Pensionatsvärden lagar min sandal.
En smålänning tar vara på allt.
För några dagar sedan berättar dagens namnsdagsbarn (som är min dotter) att någon har stulit hennes bankkort och tömt hennes konto, ja, sådant är ju helt underbart så här inför julen!
Och nu på morgonen ringer en upprörd pensionatsvärd och vittnar om hur illa ställt det är med ärligheten i vårt samhälle.
Han skulle just promenera till bussen, när han upptäcker att någon har norpat hans busskort till Hallandstrafiken!
"Ja, vi var ju på ABF och hade kursavslutning med ena kören igår och jag hade korten i jackans innerficka och inte tyckte jag väl att dom som var där .., att dom såg ut att vara tjyvaktiga inte ...!" säger han missmodigt.
(Värst av allt är ändå att nu måste pensionatsvärden ta bilen, denna oerhörda miljöfara, till jobbet ...).
"Du får väl skriva en insändare .., så där .. "du som tog .. jag såg dig nog ...", säger jag lite leende", men ändå upprört, för jag minns ju hur rasande jag själv var, då, när min moppe stals.
Det är för bedrövligt, vilket tjyvsamhälle vi lever i.
"Och ja, det är nästan så att jag håller med dig Elisabet .., det här med att hugga av händerna på tjyvar .,. ja, det är faktiskt inte en sån dum idé ..", säger den bestulne pensionatsvärden som minsann redan börjat formulera på den där insändaren och tack och hej!
Fem minuter senare ringer min telefon igen.
Det är pensionatsvärden.
Nu är det annat ljud i skällan.
"Ja, jag tar tillbaka allt om att hugga av händer .. jag hittade korten .,. jag hade lagt dem i skjortfickan i stället och jag som redan i tanken hade formulerat halva insändaren och den blev så bra .., ja, nu blir det ingen sådan!", säger han och låter aningen lyckligare.
Och tilltron till körsångare i allmänhet och alla andra halmstadbor i synnerhet, är återfunnen.
Sicken lycka!
