Tisdagsfönstret ...

Här kommer ett härligt fönster från Portugal!

Så här skriver avsändaren, som förstås är annannan.

"Från min söndagspromenad.
Så här ser man att det finns ett dagis på andra sidan - glada klistermärken.
Gallret är inte för att barnen inte ska rymma utan för att fönstret är på gatuplanet och ligger alldeles ut mot trottoaren.
Det är en säkerhetsåtgärd som antagligen inte är alldeles nödvändig för så mycket inbrott har vi inte i stan."

Kväll i det gula huset ...

Och så några eftermiddagsfönster ...

... från Västmanland!

Å, så jag älskar blandningen av era fönster!
Ena dagen S:t Thomas i Västindien, nästa i Västmanland!
Den här bilden kom igår och så här skriver vännen Ulrika, det var hon som höll i kameran.

"Utsikten från ett av köksfönstren i Striberg, just nu.
I det gula huset har vi just fått nya grannar.
Volvon som står här utanför är min. :-)

Det snöar rejält idag - det syns tyvärr inte på bilden hur mycket. -12 just nu, det var -26 inatt.
Marcus håller på och tänder i pannan.
Andreas sover fortfarande. Madde ser på nån skidtävling på tv.
Jag sitter och jobbar, med Vivvikatten i knät. Rallykatten far omkring som en tornado.

Kram kraaaam från oss i Striberg!"

Fikapaus på stentrappan ...

Och det där pipet som hörs .,. är en blå boll som harry leker med.
Han tror nog att det är en liten råtta och ibland försöker han gräva ner den.

I morgon ....

... åker vinsterna iväg med posten!

Om ni visste hur inutivarm jag blev när allt var inslaget och klart .., och jag tänkte att ..., å, det blir som ringar på vattnet det här.

Förstapriset kommer från Lisbeth på Tankevågor (dom vackra skrivböckerna, bokmärket och påsen med solrosfrön), tröstpriset - finurlig disktrasa - är skänkt av Anne i Mantorp (som jag inte alls känner, men som har funnits med här på bloggen i många år) och en påse solrosfrö åker även iväg till Skellefteå (Tankevågor igen) och portot är från madamen i Mantorp!

Allt jag behöver göra är ett slå in och posta!

Förra veckan var det så bedrövligt illa ställt med omslagspapper och stackars anna of sweden och bente fick tråkiga paket, men nu ska det bli bättre .., - jag tittade in på bokhandeln i Falkenberg nämligen - och så känns det mycket bättre att posta nånting som man tycker ser fint ut.

Sand och snäckor medföljer vinsterna, men inte mycket sand .., ty det är stenfruset där nere vid havet och jag fick verkligen gräva för att få upp lite-lite.

Tack igen nu Tankevågor och Anne i Mantorp!

Och nu några bilder på vad jag fyndade idag, till kommande dragningar:


En handbroderad löpare (jodå, den blir säkert fin i någon sommarstuga!) och ett stenhjärta.


Böcker .., fina kort som man kan sprida glädje med.
Ytterligare några disktrasor.
Den längst uppe till höger, kommer från Anne i Mantorp.


En vacker duk - även den handbroderad - som lämpligen borde gå till någon folkpartist.


Så här ser den ut i närbild ....
Och inte att förglömma - men inte på bild -, anna of swedens egendesignade örhängen!


Och så köpte jag en stoooooor, härligt somrig duk till mig själv.
Den är fyrkantig och täcker nästan hela bordet.
Kostnad: 49 kronor!
Allt utom korten inhandlades på Röda Korsets "Kupan" (återvinning) i Falkenberg!

Gott och Blandat ...

Ledig dag.
Vilket härligt ord!

Och jag tar bilen och kör till Falkenberg - där jag alltid känner mig hemma -, tvärtittar in på Kupans loppis (Röda Korset) och hittar finfina priser till Uppmuntringslotteriet.

På väg ut till bilen, ser jag en svansviftande krabat i bilen intill.


Men innan dess, upptäcker jag den här tallriken inne i själva butiken.
Vilket återseende!
Antingen var det vi själva som hade dem på 70-talet, eller så min mamma.

Sen en sväng in i centrum.
Tittar in på Törngrens Krukmakeri och fyller på med ytterligare små vinster.
För den vänliga expediten berättar jag om lotteriet och frågar om hon kan tänka sig att skicka en hälsning till bloggvännerna?


Det kan hon.
(Sånt imponerar alltid på mig! Jag, som konsekvent aktar mig för kameror).

