söndag 14 mars 2010

Morgon i ett gult hus på en kulle ...



Doft av stekt bacon .., äggröra i mikron.

Solen på väg upp.

I vårsolens glans ...



Mitt på dagen städar jag den inglasade altanen.

Ååå, så jag röjer och har mig!
(Och ååå,vad jag får ont i högerbenet och foten/hälen när jag har burit på tunga lådor!)

sigge nilsson och pElle tycks nöjda och belåtna.

"Nej, men titta! Matte har gjort i ordning var sin stol åt oss och tänk, hon har vänt dem mot solen också .., oj, så omtänksam hon är!"

Nu, när klockan är fem på eftermiddagen, ligger de båda ännu kvar där ute.

Precis på samma sätt.

Dagens fönster ...



... finns också det i ett gult hus på en kulle, ja, i landet Halland.

Närmare bestämt på den inglasade altanen.

Den är jättestor och i morgon, på väg söderut, ska vi stanna till på Ikea.

Då ska det letas gardintyg, så vi kan sila solljuset i sommar just på altanen.

lördag 13 mars 2010

Anna Bergendahl som vann: superduper!

Från albumet ...



Här ligger min bästa kompis Eva på soffan i vårt vardagsrum.

Bildtexten lyder: "Eva besöker mig då och då och hennes stående sysselsättning är då att läsa tidningar, till min stora förtvivlan."

På väggen syns pappas prisskåp med alla pokaler och små plaketter.

En gång i sin ungdom var han norrlandsmästare i löpning, han hade rekord på 1500, 3000, 5000 och 10 000 meter.

(Hos pappas bäste vän, Mauritz Brännström, finns dock mycket större pokaler och på väggen hos Mauritz hänger dessutom en lagerkrans .., ty Mauritz skidade en gång i mål som vinnare av Vasaloppet .., när jag blir äldre ska jag förstå att det är som en liten osynlig kamp mellan pappa och bäste vännen.
Mauritz dör året före pappa, helt plötsligt bara, när han kör bil i samhället. Kvällen dessförinnan har pappa och mamma som vanligt druckit kaffe hemma hos Gunborg och Mauritz och tjugofyra timmar senare ska mamma arbeta på sjukstugan, dit man kommer med den döde Mauritz. I flera månader efteråt har min pappa svårt att sova, ja, han får dödsångest och låter, till vår förvåning, stövaren Buster ligga vid fotänden i sängen, då, när mamma är jour på sjukstugan.)


På väggen, till höger om skåpet, hänger en oljemålning som mammas systerdotter Agneta har målat.

Under prisskåpet finns en ett annat slags skåp, med björkfanér, och där inne har mamma fint porslin och i en liten låda ligger en plastpåse med en hårlock i.

Den locken är blond och är min, avklippt när jag är tre år, och mamma har inte förmått sig att slänga bort den.

Ovanpå skåpet står en vandringspokal som pappa, eller pappas stövare Buster, för alltid har vunnit.

Längst till höger en skål i trä som min morfar har gjort.
Den skålen finns nu här i pensionatets kök.

Soffan, som jag älskade, inhandlades - tillsammans med bord och lampa och kanske också en fåtölj - på Österlunds Möbler i Malå.

Pläden är vävd av antingen syster Gullbritt eller barnmorskan Aina Theolin, båda arbetskamrater till mamma, och motivet heter "Boliden-guld".

Och Eva, min kamrat, hur var hon?

Ååå, hon var så himla rolig och hennes mamma, Dagny, rökte Bill cigaretter utan filter.




Homestajling pågår ...


Ett fångat ögonblick.
Mamma 48 år och pappa 59.
Han har sju år kvar att leva när bilden tas.
Själv år jag 15 år och tar bilden med min superfräna och nya Kodak Instamatic-kamera.


Det är då hittar jag mitt gamla, gröna album.

I en bra stund blir jag sittande och tittar på bilder från 1969 och framåt.

Och se .., där är mamma och pappa på besök hos mormor i Dikanäs.

Mamma ser så lycklig ut.

Under OS sade jag till pv att jag tycker att skidskytten Björn Ferry påminner om min pappa.

Ännu mera tycker jag det när jag ser den här bilden.



Och flera bilder av min pappa.

Vädur.

Föräldralös vid 13 års ålder och sedan dess var han den som tog hand om småsyskonen; Anna-Maria, Alice och Gösta, ty äldste brodern Erland var en äventyrare som raskt gav sig av hemifrån.

