Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Acksjöns kapell i Karlstad, ja, beläget på en kulle i Mariebergsskogen. 

Sååå fint där var! 

Tack Turtlan! Förstår att det kapellet betyder nånting alldeles extra för er.

En slags rikedom ...

I stekpannan finns renskav från Idre, via mellanlandning i landet Uppland och så hit då. 

I kastrullen skedpalt - ungefär som klimp, men större -. 

På bordet: tallrik, bestick, glas, lingonsylt, Bregott och så småningom mjölk. 

När min äldsta syster bodde i Lund, då blev vi av och till bjudna på renkött med skedpalt och det var himmelskt gott. Robert, pappa till min systerdotter, är till hälften same - på mamma Lauras sida - och när Rita varit på besök i Arvidsjaur och hälsat på faderskapet, då har hon med sig renkött hem. 

Nu är inte skedpalt vad pv drömmer om .., så han gör eget potatismos till sig.  

Vilken middag detta ska bli!

Hur skedpalt ser ut? Jo, det kan Njurunda Ryttarförening visa er. Vanlig palt (det många kallar pitepalt, men vi sa bara ”palt”)  görs på malen eller riven potatis , salt, korn/vetemjöl och så rimmat fläsk i bitar.) Inget ägg och ingen mjölk i smeten. Grannen Ann-Britt i Malå gjorde t ex palt på potatismos!

(Man kan även göra skedpalt och även vanlig palt, på blod, men det har jag liksom inte längtat efter, trots att jag älskar blodpudding.) 

Ny vecka, ny giv ...

Och så tackade vintern för sig - måhända tillfälligt - men ändå. Vaknade vid 4-tiden, hade svårt att somna om och två timmar senare lämnade vi sängvärmen, harry och jag själv. 

Upptäckte en liten våt ekorre som satt på marken och försökte hitta nedfallna solrosfrön .., nej, jag uthärdade inte, den såg så eländig ut och med pytte-pytte-myrsteg tog jag mig fram på gräsmattan som var som en isbana och slängde helt enkelt ut fröna vid foten av eken. 

Någon promenad med harry blev det inte. Han fick gå och kissa uppe i slänten. 

I skrivande stund har den förlorade husbonden återvänt till landet Halland och är just nu i färd med att skotta/hacka sönder isen på nerfarten. 

Idag ska tydligen undret ske: elektrikern ska komma och detta innan klockan 13.00 när jag har tid på vårdcentralen i Slöinge. Det är bara att hoppas. 

Skönt att ha pv hemma. Harry, som tycktes så deppig, blev glad när han hörde husse öppna dörren, men sen var det slut på det roliga och nu sover han som vanligt på soffan, med Sigge intill sig.

Dagens fönster ...

Från Annica - Turtlan - i Karlstad kom den här bilden i helgen. 

Det här var det lilla, fina kapellet där hon och Martin gifte sig i augusti. 

Så fin vigsel detta var och så gemytligt hela alltet var!

"Ett litet bidrag från fönsterhåven nu i vinterskrud. Ja du vet var det är. 

Vi kikade in och kom ihåg. Blev glada inombords. Tänkte att det var en så kul dag.

Nu idag var kapellet stängt och säkert kallt därinne. Hoppas det står öppet någon annan gång för rogivande gå in där med alla fina fönster.

Vinterhälsningar från Solastan

Annica."

 Helgdag ...

Mildare väder idag. På promenaden med Harry får man gå med m-y-r-s-t-e-g  då vägen är en enda isbana, ja, frånsett just i mitten, mellan hjulpsåren. Alltså håller jag mig rejält vid sidan om, i någon slags djupare skarsnö. Nej, jag har inte broddar, av den enkla anledningen att jag tycker att det ger mig långt sämre balans. Jag får helt enkelt gå vid sidan om. 

Det fullkomligt  v i m l a r  av spår, precis överallt! Noterar att vi har haft besök av älg på tomten natten mot idag .., stora klövspår, men inte ett enda äpple fanns att kalasa på i trädet, så det blev nog ett fattigt besök för älgen.

Ringer och gratulerar vännen Kent (68 år) tidigare i Småland, numera i Kristianstad, där han övertagit sitt föräldrahem.

Vill även säga ett stort GRATTIS till "Kalaspuff" det vill säga Pernilla i Skåne, som fyller jämnt idag.  Hurra, hurra, även för dig!

Pernilla känns som en lillasyster och det var denna Pernilla som en gång för många år sedan förärade mig en påse  cocosprickar som kom med posten. Vilken överraskning! Och vilken  glädje!

Bilden t.v. kommer från boken "Liten by i Bretagne" av Harriet Hjorth; en bok som jag aldrig kan släppa taget om.

Var känner man sig hemma? I Malå, förstås .., men också i Ystad, här i Stensjö och en gång i en liten by i Aostadalen i Italien. När jag besöker Dikanäs, känns det också som hemma. Kanske finns där några rottrådar som ger sig tillkänna?

Det har, frånsett det evinnerliga eldandet, varit en bra helg. Frånsett tre ynka rutor på lördagskrysset i DN, klarade jag korsordet på egen hand. (Ringde Karin i Bjäresjö och så fixade vi det tillsammans).

