Idag ....

... fyller minsann den långbenta madamen från Skåne år.

Trettiofem.

Hon säger själv att hon ser ut som en nyponros och det tycker jag nog stämmer.

Stort grattis härifrån Linda!

Tidig morgon i april ...

Och ja, bilderna är klickbara.

Fredagsfönstret ...

... sitter i grannfruns fina bil, den med en stjärna i fronten.

Det är den där kvällen när vi eldar upp allt löv, som kvinnan i bilen stannar till och småpratar lite.

Bara några hundra meter bort längs gatan bor hon, men ändå rätt ensligt .., och dom flesta husen tillhör sommarfolket.

"Ja, jag är mörkrädd när jag ligger där ...", erkänner hon.

Jag säger att vi lämnar dörren till pannrummet öppen, så kan hon - om skräcken skulle bli för stor och rentav ohanterlig - sova i gästrummet, ja, det är bara att krypa i säng.

En alldeles underbar kväll är det.


Och pv eldar och eldar.


Och se, där kommer den blivande tvillingmamman promenerande med sina tre hundar.

Hon bor precis rakt över vägen - från det gula huset sett -.

Så blir det en stund småpratande med henne också.

Det är sånt jag tycker om.

Småpratet.

Inte nödvändigtvis kalas och fest och fint dukade bord .., nej, jag föredrar såna här små möten.

Det hade kunnat bli så fint, så fint ...

På väg hem från affären ligger dimman tät över det halländska landskapet.

Havet på vänster sida .., åkrar och trädsilhuetter .., å, så vackert det är!

Så jag stannar till och parkerar vid sidan av vägen .., letar reda på kameran och går ett hundratal meter för att fånga allt detta magiska på bild och få den rätta vinkeln.

Perfekt!

Det är då följande ord visas på displayen: "inget minneskort".

Så var det med den saken.

Återbesök ...

Idag blev jag presenterad för den rara lilla tösen som - igår och för första gången i sitt sexåriga liv - handlade allldeles själv.

En liter mjölk, var det.

Jag fick veta att hon heter Tyra.

Och Tyra hade glad i hågen berättat för sin mamma att tanten i kassan hade blivit stolt att få vara kassörska när hon (Tyra) handlade.

Då tänkte jag på en av cheferna jag hade i Ystad .., han som hutade åt mig och sa att jag skulle sluta prata med kunderna.

Han skulle bara veta.

Han skulle ha fått träffa Tyra.

Morgonsol ...

Och älsklingsanoraken är inne på sista svängen.

Ja, för den här säsongen, alltså.

(Fickorna är så stora, så man tappar bort sig i dem.)

Dagens fönster ...

..... kommer från Skåne, närmare bestämt från Landskrona.

Då anar ni nog .., jo, just det.

Det var stickmadamen Ulrika som höll i kameran.

"Men om vi skulle ...?"

På väg mot Slöinge ..., landet Halland, sommaren 2010.


Lite planerar vi inför sommaren.

Jo, det är skönt med mentala morötter som dinglar så där lockande framför en.

Invigningen av Gothia Cup och två nätter på hotell Rubinen i Göteborg och att få se Emmas lag spela någon match, ååå, så roligt! Jag har redan lagt in om ledigt och hotellrummet är betalt sedan månader i förväg.

Och Ystad Tattoo i augusti och kanske övernattning på hotell Saltsjöbaden alldeles vid havet, pratar vi också om .., och att promenera på Regementsgatan och säga hej till alla bekantingar och titta in i affären där man en gång arbetade.

Och så goda vänner som kommer på besök till det gula huset på kullen.

Och hopefully barn och barnbarn.

Kanske en tur till norra Bohuslän?

Eller Ekerö för att se huset som dotter och måg nu ivrigt väntar på.

Och Upplands Väsby till dr Böhlander och hennes familj.

Eller kaffe och mackor nere vid havet här, där vi själva bor?

Det behöver inte vara så märkvärdigt.

Bara detta att göra nånting annat.

Jo, det känns bra.

Och ni .., vad drömmer ni om?

Sportigajenny sa...

Att sommaren i Gränna blir bra! Men varför skulle den inte det?

Vilken fantastisk sommarort och Visingsö alldeles inpå knuten.

Det finns även planer på att besöka Alvastra kloster, Ödeshög, och Vadstena.

Kanske hinner vi med Motala när vi ändå är igång.

Det är vad jag drömmer om. //sportigajenny

Ruta Ett sa...

Om att jag ska få komma med på Stickstämman i Önnestad utanför Kristianstad i juli med föreläsningar, kurser, utflykt till Österlen och vackert väder.

Ulrika sa..

Jag längtar till sommarens stickläger i Fattigskogens vildmarksby i Dalarna.