Hur minns jag min pappa?

Levnadsglad .., varmhjärtad .., känslig .., lättrörd .,. hetlevrad .., otroligt idrottsintresserad .., träningsvillig (åkte skidor flera gånger per vecka under vintrarna) .., långsint .., kvällstrött, morgonpigg .., passionerad jägare .., dansant .., rättfram .., snäll .., och han hade världens varmaste händer.

Pappa tyckte att den här madamen var nåt så otroligt "grann" och så älskade han att titta på vilda-västern-serier i tv.

Mamma brukade leende säga att ..."det bästa hos mannen är pojken och det ska ni veta, att pappa, han har hela barnasinnet kvar ...".

Dessutom var han en hejare på att berätta historier och hålla tal.
Insikt nånting ...


.... för övrigt är jag rätt tacksam över att Micke tar sträcka nr 4.

Nästa år alltså.


Tack Bente för länken.

Tja, RUT-avdrag är nog inte så dumt ...


Krukväxt i fönstret även här.
Ja, man har väl lärt sig av proffsen.


Pensionatets tvättstuga.


Här ryms allt; från diverse verktygsutrustning till ..., målarburkar, penslar, tråg, kattsand, kattmat, fågelfrön, kalsonger på tork, vasaloppsnummerlapp, tre krukväxter, ett stort antal mattor, skidvalla för olika temperaturer, återvinnningskassar och lite annat smått och gott.

Plus såklart en tvättkorg.

Det händer att man hittar den.



Detta är en tvättstuga i tjusigt hus på www.hemnet.se.

I en sådan steril tvättstuga kan med lätthet avancerade hjärnoperationer utföras.

Notera den eleganta vasen med innehåll.

Liten hälsning från soffan Ektorp ...


Bilden är från Ystad. Det är dit jag nu ska åka.


"Hej!

Det är jag, soffan Ektorp, som skriver.

Nu ska jag berätta vad som är på gång: jag ska återvända till landet Skåne och till Regementsgatan i Ystad.

Jepp.

I morgon.

Alldeles nyss hörde jag hur min kära ägarinna, intendent Nilsson, bokade en släp med kåpa och allt och då vet man .., det är då man ska bäras ut och sedan få vara med om en utflykt utöver det vanliga.

Två längre resor har jag gjort i mitt liv.

Först från barndomshemmet Ikea i Malmö, där jag länge låg nedpackad på hylla 26:4 tillsammans med mina bröder och systrar , men så kom ju .., vi kan kalla henne "matte" och hennes son Anders och han hjälpte matte att bära och kånka och så blev det utfärd till Ystad och där har jag nu stått mot en vägg i flera år, ja, tills i höstas då matte skulle få ny knäled, och sedan har jag bott här i landet i Halland, i ett gult hus på en kulle.

Det kallas för Pensionatet.

Egentligen stod där en annan soffa från början, - ja, när jag kom hit -, men matte tyckte att den ..., "ja, inte var så skön att ligga och vila i ...", så den står nu ute på den inglasade altanen och tycker nog att livet är trist.

Undrar ni hur jag har haft det här?

Jo, bara bra.

Det är klart, från början var det lite ovant .., matte hoppade omkring på kryckor och så, jag tror att det var strax efter Lucia, då uppenbarade sig en kattunge som heter sigge nilsson, och denne sigge, han klöser våldsamt på min klädsel.

Matte brukar säga .."här sigge .., du ska riva på fåtöljen med guldbrokadklädsel .., titta, så här gör man ...!", men det säger hon bara när husse, som kallas pv, är på jobbet.

Annars har jag haft det jättebra.

Ibland ligger såväl sigge nilsson som pElle och så matte och han som kallas för pv, ibland ligger dom allesammans ovanpå mig och då blir det lite tungt, men det gör inget, jag tycker bara att det är är roligt.

Men i morgon .., då ska jag alltså få åka hem igen.

Åååå, så spännande det ska bli!

Tänk er själva .., det är ju nästan som en semesterresa!

Kanske skriver jag och berättar hur det hela har gått, om jag orkar alltså.

Hälsningar från er vän, soffan Ektorp."

Vid frukostbordet ...



Ring-så-spelar-vi från radion.

