Här utanför.
Bilden togs i fjol, nu är här betydligt mindre snö.
Och jag sitter utanför skidstugan - eller den kombinerade baren/restaurangen - längst nere i backen och jag lutar huvudet mot väggen och vänder ansiktet mot solen.
Alldeles helt ljuvligt är det!
Intill mig sitter andra som har tagit paus från skidåkningen; där är barnfamiljer med småttingar som sover middag halvliggandes i någon stol .., där är hundar som viftar på svansen åt andra hundar och allra närmast mig sitter en ung kvinna och pratar i sin mobil.
Hon är i 25-årsåldern, eller kanske 30?
I nästan en timmes tid pratar hon om sina kärleksbekymmer .., om den nya kärleken - han som gör henne så frustrerad -, han som drar sig undan lite.
"Fy faaan, jag blir så jääävla frustrerad, just det, ja, e x a k t, du vet ju att jag är lite udda och kanske skrämmer jag männen med att vara så på .., men vad faaan .. och man skulle ha två män, en som man har skitbra sex med och en som man har till vardags och bara har det jättebra med, ja, just det .., e x a k t!, men vad ska göra .., jag blir så ..., åååå, jag blir galen, så jävla frustrerad alltså!" säger kvinnan om och om och om igen.
Hon har blont hår och en fläta som ringlar sig likt en liten, liten orm och slutar en bit på axeln.
Lila täckjacka, svarta tights.
Och helt obekymrad tycks den unga kvinnan vara om att vi är säkerligen tio andra personer som kan höra precis allting och visserligen blundar vi och låter solen värma våra kinder, men ändå .., hela samtalet går rakt in i våra öron!
När timmen nästan är tillända, kommer en lång man och slår sig ner hos henne.
Det är kanske han, han som inte är så het av sig? tänker jag.
Kvinnan skyndar sig att avsluta samtalet .., hon säger "puss, puss, puss och kram, I love you!" och mannen lägger handen om hennes rygg och frågar om hon vill ha soppa och det vill hon.
När han kommit åter med sopptallrikarna, tycks kvinnan något mindre frustrerad.
4 kommentarer:
Men oj, oj, oj. Du beskriver det så levande så att jag är där.
Jag tycker sånt är alldeles otroligt jobbigt och tröttsamt att höra på, du vet på pendeln, många sådana "samtal" på en och samma gång. Om två personer pratar direkt med varandra känns det lite mer ok, de har någon form av samspel och brukar inte prata lika högt, men detta i mobilerna, de gör upp vårdnadstvister och jag vet inte vad, ibland undrar jag om de faktiskt vill att fler ska höra? Som ett stort bekräftelsebehov.
Eva och Monica: jag minns en gång på pågatåget mellan Malmö och Ystad .., ett ungt par på väg hem från sjukhuset där den unga kvinnan hade gjort en abort och om detta pratades det högt och ljudligt inför oss alla ..., jag trodde inte att det var sant .., och det pratades även om hur dom hade bråkat, det här paret och det var bara hemskt alltsammans!
Och jo, jag är benägen att hålla med dig Monica!
Det privata har kommit för nära. Jag fattar inte vad det är med människor?!
Skicka en kommentar