Nutidskrysset var ovanligt enkelt, det såg jag att fler än undertecknad tyckte och det handlade om popcorn i olika varianter. Nej, där fick jag hjälp med dipsåsens namn - hur kunde jag inte komma på det -? Tack Karin! Men TÄNK att jag klarade långordet och fort gick det ., det har nästan aldrig hänt. Det ordet (tidningen längst ner) brukar pv ta sig an.

Använde mig av den eminenta pennan som Babsan snällt förärade mig för ett bra tag sedan! Den är perfekt till korsord, med suddgummi upptill, men det glömde jag - som synes - bort.

Upptäcker nya gäster vid fågelbordet .., en trast av något slag, kanske en björktrast? Ljusare på bröstet, ljusare på hela kroppen. I Malå vimlade det av björktrastar, men aldrig en enda gång tänkte jag - så där mer detaljerat - på hur dom såg ut. 

Nu drömmer jag om att få besök av stjärtmesar, men det har ännu aldrig hänt. Hos Solveig i Dalarna, där är dom minsann, men inte här. Rekommenderar verkligen ett besök hos henne, hon skriver så jordnära och fint och kommer från trakten av Arjeplog i Norrbotten från början.

Skidåkning på kanal 6. Tänker göra lite nytta, så snart det är överstökat. Harry sover ihopkurad. Jag borde nog elda lite, men har ingen större lust.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är annannan i Portugal: 

"Nu är juldekorationerna och katterna på plats i fönstret!"

Så himla omtänksamt att lägga en mjuk kudde för katterna att vila på  och så vackert med den röda .. gardinen!

Och så här såg det ut i juletider. 

Ska jag säga vad jag tror? Jo, jag tror att där innanför bor någon alldeles omåttlig vänlig människa, säkert en kvinna.

En omtänksam människa.

Tack annannan som tog ett så-här-ser-det-ut-idagfönster. Kanske förändras det till påsk eller när det blir sommar?

Och i fönstret här t.v., skymtar också en vänlig kvinna; en skånska.

Överraskning och Dagens Fönster ..,

Igår gick jag in på AMF-pension och tittade på hur det såg ut på mitt konto där. 

Tjänstepensionen på flera tusen kronor, den tackade ju för sig när jag fyllde sjuttio. Inte trodde jag att mitt liv skulle bli längre än så och förresten skulle det bli så lite - utslaget per månad livet ut - så .., ja, jag valde att ta den på fem år. 

Gissa då .., hur glad jag blev när jag tittade in hos AMF-pension och upptäckte att jag får nästan femhundra kronor per månad livet ut (!!) och detta hade jag noll koll på. 

Vad gör man då? Jo, man glömmer bort att i ens ficka ligger presentkortet från friherrinnan och A-M och så köper man sig den allra ljuvligaste bukett hos Antjes Blomsterverkstad! 

Dom vita dubbla tulpanerna - nästan utslagna - liknar i mina ögon tyllkjolar! 

Så  u n d e r b a r t   vackra! Nu får presentkortet komma väl till pass lite senare, kanske när vårblommorna dyker upp. Passade även på att fånga ett fönster där inne i den lilla butiken. 

Det här. 

Pärlhyacinter .., ååå, nästan det bästa jag vet. 

Och ute på gården där jag parkerat bilen, såg det ut så här. 

En liten hund hördes skälla ..., och på en handskriven skylt just innan butiken, stod skrivet i svarta bokstäver: 

"SNÄLLA! KÖR SAKTA!"

Som på stenåldern ...

Tillvaron utan elektricitet i pannrummet, är aningen stressig. I vanliga fall är det ju så bekvämt att köra på el några timmar, så slipper man springa fram och åter för att elda, allra helst som det nu är spillvirke som används och inte vedklabbar, med resultat att man i stort sett inte får göra annat än att fylla på med virket. 

När vi vid sextiden lämnar sängvärmen och går en trappa ner, visar termometern i köket på 14 plusgrader. Golvet är iiiiiskallt. 

Och jag eldar och eldar.

"Nej, det blir ingen lång promenad, då hinner elden slockna!" säger jag till Harry. 

Det känns som om vi lever på stenåldern, i någon grotta och ingen eldvakt har vi. 

Gör frukost till de fyrbenta (Sigge är på dåligt humör .., ratar Shebas lammpaté och tycker att nykokt fisk vore betydligt godare!) .., går ut i nattsärken och fyller på till fåglarna .., och det är full fart. 

Nu är det lugnt. Harry sover gott, ihopkurad på "sin" del av soffan Ektorp.

Själv tittar jag på reprisen av "På spåret" .., har diskat bort, duschat och tvättat håret och njuter storligen av den så fina buketten som kom från Familjen med ingifta. 

Det var Fritz Blommor i Halmstad som satt samman buketten och den blir bara finare, allt eftersom rosorna slår ut. 

Det är inte bara i det gula huset som det eldas, nej, även hos AP på Ekerö. (Eller Färingsö, egentligen). Bilden kom på familjechatten igår och den är - i mina ögon - så underbar! Detta är ju katter i ett nötskal! Det finns hur fina och mjuka och gosiga kattbäddar som helst - för dyra slantar - men se, vad kan kan vara bättre att ligga i än en KARTONG!! 

