare - men VAD har inte visats tidigare när man har bloggat i nitton år -? 

Deppigt skidskytte .., Wolfgang Pichler är så rak så vi sitter ofta och ler när han talar om vad han tycker och tänker och jag oroar mig för att han ska drabbas av en hjärtinfarkt. 

Min syster i Skåne, hon hetsar i alla fall inte upp sig över alla missade skott, hur intresserad hon än är. Hetsar upp oss gör däremot pv och jag själv. "Men nu får dom väl ändå skärpa sig!" utbrister vi ibland, vi som väl knappt kan hantera ett vapen.

För några timmar sedan kom denne pv ner med ytterligare några album och en slags dagbok från 1992. Jag låg raklång här på soffan och läste och kom ihåg. 

Detta var året innan vi flyttade till Skåne och allt vad det innebar.

Allra mest skriver jag om hönsen och den där tuppen som vi skaffade aningen senare ..., och mycket om jobbet på Ica där jag var frukt,- och gröntansvarig och textade oändliga mängder med skyltar, ja, sånt. Och exet - som då inte var något x - kommenderades till tjänstgöring i Göteborg där det pågick EM-fotboll. I tre veckor var han borta och stor hjälp med passning av den yngste hade jag av AP.  Dessutom sommarjobbade hon tydligen på affären också: vi var således kollegor. Och många kvällar tillbringade hon - precis som nu - i stallet. 

Den 1:a juli står det så här: "Idag smet Rita (vår stövare), men Tommy lyckades efter mycket besvär - och med hjälp av några bitar blodkorv - locka henne in i bilen."

Den 9:e juli: "Oj, jag har övertrasserat mitt konto med 306 kr."

Ska man spara sina dagböcker? Nja. Kanske åker dom i vedpannan.

Torsdag ...

En lugn dag. Ja, alla mina dagar är väl mer eller mindre lugna. Oftast mer. Friherrinnan har slut på ägg och kan inte köra bil ännu (den gipsade högerhanden) så jag tittar in hos Stensjö Ägg på andra sidan kustvägen och köper ett flak med normalstora ägg. Där inne i det lilla rummet där äggen står samlade i olika flak - allt efter storlek - står ett sällskap av kvinnor vilka tillhör ett städbolag och jag frågar om dom är från Litauen, nej, från Polen, svarar dom unisont. Blå uniformer. Glada damer. 

Så till Steninge. Friherrinnan säger att hon är döless på att inte kunna baka och vara igång som vanligt, men nu är det bara två veckor kvar, sedan ska gipsen tas av. Minns själv hur underligt det kändes .., då när handen befriades från gipsen ., det var som att handen skulle ramla av och falla till marken! 

Kommer hem. 

Fixar lunch och gör en god vitkålssallad med apelsin, - och äppelbitar i, plus solroskärnor, lite rapsolja från Ugglarp, pressad citron, svartpeppar och örtsalt. Sååå gott! Från frysen plockas pv:s lasagne, jo, men det blev en fin lunch. Kryddar extra med såväl curry som cayennepeppar och då blir det ännu smarrigare.

Läser DN på nätet om en 54-årig man i Malmö som mördat och styckat en annan man (24-åring). Efter mordet styckades den mördade och hamnade i frysen hos mördaren. När allt detta uppdagades dömde tingsrätten den åtalade till 5 års fängelse. Trodde att jag läst fel .., FEM år för detta! Nu har hovrätten ändrat domen till sjutton års fängelse! Men  h u r  tänkte den första instansen ...??

Och igår störningar på 1177:s hemsida. 

Blir glad av att läsa att Sverige utlovat stöd till Ukraina "så länge det behövs" och hur glad blev jag inte när kungahuset inte längre vill stå som kunglig hovleverantör när Marabou har med Ryssland att göra, ja, lika glad som när kungen tvekade inför att delta i nobelprisutdelningen  - då Rysslands ambassadör var inbjuden -. 

Har aldrig sett sååå mycket tv-reklam för Marabou choklad som efter hovets kungörelse och åtminstone på Hemköp finns i foajén en jättestört med just M-choklad!

Lyssnade till USA-podden igår och förfärades över vilka tortyrmetoder USA använt sig av för att få fram erkännanden från de som fängslats för inblandning (utan att vara dömda) i 11:e-septembereländet. Bedrövligt .., och detta i ett så kallat civiliserat land!

