Rough aunties
Brittisk dokumentär från 2009. Fem exceptionella kvinnor har ställt sig på barnens sida i Sydafrika. Med värme, humor och glödhett engagemang hjälper dessa "tuffa tanter" de som är mest utsatta.
En film av flerfaldigt prisbelönta Kim Longhinotto.
"Dr Böhlander" tipsade mig om den här dokumentären.
Har du 1 timme och 42 minuter över ..., se den, se den!!
Vårt ständiga förfasande över snökaos, över att våra kroppar inte är perfekta .., å, det spelar ingen roll!
Allt är verkligen relativt.
Det här är en film om vad ett fåtal människor kan uträtta .., vad människor TILLSAMMANS kan uträtta .., och vad framför allt KVINNOR kan uträtta!
Mirakel, inget annat än m i r a k e l!
Jag är så totalt uppfylld av sorg och glädje och allt möjligt blandat, efter att ha sett den här filmen.
// Samma dag som min mamma hade dött, kände jag hur inte orkade vara kvar hemma i min lägenhet. Jag slängde mig på cykeln .., grät högljutt hela vägen till Ejdern där mamma nu inte längre fanns .., kastade mig på hennes säng och grät så jag skakade. Jag minns att jag, när jag cyklade och grät, tänkte att nån kunde ju se mig .., (gråta så där våldsamt), men just då spelade det ingen roll - fast tanken fanns där . På hennes kudde syntes ännu fördjupningen där huvudet hade vilat. Allt det tänker jag på, och mest kanske .., vårt sätt att hantera sorg .., när jag ser det här programmet. Nästan i slutet förlorar en kvinna sitt barn. Då .., och där .., ser man verkligen skillnaden. Och vad närhet betyder.
-
Skrev just på fb att jag såg det härom kvällen. Makalöst bra program. Vilket engagemang. Tänkte samma som du när det kommer till sorgearbete. Snacka om kulturella skillnader. Eller handlar det mer om vem man är som person? Fast det tror jag inte. Har varit på en del begravningar och aldrig ska jag glömma vad jag sa till mitt eget barn en gång. Fast då skyller jag på att jag "inte var mig själv". Ja halleda, SOM vi försöker!!
7 kommentarer:
Skrev just på fb att jag såg det härom kvällen. Makalöst bra program. Vilket engagemang. Tänkte samma som du när det kommer till sorgearbete. Snacka om kulturella skillnader. Eller handlar det mer om vem man är som person? Fast det tror jag inte. Har varit på en del begravningar och aldrig ska jag glömma vad jag sa till mitt eget barn en gång. Fast då skyller jag på att jag "inte var mig själv". Ja halleda, SOM vi försöker!!
Jag såg den dokumentären härom kvällen. Blev så berörd...tårarna rann av ilska över hur brutalt dessa barn blev behandlade och över det engagemang som dessa kvinnor hade. Vad gnäller vi för...tänkte jag gör något praktiskt. Finns många som behöver en medmänniska.
UNDERBAR dokumentär!!!
Jag började se av en slump & kunde inte slita mig!
Bland det bästa jag sett
Blev så rörd då de ställde sig upp och sjöng på begravningen.
/ Dr Böhlander
Cosifan och Maria: ja, den var just UNDERBAR. Så mycket värme och gemenskap och kroppskontakt. När sonen hade drunknat .., jag tänkte det .., det är nog så man skulle vilja bli bemött - OMSLUTEN - av andras värme. I alla fall jag själv.
Den måste jag se, läste lite om den och nu förstår jag att den ska ses. Tack!
Jag måste ju vara knäpp! Men jag tyckte att vissa av kvinnorna HELA tiden satte sig själva i fokus! Jag satt bara och tänkte att men snälla någon! Nåja...de utförde ju mycket gott men vissa kändes som nyfikna förortstanter som ville ha ngt att berätta om när de kom hem till sina anda väninnor...Men som sagt - beundransvärt att folk engagerar sig så och stackars människor.
AP: Ja, tänk att man kan se det så totalt olika! Men "nyfikna förortstanter"? Nej, inte det minsta.
Skicka en kommentar