Ååå, det är just därför katter är så härliga. Egensinniga .., gör precis tvärtom än det man förväntar sig.

Om jag vore ägare av en butik som säljer tillbehör till katter, då skulle jag ha en hylla med avlagda kartonger och sälja dem billigt. Eller: köp lite dyrare kattgodis, så följer en lagom stor/liten kartong med på köpet!

Lördag, ja. Ska gå på längre promenad med Harry när jag eldat klart, titta in hos Antjes Blomsterverkstad och gotta mig åt presentkortet från friherrinnan och A-M .., och så är det ju skidåkning förstås. 

Klockan 13.00 tar det sin början. Härligt!

Nu dags att sätta fart.

OBS! Ja, så har det totala hjärnsläppet slagit till, det ser jag nu. Har fyllt i samma tider för fredag som lördag. Nu ska jag hämta fjädrar och tjära och rulla mig i! 

Spridda skurar en fredag i januari ...

Det är mer än gång jag tänker att så här, nära havet, påminner naturen om fjällen. Och överallt syns spår och Harry blir helt snurrig .., vilka ska han nu välja ut att nosa på ..? När vi varit på promenad, sätter jag mig som vanligt i trädgårdsstolen. Tidigare på morgonen vimlade det av bergfinkar vilka kom i flock och pickade i sig frön och så - plötsligt bara - var dom borta!

På FB:s fågelsida lärde jag mig idag att svart koltrast med gul näbb, det är en herre som är äldre än 2 år. En likadan, men med svart näbb, är en yngling. En brun koltrast med brun näbb, är en hona. Då kan jag konstatera att här är det mest "manfolk" som tar för sig - såväl äldre som yngre -. Honorna får ta det som blir över och sitter ofta lite för sig själva ., ibland på någon gren i eken. Lite är det som i gamla filmer där kvinnorna satt för sig själva och åt, medan övriga familjemedlemmar tronade vid matbordet.

På födelsedagen kom ett paket från Värmland, från min "förste makes" fru Elisabeth. 

Förutom en bok med titeln "Fånge i öknen" (ännu inte påbörjad), fanns i paketet även en liten burk, den som syns på bilden. 

Jag förmodar att det är min namne som tillverkat salvan och det ska jag säga, att ALDRIG i mitt liv har jag smort in läpparna med en sån ljuvlig salva! 

Mina småsprickor försvann nästan genast!

Adjö Idominsalva! Farväl Helosan! 

Tack Elisabeth i Vänna, utanför Torsby!

Dagens fönster ...

Och fönstret fångades i Gotland av systerdottern. 

Tack Rita!

I rymden ...

Tar kvällsrundan med Harry. Himlen är fylld av stjärnor och det dånar från havet - det har det gjort hela dagen, även igår - och det är på gränsen till obehagligt. Man skulle kunna tro att vi bor nära en hårt trafikerad motorväg.

Det är en fin kväll. Himlen är fylld av stjärnor. 

Jag tänker att om tre timmar är det dags .., då ska den stilige och till synes så sympatiske Marcus Wandt, tillsammans med andra astronauter, skjutas upp i rymden. Klockan 22:49 svensk tid.

Att människor är modiga som ger sig iväg på långväga resor, därom råder för mig inget tvivel. 

Men det finns andra som jag beundrar lika mycket. 

Den här unga kvinnan, till exempel. Bilden är från instagram där man kan följa hennes ensamsegling runt jorden. Cole Brauer är hennes namn, hon kommer från Maine i USA och är 29 år gammal. Eller ung.

För några  dagar sedan befann hon sig på den plats i världen där man har längst till land - om man befinner sig till havs. Några dagar till .., kanske en vecka, så ska hon runda Kap Horn.

Nej, jag har inte ord för hur mycket jag beundrar hennes mod. Sjuk har hon varit ombord också och inte kan hon räkna med att få hjälp heller.

Här kan man läsa om denna orädda Cole Brauer. 

I ett instagraminlägg publicerat för 4 dagar sedan, berättar hon om allt elände som kan hända ombord. Det har minsann varit en hel del strul.

Torsdag vid tvåtiden ... 

"Hur känns det att vara ensam hemma nu .., ja, du saknar väl honom, han ..,Den Ende nu ..?" frågar Sonja. 

Jag säger att nej, det gör jag inte .., det är bara skönt med egentid, särskilt när man vet att den inte varar för evigt. 

Hon frågar vad jag gör? Men nog blir det väl lite ensamt? 

"Nej, inte alls .., jag har ju Harry och Sigge och tänk på att jag bodde ensam i sju år efter skilsmässan!" säger jag. 

Hur ser dagen ut ..? Ungefär som vanligt. Stiger upp tidigt, går ut med Harry (det är annars pv:s avdelning), fixar frukost, eldar i vedpannan och kaminen och med allt spillvirke blir det ett ständigt  springande fram och tillbaka .., in med flera brädor .. samma sak i kaminen .., och jag diskar bort och ger dom fyrfotade mat och så blir det ny promenad. Steker köttfärsbiffar gör jag också. En av biffarna mosar jag och blandar med Harrys mat. Han slickar sig om nosen redan innan jag ställt skålen på golvet.