Det blev lite hipp-som-happ den där hälsningen, men det beror på att andra kunder kom in i butiken och jag tänkte att Ann kanske skulle känna sig generad och så blev det lite brått.
(Vi fick göra om tagningen .,. först sa hon - leende - "lycka till med lyckeriet". Vi log båda.)


På väg hem igen.
Strax innan Eftra ser det ut så här .., sååå vackert i motljus!


Tänk, vad träd betyder mycket för ett landskap!
Och nästan överallt ser jag vinterraggiga hästar som står i klunga och äter hö.


Och Eftra kyrka lite på sniskan.

Den som gapar över mycket ...

Så här liten kändes han just då.
Eller efteråt.

I vanliga fall tar alltid harry en kort kiss-sväng vid femtiden på morgonen, då, när husse stiger upp och efter uträttat värv kommer harry upp och lägger sig - behagfullt utsträääckt - i husses säng som då är ledig.

Åååå, så skönt han tycker att det är!

Idag var harry alldeles förfärligt trött och ville inte alls stiga upp och när vi tre timmar senare ska ut på promenad, är han också lite "pömsig".

Det är en underbart härlig morgon, inte lika kylig som tidigare ..., och talgoxarna "pjuper" och jag hör det här ljudet .., det låter som signaturen till ett naturprogram i radio.

Harry springer av och an .., hämtar pinnar och kvistar .., noooosar på stenar och trädstammar .., och plötsligt hamnar han på efterkälken och jag själv går vidare och tänker att han kommer ju.

Men det gör han inte.

Och jag stannar till och tittar åt hans håll till .., vad är det han sysslar med ...?
Vad gör han ...?
Han krumbuktar och har sig ..., vrider och vänder sig på isiga marken och krafsar sig mot ansiktet!

Då förstår jag .., nånting är helt galet!

Så jag skyndar mig dit och räknar ut att nånting har fastnat i halsen på honom och jag stoppar in fingrarna och försöker gräva bäst jag kan .., hittar till slut en tvärställd pinne som fastnat i hans gom .., den sitter som i berget - är inte stor alls - passar precis .., som vore den måttbeställd!

Och så ä n t l i g e n .., får jag ut den!

Och harry slickar mig på handen och svansar runt mina ben ..., det är som om han förstod att nu har matte fixat det hela .., och hela vägen hem är han nära mig och jag blir så rörd och så glad och tänker på allt hemskt som kan hända och hur oändligt mycket jag tycker om den här krabaten!

Nu sover han på soffan ..., och jag ska göra frukost och bara n j u t a av en helt ledig dag .., av Dagens Nyheter och tv-repriser och snäckplockning i Ugglarp och sandhämtning här vid stranden och livet känns bra.

Just så.

Måndagsfönstret ...

"Hemma efter en helgtur till Sveriges framsida.
Efter besöket i Göteborg (Båtmässan) fortsatte vi lite norröver.

Körde över Tjörnbron och ut på ön.
Styrde mot havet och orten Klädesholmen.

Vi ville se havet och klipporna så här på vintern.
Lugnt, stilla och vackert.
En bitande vind och en sol som försökte tränga igenom.

En kort fotopromenad i båthamnen.
Där dök det också upp ett fönster till Dig.

Ute på havet låg isen en bit ut, men bortanför den gick vågorna.

Det var skönt för kroppen att komma in i en varm bil.
Själen var redan värmd av allt det vackra en söndag i februari vid havet.

Kram // Turtlan."


Och här en bild från Klädesholmen, år 1862.
Fotograf var Carl Burman.

Och så fyra kvällsfönster ...

... från S:t Thomas i Västindien och det kan jag garantera, att därifrån har det aldrig kommit några fönster tidigare.

Det är min kusin Barbro som har varit på kryssning och då passade på att vara framme med håven.

Så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer några fönster från ett fort på St.Thomas som är en av jungfruöarna i östra karibien.

Kram från en frusen kusin som kommit hem från en underbar semester till ett kallt norden."

"Nu går skam på torra land" ....

.. är rubriken på en insändare i lördagens GP, författad av prästen Jan-Åke Karlsson i Brastad.

All heder åt den mannen!

Jag håller med i allt.

(Ska fotografera den i morgon, när jag hämtat kameran från jobbet - den blev kvarglömd -.)

Efteråt ...

Sju timmar på jobb går fort.
Ganska i alla fall.

Emmeline och jag själv löser av varandra med ojämna mellanrum.
Hon röjer i frysrummet (säg den livsmedelsbutik där frysrummet inte blir till ett enda kaos till slut - och det spelar ingen roll hur stort utrymme man har - !), gräddar bröd och putsar frysdiskarnas skjutbara glas-ovandelar och jag tar hand om frukten (rensar och fyller på), frontar och gör fint i mejeriet och juiceavdelningen, sätter ner ost med kort datum och plockar ner semlorna i därför avsedda påsar.
Och gör i ordning beställningen inför morgondagen.
Iprén är en storsäljare.

