Hos Tankevågor och några andra bloggare, visas idag bilder på romantiska platser.
Och jag läser och berörs och tänker att jag också skulle vilja vara så där ..., ja, romantisk.
Den som har läst här länge, vet att jag är fasligt duktig - för att inte säga direkt slösaktig -, med att använda ord som underbar, ljuvlig, fantastisk och allt möjligt annat storslaget.
Att säga "ååå, I love You!" betyder inte att jag vill gifta mig med nån, utan att "åååå, vad du är härlig/filurig/underbar/rolig!" och det kan jag säga till många som jag tycker om, men man säger det på olika sätt.
När jag telefonpratar med moster Lisbeth avslutar jag alltid samtalet med: "I loooooove You!" och då säger hon ..."Eliza, I love you too" (och to:et uttalas som i toalett) och mitt hjärta går sönder nästan av värme!
Men Riktigt Stora Ord som "jag älskar dig" - nja - det har inte många hört mig säga.
Inte män i alla fall.
Och skulle en man falla på knä för mig, ja, då skulle jag nog börja skratta .., det skulle kännas som om vi vore med i en pjäs, nej, absolut inte - men det betyder inte att jag tycker att andra som gör det - eller blir lyckliga för den sakens skull - är fåniga.
Tvärtom.
Jag hade gärna önskat att jag vore på det viset!
Men vad är då romantiska platser för mig?
Jo, men det är nog platser där jag har känt mig rofylld och lycklig.
Mjällomsviken i Ångermanland, t.ex.
Kaffestunden nere på bryggan .., kvinnan som rensade en slänt .., vattnet som var iskallt.
Eller Ven utanför Landskrona tillsammans med Ulrika och PV - allt var nytt och ovant -.
Åtminstone var pv en tämligen ny bekantskap.
För att inte tala om segelbåtar!
Gullholmen i Bohuslän .., vi låg på släta klipphällar och läste var sin bok.
Det var s e m e s t e r.
Jag kände mig som den lyckligaste människan i världen.
Och ofattbart f r i.
Segelbåtar och moln som gled förbi.
Fiskmåseskrin.
Så här var det.
Trots att jag nu säger att jag inte är romantisk, så är jag så alldeles oerhört lättrörd och blir alldeles mjuk i benen av sånt som jag - trots allt - tycker är vanvettigt romantiskt.
Men det är alltid det där lågmälda.
Sånt här, t.ex.
Och jag tror faktiskt att det gäller platser också.
Men pv ska ni veta .., han är romantisk värre.
Arme man - att ha funnit en sådan madame - !
7 kommentarer:
Jag har väldigt lätt för att uttrycka/visa känslor och är kramig av mig, men romantisk? Njae... det vet jag inte.
Jag bryr mig inte om blommor och sånt. Det viktigaste är respekt, frihet och att veta att han finns där, på riktigt.
Ulrika: ja, precis så, PRECIS så .., känner jag det!
Ulrika & Elisabet: Men det där är också romantik för mig. Det där lättrörda, att kunna utrycka känslor, att uppleva saker tillsammans. Det är ju först när man delat något med någon och minns det som det blir ett romantiskt/minnesvärt ögonblick. Dessutom Elisabet så är jag säker på att PV är mycket stolt över sin Madame och inte vill byta ut henne för allt smör i småland eller hur det nu heter. Tänk så tråkigt han skulle ha det utan dig ;) Kram
Ja jag är absolut inte den mest romantiske i vårt förhållande. Det är sambon som visar upp hjärtformade potatisar, lämnar små lappar, kommer hem med blommor osv. Däremot blir jag så himla glad och varm i hjärtat när han gör så :)
:-)
HELA tiden känner jag att vi är så lika i så mycket Elisabet!
Dessutom verkar vi ha funnit varsin man som också liknar varandra i mycket.
Det är ju just det där lågmälda...i vardagen som jag känner är det som berör mig också.
Lyckliga dig som fått tag på en mattelärare, som dessutom är vältränad, och som lök på laxen dessutom är romantisk!
Det är sånt som alla vi andra bara får sitta och sukta efter :-)
Fourmum, mossfolk, Tankevågor och Rexxie: jo, jag håller på att vänja mig vid att pv är så romantisk och kommer med blommor och sånt.
Men från början kände jag mig väldigt obekväm med den biten och när jag var ensamseglare och någon skickade en fin eller dyr bukett med blommor (ja, det hände väl inte så värst många gånger ,-), så var jag livrädd för känslan att känna mig "köpt".
Jag minns en "dejt" med en man som kom från Malmö och hade en svindyr och flott Mercecez som kostade mer än en halv miljon och han hade kostym och var jätte-jättetrevlig och bodde i den där nya hamndelen med båten utanför och jag kom i min anorak och älsklingshalsduken och hade varnat honom från början, att det där skulle aldrig gå.
Andra kvinnor - eller många - sa "men åååå, vilket kap!"
Dom menade alla att jag skulle bli den som gjorde kapet.
Den mannen skulle ju förstås ha en elegant kvinna som kan föra sig i salonger där jag inte känner mig bekväm och det godkände han också - efteråt -.
Leende ,-)
Det blev mycket väsen för lite ull det .., den här kommentaren, menar jag.
Men det är också det jag menar .., att jag trivs bäst med det enkla.
Skicka en kommentar