Vid tolvtiden slår jag mig ner ute i trädgårdsstolen .., tar med mig boken som jag tycker så mycket om och hela tiden flyger småfåglar fram och åter. På en gren uppe i eken sitter en koltrast. En hona, tror jag. Upptäcker en talltita som norpar sig frön. Räknar till sju koltrastar på marken. Och rödhaken är på återbesök. Uppe i slänten hör jag trummandet mot ett träd. Kanske spillkråkan?

Kajor tjattrar alldeles omåttligt .., men jag ser dem inte. Några gäss flyger förbi.

Och så fortsätter jag läsandet.

Ofta när vi har haft besök och jag skriver om hur det har varit - såväl här, som på instagram - berättar jag vad vi har pratat om. 

Men se i boken, där tar författarinnan det ett steg längre! Där är flera sidor med goda-vänner-prat runt ett köksbord .. man vet inte vem som säger vad, men det är inte heller viktigt. 

Pratet går runt bara .., det känns som om jag ser en film, nej, det känns som om jag sitter i en gungstol intill det där köksbordet och hör människorna prata. Efter nära 200 sidor tycks vi vara bekanta, rent av vänner.

Ni kan tro att jag trivs bland bokstäverna! 

Natten mot idag låg jag och läste till halv två, sedan lade jag ifrån mig läsglasögon och bok, släckte lampan och klappade godnatt till min fyrbente sängkamrat. 

Och nu eftermiddag. Tidigare idag, vid halv tolv, ringer pv från trakten av Kristinehamn. Allt har gått bra, men hans brorson låg och sov när det var dags för hämtning tidigt på morgonen!

Elliot ringer också till farmor men håller luren lite knepigt, så jag har svårt att höra vad han säger. Jag hör att han blir aningen irriterad när jag ideligen frågar om.

Om exakt en vecka ska vi träffas i landet Uppland och ha någon slags "kalas", men väldigt enkelt.

 Dagens fönster ...

... fångades av madamen som har födelsedag just idag - nämligen Rita - min systerdotter. 

Under en cykelsemester på Gotland förra sommaren, hade hon storhåven med sig och det ramlade in stora sjok med fönsterbidrag. 

Tack Rita och jättegrattis på din 57-årsdag! (Jag är bara 13 år äldre och ser henne mer som en lillasyster än som systerdotter.)

Idag i Skallkroken ...

Håret stod åt alla håll och kanter .., vinden var isig, men oj, så vackert det var i hamnen!

Längst där ute simmade ett sällskap svanar. Tre vita och en grå. Kanske en fjolårsunge?

Jag hade klivit ut ur bilen för att ta några bilder; lämnade kappan i baksätet. Sticketröja och halsduk värmde gott.

En man kom gående, hukande i blåsten och med jackans kapuschong uppdragen. Han gick söderut.

Vi hälsade på varandra och jag sa - mer som på skoj -: "Jaså, du har vinterjacka på dig du ...?" och mannen log och sa att jo, så var det ju. 

Nära stranden - utanför bilden - satt mängder med fåglar på rad, alla vända åt samma håll, men alltför långt ifrån mig för att jag skulle kunna se vad det var för några? Kanske kajor, men sitter dom verkligen på stranden? 

Husbilsparkeringen stod tom. Tio lediga platser. Pv kollade båtens pressenningar och en av dem var på väg att rämna. Grannbåten, vars ägare befinner sig i Australien på långsemester, stod pall för vinden och allt höll ihop.

Dagens fönster ...

... speglar sig på väggen och dörren här i vardagsrummet och solljuset - som faktiskt visade sig någon timme på eftermiddagen - gör ju att man får hopp om livet! 

Lars Lerins stora bok "Naturlära" plockade jag fram efter att ha läst hos Babsan i Uppsala; hon har nämligen boken, den med  Lerins bilder/målningar från Lofoten. 

Naturlära-boken köpte jag på Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag hade nyss slutat arbeta och stod länge i muséets butik och bläddrade i boken, men tyckte mig inte ha råd. 

Så upptäckte jag att jag fått pengar insatta på mitt konto; det var som en överraskning .., från någon slags försäkring (jo, AFA, var det!) via jobbet, det var efter en lång sjukskrivning i alla fall. 

Tjopp, sa det, så gick jag raka vägen till kassan och boken blev min. 

 På sidan 155 är detta vad man ser. 

Tisdagkväll 20_45

Nu, när pv är på körövning i stan, tar jag mig an den här boken; den som Inger tyckte att jag skulle läsa långsamt. 

Ibland lyder jag henne, men ofta läser jag precis som jag brukar .., går kanske tillbaka lite ., slår av tv:n för att inte bli distraherad och tycker så mycket om sättet författaren skriver på. 

På samma sätt som jag ännu rabblar plu-nummer för mig själv, skriver huvudpersonen som arbetar på en kyrkogård i Frankrike, om de som ligger i sina gravar och efter varje namn som hon räknar upp, står att läsa när dom föddes och senare avled. 

Så här, t.ex: "Charlotte Boivin (1954-2010), Olivier Feige (1965-2012) och då måste jag snabbt räkna ut hur gammal Charlotte och Olivier blev, det blir en tävling med mig själv, ungefär som när jag försöker minnas plu-nummer. Kan detta vara intressant, kanske ni tänker. Ja, jag tycker om det. Och denna Valérie Perrin berättar om deras anhöriga och hur begravningen var och det är ju som att läsa dödannonserna i DN om helgerna, hur intressant som helst!