Alla pratar om solsken och ännu mera solsken, ja, det tycks som om hela landet har ett dignande högtryck på gång.

Här, i landet Halland, i alla fall vid havet, råder dis och dimma.

Och detta är näst sista dagen för mig -här vid frukostbordet alltså - i alla fall på ett bra tag.

Igårkväll, vid läggdags, grep ångesten mig.

Och jag tänkte på hur det ska bli om man någon gång får ett nytt arbete, hur ångestfyllt det ska vara innan man har kommit in i det hela, jo, jag vet precis hur jag brukar reagera .., å, hur väl minns jag inte första dagen i affären där jag nu arbetar .., hur jag, när dagen äntligen var tillända, cyklade hemåt och slängde mig raklång på soffan Ektorp som då kändes som mitt livs enda trygghet.

Fyra månader i lugn och ro .., fyra månader i ett gult hus på en kulle .., fyra månader tillsammans med sigge nilsson och pElle ..., fyra månader tillsammans med en matglad liten ekorre, hundratals fåglar ..., knappt några bilar och ingen stress och havet nära och bara-vara-tid.

Och fyra månader tillsammans med världens finaste pensionatsvärd.

Allt det tänker jag på där under täcket.

Men ångesten vill inte släppa.

Åååå, den finns där som en klump i bröstet.

Då blir jag fem år och tio år och jag vänder ryggen till mannen intill mig och i tysthet knäpper jag händerna och ber Gud-som-haver-barnen-kär.

Så naivt och barnsligt! tänker säkert många.

Ja, men det är den enda livlina jag har och den finns inbyggd sedan mer än femtio år tillbaka, då, när mamma satt på sängkanten och bad samma bön innan jag skulle somna.

När jag nu, i ett annat sorts liv, vaknar vid femtiden på morgonen, ligger sigge nilsson mellan mig och pensionatsvärden, och av ångesten känner jag just ingenting.

Inte just då.

Ångest och rädsla gör nämligen nästan som den vill; anfaller precis den har lust.

När man är som minst skyddad.

Men nu är klockan 9.34 - pip - och solen på väg att ta sig igenom molnen.

Det kan bli en fin dag det här.

I konsthallen ....


Liiite påminner mannen om Fritiof Nilsson Piraten, tycker intendenten.


Gomorron Elisabet!


Tack för att du visade tavlan "Sovende Skagendreng"!

Den är ju för underbar!

När jag såg den så tänkte jag på en bildväv som jag skapade för många år sedan.
(Jag vävde bildvävar en tid med egna motiv).

Den här bildväven har jag sparat för att jag tycker så mycket om motivet.

Bilden hittade jag i en tidningen, förstorade upp den och vävde den i ullgarn.

Jag tycker om känslan mellan den gamle och barnet.

Kram Anita.

Lördagsfönstret ...



... speglar sig i tavelglaset.

Båten heter Linnéa.

Så här skrev vännen Tomas när han såg den här vernissagebilden.

Har egentligen inte en aning, men kände direkt likheten mellan din Linnéa och skonerten Linnéa från Gamleby.

fredag 12 mars 2010

Och nu har pv ......


... ordnat ett lag till stafettvasan om knappt ett år.

Team Taurus.

De som ska ska åka är: herr pv själv .., Anders, Anna, Annas man Micke..., och så dr Böhlander på sista sträckan.

Själv får jag väl serva med blåbärssoppa eller möjligen en och annan giffel.


"Och var fick du Team Taurus ifrån?" frågar jag.

"Ja, men det låter så snyggt .. hör bara ...!" svarar pv.

För den som inte vet det, är Taurus en häst. Dotterns häst.
Ny bekantskap ..... igen!


Tittar på thriller i tv1 - Bristande bevis - med bl.a. Anthony Hopkins (alltid lika bra) och så denne skådespelare som jag inte tror mig ha sett tidigare.

Jag tycker att han är jättebra!

Filmen är hur spännande som helst; ja, jag vågar inte längre titta.

Pensionatsvärden får berätta hur det går.

Apropå .....



.... smulans favoriter, så kommer jag plötsligt ihåg en annan tavla med ett barn som motiv.

Den här.

Året är 1986.

Vi är på semester i (inte på ...) Australien och under ett besök i - tror jag - Melbourne, blir det museibesök och jag faller handlöst i golvet när jag ser den här tavlan.

