Att komma tillbaka till affären efter en dryg veckas ledighet, känns som bäst.
Det är skönt med vardag.
Jag tar mig an mejerikylen .., tar ut allt som möjligen kan tänkas gå in i hyllorna .., kollar datum, sätter ner priset på sånt som
snart går ut ..., skriver in nya bäst-före-datum i röda boken - den som vi kollar varje dag och ser när det närmar sig 30%-nedsättning - .., sen blir det läskleveransen och ni
anar inte hur mycket enklare det är att fylla in stora petflaskor som står i en liten "pappersform", mot för andra, där det bara är plast runt om och när man har sprättat upp plasten och börjat plocka upp flaskorna, då ramlar dom omkull och
nästan alltid dråsar nån i golvet!
Särskilt knepigt är det med dom små flaskorna, typ Coca Cola 33 cl i plast.
Där vinglar det hur mycket som helst!
Sista timmen tar jag kassan.
Det blir småprat med en kvinna i 40-årsåldern som arbetar på ett korttidsboende och hon säger att arbetet känns meningsfullt och jo, hon skulle välja samma yrke om igen.
"Sämst är kanske att det blandas så mycket .., där är rehabpatienter som har drabbats av stroke, men där är också många dementa och där finns även ren palliativ vård", säger hon.
En annan kund visar sig vara mattelärare och jag säger - alldeles för tvärsäkert - "jaha, då har du säkert vänster tumme upp!" och tänka sig, det
har hon!
Bakom henne står två unga män i artonårsåldern och dom blir nyfikna och undrar vad det där handlar om och så knäpper dom också händerna och kollar.
Många leenden blir det!
En ung man frågar efter nål och tråd.
Han är i Anders ålder och inte vet jag hur vi kommer in på det (jag kanske frågade ...), men han berättar att han är nybliven polis och har börjat arbeta i ett närliggande samhälle.
"Just nu är jag på utredningen .., det är mycket som är nytt och det känns verkligen spännande ...., nej, min pappa är inte polis, jag är den förste i släkten som valt det yrket, pappa är lantbrukare - ja, eller vi hade lantbruk ...", säger mannen som ser så snäll ut.
Nån kvart innan stängning kommer en kvinna i 30-årsåldern till kassan.
Hon pratar lågmält i sin mobiltelefon .., säger "puss, puss .., jag hoppas vi kan ses senare i veckan".
Så snart hon avslutat samtalet ber hon om ursäkt.
"Det känns oförskämt att prata när jag står här ...", säger hon och jag förklarar att det spelar ingen roll, hon har ju nickat till hälsning och då känns det bra.
Kvinnan ser lite ledsen ut.
"Allt väl ..?" frågar jag lite försiktigt.
Nej, allt är
sannerligen inte väl.
Hennes far - det var honom hon pratade med -, är svårt sjuk; har såväl KOL som cancer och i julas var det nära att allt var över. Nu är han infektionskänslig, bor ensam hemma i stan .. men hans dotter vågar inte hälsa på, då en förkylning för pappans del kan bli ödesdiger värre.
Och jag får veta att hon förlorade sin mamma för ett par år sedan.
"Jag tänker på henne
precis varje dag ...", säger kvinnan mjukt leende.
Sen är det nästan tomt i butiken och dags att stänga .., Malin har tagit hand om brödet och tidningarna och vi säger - unisont - att tänk, vilka livsöden man möter i en liten livsmedelsbutik och tänk .., hur underbart det här yrket kan vara.
Det är vad vi säger.
"