Det är som när jag stod i kassan och frågade ut människor vad han eller hon hade för yrke .., det blev ju på ett sätt som en liten roman, eller i alla fall en kortnovell, särskilt om där inte var några andra kunder. 

Mellan varven har jag lämnat boken en stund och gått in i pannrummet och fyllt på med ved. 

"Se till att det i alla fall kommer upp i 60 grader!" sade pv innan han åkte in till stan för årets första körövning.

Där finns flera runda termometrar på de båda tankarna och han visar vilken som gäller. 

"Den här .., ser du ..? Den är det!" säger han,

Därefter går jag tillbaka till soffan Ektorp och fortsätter att läsa. Harry har lagt sig på sängen i gästrummet och han har rafsat ner täcket och två kuddar på golvet. I loppisfåtöljen här intill mig, ligger Sigge ihopkurad och sover gott. Hela dagen har båda varit på helspänn .., stått i köket och spanat  in mot pannrummet där de två rörmokarna arbetat för att få tanken på plats. 

"Var är ni från egentligen .., jag tycker att ni har lite ovanlig dialekt ..?" säger jag till herrar rörmokarna. 

"Det tycker du .., jag tycker nog att det är ni som är lite ovanliga vad gäller dialekter!" säger en av dem, han som är någon slags chef, eller det är vad vi tror. 

Det visar sig att den ene är från Heberg och den andre från Getinge. Jaha, ja. Nästgårds.

Så ringer AP som är på väg till stallet och en stund senare Den Äldsta. Själv råkar jag trycka på fel tangent och min äldsta syster ringer upp. Hon frågar om jag fickringde och det kan man väl kalla det. Hon tittar på Gokväll, säger hon. Pratar också med en f.d kund i affären där jag arbetade i Ystad. Hon heter Ingalill och vår bekantskap började med att jag tog en bild av hennes dotters gravsten; den var så vacker och med fin text, på franska, tror jag att det var? 

Så småningom fick jag ett mejl eller möjligen en kommentar från denna Ingalill, som råkat googla på sin dotters namn och då hamnade på min blogg. Nu bestämmer vi att nästa gång vi kommer till Ystad, då ska vi ses, om inte annat för en kopp kaffe. Kanske blir det när vi ska till Karlshamn och ta färjan till Litauen.

Plötsligt händer det ...

Det brummar i marken och när jag tittar ut upptäcker jag två skåpbilar - det är rörmokarna -! Tänk, att man kan bli så lycklig  över att få yrkesmän på besök! 

Pv står som en liten gosse och följer - tillsynes hänfört - deras jobb i pannrummet. Själv får jag telefon från en distriktssköterska/barnmorska hemifrån, en som nu extrajobbar i Bräcke. 

Egentligen är jag ingen större telefonpraterska, men det är mycket som avhandlas .., om åren i Malå, släktskapet med mina barns pappa, hennes tre hundar, hur vi önskar att ett bra äldreboende bör vara .., om respekt .., och inte minst när hon arbetade tillsammans med mamma och bland annat förklarade för mamma hur hon skulle förfara, ja, om det vid en förlossning blev kris och moderkakan inte ville lossna, ja, lite sånt. Det är alltid trevligt med samtal hemifrån.

Det kom så fina presenter till födelsedagen. Tänk er skönsång från Hallsberg ,, en sjal, flera postens vykort, hemgjord ringblommesalva, tulpaner och hembakad mjuk kaka, småfåglar på rad i ett långt snöre, en sidensvans i trä, flera flaskor Prosecco, en konstnärligt utformad väska sydd av grannen Birgitta, en stor bukett blommor från Familjen, presentkort hos Antjes blomsterverkstad och två böcker. Hälsningar på fina kort följde med dem båda och i ett av paketen låg ett fint invirat tuggben till Harry. 

Det var här ett av korten som kom. Och detta är såklart någon som känner mottagaren och vet att hon ofta har bråttom. 

"Läs sakta och länge varje gång så du inte blandar ihop personerna", skriver avsändaren som är Inger i Skellefteå.

Som jag log.

Så här ser kortets framsida ut.

I den nya hagen ... 

Ja, det blev en trivsam gårdagseftermiddag tillsammans med Ecke, Britt och Birgitta. 

Ett par timmar i uterummet blev det och Britt hade författat ett vänligt brev till jubilaren; ett brev som jag själv fick läsa upp och jag tänkte senare .., att det här att fylla år och bli firad, det är lite som att gå på sin egen begravning och få ta del av vad som sägs om en. Himla trevligt, faktiskt! 

(Minns pappas 60-årsdag, då han bjudit de män som han basade över .., skogsarbetare från utbyarna och dom var så finklädda allesammans och inte alls lika bullerpratiga som ute i skogen - på deras hemmaplplan - och mamma och jag själv befann oss i köket - och så hörde vi hur en av männen (han hette Sveren Stenberg) bad pappa att resa sig upp och övriga ställde sig i en ring runt om honom och såå många fina ord sades om hur han var som bas; det var ord som handlade om rättvisa, rättframhet och humor och jag stod och kikade i dörrspringan och såg pappa ta fram sin blå-rödrutiga näsduk från byxfickan med vilken han torkade tårarna ..., och detta blev en superlång mening, men så var det och jag är så innerligt glad att han fick uppleva den där dagen! Tidigare hade jag bara sett honom som "pappa", nu plötsligt fick jag en annan bild och jag blev så  s t o l t  över honom!)