Ett par hundra semlor färdigställde chefen och hans dotter i morse!
Allt gick åt som smör i solsken!

Strax innan fem drar vi in allt som står utanför entrén; stället med skyfflar och pulkor, buren med vedsäckar, pallen med tösalt, ytterligare ett ställ .., två trottoarpratare .., och vi drar ut pallen med tulpaner - mängder med tulpaner! - och skriver in tidningsreturerna.

Fullt upp hela tiden.

Och Emmeline bjuder på lunch - en nötköttsgryta med syltlök -, plus ris ..., hur gott som helst!
Nästa helg som vi arbetar tillsammans, är det min tur att hålla maten.

Nu är jag hemma och är trött och slut på och ska njuta av ledig morgondag, ja, ända till klockan ett på tisdag .., sicken ofattbar lycka!

Här ska läsas DN och GP.

Vid köksbordet sitter pv och förbereder morgondagens mattelektioner.
Harry tuggar på ett ben och jag har pratat länge med sonen.

Visste man det inte förut, så vet jag i alla fall numera .., att man - utan att man har en susning om det -, säkerligen möter många drogpåverkade bilförare.

Upphittat ...

Bra reklam ...

Klicka gärna på bilden.

Igårkväll när vi fixade med kvällstidningarnas bilagor, råkade min blick falla på den här annonsen för hitta.se.

Det här är för mig rolig & bra reklam .., den är rak och enkel och sätter igång fantasin.

Åtminstone min.

(Läs: något övermodig man ger sig iväg nerför brant pist och hamnar med benet i högläge på ortopeden i Gällivare ,-)

Lite (eller mycket ...) om vinnarna ...

Lördagens vinnare blev alltså Monica (mamma till Steel City Anna) som fick förstapriset - dom fina skrivböckerna, fröpåsen och bokmärket som Lisbeth/Tankevågor skickat med posten - och så Agnetha i Skellefteå som tog hem tröstpriset.

Monica har jag aldrig träffat, men däremot telefonpratat med och efteråt kände jag mig så glad .., hennes röst var oerhört positiv och hon lät helt enkelt himla trevlig!

Hon uppdaterar sin blogg friskt ..., reser ofta till England och hälsar på dotter och måg .., står för sina åsikter och är på det hela taget en frisk fläkt, tycker jag.

Här hittar ni hennes blogg.

Och här ett inlägg som hon skrev på min sida, det handlade om starka kvinnor.

Monica sa...

Jag tror att filmerna väcker massor hos betraktaren som finns och funnits i deras eget liv och så reagerar var och en efter vad de upplevt själva.

Min far som 2011 skulle fyllt 100 år var synnerligen jämlik, blev nog lite hånad kanske av andra män men med den styrka och självrespekt han hade så struntade han fullkomligt i det och jag tror faktiskt han påverkade så andra män i omgivningen tog efter hans handlande fast i smyg så det gladde deras fruar.

Och bakgrunden i hans släkt var mycket stabil och med väldigt goda människor med en tåga och självrespekt och jag ser det går i arv, är fantastiskt intressant och spännande att uppleva. Och för egen del finns det inte på kartan att jag inte skulle kunna eller våga något för att jag är kvinna, nej precis tvärtom tänker jag:-).

I min yrkesomgivning florerar mycket "härskartekniker" men jag brukar ta ned männen på jorden igen och de vill skyndsamt byta ämne för det osar dumhet runt dem och så korkade vill de inte framstå eller att någon ska förstå det;-).

Sen orättvisor och allt, det finns förstås och jag tror inte heller det bara är 50-åriga kvinnor som "uträknas" utan 50-åriga män också. Och kompetensen är så olika, får var och en visa den brukar det leda till respekt så småningom. Kul du hade skrivit på din byrå;-), ja man ska inte tillåta någon att sätta sig på en.

Agnethas vänstra hand.

Och tröstpriset går alltså till Skellefteå, till Agnetha.

I slutet av 70-talet återvände vi (mina barns pappa och båda döttrarna) till Malå, efter fem år i Stockholmstrakten.

Jonny blev då min arbetskamrat på Ica Nilahallen, vi var dessutom grannar på Ringvägen .., och det var väl så vi började att umgås.