Och till alla besök hos vänner jag tänker göra och till besök jag ska få.

gunnar i vaplan sa...

Mina sommarprojekt:

# Pyssla i trädgården.
# Se till att alla mina bin jobbar bra.
# Bygga ett hönshus och skaffa höns.
# Måla huset som jag bor i.(falurött.
# Paddla kajak.
# Stockholmsbesök.
# Hälsa på min son på hans sommarställe.
# Kajakpaddling i StAnnas skärgård
# Hälsa på bloggvänner.
# En tur till ett gult hus i Halland.
# Kajakpaddling vid Hallandskusten.
# Hälsa på FaceBook-vänner.

Hmm... ser ut som om sommaren inte räcker till ;-)
Tur att man är pensionärsledig..!

Härs och Tvärs sa...

åka till Tromsö på kurs/konferens: lära nytt, bekräfta det jag redan kan OCH träffa goda vänner från hela norden

flytta in i stadshuset - lära känna huset - nosa på staden

ridning på Island med syster och far; vilken ynnest, vilken gåva attt få göra det

kanske kanske en vecka i landet halland i slutet av sommaren

Anitha sa...

Vad jag egentligen drömmer om är orealistiska drömmar (som t.ex vrida klockan tillbaka), så här är de som åtminstone går att förverkliga (kanske)

* Att flytten är avklarad
* Tid att hämta andan, hinna känna efter och ta in vad som har hänt. Tid att bara vara... utan måsten.
* Ett jobb
* Sol
* Värme
* Grönt gräs
* Resa till landet Halland sa...

Bloggblad sa...

Jag drömmer om båtväder och skrivro.

Och att jag ska få lust att rensa i garderober...

Men du, Söderköping är inte helt fel heller - och om ni åker mot Sthlm är det bara en omväg/genväg på 1,5 mil... med vätskekontroll! Om vi inte är ute med båten förstås...

Eva på Frösön sa...

* Präst- och diakonvigning i Östersund. En fin vän vigs till präst.

* Flytta ut till stugan i skogsbrynet.

* Påta i trädgården.

* Åka en tur till Härjedalen, över till Röros och en tur i Norge.

* Fira äldsta dotterns bröllo

Ikväll i kassan ....

Liten tös står framför mig och tittar lite blygt mot kassörskan - som är jag -.

"Vet du ...? Det här är första gången i mitt liv jag handlar själv, jag är sex år ..., mamma har bett mig ...", säger hon leende.

"Men vad säger du ..:!! Första gången du handlar själv och jag får äran att vara din kassörska, du förstår så stolt jag blir!" svarar jag.

Och så sträcker hon fram en tjuga och tar växeln precis som alla mindre barn gör, det vill säga, dom tar pengarna uppifrån .., håller alltså inte ut handen.

Så glad hon blir.

Och stolt.

Och kunderna som väntar på sin tur ler varmt.

Liten blir stor ...

Det gamla passet.

En liten Anders.


Och tjugo år senare ....

På väg långt bort.

"Säg mig .., hur var hon egentligen ..?"

Den riktigt uppmärksamme besökaren måhända noterar att jag inleder dagen med ett upplyftande besök på hemtidningens familjesida; avdelningen dödsfall. Ett ålderstecken så gott som något.

Ibland tänker jag så här, att när man träffar en ny man eller kvinna som tidigare har haft längre eller kortare förhållanden, så borde man kunna ringa till deras respektive ex och fråga hur personen ifråga har varit?

Ja, ungefär så där som när man köper begagnad bil.

Tänk, så praktiskt!

Problemet är väl bara att man - i alla fall inte det första året som ensamseglare - skulle få så där överdådigt fina recensioner av sin före detta, ty det där med oerhört lyckliga skilsmässor - det tror jag inte så mycket på.

Jodå, det finns, men jag tror inte att det är det allra vanligaste.

Hur som haver .., så i morse när jag satt här vid datorn och råkade titta längst ner på skärmen och såg alla flikar där jag hade varit på besök .., då loooog jag för mig själv och det var i det ögonblicket jag kom att tänka på det där med att ringa upp och höra sig för.

För det kan jag lova er, att detta (att ha en massa öppna flikar) var nånting som den lurvige i Helsingborg irriterade sig över, ja, han ansåg mig vara rent av obildbar i det fallet.

Den punkten ..., hade garanterat kommit med på min "inte-så-bra-lista".

(Jag kan tänka mig en massa andra saker också .., så där som ..., att alltid ha samma kläder .., han skulle säkerligen ha pratat om en anorak och om att vara enjängd och inte bry sig i att vara sexig.)