När jag i morse lyssnade till nyheterna, tänkte jag att är det ens konstigt att ungdomar tappar tron på tillvaron ...? Eller är det underligt att barnafödandet minskar i nästan hela världen? Man behöver sannerligen inte vara raketforskare för att komma fram till vad det kan bero på. Putin, Erdogan och andra potentater uppmanar ungdomarna att skaffa flera barn .., ja, ju fler, desto bättre! Att världen redan är överbefolkad spelar tydligen ingen roll.

Men det finns ju saker att glädjas åt också. Tyckte mig återigen lyssna till annorlunda fågelkvitter nu på morgonen .., det är skidskyttestafett i eftermiddag .., och jag har idag pratat med vännen Ingrid i Falun. 

Om elva dagar flyttar hon till ett äldre/seniorboende i egen lägenhet och med gångavstånd till det mesta. Farväl huset där hon och den sedan länge avlidne maken bott i sååå många år och farväl till rara grannar och farväl till den högt älskade trädgården och inte minst: farväl till solrosorna vilka sommartid växer sig flera meter höga! 

Men också .., så trevligt att få sällskap av en kvinna som hon en gång i världen spelat bridge med ("då, när jag hade minnet i behåll!", säger I) och där finns ytterligare någon som hon känner. Eget boende, men ändå med möjligheten att träffa andra. Om bara några år fyller Ingrid hundra år. (Bilden togs vid hennes köksbord i Falun).

Nu är det sortering av ett helt liv som pågår, säger hon.

"Jag har post-it-lappar .., dom röda ska sättas på saker jag inte kan ta med mig, dom gula sätts på saker som jag inte vet om jag vill behålla ..,. och så gröna lappar på sådant som ska få följa med till det nya boendet."

Och hon hittar en pärm där hon under årens lopp samlat kondoleansbrev; alltså kopior på sådana som hon skrivit och skickat till .., ja, förmodligen någon anhörig till den avlidne. Nu hade hon suttit på en köksstol och läst somliga av breven och förundrats över att hon en gång kunde uttrycka sig så bra, då, när minnet var som det skulle.

Och så får jag hennes nya adress, se den kan hon minsann utantill likt ett rinnande vatten.

Dagens fönster ...

... fångades i Bjäresjö, några kilometer utanför Ystad och det var där jag bodde, då, innan jag blev ensamseglare år 2003. Bakom häcken gick - och går ännu - en smal väg och flera av våra kattungar mötte döden på den vägen. Hu, så fort många körde!

Ler när jag ser att vi hade persienner; om detta kommenterades det på en blogg - kanske min - eller kanske hos Bert. Många tyckte att persienner var det värsta som fanns i fönsterväg, men se, det tycker inte jag. Jag tycker att dom silar ljuset fint. 

Tack till mig själv som tog bilden och tack pv, som upptäckte albumet uppe i sitt rum, hur jag nu kom på tanken att lägga det just där. 

Upphittat .... 

Pv röjer i sitt sovrum och upptäcker ett gammalt .., ja, typ "album" som jag av någon outgrundlig anledning lämnat i hans rum.  Å, så roligt att spankulera omkring bland minnen från ett annat liv! 

En av bilderna var denna. Jag minns  e x a k t  känslan. 

Det var skidtävlingar i Norsjö, fem mil från Malå och Anna hade tävlat och hon sa efteråt, att hon hade hört mitt hejande i flera kilometer från starten! Ja, ska man heja, så ska man. 

Anders som är född i början av juli, torde väl ha varit sex, sju månader kanske och halvsatt i vagnen, den som numera skulle anses förfärligt omodern och säkert var det redan då .

Och jag minns glädjen när hon upptäckte honom och kom fram och småpratade och jag tänkte att å, sicken lycka att ha fått en lillebror när man själv varit lillasyster i tio år. Hon som var äldst, var också en snäll storasyster, men det är klart, är man tonåring finns det annat än småbröder i tankarna.

Till höger om vagnen står Annas klasskamrat Matilda. Matildas mamma heter Gudrun och var min klasskamrat under hela grundskoletiden .., och efter förskollärarexamen tog hon över sina föräldrars butik hemma i Malå "- ”Burwalls foto och papper" - tror jag den hette och den drevs av Gudruns föräldrar Åke och Linnéa och togs alltså så småningom över av Gudrun, som drev den till år 2018. 