Nästan varje kväll snippade dom förbi hos oss och så satt vi vid köksbordet och drack kaffe .., vi åkte till Grekland tillsammans .., semesterbilade till Göteborg via Norge (en förfärlig resa med bilhaveri) .., vi åkte på teaterbussresa till Stockholm, ja, vi umgicks nåt alldeles otroligt!

Agnetha arbetade då på Sparbanken i Malå och var en helt underbar bankmänniska; alltid så vänlig mot kunderna!

Så småningom blev det uppbrott i båda familjerna; Agnetha flyttade till Skellefteå till en ny man som också hette Johnny och efter många år kapsejsade skutan även i vår familj och jag, som i 34 år varit tillsammans med en "Tommy", träffade en ny Tommy - helsingborgaren -, det var helt sanslöst, båda två hade vi funnit män med samma namn som våra före detta.

Och så bytte hon yrke; från bankkassörska till läkarsekreterare.

Skulle jag beskriva henne, så blir det så här: en temperamentsfull, pratglad, vanvettigt envis, ärlig, rolig, rättfram och väldigt humoristisk människa - därtill utrustad med en stor portion självdistans -, som jag tycker sååå mycket om.

Lite om vad hon tycker, kan man utläsa av kommentarerna här under.

Här en kommentar om vad vi skulle vilja arbeta med, om vi finge börja om.

Agnetha i Skellefteå sa ...

Om jag finge välja helt fritt vad jag skulle vilja syssla med, så skulle det blir arkeologi.

Jag tycker att det är så intressant att lära om människorna och hur de levde för länge sedan.

När jag slutade på banken hade jag funderingar på att studera till detta yrke men fick veta att man måste läsa fem år och jag tyckte att det var för lång tid, jag var nämligen inte så ung då.

/kram Agnetha

Och här nånting som vi irriterar oss på.

Agnetha sa:

Jag irriterar mig på bilar som har bråttom att köra ut framför en i en korsning och sen inte verkar veta var dom har gaspedalen.
De har ingen brådska att få upp farten när de väl kommit ut på stora vägen, vilket gör att flödet störs.

Stort grattis nu till såväl Monica som Agnetha!

Och här är ni som fortfarande ligger och skvalpar i byttan ....

Hälsocoachen med massor med humor -Bettankax i Lund -.
Monica i Skellefteå
Inga i Vännäsby
Rallykattens matte, tillika världsmästarinnan i stickning - dvs - Ulrika
Tessan
Fyrabarnsmamman utanför Sthlm - "Fourmum" -
Titti i Haverdal
Den storartade och modiga Ruta Ett i Göteborg.
Lena från Gävle.
Damen med gott minne - Cecilia N - i landskapet Ångermanland
Ingela i Malå
Den alltid glada och inte musrädda Christina Berglund i Lycksele
Biggan B i Hälsingland
Gunilla
Tankevågor i Stockholm

Söndagsfönstret ...

.... kommer från Norrbotten och inte såå många mil hemifrån.

Ja, från Arvidsjaur är det.

Så här skriver avsändaren.

"Utsikt från vardagsrumsfönstret idag.
Ute är det - 32 grader och då har temperaturen stigit 5 grader sedan i morse.
En bekant såg i morse -45 på sin termometer i bilen."

Det var Guy som agerade fönsterfångare.

Litet brev från Nelly ....

Nellys matte och husse är på visit i Falun och bland annat idkas skidträning, ja, ni vet ju att Anna (AP)är den som åker sista sträckan i stafettvasan (hon tar vid efter Anders flickvän, den rara Josefine som börjar bli lätt svettig nu ...., men det kommer att gå så bra, så bra!) och då kommer ikväll en liten hälsning från en utmattad Nelly.

Så här skriver hon (ja, såväl Nelly som pElle, harry och sigge kan skriva!):

"Å, så jobbigt att hänga med matte i skidspåret!! Fusk, ni borde heta team Nelly istället för team Taurus!! Jag e ju i vart fall med i spåret!! Hälsningar Nelly."

And the winner is ....

Ja, textsnuttarna läggs in EFTERÅT och ni som då klickade på det första inlägget, förstår då rätt snabbt vem som är en av vinnarna ,-)

Nu har jag ändrat.

Och ett här-och-nu-fönster ...

"På väg mot Göteborg över Dalslandsslätten.

Snön har vräkt ner de sista milen.
Vi mot Båtmässa.
Mötande bilar är rader av lådbilar på väg mot fjällen.
Ring så spelar vi på radion.

Snöigt & Snörök längs vägen.
Bilarna kryper sakta fram.

Kort stopp på Rasta i Brålanda. Stället många stannar till på. Kanske bekant?