För övrigt har jag mailat honom bilden, så där för att visa att jag fortfarande är obildbar och gör som jag vill ,-)

Just det.

// Det var den här eminente bloggaren jag tittade in hos när bilden togs.

sigge på äventyr ...

Det är när jag står och diskar, som jag upptäcker två skator i slänten.

Skatorna går och rotar i marken och tycks väldigt upptagna och se där, där ansluter en kråka!

Och sigge nilsson har fått frukost och vill gå ut .., står i hallen och jaaamar.

Jag öppnar dörren och han stannar till; som förstenad.

Sen smyger han ögonblickligen till slänten, där skatorna och kråkan nu flaxat iväg och sitter i träden alldeles intill .., ilskna och omåttligt irriterade på den där kattslyngeln som nu förstörde alltsammans!

Själv hämtar jag kameran.

Jaha .., det är så det är, dom har ett hittat ett litet musbo.

Onsdagsfönstret ...

Madamen med det osedvanligt goda minnet, Cecilia N, har besökt Trondheim och det ska jag säga er, att en mer flitig fönsterfångerska vet jag inte om där finns i vårt land!

En hel fönstersvärm, ja, nästan så där som Gunnars bin, kom svischande till inkorgen.

Så här skriver Cecilia:

"Räven fick mig att tänka på din Sigge som kommer travandes.
På dörren till den affären fanns en affisch om begivenheten som vi var där för.
Det visade sig att ägaren sjunger i kören som vi skulle sjunga med."

Vid tiotiden ...

Pannrummet, där jag numera känner mig helt hemmastadd.
Men för något år sedan eller mera, då, när jag hade fått nytt knä och var sjukskriven .., då var jag livrädd för alla spakarna och pv fick sätta lappar och markera hur jag skulle hantera dem.


Och pv har, efter kvällens körövning, cyklat hem (22 km enkel väg) i becksvart mörker och ösregn.

Ja, ja .., det finns många olika sorters sjukdomar här i världen.

Men glad i hågen är han och berättar - medan han eldar i pannan - om vad kören övat på ikväll.

"När blir nästa konsert ...?" frågar jag.

"Det blir ingen fler i vår, vi har ju redan haft två", svarar han.

Jaha, ja.

Just nu övas det bara för skojs skull.

Och detta är vad han nynnade på där han stod i vardagsrummet.

Detta är alltså vad kören - bland annat - sjöng ikväll.

(Och nu ligger Skellefteå AIK förskräckligt risigt till i hockeyn ..., ajajaj .., det blir kanske till att gratulera den här madamen om några dagar ...).

Ungefär så här liten ...

... kände jag mig när Johanna sa att "Bodil vill prata med dig, Elisabet."

Bodil är chefens fru.

Så jag lämnade kassan och gick till fikarummet, där även chefen himself befann sig och Bodil frågade om jag ville ha kaffe och jag sa att nä, det behövdes inte.

Sen blev det en halvtimmes prat.

Om hur jag trivs i affären och med arbetskamraterna och inte minst med chefskapet.

Sånt.

Hela tiden satt jag nära fönstret - i hörnet - och jag snurrade den röda hemköpspennan fram och åter och en gång tappade jag den på bordet och alldeles solklart kände jag igen symptomen .,. en slags osäkerhet.

Och så fick jag svara på en fråga.

"Ja, gärna!" sade jag.

Så till den som undrar om man vid femtiosju års ålder möjligen kan få ett nytt arbete och till och med fast anställning, vill jag bara säga: ja, det kan man!

Bilden: bloggmadamen, hon med harhjärtat, är väl tre, fyra år och besöker för första gången fotografen i Malå, Åke Burwall. Håret är lockigt och ganska blont. Med tiden ska det mörkna rejält.

Somliga får spritt i benen ...

"Titta fröken, där är solrosor!" ropar lilltösen när hon ser blommande raps.

... av en tågresa från Malmö till Ystad.

Småttingarna på bilden, till exempel.

Det är första gången på tåget för en del av dem och ååå, så spännande och vilket äventyr och alldeles stört omöjligt är det att sitta så där stilla som fröken säger att man ska.

Och somliga får spritt i själen bara av tanken på en resa till Indien.
(Bloggmadamen, t.ex.).

Andra ... gör slag i saken, kollar passet och ger sig av.

Som sonen.

I morgonbitti klockan sex-noll-noll-pip lyfter planet från Kastrup.

Sjutton timmar senare är han framme i Los Angeles.

Glädjen är säkerligen densamma, som för ystra småttingar på ett Pågatåg.

... är det ju, att det ösregnar.

Vid tiotiden ....

Hällregn ute och gomorron-tv inne.

Den till synes så sympatiska Yukiko Duke recenserar böcker.