Ja, det blev tankeflykt det. Tillbaka till gårdagen.Knappt hade gästerna bylsat på sig för att åka hem, så kom Sonjas dotter med sina tvillingpojkar och så började det hela om igen, men då var jag så trött ., så jag lade mig raklång på soffan. 

Bra med gäster som sköter sig själva .., Maria hade dessutom tagit med sig en nybakad Sverigekaka och kaffet fixade pv.

Perfektamtente!

Utsnitt från brevet från Britt och Ecke. Så fint och roligt. Sen var det tydligen slut på stillheten.

Idag är det en stor dag: äntligen, äntligen kommer rörmokarna och fixar den nya ackumulatortanken! Klockan tio är det dags, men det är mycket som ska göras innan det är klart. Den gamla tanken ska plockas bort (rör kapas etc) och den nya ska på plats. Tur att vi fick en reservnyckel till Ecke och Britts sommarhus, så finns nödtoalett om det blir kris.

Nu ska jag hoppa in i duschen, så där så man inte skrämmer slag på rörmokarherrarna! Såååå skönt det ska bli att kapa kalufsen! Att pv inte svimmar av fasa var morgon när han ser mig, det är ett smärre mirakel. Håret - som tre år efter tappet i covid - nu är tjockt som en ryamatta, står dessutom åt alla håll och kanter, men egentligen mest rakt upp! 

Längtar efter lite solbränna. Nog är det otroligt vad lite färg kan åstadkomma!

Tisdagsfönstret ...

... fångades av madamen i Portugal, nämligen annannan. 

Tack för ett härligt vintrigt fönster! Man kunde nästan tro att det var en bild hemifrån.

I den nya hagen ...

Jaha, nu på morgonen öppnades så grinden till den nya hagen. Nja, jag hade egentligen ingen lust alls att byta hage, det var ju så himla trivsamt i den jag nu befunnit mig i under tio års tid - sextioårshagen -!

Det var alltså med ganska mycket tvekan som jag stegade in, men så upptäckte jag att där var ju många bekanta ansikten! 

I ena hörnan skymtade jag Agnetha från Malå ., och där var ju exet minsann (han har, precis som Agnetha varit i den hagen i snart två år och det tycks ju gå bra ...) och där var flera bloggvänner och i en hage en bit ifrån, där upptäckte jag min syster Rigmor! Min andra syster - Birgitta - visade sig vara i min hage, i alla fall i ytterligare tio månader! 

Jo, men det kanske blir bra ändå, tänkte jag och försökte finna mig lite tillrätta. Jag räknade också ut (ja, datorn räknade ut ...) att just idag har mitt liv varat i 25567 dagar! Tänk, så mycket som kunnat hända under tiden, ja, så många trappor jag har gått i; den hemma i Malå, den vansinnigt branta trappan i Bjäresjö och så en vinklad trappa här i gula huset! Hur lätt hade det inte varit att ramla och bryta nacken?

Och om man är matglad .., hur många tillfällen har det inte varit att sätta något i halsen? En riktigt eländig bilolycka har jag varit med om - Västerbottenskuriren skrev typ .., att "det måste betecknas som änglavakt att ungdomarna klarade livhanken!"

I

Vid sex års ålder bet grannens tax mig i ansiktet och tänk, man hade ju kunnat drabbas av sepsis, jo, det har jag minsann sett i flera Ambulansprogram, att det är är inte att leka med!

Covid fick jag också och låg på sjukhus och trodde att hädanfärden stod för dörren .., och ett halvår senare började hjärtat krångla, men det fixade sig någorlunda det också. 

En mammografi i Falkenberg visade förändringar i vänster bröst, vilket genererade åtskilliga samtal med Vår Herre eller Fru och det blev operation och någon vecka efteråt fick jag ett sååå rart mejl från läkaren som skrev att "Kära Elisabet, tumören visade sig vara något annat, inget malignt"! Tala om  t u r !

Så .., tack någon eller livet och tack alla rara människor som så till den milda grad har förgyllt dom här sjuttio åren! Vilken ynnest att få vara med, så länge det nu varar! 

Dagens fönster ...

 .... är ett av mina favoritfönster under de här nitton åren som jag bloggat. 

Rubriken var "bror i hytte" och jag kommer inte för mitt liv ihåg vem som tagit bilden.

Just så är det ... 

Jaha, så är detta nu sista dagen som sextio-nånting. 

Det känns .., så där. Som ett litet motvilligt skutt in i en annan hage. Ungefär som om någon står där och håller upp grinden och säger "Ja, ja, men kom nu Elisabet .., här är det såå trevligt, vi är många som är här, du kommer säkert att trivas!"

Dagens fönster ...

Från Gotland - kan de ha varit på Fårö möjligen ... - och det var min systerdotter som i somras tog fram håven! 

Tack Rita! 

"Att vandra i glömskan ...."

