Och medan pv är ute med harry på morgonrunda, tar jag mig en titt hos bloggvännerna.
Läser om Monicas bror som inte längre finns - som helt plötsligt bara dör -.
Jag tittar på bilden av honom och hans mamma där dom sitter vid ett matbord, en vacker man fylld av liv och en slags energi som strålar rakt ut genom bilden.
Och så oändligt klokt och fint har Monica skrivit.
Så o ä n d l i g t.
"Och...att den dagen man dör, då kanske det snöar, man vaknar precis som vanligt, glad för den sköna sängen bäddad med fina lakan, sträcker på sig, går upp, tar en dusch, äter frukost, bläddrar snabbt i tidning, borstar tänder, väljer kläder efter att ha tittat ut och försökt bedöma rätt behov, dagen är sedan fylld av aktiviteter, middag planeras till kvällen och mitt i en mening sekundsnabbt är det slut. Dödstyst. Undersökning. Nästa nattvila är på bårhuset. Livet är outgrundligt och döden likaså. Och bara ett är säkert, det andetag vi tog nyss. Nästa kan utebli. Ni kan väl hjärt-och lungräddning? Det viktigaste i den?"
Finns där något mer tänkvärt, egentligen?
Ja, om själva livet, menar jag.
3 kommentarer:
Vilken bra text!
När som helst...
Alltid när jag tänker på/läser om att jag själv eller någon annan kan vara borta i nästa sekund - så blir min reaktion: Var snäll!!
Vi vet aldrig vilket möte eller pratstund som är den sista.
♥ ♥ ♥
SoF: just det! Jag vet att pappa alltid predikade detta att aldrig skiljas ovänner ..., (fast det hände nog ändå ,-).
Beklagar Monicas och hennes familjs trista upplevelse.
Precis det hon skriver brukar jag tänka, tänk om vi helt plötsligt bara rycks undan. Man tänker att man hinner planera en bortgång. Liksom mentalt förbereda sig själv och världen. Man tänker inte att det kan ske mitt i ett TV-program, att andra jobbar etc. Märkligt och ändå inte.
Skicka en kommentar