En debutant tilldelas "fem solklara solar".

Högsta betyg, alltså!

Jag beställer den bums.

Och tidningen Smålandsposten har intervjuat författaren som berättar om sin skapelse.

Förläggaren Svante Weyler som gav ut boken, visar sig vara bloggare. Här.

Dagens fönster ...

... har kommit susande från södra Frankrike och sedan tagit sig raka spåret till landet Halland och därefter snirklat sig in genom sängkammarfönstret som står på glänt och - sist av allt - pustande lagt sig till ro i min inkorg!

Och se där .., där finns även en hälsning från fönsterfångerskan!

Så här skriver hon:

"Hej i den halländska vårsolen!

Hoppas ni har fortsatt lika fint väder.

Här strålar solen och det blir lika varmt idag som hela veckan, upp mot 28-29 grader.

Det är precis på gränsen till att vara skönt - jag klarar inte för hög värme så det blir en pärs i sommar!

Såg att du efterlyste fönster.

Här kommer ett franskt av mera modernt slag, taget i området där vi bor. Så här ser det ut överallt på förmiddagarna.

Man hänger ut täcken och lakan på vädring, så som man gjorde förr i Sverige.

Lite dumt just nu kan jag tycka eftersom vi har pollen överallt - det bildas ett ljusgult lager inom ett par timmar på våra utemöbler trots att vi torkar och torkar.

Hur blir det då inte att sova med detta pollentäcke?

Kram från Monica."

Från Amritsar till Bangalore ...

Kunskapskanalen en måndagkväll i april.


Man kan fråga sig vad det är som gör att man, redan i tidig ungdom, fascineras av ett visst land?

Ett land som man aldrig har besökt.

Ett land, så långt borta, ja, som vore det till månen.

Ett land där allt är så fullkomligt annorlunda än där man själv växer upp.

Så var det för mig när det gäller Indien.

Vad var det som hände?

Vad var det som fångade intresset?

Kan det vara att allt var så totalt annorlunda?

Min egen uppväxt i ett tryggt inlandssamhälle i norra norrlands inland och fjälltrakter .., ett samhälle med den obligatoriska Storgatan - som sannerligen inte var särskilt stor, men förvisso låååång - med Lundgrens Konditori , Burwalls Bok, - & Pappershandel .., med midsommarfirande vid hembygdsgården ..., med Ica och Konsum, Filadelfia och väckelsepredikanter och "Borgen" med Sven-Ingvars.

Och Solviksbadet och Forum-biografen.

Ååå, så långt ifrån Indien som man kan tänka sig.

Inga kor på gatorna, möjligen en och annan ren.

Ingen het currykryddad mat med ris, men palt och fläskpannkaka och ibland söndagsmiddag på Folkes bar - slottsstek med brunsås och kokt potatis -.

Ville man ut i världen, tog man bussen till järnvägsstationen i Bastuträsk.

Där, vid luckan för godshantering, fanns kartan över Sverige, men inte över världen.

På perrongen i Bastuträsk doftade det järnväg och äventyr och där var pling-plonget i högtalaren att Lapplandspilen var på ingång och snart skulle man sitta på tåget och höra dunket från skenskvarvarna och snart skulle äventyret börja.

Och världen kom närmare.

Och tänk, en alldeles vanlig måndagkväll i början av april sitter jag i den luggslitna loppisfåtöljen och med hjälp av SVT lämnar jag det gula huset på kullen och hoppar på tåget som ska ta mig från Amritsar till Bangalore ..., (vilka namn ... "Amritsar och Bangalore"!) och jag slår mig ner bland alla människorna som är så vackra och finlemmade och säkert blir det trångt för min omfångsrika rumpa, men åååå, vilket äventyr som tar sin början!

Ungefär så var det igårkväll.

Och någon gång ska det bli verklighet.

Någon gång ...,ska jag ta tåget från Amritsar till Bangalore.


"Traffic in Bangalore", står det som rubrik på bilden som jag norpade från nätet.
Ja, men det ser ju väldigt mysigt ut.
Det är något bussbolag som gör reklam.
Ska man ta sig över gatan, får man nog hålla kon i svansen.

Nja, jag kanske åker till en något m i n d r e stad, tänker jag när jag ser bilden.


Och titta här!

Innan man kliver på tåget i Amritsar, kan man ta ett - hopefully - svalkande dopp i kanalen i samma stad!

Ja, men det ser ju ..., ja, skönt ut.

Och fint hotell finns också och billigt! (Lagad mat till frukost, å, som bäst!)

Här finns i alla fall tv-programmet.

Rexxie sa...

Fast vänta inte för länge!