Innan besöket är tillända har jag inhandlat en affisch med samma motiv och precis som Jom gjorde, skickas affischen hem i en avlång rulle av papp och så småningom hamnar den - affischen -, på vardagsrumsväggen hemma i Malå.

Konstnärens namn är Johan Kroutén.
Dagens överraskning ....


Ett samtal från södra Europa!

Ett totalt helt oväntat samtal med en människa jag aldrig förut har talat med.

Och med en såå trevlig madame!

Om vi pratade i tio minuter?

Nä, nä.

Säkert en timme!
(Ja, ja .., men det var inte enbart bloggmadamen som surrade ...).

Tack du rara Monet för den glada överraskningen!

Sannerligen ...



... att jag har häpnat över bilderna i tidningarnas hus-till-salu-annonser!

Det finns inte en enda hus-lägenhet-till-salu-bild i DN eller Sydsvenskan där en kvarglömd tidning ligger på rumsbordet.

Aldrig någonsin att man ser skymten av en leksak eller svansen av en hund eller katt!
(Och ja, jag inser ju att man städar livet ur sig innan annonsbilden ska tas ..., man kan tänka sig hur ägarna har gömt allt ratet i diverse garderober ...).

Idag mailar äldsta dottern och berättar att goda vännerna nu har fått flytta in i nytt hus, ja, deras gamla eldhärjades - och så kommer en länk till det tjusiga huset (se bilden) som har varit ute till salu - men nu är sålt och tillhör de goda vännerna.

Och när jag har skrollat mig igenom hur många bilder som helst av rum där allt är kliniskt befriat från mänskligt liv, så kommer jag till den sista bilden ...



Garaget!

Om jag smajlar ..?

Svar: ja.



Arbetsbordet på pensionatet.

Här stundar ingen annonsering.

På bordet trängs diverse vasaloppsattiraljer .., två kameror, några tavlor .., en trälåda innehållande min mammas par-avion-brev .., en liten fickspegel .., en telefon, två datorer .., ett Höganäskrus med knoppande syrénkvistar .., samt en broschyr från Försäkringskassan.

Dags att ropa på städerskan!


Moster Mjölgumpa sa...

Tänk om man haft ett sånt välstädat garage;)

cruella sa...

De där lägenheterna och husen är homestajlade av proffs allihop. Många magasinerar stora delar av möblemang och även bokhyllor med innehåll (ser skräpigt ut;-) på stajlisternas inrådan. Och tro för all del inte att det bara är hus-/lägenhetsägarnas pryttlar du ser! Ånej, stajlisterna drar in med en hel del rekvisita, allt från fåtöljer till vaser och piffiga kuddar. Och så målar de gärna om lite så att det ser rent och snyggt ut.

Det är många som får lust att bo kvar i den lägenhet som de bestämt sig för att sälja när stajlisten varit där och gjort jobbet:-)


-B- sa...

Og nå er diskbenken her nystailet,lenge siden sist å meget nødvendig...

Mormorsglädje ...


Blir Emmas mormor glad när hon tittar in här ...?

Ja, det blir hon.

Verkligen.

För där är ju den där rara, goa tösen Emma i mitten på bilden!
Ännu en konstutställning finns här.


Helt underbar är den!

Och bodde jag i närheten, skulle jag bums ila hit och titta!

Smulans favoriter ...



De här favoriterna är inga målningar som finns i mitt hem tyvärr, utom den första av Amalia Lindegren som jag har som en inramad affisch.

Affischen köpte jag på en utställning för många år sedan på Nationalmuseet.
Utställningen hette " Våra bildminnen", om någon minns den.




"Liten blomsterplockerska" och är målad av Kilian Zoll (1818-1860).
Jag såg originalmålningen på Norrköpings konstmuseum för många år sedan och tyckte så mycket om den.

Ett vykort är det enda jag har av den vackra målningen...
Det finns så många favoriter; dessa två bilder fanns i min dator - därför skickar jag dem. Jag är lite svag för porträtterade barn i 1800-talskonsten; och här är två av de bästa tycker jag!.
Hälsningar Smulan

Lite fakta om Kilian Zoll.

Ps. Mitt liv som konsthallsintendent blir nog kortvarig, ty i allt sorterande av bilder, så glömde jag helt enkelt bort Smulans favoriter och sådant är ju snudd på oförlåtligt. Det blir ett rejält löneavdrag för madame intendenten. Fy skäms på mig! Ds.