 ... är en helt fantastisk dokumäntär gjord av Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski, en dokumentär som berättar om människor på ett demensboende i Blackeberg. Det hela utspelades för tjugo år sedan, men är förstås lika aktuellt idag.

Vi såg den ikväll, pv och jag själv och jag önskar att jag hade sett den medan mamma levde. Det är ingen direkt uppmuntrande historia, men ändå .., vi satt mest tysta och tittade och tänkte att det är sannerligen inte värdigt människan att förlora sitt minne. Att ständigt känna sig förvirrad. Att bli helt utlämnad, om än med aldrig så vänlig och ömsint personal, ja, om man hamnar på ett demensboende, alltså. 

Jag sade - efteråt till pv - att skulle han hamna på ett sådant hem och jag vore frisk, så lovar jag att komma med semlor och en korg med ved, så blir han nog lycklig.

Här en länk om någon är intresserad.

Här och nu ....

Regn och rusk. Lite vind. 

Igårkväll blev det långtittning på en brittisk krim-serie, med det underbara (jo, jo ...) namnet "Seriemördaren i Wales". 

Det slog mig, att efter den svenska succén "Bron", utspelar sig många liknande serier i någon slags halvmörker. 

Likadant i gårdagkvällens film, det är knappt att det finns belysning i polisens lokaler .., allt vilar i dunkel. 

Detta till trots var det en bra serie med trovärdiga skådespelare, vilka såg ut som helt vanliga människor.

Foto: Tom Jackson, BBC. 

Här en bild från serien .., gissa om det är många tidsmarkörer från 70-talet! Det hela baseras på en verkliga händelser.

Dagens fönster ...

En av de sisa dagarna i december, kom den här bilden från Portugal. 

Från annannan, förstås. 

Så här skrev hon: "Kvällsfönster! Förberedelserna har börjat, men restaurangerna har ännu inte öppnat."

// Tack annannan! säger jag.

December 2023 ...

En kort sammanfattning av december: 

Besök i Malmö, rikligt snöfall  i Halland .., besök av äldsta dottern med hundarna Charlie och Steven .., loppisfynd - en helt ljuvlig adventsstake! 

December är också Julspel i Nicoalikyrkan .., Hilda och Edvin som flyttar till underbar lägenhet i Vallås (stadsdel i Halmstad), pv agerar flyttkarl. Lillejul blir just där i fina lägenheten, vegansk mat och en glad och lycklig Hilda med käresten Martin. Edvin har fått eget rum!

Julafton firar vi i Bunkeflo. 

Den sedan tidigare planerade julträffen på Ikea i Helsingborg - tillsammans med min syster och systerdotter - får ställas in, då min syster kraschat sina glasögon och väntar på nya. Det känns ledsamt.

Från Önskefoto beställer jag kylskåpsmagneter gjorda på mina egna bilder.

Några sitter nu på vår kylskåpsdörr och eftersom jag är dålig på att enbart leva i nuet, utan lika ofta lever såväl bak,- som framlänges (alltid denna reslängtan ..), blir jag glad, närmast lycklig, när jag ser bilderna från sådant som fastnat i minnet. Små, små fragment av händelser. Korta ögonblick fångade, så där tjopp, bara.

Bra vind på segelbåten .., små stenar på klipphällar .., en förtöjningsring i en hamn någonstans. 

  

I början av månaden, det är när äldsta dottern är på besök, kommer även sonen med sina två pojkar och överraskar! Elliot får ligga hos mig på soffan Ektorp - vi tar var sin del - och detta tycker han är så spännande - ja, som ett äventyr - så därefter, när dom återvänt hem igen, vill han fortsätta att ligga på en soffa, nu den i gästrummet. (Bilden nere till vänster). Alldeles ensam också! Hejdå eget sovrum och våningssäng!

Under besöket här hos oss tar vi en promenad längs havet. Barnvagnen hade lämnats hemma, men sonen är påhittig .., upptäcker skottkärran och där hamnar minstingen som sover inbäddad där i timmar!

Under vårt besök i Malmö - på juldagen - frågar jag sonen om han vill ta ett dopp i poolen med mig?Det vill han. Jag - som doppat mig först och vet hur iiiiiskallt det är - gullber att han inte ska HOPPA i (tänker på hans hjärta som säkert är hundra gånger starkare än mitt, men ändå ....), utan ta stegen. Tänk, han hörsammar sin mammas önskan.  

Efter doppet känner jag mig pånyttfödd.

Anna och Micke firar också jul i Bunkeflo och Micke blir mäkta poppis hos minstingen. Anna tar med Elliot på bio, bara dom två, och oj, så spännande han tycker att det är!

Ett litet ps: Under ett lördagsbesök i Varberg tillsammans med Sonja, faller vi nästan baklänges vid åsynen av den alldeles omåttligt vackra julgranen, den som står på torget! 

Det visar sig att ett syskonpar några mil utanför Varberg skänkt granen till kommunen, som tackade och tog emot. Granen hade stått på deras föräldrars tomt. 

Ja, så värst kort blev det ju inte det här inlägget.

Men ungefär så här var december månad.

Dagens fönster .... 

 Så här skriver avsändaren, som är Monet: 

"Innan jul och vinter är över får du en bild av vår batteridrivna tavla med julmotiv. Vi köpte den för flera år sen i det snöfattiga Provence och trots sitt lite banala motiv har den blivit en kär tradition att hänga på väggen eftersom den då påminde så mycket om svensk jul och vinter.