Jag har en gammal moster som i alla år har velat åka till Venedig (igen, hon var där på 50-talet någon gång), men nu börjar hon nog tyvärr inse att det nog inte kommer att bli någon mer Venedig-resa!

pElle .., den store charmören ..!

Not.

(Ja, jag vill också vara modern och säga saker som "NOT" och chilla.)

Nåväl, så här uppför pElle sig när det visar sig att vi har haft besök i huset, medan vi varit ute.

Direkt kärvänlig kan man kanske inte påstå att han är.

Dörren in till hallen stod öppen och någon (den grå katten) kände sig väl sugen på lite annorlunda kattmat, kanske.

Elden är lös!!!

Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!

Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.

Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?

Jag kom att tänka på två saker.

1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn.
Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.

Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp.
Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare.
Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten.
För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.

2. Mera eld.
Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.

Jag minns ännu rädslan.

Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?

(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)

Just nu ...

Absolut inte vill jag att vi ska bränna upp allt det som jag har räfsat ihop!

Jag är livrädd att elden ska sprida sig och ställa till olycka och elände.

Så vi fyller säck efter säck.

"Men nog skulle vi väl ändå ...?" säger pv flera gånger.

"Nej, jag vågar inte .., tänk om ...!"svarar jag.

Harhjärtat.

När jag sedan råkar vända mig om .., har herr pensionatsvärden tänt eld på allt lövet.

Han smajlar.

"Lugn du .., det här kommer att gå jättebra ...", säger den olydige.

Och det gör det.

Nu ska jag ta med mig kaffe och gå ner till honom.

Tänk ...

Det finns människor som verkligen har orden i sin hand.

Hon är i sanning en av dem.

Vårsalongen ...

Sicken glädje.



Kanske allra mest för fröknarna Pelargonia, som nu - äntligen - får komma ut i solen!

Själv slog jag mig ned i en fällbar trädgårdsstol och halvlåg där i minst två timmar.

På min mage tronade pElle.

Sånt mår man ganska bra av.

Eller mycket.

Oväntat besök ...

Efter någon timmes räfsande av slänten (det känns ungefär som när man försöker kamma ut ett långt och tjockt hår ...), tappar jag sugen.

Ja, den ligger väl och skräpar nånstans under en av alla lövhögarna.

Och där kommer grannfrun, vars mage nu är rejält rund, promenerandes längs vägen med sina tre golden retrievers.

Småprat .., klapp-klapp-klapp ..."ja, du var fiiiin du ..., ja, du också!"

Efter en stund ansluter den äldre kvinnan, hon som går på evighetslånga promenader med sina två hundar - en dalmatiner och en brun labrador -.

Mera småprat.



Det är varmt ute .., varmaste dagen hittills .., och jag lämnar räfsan åt sitt öde.

Resten får jag ta ikväll när pv är hemma och det finns sopsäckar att tömma allt räfset i.

Medan jag står där, springer pElle över till det ljusblå huset och jag försöker få honom att gå hem, men icke.

"Fy skäms på dig ...! Kom genast hem!" säger jag ilsket.

Sur som ättika, blir han .., öronen vinklas bakåt och inte det minsta bryr han sig i matte.


En stund senare, när jag har vittjat postlådan och är på väg uppför backen, ser jag honom.

Jodå, han har gått hem, men bara när han själv hade lust ..., och nu sitter han där bland lila krokusar och tittar oskyldigt - men aningen skamset -på sin matte.

"Vad då ...? Skulle jag ha varit olydig .., nä, det tror jag väl inte!"

Men pElle vet minsann att det är just vad han har varit.

En halv minut senare kliver vi in i huset och upptäcker - till vår förvåning - , att från hallen kommer en vilt främmande kattmadame spatserande och hon är gråspräcklig och alldeles omåttligt söt, men får brått att ge sig av .., vips, har hon tagit ett skutt över gärsgården och är försvunnen lika snabbt som hon kom.

Kvar står pElle och undrar vad som hände.

Nu är nog Jan lättad ...


För tänk, om den där raringen hade förvandlats till Carl Philip!

Ja, tänk om ..., jag säger inget mera.

Mästarnas mästare ...

Största överraskningen för mig: den så oerhört mjuke och till synes sympatiske Robert Prytz!

Stenbock (bara en sån sak ...), har sju syskon .., och jag tror nog att han har höger tumme upp.

Det måste jag fråga honom om.

Och Evy Palm .., vilken panterkvinna!

Ja, ett härligt gäng verkar det vara och ett kanonprogram!

Intressant artikel om herr Prytz finns här.

Måndagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Var på "berget", dvs Hunneberg, häromdagen, och kom och tänka på dig när jag körde förbi ett av alla torp som finns här.

Fönstret tillhör "Bomstugan".