Då fångar jag ett fönster.
Vårt bilfönster med snöflingor och en sol som tittar fram.
GPS:en kom med på ett hörn också ( den är med trots att vi hittar utan den... )

Vintervackert så det förslår!

Hej från Turtlan."

Lördagsfönstret ...

... finns på Ringvägen hemma i Malå.

Till det här huset har jag ett alldeles speciellt förhållande.

Här bodde nämligen Domänverkets jägmästare - min pappas chefer alltså - och i det här huset har jag tillbringat hur många dagar som helst!

Först var där värmlänningarna Sven och Britta Molin som hade flera barn och den yngste, Olle, blev mitt livs första kärlek .., men så flyttade familjen till Karlstad och så var det adjö med den kärleken!

Sen kom Åke och Mary Magnusson med sina två barn, Lasse och Åsa.

Mary var nästan den vackraste kvinna jag dittills hade sett.
Hon hade ofta virkade "toppar" och nästan alltid halsband av bärnsten och Åke var mörk och stilig och påminde lite om Cary Grant.

Alldeles tydligt var det att Åke och Mary kom som från en annan planet, framför allt Mary - hon hade vuxit upp i Amerika - och Åkes pappa var chefredaktör för Östersundsposten, om jag inte minns fel?

Det hände ibland, när jag blev lite äldre - så där i elvaårsåldern, att jag fick sitta barnvakt när Åke och Mary skulle på fest i samhället och det tog lång tid innan jag vågade berätta att jag var så otroligt mörkrädd och helst inte ville vara där alls!

Och huset var så annorlunda!!

Där fanns skjutdörrar, diskmaskin (!!) och i en garderob på övervåningen fanns ett inbyggt tvättställ.
Men det mest fantastiska var ändå den turkosfärgade fot-tvätten placerad mellan toalettstolen och handfatet!

S o m jag brukade fundera över hur denna tingest var skapad, eller ämnad att fungera!!

När finklädda Åke och Mary givit sig av och barnen somnat, då gick jag ofta in i badrummet, tog av mig strumporna och försökte tvätta fötterna i det där lilla handfatet där strålen - helt obegripligt - kom farande rakt upp i luften!!

På väggen i vardagsrummet hängde en guldfärgad pendyl och i källaren fanns en vävstol.
Mary var hemmafru (men det var i och för sig många mammor på 60-talet) .., och i trappan upp till övervåningen (där dagens fönster avslutar rummet med utsikt över malån!) åkte Lasse och jag kana på mage (ja, vi åkte förstås nerför), och det var där och då som jag bröt nyckelbenet!

Inte ofta, men det hände någon gång att mamma och pappa bjöds på fest hos jägmästar Magnusson och då blev mamma alltid så nervös ..., hon hade inte lärt sig att dansa (pappa däremot gick ofta på gammaldans på Borgen) och kände sig alltid obekväm i "festsällskap" och av någon förunderlig anledning ..., kom hon att arbeta extra på sjukstugan just vid festdagen, kan man tänka sig, så tyvärr, tyvärr, pappa fick vackert gå själv.

När familjen Magnusson flyttat till Eksjö i Småland, kom en ny jägmästarfamilj, nämligen Hans och Ingrid Petré.

Såväl Hans som Ingrid var östgötar och hade en - som man tyckte då -, lite annorlunda dialekt.
I familjen fanns även barnen Erik och Anna.

Vad minns jag av dem?
Det var högstadietider .., och Erik samlade på fjärilar och insekter som träddes upp på nålar och sedan satt inom glas och ram .., Ingrid hade vintertid en grön lodenrock och var en omtyckt lärare på högstadiet .., Anna såg ut som en rågblond svensk flicka som gör reklam för äppelmust och Hans var den förste vuxne mannen som behandlade mig som en jämlike.

När Hans och pappa satt vid köksbordet och pratade, ställde Hans frågor till mig (!!) och lyssnade på mina svar och jag tänkte att om jag någonsin skulle gifta mig, då skulle min man vara som denne Hans.


Denne underbare Hans (Jungfru) - svårt drabbad av Parkinssons sjukdom - vid köksbordet.
Bilden togs när pv och jag själv hälsade på dem i Falun, det var sommaren 2009.

Och Hans och Ingrid flyttade också (det bar iväg till Falun) och Ingrid och mamma kom att brevväxla och ibland läste mamma högt från breven och å, vad jag tyckte att Ingrid skrev bra ..., och hon berättade om somrar ute på familjens älskade Vindö och om resor runt om i världen och breven förvarades sedan i köksskåpet längst till vänster ..., och jag kände omedelbart igen avsändarens handstil!

