Det är när jag står i kassan och tänker på julen och allt vad som komma skall, som två unga gossar i artonårsåldern närmar sig kassan.
Så stannar dom till och hummar lite .., och så tar den ene unge mannen sats.
"Jo, det är så här .., vi kommer från gymnasiet här intill och studerar media och nu .., ja, det är så att vi ska göra en dokumentärfilm som handlar om mänskliga rättigheter och kvinnors villkor och sånt och nu undrar vi om du möjligen kan tänka dig att vara med i den filmen och liksom berätta och säga vad du tycker? Det kan hända att filmen ska vara med på Göteborgs Filmfestival i vinter ...".
Det är vad han säger.
Och bloggmadamen, som blir
över sig av lycka när Sifo ringer och frågar om jag vill delta i en undersökning som femton minuter, tackar
naturligtvis ja.
"Jovisst, inga problem .., men det måste bli filminspelning på någon onsdag för det är då jag är ledig!" säger jag.
De unga männen tar mitt telefonnummer och säger att dom ska höra av sig, förmodligen efter jul, och så tackar dom för sig så alldeles omåttligt vänligt och så snart jag passerar chefens kontor skyndar jag mig att berätta
även för honom .., ja, faktiskt funderar jag över att
redan nu begära löneförhöjning, för tänk, om bloggmadamen visar oanade talanger inom Vita Dukens Område .., ja, kanske hon rentav blir inbjuden till Gomorronsoffan eller Filmkrönikan?!
Chefen verkar dock måttligt imponerad och övriga arbetskamrater tycks i det närmaste
helt ointresserade, ja, ja, det är väl avundsjukan förstås som tar sig sådana uttryck!
När jag kommer hem, berättar jag lyriskt om detta för pensionatsvärden.
"Du vet ..., dom vill att jag ska lägga ut texten om vad jag tycker och tänker om mänskliga rättigheter och kvinnans ställning i samhället och sånt ...", förklarar jag för honom.
"Men då måste du väl börja att läsa på lite ...?" säger han genast.
Helt ärligt låter han närapå skräckslagen.
"Läsa på? Näädå, jag ska bara säga vad jag tycker!" svarar jag och då suckar pensionatsvärden och säger att
"det är just det jag befarar ..., å
åå, jag får nästan ångest .., man vet aldrig med dig vilka stolpskott som kan komma ut ur din mun .., du har ju såna fördomar om allt möjligt ..!"
Jag tröstar honom med att det finns dom som har varit värre.
Min mamma, till exempel.
Mamma, som var den mest radikala och fritänkande människa jag nästan har känt .., mamma som tyckte att alla borde ha samma lön, läkare som städerskor .., och som i mångt och mycket hade rent kommunistiska värderingar, för att i nästa andetag prata som den mest illblåa högermänniska.
Fråga mig och min syster .., vi nästan svimmade när mamma en gång intervjuades av Malou von Sivers som frågade henne vad hon ansåg om situationen i Chile, ja, nu när tyrannen Pinochet hade kommit till makten.
Då tittade mamma, som då hade tillbringat nära tjugo år i Sydamerika, på madame Sivers med öppen blick och sa, helt oförfärat: "ja, du förstår, det har blivit
mycket bättre i Chile nu .., ordning och reda!"
Själv bytte jag omgående kanal och var överlycklig över att jag då hette Eikedahl och inte, som mamma, Nilsson .., i efternamn.
Det är förstås
nåt sånt som den politiskt korrekte pensionatsvärden nu ska oroa sig för .. , ja, att hans lärarkollegor och akademiska vänner ska inse vilken eländig madame han har fallit för!
Jo, jo.Så kan det gå.
Själv är jag dock inte det
minsta orolig, utan tänker mest på min kommande karriär som filmstjärna.
Marskatten sa...