Det här torpet har förmodligen fungerat som en slags "vaktstuga", då den ligger alldeles vid vägen som tar en upp och ner för berget, från Vargön sett.

Tyvärr är de allra flesta torpen övergivna idag, men de står ändå kvar som en symbol från en svunnen tid.

Väl uppe på Hunneberg kan man besöka "Kungajaktsmuseet" och restaurang Spiskupan.

Här finns även massor av strövstigar, fiskesjöar, grillplatser, utsiktsplatser...

Och har man tur så får man även syn på skogens konung, älgen.
Allra bäst tid är förstås vid gryning eller skymning!

//sportigajenny.

Helt ljuvligt ..., tack Bente!

Kvällens hjälte ....

Så här var det: jag räknade timmarna tills Mästarnas Mästare skulle börja.

När klockan var sju, gick jag ut till pv som då ägnade sig åt gräsmattegrävning och gjorde det med den äran.

"Men gräv nu inte av elledningen .....", gullbad jag.

"Det är ingen fara, den går i så fall bara till garagebelysningen ...", svarade pv lugnt.

En tjugo minuter senare var det godnatt.

Jo, ström fanns, men bara i hallen.

Om jag säger som så .., så osade det hett runt mina öron.

Det p y s t e.

Och stackars pv ägnade sig åt felletning, men utan resultat.

"Men ring Micke ..., han kan kanske ..?" sa jag.

Och upp på övervåningen - i det enda rummet där det ibland finns mobiltäckning - gick pv och ringde till herrn som en gång i tiden arbetade med elektricitet.



Och ära vare mågen!!

Vips, hade han klurat ut vad som felades .., pv gick ut och fixade med sladden och det varde ljus och tv:n gick igång och vi tittade på Mästarnas Mästare och jag bad om förlåtelse för att jag var så himla sur.

Från Mickes fru, AP, kom ett sms när jag berättade vad som hänt: "Äsch, vem bryr sig i tv! Stackars Thomas!"

Nu ska jag vara snäll och rar mot honom minst hela kvällen!

Och t a c k till den underbare mågen!

Ett söndagsbonusfönster ....

"Hej!

Upptäckte ett fönster i gårdagens bildskörd.

Det är Pontus, ett år och nio månader, som kikar ut.

I solen utanför sitter hon som om två månader ska bli mamma för andra gången.

Skuggorna är från två grilldiskuterande herrar. Grillpremiär en solig aprilkväll :)

Ha en fin söndag!

Mossfolk."

Klockan kvart i fyra ...

.... får jag nog av räfsandet och tackar för mig.

Alldeles säkert blir det minst tjugo plastsäckar fyllda med prassliga löv, innan detta är avklarat.


Vid den röda pilen finns en stor slänt .., den ska jag ta mig an i morgon.

"Men så fint det blir!" säger grannen, som snart ska bli tvåbarnsmamma, så där på en gång.

Medan jag har räfsat, har hon haft besök av en väninna med två små hundar.

Allt som allt har således fem hundar busat på deras tomt.

Mellan räfsvarven, tar jag paus.

Jag sätter mig i en brun trädgårdsfåtölj av trä och så lutar jag mig bakåt och ringer till min storasyster som bor på landet utanför Hörby - i Skåne -.

(Att jag först slår vårt eget telefonnummer, säger jag väl allt om hur alert man är.)

Efter ett dagsverke med att rensa ogräs i en nyponroshäck, är hon precis lika trött och slut på som sin lillasyster.

"Ja, jag har lagt mig på soffan, här ligger jag, man måste ju tänka på vilodagen och du skulle se mina armar, så rivna dom är av alla taggar ..., ja, man skulle ha haft Ann-Gerd här, minns du när hon rensade er långa ligusterhäck på rekordtid, ja, när du bodde i Ystad!" säger hon och jag hör leendet genom luren.

Jo, jag minns.

Tanken har minsann slagit mig själv.

Å, så jag kommer ihåg hur mamma - som då var inte fullt så dement -, låg fyr-om-fot på marken och snabb och effektiv som alltid hann hon med inte bara vår häck, dessutom hade hon tänkt ge sig på godsägarens marker och vi gapskrattade åt hennes aldrig sinande energi!

Nästan hopplöst var det att få stopp på henne!


Hitom björken till vänster, men osynligt på bilden, bor familjen som snart ska få tvillingar.
I det ljusblå huset bor en familj som jag nästan aldrig har träffat.
Huset med det svarta taket, är en väldigt modern historia och egentligen tycker jag inte att det passar in bland dom gamla arbetarbostäderna.
Än mindre tycker jag att nästa hus passar in!
(Ett garage skymtar också).
Det är stort så hemskt och har nu varit till salu i flera år, för många miljoner kronor!
Ingen köpare än så länge.
Sen kommer gamla kustvägen som går till Ugglarp, Eftra, Heberg och så småningom Falkenberg.