Den siste jägmästaren i huset blev Birger Enroth och hans fru hette och heter förstås ännu Anna-Stina.
Ett av deras barn, Eva-Lotta, gick i min klass i högstadiet, men sedan flyttade jag från Malå och nu vet jag knappt nånting om vad som sker i det här huset, annat än att Birger inte längre är i livet.

Och fönstret ..., det tog (som vanligt ...-) lång tid att komma dithän, fångades av den rara Ingela i Malå!

Tack till dig! säger jag.
Om du visste vilka minnen dina bilder ger mig!

Ett kvällsfönster från ...

"Häromkvällen såg jag hur makens bild speglades i fönstret.
Han ligger och läser en bok.

Det var väldigt knepigt att få honom att fastna på bild, för jag behövde ju stötta kameran mot något och då såg jag ju inte skärmen på baksidan ...

Färgmässigt är det en Rembrandt, eller hur?

Cecilia N/"


Svar till Cecilia: absolut! och bilden är läcker!

Och så tycker jag att ni borde ta er en titt på hennes - ytterst säregna - "årsberättelse"!

På Spåret ...

"Vi skulle bli ett bra lag du och jag ...!" säger pv ibland.

Då menar han när det är På Spåret.

Så här är det; jag är snabb på att tvärgissa på nånting och sen fyller pv i.

Gudrun Schyman tog jag direkt jag såg bilden av Gudrun Sjödén.

Pnom Penh på danska "pen".

Halmstad togs på direkten - men inte av mig - och Edinburgh, där snavade även vi och sa Glasgow och all musik är jag totalt urkass på.

Pv är mycket duktigare på sammanhang och ren historia och familjen Haag är otroligt duktiga (och vackra!) och gör mycket för att programmet ska bli trivsamt, men jag har även tyckt bra om dom tävlande i den andra buren.

Sen tittar vi på Skavlan och jag tänker att kungens vän nog är försäljare i det privata, dom brukar smajla mest hela tiden.

Och i morgon kl. 11.00 piiiip ....

... är det förstås dragning igen.

Följande är kvar i byttan:

Hälsocoachen med massor med humor -Bettankax i Lund -.
Monica i Skellefteå
Inga i Vännäsby
Monica "Annas mamma" som gav mig idén till detta
Rallykattens matte, tillika världsmästarinnan i stickning - dvs - Ulrika
Tessan
Fyrabarnsmamman utanför Sthlm - "Fourmum" -
Titti i Haverdal
Den storartade och modiga Ruta Ett i Göteborg.
Lena från Gävle.
Damen med gott minne - Cecilia N - i landskapet Ångermanland
Ingela i Malå (idag du Ingela .., kom med posten fina disktrasor från Mantorp, tack du underbara avsändare och tack för hjärtevärmarraderna som medföljde och tack för frimärkshäftet!!!)
En av mina bästa vänner: Agnetha i Skellefteå
Den alltid glada och inte musrädda Christina Berglund i Lycksele
Biggan B i Dalarna Hälsingland
Gunilla
Och sist - men inte minst - f.d. "Londongirl", dvs, Tankevågor i Stockholm (tack till dig också, du rara människa och det blir nog något fint från dig som går iväg i morgon!)

Kl. 16.15 ...

Från stan har pv kommit hemcyklande.
Han är illröd om kinderna, men tycks för övrigt pigg och nyter.

Medan jag kokar kaffe, bär han in ved.
Hela tiden springer harry runt omkring honom ..., hoppar och skuttar och vet inte till sig av glädje!

Sen sitter vi i soffan Ektorp och pratar om dagen som har varit.
Småprat, bara.
Så där om kylan och lite annat.
Inga viktigheter.

Och medan jag börjar förbereda middagen, tar pv harry och går på promenad längs havet.
Det är då jag tar bilden.

Solen på väg ned.

Allt är lugnt och stilla.

Och så flera eftermiddagsfönster ...

"Hej!

Vaknar efter en natt på sjukhus till strålande solsken och glitter från himlen :-)
Snöflingorna är så små och i solskenet ser det verkligen ut som glitter.
Misstänker att det är väldigt kallt ute så det känns trots allt ganska ok att vara på sjukhuset.
Dessutom är jag ju på väg hem igen :-)

På bottenvåningen ligger barnavdelningen och möjlighet att använda innergården att leka på.

Sänder en hälsning till personalen på "min" avdelning 23, i Falun om någon råkar läsa här.

Toppenpersonal som gör under, trots mindre och mindre resurser.

Stort stöd när jag ringer och inte mår bra.

Hälsningar Kerstin."

Efter kloklippningen ...