I den butiken tillbringade jag hur många timmar som helst av min barndom! I samhället fanns då tre livsmedelsbutiker: Karlssons Livs (ägaren Axel hade dessutom slakteri i en del av huset), Konsum, samt Ica Nilahallen. Så var där Nystedts kläder, en skoaffär, Folkes kiosk, Pressbyrån, en möbelaffär , en färghandel, Bergströms textil, en radiohandlare, en järnaffär och Malå blomsterhandel, ett apotek, ja, Sparbank, Handelsbank och Föreningsbank, fanns också. Säkert har jag glömt någon butik. Hotell fanns och Folkes barservering. 

Men gissa, hur spännande det var att titta in på Burwalls! Där köpte jag olika slags pennor, papper, RX-lim, filmrullar, Barbiekläder, (minns precis var på disken Barbies tjusiga kläder låg), dagböcker, julklappar av olika slag, böcker på bokrean, brevpapper (såna i förpackningar med kuvert till) , och sega sockerbitar, såna här fyrkantiga. 

Det hände ofta att man gick och bara "kollade", ja, tittade på alla leksakerna ., eller beundrade fina prydnadssaker vilka stod på parad längs en vägg ..,  eller så pratade man lite med tant Lotty Lönnberg som var mammas nästkusin/tremänning och från fjällvärlden även hon. Under vad som känns som hela min uppväxt, arbetade tant Lotty i affären.

Längst in i butiken fanns Åkes fotoateljé och finns där någon malåbo som inte suttit där inne och blivit fotograferad? Ibland hände det att några av dessa foton hamnade i skyltfönstret, då i början av december. Fotografiet här till vänster, av en ung bloggmadame, togs av just Åke Burwall.

Alldeles vid ingången till butiken hängde en slags rullanordning med vykort, ofta tagna av Gudruns pappa Åke. Ovanför butiksdörren var en liten mässingklocka placerad så att var gång en kund kom in eller lämnade butiken, plingade det till. Jag minns exakt plinget och hur det lät. 

Och utanför utanför butiken, längst till vänster om dörren, på själva husväggen .., fanns en godisautomat. Där kunde den som hade de rätta mynten köpa t.ex kexchoklad eller något annat gott. Det gällde bara att ha jämna pengar. 

Så var det.

Dagens fönster .... 

Fönster till höger och vänster och i mitten .., allt fångades av AP som, tillsammans med Micke, har tillbringat ett par dagar i Rom. 

Den ena sevärdeheten efter den andra har dom hunnit med och tycks nu nöjda och belåtna, ja, fotografen tycker till och med att Stockholm är bättre - ja, alla gånger -!

Kan detta vara Peterskyrkans kupol, kanske? 

När man själv är rädd ... 

Ni som följer med här på sidan, kommer kanske ihåg att jag själv följer några jorden-runt-seglare, egentligen bara två stycken (av kanske tio, tolv andra) och det är den här unga kvinnan Cole Brauer från USA och så "Captain Ron", det är han som är på bilden. 

För Cole har det hittills gått jättebra, även om hon befunnit sig i jättelika vågor, men för denne Captainron har det inte varit lika trevligt. 

Den senaste veckan har han oroat sig för ett stundande oväder och han har redan dessförinnan kämpat mot jättelika vågor och igår hände det som inte fick hända: masthaveri och detta bara två dagar innan nånting som liknar en orkan är i hans väg!

Jag tänkte att nu är det kört och den tanken hade nog en hel drös andra följare. Masten var han tvungen att kapa loss, då den slog mot styrbordssidan och han därmed var orolig att den skulle skava hål på båten och att den då skulle ta in vatten. 

Någon riktigt styrsel var det sedan inte fråga om och Cole - som hört talas om vad som hänt - skrev att hans situation var väl ungefär som att befinna sig i en kajak mitt ute till havs i det allra värsta av oväder. 

Denne Ron berättade kortfattat att han försökt få kontakt med något fartyg i hans närhet där ute på Atlanten, men det var svårt, rent av omöjligt, till en början. 

Så småningom fick han kontakt med ett pakistanskt lastfartyg som förhoppningsvis skulle kunna nå honom innan det blev mörkt och sämre väderförhållanden. 

Jag följde det hela natten mot idag och bad till högre makter att detta skulle ordna sig. Hur väl minns jag inte rädslan när vi i somras seglade från Torekov och hem till Skallkroken och fast pv sade att det inte var någon fara, var jag sååååå rädd. 