Medan vi pratar och planerar lite inför påsken (å, så roligt att få systerbesök!), ser jag hur grannen står och spanar upp mot den stora björken som står på deras tomt.

"Ååå, ni ska väl inte ta bort den ...?" undrar jag en stund senare.

Jo, det är planen.

Måhända är den murken.

Sen ger jag upp.

Och sittandes på altanen ser jag en sån här liten krabat borta vid vedskjulet.

Härligt!

Pressande ....

Hos Den Energiske Grannen råder minutiös ordning.

Ja, där finns knappt ett löv på den välskötta gräsmattan.

Som en "green" är den.


Hos pensionatsvärden och hans käresta (ja, man kan ju hoppas ...), råder en annan ordning.

Det vill säga .., det är lite hipp som happ med den varan.

Men idag, när jag känner mig så stark och lycklig och inte minsta lilla rubbning i systemet tycks finnas .., tar jag mig an slänten.

Först kånkas det på ris (från i fjolhöstas) och den högen förflyttas till en annan hög, en mer osynlig sådan, på kortsidan av huset. (Detta ris eldas sedan upp av pv .., ja, vi kan hoppas på en kylig sommar, så försvinner kasen ...!)

Som trogna läsare redan har insett, är detta sätt att röja en exakt kopia av inomhusstädningen.

Allt handlar om f ö r f l y t t n i n g.

Sedan blir det lövräfsning.

Det är förvisso himla vackert med olika sorters träd .., men .., nja, bok,- och eklöv är ett elände att få upp.

(Var glada ni malåvänner som läser här .., björk, rönn och asp är inte hälften så eländigt!)

Fyra högar har jag nu fått ihop, men ännu återstår mycket.

Och då menar jag verkligen m y c k e t.

Mellan varven passerar grannar och andra - mer okända människor -.

Det småpratas lite .., en av grannarna berättar att han och hustrun ska köra bil till norra Tyskland och bara ha det bra ., ja, dessutom har han hjärtflimmer och ska - efter tysklandsresan - läggas in på Lunds lasarett för undersökning, men just nu tänker han gå ner till lilla hamnen och se hur där ser ut.

En äldre kvinna kommer gående med sin whippet i koppel.

Å, så fin den är ..., och jag klappar hunden över ryggen och tänker att släthåriga hundar är det nånting alldeles särskilt med (just såna här), men det beror kanske på att jag är uppvuxen med sådana?



Hela tiden, medan jag räfsar eller paus-småpratar, håller pElle koll.

Han är min nästan bäste kompis.

Till min inkorg ...

... kommer nu ideligen reklam om studentskyltar.

Och jag tänker på den där lillkillen som blev stor och tog studenten.

Hjärtat fylls av värme.

Var är jag ...?

Det plingar i mobilen och jag kollar meddelandet.

Ojdå.

Och jag som trodde att jag befann mig i Stensjö i landet Halland.

"Men ta den grå ....!"


I det andra livet, i ystadlivet, hände det ibland att kassans dator hängde sig.

Eller bara tvärdog.

Då fick man antingen ropa på Magnus (som efteråt utsågs till Dagens Hjälte och fick sitt namn på lagrets anslagstavla ...), eller så fick man ringa till Icas support.

Att göra det sist nämnda, var rena skräcken.

Ty ..,. då sade alltid - den ofta väldigt unga supportmannen eller damen -:"har du dragit ut sladden?"

Problemet var bara att där vimlade av sladdar under kassadisken och alla hade samma färg och vilken skulle man nu dra i?

"Ta den grå!" svarade supporten då och där stod man på knä och kämpade och kallsvetten rann och man önskade att Magnus - hjälten -, alltid skulle vara på jobbet!

Men jag vet en människa som har det värre.

Titta på bilden längst ner i det här inlägget.

Just det.

Natten mot idag ...


Ja, dom där sista timmarna av natten - då, när fågelkvittret tar sin början - möter jag min pappa.

I snart trettiosex år har han varit död.

Men nu ser jag honom sitta i en Volvo, han sitter på höger sida där framme och jag ska delta i ett springlopp som går runt hela jorden (ja, jag tycker att ska man ändå springa, ska det vara ordentligt ...!) och vinkar glatt till honom.

I bilen sitter också min mamma som, även hon, har återuppstått från det döda .., och när bilen ger sig av, vinkar pappa hela tiden till mig .., han vänder sig om och kastar slängpussar och jag tänker att å, vad jag älskar honom!

När loppet är avklarat - målgången är i Malå -, tittar jag in på Dungers Konditori.

