onsdag 11 maj 2011

Badkaret ...


Härifrån går jag i.
I det grunda vattnet är det ljummet ..., längre ut, här vid klipphällen, kallt.


Först klippa gräsmattan i en timmes tid.


Sen blir det dopp i havet.

Iiiiiiiiskallt.

Ack, om där hade funnits en stege .., nu halkar man omkring på algklädda stenar.

Jag räknade till fem .., sen försvann jag under vattnet.

Satt sedan på en häll och soltorkade .., såg fisktärnor ta igen sig på en liten sten i vattnet .., för att därefter flyga upp .., som små projektiler var dom .., så ofattbart eleganta där dom störtdök rakt ner i havet och så upp igen!

En bit bort på stranden stod ett ungt par med sin lille son som lyckligt plaskade omkring i vattenbrynet.

"Kom genast tillbaka .., gå inte dit .., där är det kallt!" ropade pappan.

Jag tänkte för mig själv .., att om lillkillen går i det evighetslånggrunda vattnet .., och det blir en grad kallare .., vad spelar det för roll?

Och hela tiden .... - om och om igen - ...."kom hit, ajaj, inte dit!"

Varför går man alls till stranden med en liten badsugen kille, om man hela tiden lyfter honom från vattnet?

Förmodligen har jag glömt hur det var att vara förälder med små barn?

Var vi verkligen så pjåskiga?

3 kommentarer:

SoF sa...

Haha - bra fråga.

cruella sa...

Det var nog olika. Min mans farmor var kaptensdotter på Kivik och där är vattnet för det mesta väldigt kallt. Hon lät svärfar bada och plaska bäst han ville, och det ville han förstås. Då blev hon kallad "en onaturlig mor" av en tant på byn. Haha! Det tog hårt, för det berättade hon så länge hon levde.

Jag tror faktiskt att så pass långt tillbaka hade man en väldig respekt just för kallt vatten och kyla. Man kopplade det till svåra förkylningar, lunginflammation och död helt enkelt.

Du och jag har nog haft småbarn i mellantiden!

Christina sa...

V i l k e n bild!!! Jag vill hoppa i direkt :-)