Hur det ska det då inte kännas när man är ensam ute till havs, inväntar förfärligt väder och inte har någon mast på båten!! 

Varje halvtimme kollade jag min mobil, nej, ingen uppdatering. 

Tusentalet följare kommenterade och försökte ingjuta något slags hopp till denne Ron. 

Så berättade han att  k a n s k e  skulle det ordna sig. Kanske skulle lastfartyget snart vara där. Och jag tänkte på annat än mig själv, jag tänkte på någon som jag känner som har testat detta att borda en färja från en liten båt och hur svårt det kan vara. Och så tänkte jag vidare .., i HÅRT VÄDER, hur knepigt ska det inte bli!

Kollar mobilen igen. Nej, fortfarande inte där! När klockan var 03.00 hade jag inte somnat och sände en bön uppåt.  

Men så nu på morgonen ropar jag högt till pv .., ååå, det lyckades!! Han blev RÄDDAD! Segelbåten, den på bilden, sjunker nog ner i havets djup, antar jag, men Ron själv kom levande ur det hela! Tack ni alla ombord på den pakistanska båten, vill jag ropa!

Och jag vet att detta - att ensam ge sig iväg runt jorden i en segelbåt - kan anses som det totala vanvettet och allt annat som är fel också, men det hjälps inte, vi människor är skapta som vi är och vissa tar risker som andra aldrig i livet skulle drömma om!! 

Somliga är som jag själv, som vill ha såväl livrem som hängslen och helst vill segla i någon skärgård utan enorma vågor och tur är väl det, att vi är olika. 

Ja, för mig blev detta det mest glädjefyllda den här dagen! Hurra! Och Cole Brauer, som igår med tårarna rinnande nerför kinderna hälsade till "Captain Ron" och önskade lycka till i eländet, där var det nu en glädjestrålande Cole som var lika glad som vi andra som följt med! 

Tänk, t ä n k, vilka äventyr man kan få vara med om, tack vare sociala medier!

Jag googlade hans namn och då kom detta upp; det var innan man visste hur det hela slutade. 

"Unfortunately Ronnie Simpson lost his rig last night. He was in heavy conditions with a triple reefed main and storm jib when he came off a large wave and the rig came down. He had to cut it away and is now making two knots toward Argentina. A large storm bringing 7 meter seas is 24 hours away. A ship has been diverted to assist with rescue. Hopefully Ronnie will get off safely."

Dagens fönster ...

Jodå, ett litet fönster finns där allt. 

Vi passerade detta på väg till bilen efter biobesöket och pv berättade att detta är före detta Appeltofts bryggeri, grundat 1836 av Julius Appeltoft i Halmstad. 

Nuvarande ägare är Krönleins.

Är inte detta fantastiskt ...!

 

På väg till biografen Röda Kvarn idag, stannade vi till vid den här husgaveln, den som tillhör Krönleins bryggeri (f.d. Appeltofts). 

Jag tycker att det är otroligt, hur levande konstnären fått kvinnan som står där och håller i en spak - eller vad hon nu gör -?

Titta på vaderna och håret!

Undrar just vad konstnärens namn är.

Utflykt 

Idag var det så biodags på Röda Kvarn i Halmstad. Vi såg "The Old Oak" av den legendariske regissören Ken Loach. Det lär för övrigt vara hans sista film (släpptes 2023), ja, vi får väl se hur det blir med den saken. 

Ken Loach fyller 87 år i juni och säger i en intervju med DN:s reporter Mårten Blomkvist, att detta är hans sista film. 

"Närminnet är opålitligt, synen skräp", menar han.

Här en länk till handlingen, men den finns även att läsa hos Bert i Luleå. 

En annorlunda film, men ytterst sevärd. 

Vi var kanske tio personer i salongen (kl.14.00) och de som satt framför oss, applåderade efteråt. Det har jag varit med om en enda gång tidigare vid ett biobesök, nämligen när exet och jag själv såg Bo Widerbergs "Mannen på taket" någon gång på 70-talet. (Jag bad mannen som satt rakt framför mig om ursäkt, då jag hela tiden fick ändra ställning med benen. Det är helt omöjligt för mig att sitta länge på en stol med benen i nittio graders vinkel, då börjar det nästan krampa, det är som om protesen är i vägen. När jag nu sitter och skriver, har jag alltid benen upplagda på bordet och har min dator på en kudde i mitt knä.)

Bild på regissören Ken Loach, född 1936 

Och suverän huvudrollsinnehavare: Dave Turner.