... som gick jättebra (halleluja!), blir jag så sprallglad och på väg hem svänger jag av vid naturreservatet "Enet", just i utkanten av Steninge, och så går vi rakt ner mot havet, harry och jag själv.

Det här är helt nya marker för oss båda och så intressant är det .., och så många nya dofter, att mitt fyrbenta sällskap inte ens kommer ihåg att lyfta på benet!


Att området heter "Enet" förvånar mig inte.
Överallt ser jag buskage med enar!

Och så annorlunda är det mot för hemma i Stensjö, bara några kilometer längre bort!
Här är det inte alls lika kuperat och en slags underlig strand är det.

När jag vänder mig om, ser jag arbetskamraten Lenas hus där uppe vid vägen.

Och på väg tillbaka till bilen, springer en räv över vägen och harry noooooosar länge, länge i rävens tass-spår.


Vid den lilla parkeringen finns en tavla som berättar om naturreservatet.


Stenskvättor, gulsparvar och törnskator och när jag läser om dom sistnämnda, tänker jag förstås på Mian och hennes bilder.


"Spikblad" - har jag aldrig hört talas om -!


Även här finns ilandflutet "rat".

Sen åker vi raka spåret hem och tar ny promenadsväng, ja, så där .., där det känns hemtamt.


Vi bor ju alldeles i närheten av ett annat naturreservat, nämligen Stensjöstrand.
Här berättas om strandskator, ejdrar .., om hasselsnoken och om hämplingen.


Här flyger ejdrarna och jag längtar tills dom börjar uppvakta varandra och det där karaktäristiska ljudet ekar över vattnet.

Om en månad kanske ....


Även idag röjs det i skogskanten .., en av grannarna idkar ideellt arbete ("för att ha nånting att göra ...", förklarar han leende) och hjälper till att räfsa och elda.

Det kommer att bli jättefint det här .., mer av ett öppet landskap.

En av männen säger att eventuellt ska där bli får som betar just där vid bäcken i sommar.
Ååå, hoppas! tänker jag.

Lediga förmiddagen ...

... inleds med fågelmatning.

Två stora, röda äpplen skivas tunt, tunt och läggs sedan ut under lilla eken.

Och så fylls fröautomaten på.
Det är knappt att mesar och titor kan hålla sig medan jag står där i kylan och öser på frön.

Efteråt blir det egenfrukost.

På tröskeln till lillrummet sitter harry och våndas över att inte få tigga vid bordet.

Och snart, om en timma precis, vankas hundmanikyr.

Jo, jo.

Ihärdige mannen ...

Tretton grader kallt.

Och pv cyklar tjugotvå kilometer till jobbet.

Ledig dag ...

Lyssnar till hur-ska-vi-ha-äldrevården-debatt mellan Jonas Sjöstedt (v) och Göran Hägglund (kd).

Och en sak säger jag ...

Bäva månde de övriga partiledarna .., ty herr Sjöstedt slår dem med hästlängder.

Dagens fönster ...

"Numera kan jag ju inte vistas någonstans utan att se olika fönster utan att vilja skicka dem till dig.

De här är tagna från sonens lägenhet i ett typiskt femtiotalsområde i södra Stockholm.

Lugnt och skönt, bra arkitektur som håller än idag.

Monet."

Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Hej Elisabet!

När jag letade födelsedagsfönster hittade jag några andra som jag tänkte skicka då och då.

Använd om du vill.

"Om man är en liten kattfröken gäller det att hitta på sätt att visa att man vill bli insläppt.

Att hänga i fönsterspröjsen är toppen, då blir man mycket längre..."

De här korten är några år gamla, men hon gör fortfarande likadant.

Hälsa pElle och de andra djuren!

Mvh Kerstin."

Stolt och lycklig ...

Ja, förut kröp han genom staketet.

Ååå, så glad han blir när han nu suuuuusar över hindret!

Högtryck ...

Under mina fyra år (inte helgjutna fyra år, men jag har i alla fall varit här väldigt ofta under den perioden!) har jag aldrig upplevt att havet dragit sig tillbaka så som det gör nu.

Det är väl högtrycket, förstås.

Där vi i vanliga fall simmar sommartid, där kan man nu spatsera lite som man vill!


Och över lilla ön och holmen som inte syns i bild, hörs tjattret från hundratals sjöfåglar och det är som ett sillstim av flygande fåglar just ovanför vattenytan ..., bara så vackert är det!

Men inget av det får jag med på bild.


Och här och där små bristningar i isen.

På hemväg möter vi en man som röjer nära bäcken.
En rejält stor eld brinner där intill och mannen hejar och småpratar med harry som blir så glad, så glad.