Där arbetar då min före detta arbetskamrat Berit Sandström och där är även min Maria, som tar emot med en kram.

"Mamma, ååå, det gjorde du jättebra, tänk att du orkade springa jorden runt!" säger hon.
(Man kan fundera över om ens barn inte har någon som helst tilltro sin mammas kondition ...?)

Och nu blir det välbehövlig frukost.

Det är ju inte direkt underligt att man är stel i benen idag.

Tre olika söndagsfönster ...

Det första kommer från Västmanland.

Från Kopparberg.

Faluröd färg och grova timmerstockar.

Ulrika - just nu på stickkurs i Dalarna -, höll i kameran.



Det andra finns i Skåne.

I Klagstorp.

Ett stallfönster .., och mot väggen - det jag tror är - spretiga stockrosor från i fjol.

Och på den här gården ska trädgårdmadamen som blivit med ny blogg, bo.



Och det sista finns i Thailand.

Så här skriver avsändaren:

"Detta fönster tillhör ett tempel i Chiang Mai, Thailand, som heter Wat Phantong. Templet alltså."

Ett sirligt fönster, så långt ifrån dom två andra som man kan tänka sig!

Där är Guy från Arvidsjaur på semester och det är förstås han som tog bilden.

Lite (eller mycket) kan man fundera över vilka människor som har öppnat och stängt dessa fönster ...?

Hur såg deras tillvaro ut?

Vad drömde dom om?

Lördagkväll i landet Halland ...

(Ni noterar väl den ytterst fyndiga och lockande rubriken.
Det är tur att man inte är rubrikmakare på någon av kvällstidningarna, då blev det snart konkurs.)


Detta har blivit en vilodag.

Och ändå inte.

Pyssel i rabatten .., plantering av blommor i krukor .., matlagning .., en renbäddad säng med dom nytvättade blommiga påslakanen som nu doftar vår och sol och aningen tvättmedel ..., tända ljus på rumsbordet och flytt av två pelargonior en trappa upp - till sängkammaren -.

Ingen tv påslagen.

Ingen radio.

Inga ljud annat än starens flöjtande från tv-antennen.

Just nu har solen dråsat rakt ner i havet.

Och jag ska lägga mig raklång på soffan Ektorp.

Har intresseföreningen hunnit med ....?

Ja, ja.

En skön lördagkväll önskar jag er alla!

Fint besök i slänten ...

Bland prassligt fjolårslöv står hon där .., lilla fröken Blåsippa.

Nästan som narkotika ...

Ja, den som har Nepeta cataria i sin trädgård, vet precis vad jag menar.

Alla som har katt, alltså.

Då blir det så här, som på lilla filmen.

Vill man veta varför .., kan man läsa här.

Någon slags arkeologi ...

Robert deNiro i aktion ..., eller lillbrorsan.
I bakgrunden går storebror, han som avslutar sitt yrkesverksamma liv om någon vecka.

Ja, det skulle man kunna tro att dom småländska bröderna sysslar med.

I helgen är det tänkt att dräneringen runt Viking och Gunvors sommarhus ska bli klart.

Det är tanken.

Men när bröderna kommer till skott för att lägga ner dräneringsrören, ja, då visar det sig att gräsmatta och lera har rasat ner och lagt sig på botten och nu blir det till att handskyffla upp detta, innan rören kan komma på plats.



Och här, med rumpan i vädret, står pv och kämpar och sliter.

Själv har jag handlat gräsfrö och diverse annat och är hostig och förkyld, men lovar att komma med nybryggt kaffe om en timmes tid.


Vid infarten står deras bilar.

Ett par snyggskor pryder gräsmattan.

Så typiskt Göranssons!

Och just som jag ska åka, kommer grannarna Stig och Margareta.

Var gång jag möter dem i affären, fylls jag av värme.

Jag undrar om människor inser hur oändligt mycket ett vänligt hejande och kanske en varm kram betyder när man är nyinflyttad och inte känner så många?

Stig och Margareta, dom vet just det.

Dom vet också att en älg har besökt deras trädgårdsland, ja, i tron att det var en toalett.

Nu ska kaffet fixas och därefter stundar semlor från affären, 1 Alvedon,, tillsammansfika och en stund i solen.

"Men nog är det väl ändå ....!!"

Det är inte ofta jag hör svordomar komma från pensionatsvärdens mun.

Men nu har jag.

Att byta till sommardäck och få loss tre däck, men inte det fjärde .., det framkallar uppenbarligen rejäl ilska.

När jag kommer gåendes med kameran (pv har öronproppar) hör jag hur det osar av eder där bakom bilen ...

På marken ligger en yxa och en sprayburk med olja.