För att inte tala om Ebla Mari (26 år) som spelar den syrianska flickan/kvinnan som flyttar in i grannskapet tillsammans med sin mamma och syskon. Så bra hon var!

En annan skådespelare heter Trevor Fox och jag satt länge och grubblade  på vem han var så lik! Till sist kom jag på det; Lars Wilks!

Vi ger den högsta betyg och pv fällde såväl en som flera tårar under filmens gång.

I tidningen ... 

Hur glad blir man inte när man har ett resmål i sikte och i gårdagens DN upptäcker ett reportage just därifrån. 

Från Vilnius, där vi ska tillbringa fyra dagar. 

På bilden är det skira löv i träden och det är det nog inte under andra veckan i april, men det må vara hänt. 

Nu, efter Vilnius, återstår Tallin.  

Ständigt dessa längtansmorötter! 

Bio idag (tillsammans med pv!), på fredag kommer den äldsta för att hämta hundarna (men blir kvar under helgen), kommande vecka ska vi vara nattvakter till två smågossar i Skåne och om exakt tre veckor ska pv vara på väg hem efter att ha skidat de nio milen från Sälen till Mora, ja, lite sånt. Den 23:e mars är det bomiläggning i Skallkroken och sen är det väl full fart resten av våren. Och hundvakt till exet och hans Karin ska vi vara under tio, elva dagar i slutet av maj. 

Just nu: gråmulet, lätt regn ., en snarkande Harry och de övriga ligger och sover i gästrummet, förutom Sigge som ligger ihopkurad i sin bananlåda i pannrummet.

"Jaha, nu är DN:s lördagskorsord klart!" säger pv och lägger ifrån sig tidningen. 

Det var ovanligt knepigt den här gången, tyckte vi.

Från AP kommer på familjechatten bilder från Rom. (Där har jag aldrig varit, tyvärr).

Fullkomligt älskar såna här bilder och kan bli sittande hur länge som helst och snöa in på alla detaljer. Som "Per grazia recivuta", till exempel.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är Monet: 

L’heure bleue” - den ”Blå timmen” är enligt Wikipedia ”en poetisk beskrivning av stämningen under gryning och skymning, mellan solens uppgång och dagens inträdande och mellan solens nedgång och nattens inträdande”.

Eller som någon annan skrev: ” en stämningsfylld timme, eller en förrädisk tid då fartygen till havs har svårt att uppfatta varandra. En tid när skuggor lurar synen och färgerna förvandlas.”

Vi har den här i Djursholm också. Utanför vårt köksfönster.

// Tack Monet! säger jag.

Så säger jag .. 

Grattis Alexander Stubb till att ha vunnit det finländska valet! Det blir säkert bra och oj, vad jag tycker om att det är en artig ton mellan Stubb och Pekka Haavisto! Här gratuleras vinnaren av förloraren - underbart - i jämförelse med hur det kan vara i andra länder. 

Det känns vuxet.

Idag ....

... stundar presidentval i broderlandet i öster. Båda kandidaterna tycks kloka och kanske vinner den hurtige Alexander Stubb, vi får väl se. Och så artiga dom är mot varandra, herr Stubb och Pekka Haavisto! Här kan man ta del av en artikel om finländarnas valsystem.  Finurligt!

Någon annan som vill bli president - herr Trump - visar sig tidigare ha aviserat att Natoländer som inte betalat sin del till (just Nato), inte ska räkna med hjälp från USA, nej, då kan Ryssland "göra vad f*n dom vill, han skulle inte bry sig!" sägs han uttryckt det.

Självklart ska alla göra rätt för sig ekonomiskt, man ska inte åka snålskjuts på andra, men det här uttalandet gick väl ändå över gränsen ...? Hur lycklig ska inte president Putin ha blivit?

I vårt land har som bekant Märta Stenevi tackat för sig som språkrör för Miljöpartiet och nu blir det ny omgång med att hitta en efterträdare. Lyssnade igårkväll till Det Politiska Spelet (podd hos Sveriges Radio), där just detta togs upp.

Här hemma: Junior-VM på SVT 1 .., nu bryr sig Sigge inte alls i hundarna .., det är eld i kaminen och himlen är grå. För egen del har jag - efter covid - fått problem med luktsinnet. Inte så att det har tackat för sig, tvärtom, jag känner de allra mest egendomliga dofter och detta kan ibland göra mig halvt galen.