... meddelar Runkeeperdamen i min Iphone att jag har promenerat och visserligen är snittiden per kilometer lägre än igår, men det beror förstås på att jag flera gånger stannar till och tar fram kameran.
Telefondamen pratar engelska, eller en slags amerikanska.
"Fårtifååår minits".
När jag sen ska ta en bild på själva beviset i telefonen, den uppmätta sträckan och tiden, råkar jag i stället sudda bort alltsammans.
Och vi - harry och jag själv - går längs havet med solen i ryggen och det är överjordiskt vackert.
Jag räknar till tio vita svanar som ligger vid - eller en bit ifrån - strandkanten, just där bäcken mynnar ut i öppna havet.
Borta vid hamnen upptäcker jag en kvarglömd liten sandal.
Under natten har det frusit till.
Tidigare vattenpölar är nu täckta av is och grässtrån och små stenar ligger inkapslade i allt det genomskinliga.
Jag tänker att det ser ut som diamanter.
En bit upp mot hästhagen, inte långt från bryggan där pv har sin båt, ligger resterna av den slagna svanungen. Överallt vitt dun! Vita små fjädrar!
Jag plockar ihop lite av det vita som får vila i min kappficka.
Var gång jag sedan tar upp kameran, sitter ett litet dun på min hand.
Här är några av svanarna. En bit därifrån simmar flera fjolårsungar .., lite längre bort ser jag gräsänder och en stor gås av något slag. Ännu inga ejdrar.
5 kommentarer:
Max och jag har också gått promenad, på ungefär samma tid.
Min snitthastighet var 38 minuter/km, haha. :-)
Det går verkligen inte fort för mig, men jag kan i alla fall äntligen gå! Det gör mig så himla glad!!
Ulrika: jag vet ju att jag aldrig kommer att gå i världens speed; då förlorar allt runt omkring helt tjusningen. Nej, jag vill stanna till .., hinna uppleva, känna dofter och lyssna till vågskvalpet .., och sen på´t igen ,-)
Jag går båda sortens promenader. Dels för att träna upp benet och för att röra mig mer (för jag sitter still alldeles för mycket, det gör ju inte du) och dels njutpromenader. :-)
Jag är hopplös. Springa har jag gett upp för länge sedan och att promenera på tid går inte heller. Det finns ju så himla mycket att titta på, fotografera, lyssna på och fotografera ännu mer...
Oj... Det får nog bli en dagstur, dryga 50 mil, till Halland och Särdal vecka sju. Längtan är svår just nu.
Skicka en kommentar