 |
| En liten Ivar-Nicke vars händer alltid var så varma. |
Nånting som alltid har förundrat mig, det är detta med vad man minns.
Det är ju liksom aldrig det där storvulna som lägger sig i minnets byrålådor - inte för mig i alla fall -, utan det är det där småttiga .., det till synes obetydliga, just då, i stunden.
Tonårstid och pappas varma hand mot min kind .., när han gick in till köket och passerade mig där jag satt i fåtöljen.
Svägerskan som borstade mitt hår i fyrtiofem minuter rakt av - utan att vilja ha nånting i gengäld -!
Doften av potatis hos min mormor i Dikanäs.
Sånt.
Och när jag i hemtidningen läser minnesorden över nyligen avlidna, slås jag återigen av att det ofta är just på det viset.
Så här (bland annat) skriver barnbarnet - Charlotta -om sin mormor, Inga Holmström i Byske.
"Vår kära Inga hade alltid en vilja att ta hand om sina egna och se till att man hade det så bra som möjligt. Detta på olika sätt, allt från att laga mat till att se till att det inte var för öppet kring halsen, som hon sa när det var vinter."
Hon skriver också att mormor hade ett hjärta av guld och en famn stor som ett hav.
Vilka minnen att lämna efter sig!
3 kommentarer:
Så vackert du skriver... Och tänk, man kan inte påverka vilka små minnen det blir som barnbarnen en gång kommer att ha som lysande snapshots från barndomen.
Å vad man hoppas att barnbarnen ska minnas värme och glädje. Men våra barn som nu är 35-40 år. Vad minns dom. De säger sällan något om det?
Själv minns jag lukterna raggmunkarna svampskogen kortspelet skol-lekarna och smygandet i källargångarna. Och av mamma minns jag en enorm varm kärlek och omsorg. Pappa var mera krav och äventyr.
Bloggblad och Eva: ja, det kan man sannerligen fundera över. Vad dom ska minnas, alltså ,-)
Jag tänkte senare idag på vad jag tänker på när det gäller mamma? Det var svårt att komma på nåt särskilt .., hon arbetade ju jämt och sen var hon borta i tjugo år - även om hon kom hem mellan varven -.
Men jag minns när hon låg på akuten och hade fått en propp i hjärnan .., och hon var så sjuk så sjuk och jag satt intill henne och höll hennes hand och så sa hon .., tyst ..,"vilken snäll dotter du är!"
Sen tog det ett par år och hon sa nästan ingenting.
Skicka en kommentar