De gula lamporna i fönstren fladdrar illusoriskt och stjärnorna blinkar i omgångar medan tomten släpar upp granen och barnen far nerför backen. Och skorstensröken stiger mot himlen - precis som det ska vara!"

//Tack! säger jag och undrar om du Monet vet vem som illustrerat bilden?

"Man åtalas för mord på grill i södra Stockholm

En man i 20-årsåldern åtalas för att ha skjutit ihjäl en annan ung man inne på en snabbmatsrestaurang i Rågsved i södra Stockholm i maj 2023."

Från DN idag. 

Stackars grill. Undrar vad den hade gjort för ont.

Reflektioner från en trädgårdsstol ...

Nästan varje morgon efter frukosten, går jag ut och sätter mig i trädgårdsstolen en stund. Den står några meter ifrån eken, den där det hänger en fröautomat och ytterligare några meter ifrån ytterligare en fröbehållare. En grön Viola-Gråstenfilt får vara sittunderlag, så där så det inte ska bli så kallt om rumpan. 

Att sitta där, det är för mig ett sätt att rensa hjärnan. Har sömnen varit dålig - för att inte säga urusel - blir det här någon slags "rensa-ut" och börja om. Det brukar alltid fungera. 

Vad tittar jag på? Jo, men alla fåglarna förstås och det är hur intressant som helst. 

Jag kan då konstatera att de absolut mest aggresiva och egenyttiga matgästerna, det är utan tvekan koltrastherrarna. Det är ett ständigt kiv om äppelskivorna och ofta, när en koltrasthane hittar denna läckerhet, då är det sååå viktigt att jaga bort eventuella konkurrenter om maten och jakten kan pågå ett bra tag och när den egenyttige återvänder, då har någon annan norpat äppelskivan! 

Nötväckorna har alltid bråttom .., hu, vilken stressig tillvaro för dem! 

Domherrarna tycks sävliga .., håller sig oftast på marknivå där dom sprätter omkring tillsammans med sina gelikar. 

Rödhaken är den mest försiktiga .., tar ingen plats .., försynt och fin. Håller mest till på marken under grannens nyponroshäck. Hade den suttit vid ett matbord, hade den säkert haft servetten i sitt knä och garanterat inga armbågar på bordet. 

Pilfinkarna är kaxiga .., flaxar och har sig .., flera stycken trängs vid  fröautomaten!

Talgoxar och blåmesar kommer - tillsammans med nötväckorna - lika gärna till den lilla träbehållaren, den som sitter på vardagsrumsfönstret, men den blir fort tom och jag får i omgångar gå ut och fylla på. 

Minst rädd är den större hackspetthonan. Hon tycks totalt obekymrad om att jag sitter där på stolen och att jag tar upp mobilen stör henne inte alls. 

Skatorna är de som håller mest koll. Om jag slängt ut ett antal små korvbitar, tar det inte mer några minuter - knappt det - förrän skatorna kommer flaxande och sätter sig i den höga boken och så .., långsamt, långsamt .., hoppar dom ner gren för gren .., för att till sist landa på uppfarten och komma smyyyygande under syrénhäcken i tron att jag inte ska se hur dom norpar sig en bit falukorv. Så brått-brått iväg igen! Skatans luktsinne måtte vara fenomenalt!

Bergfinkar kommer i flock .., herr eller fru Stenknäck sitter ofta ensam .., duvorna som brukade sitta på gamla altantaket - tretton, fjorton stycken - är numera helt försvunna, ja, jag har inte sett dem sedan i somras. 

Herr Fasan kommer dagligen, men är så skygg och råkar jag närma mig, springer den skrikande iväg som hade jag stuckit kniven i honom! Hans tre hustrur är försvunna, kanske har de lämnat maken för någon annan och bara undantagsvis ser jag någon enstaka höna i tuppens sällskap.

Kråkorna sitter för sig själva i höga björken på andra sidan vägen .., högljutt kraxandes. Ytterst sällan ser jag dem sittandes på marken här intill.

Kajorna, de som oftast sitter på det stora ladutaket på andra sidan vägen (och om våren på skorstenen hos Ecke och Britt) kommer aldrig på besök.

Nu höll jag på att alldeles glömma ekorren! Men den är också skygg och kommer oftast så tidigt på morgnarna, så där så vi hinner inte träffas. Så är det här hos oss på kullen.

Dagens fönster ...

Tänk, att min systerdotter Rita har blivit en sån flitig fönsterfångerska! Det här fångade hon under sommarens cykelsemester på Gotland. 

Tack Rita!

Återseende ....

 

I min barndom tyckte jag att Ris á la Malta var det värsta som fanns, möjligen bruna bönor undantaget. 

Om jag ätit någon av dessa rätter sedan dess? Svar: ALDRIG. 

Idag var vi ju bjudna till Ecke och Britt på lunch. Laxpaté till förrätt, en viltgryta från Gudmundsgården till huvudrätt och .., tadaaa!, Ris á la Malta till dessert! 

Hjälp, tänkte jag .., ty Britt kom med var sin assiett och då kan man ju inte tacka nej. 

Hur det smakade? 

Himmelskt.