"Ja, du är norrifrån du .., får man fråga varifrån ..?" frågar mannen, som har fällt upp hörselkåporna.

"Jaa .., Västerbotten .., Malå", svarar jag.

"Okej ., ja, jag har jobbat i Vilhelmina ...", förklarar mannen leende.

Det var därför dialekten kändes bekant, förstås.

Och sen går vi hemåt och harry är sprallglad efter att ha fått leta kasslerbitar som jag stuckit fast på små trädgrenar eller kvistar eller gömt under enrisbuskarna och nu är han nöjd och belåten och jag med och snart är det jobb och snart ledig dag.

Envise harry ...

Det här är harry nilsson, en alldeles undebar hund på alla sätt och vis.
Ja, förutom att han v ä g r a r delta i kloklippning!

Jodå, baktassarna går g a n s k a bra, men så snart vi rör framtassarna, då gömmer han dem eller rycker och sliter eller .., ja, det går helt enkelt inte!

Inte en enda gång har jag kommit åt pulpan, tvärtom, jag klipper sååå försiktigt, men icke.

Ytterst irriterande är att mina barns pappa, han klippte harrys klor (när harry var där en helg) utan några som helst bekymmer ...., ("lätt som en plätt!" sa han ...) och jag kan inte tänka mig annat än att det beror på att han har nån slags inuti-ugn-pondus som gör att det går så bra.

Herr Cocker som bodde hos mig, hans klor klippte jag och han tyckte väl inte att det var särskilt kul, men det funkade.

Nu ger jag nästan upp.

Så i morgon, på min lediga dag, då ska jag ta harry och åka till en kvinna som klipper klor och trimmar hundar.

Tjugo kronor kostar det för kloklippning och det är ju en baggis.

"Kom du vid tiotiden, det där går ju så fort ...!" sa hon.

Jo, jo.

Tror hon, ja.

Tänkte jag.

Jag lovar att ta med kameran.

Ny sorts hälsobars ....

Häromdagen kom ju med posten ett litet paket från företaget Bettankry AB.
"Hälsobars", var det.
Skrev hon.

Nu är jag ju ingen större fantast av såna här "bars", så jag har låtit det fina paketet ligga här vid datorn och vila till sig lite och så, nu på morgonen, så tänkte jag att ..."ja, men jag kan ju ta en sån där nyttig grej innan frukosten".

Och så tog jag bort omslagspapperet ....


Och där i ..., låg det bästa jag vet .., åååå, sicken fröjd och lycka!

Där låg nämligen marsipanbröd från Anthon Berg och detta är nästan det bästa jag vet!!!

"Hälsobars", jo, jag tackar jag ,-)

Och har nu syster Bettankax ordinerat en sådan (säkert menade hon två per dag), så vem är jag att motsätta mig den säkerligen oerhört beprövade vetenskapen?

Ååå, tack igen, syster Bettan!

I-landsproblem, avsnitt 17.

Nu ska jag berätta om nånting som jag tycker är oerhört irriterande.

I radiokanalen P1 finns åtminstone en kvinnlig programledare som, när hon intervjuar någon uppringd människa, nästan alltid avslutar varje fråga med ett "då"?
Vad tycker du då, då?
Vad sa du då då?
Varför det då?
Hon säger det korthugget och i mina öron låter det så vansinnigt nonchalant och för min inre syn ser jag en kaxig reporter som står där lojt tillbakalutad och på ett överlägset sätt slänger sig ur frågorna.
Och sällan eller aldrig ett "tack" till den som just har intervjuats .., nä, bara hugg av en telefonintervju, så där tjopp-tjopp!

Sånt irriterar mig.

Nu ska jag fixa frukost och bli på gott humör.

Torsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Här kommer det ett vinterfönster från mitt vardagsrum i Lysekil.
Bilden är tagen 27. januari.
Snön som syns på bilden ligger fortfarande, så nu dröjer det nog länge till vi får värmegrader igen.

Den fina blomman i fönstret fick jag av en väninna från Trollhättan när hon var på besök hos mig.
Askbägaren i trä med en hund på, är pappas gamla askbägare med plats för plån på sidan och en låda för tändstickor - när man trycker ned den lilla knappen i trä så åker lådan ut.
Stenarna plockade min man med sig på en av våra semestrar vid medelhavet, och porslinsasken med fåglar på är en gåva från någon jag känner.
Lampan var också i ett vardagsrumsfönster i Oslo.

Många vinterhälsningar med varma kramar från Monica i Lysekil."

Femtio sekunder i pElles liv ...