På bokhyllan. Hela familjen.
Röd pil = pappa som lockar ut yngsta dottern i Skeppträskets iskalla vatten.
... dog min pappa.
Han blev sextiosex år.
Lagom till lucia blev det begravning och när vi återvände från Malå till Kungsängen, hade vi julgranen som pappa då redan hade huggit, på biltaket.
Idag är jag utan såväl pappa som mamma och det går det med.
Man har helt enkelt inget val.
Och det är andra advent och jag sitter på soffan Ektorp och har pElle i mitt knä och jag lyfter telefonluren och ringer till min moster - Lisbet - som för några dagar sedan blev änka.
I femtiosex år har hon och maken Örjan levt tillsammans.
Femtiosex år.
Nu är allt över.
Nu ligger morbror Örjan i ett kylrum någonstans i Vilhelmina och jag kommer ihåg bilder av honom och moster Lisbet .., bilder från mammas superåtta-filmer från tidigt 60-tal, där Örjan och Lisbet håller om varandra och intill står kusinerna och i bakgrunden skymtar en PV som i det här fallet inte betyder pensionatsvärd.
Sånt kommer man ihåg.
Och vi pratar om det som komma skall; om begravning och annat .., och jag får veta att moster Lisbet också sitter i sin soffa och tittar på skidåkning, precis som sin systerdotter som är jag.
"Ja, det här blir dramatiskt, Södergren verkar ha bra glid!" säger reportern upphetsat.
Det är väl ungefär så det är, den här dagen i december år 2008.
8 kommentarer:
Bara en Kram!!
Jag vet hur det känns. Min pappa dog för över 40 år år sen när jag var i tonåren. Och jag glömmer heller aldrig datumet när han dog, den 18 juni.
Man lever med det, så är det bara. Min pappa blev heller inte gammal, bara 40 år, dog i seglingsolycka.
Men min mamma är kvar!
"Man har helt enkelt inget val". En sån fin beskrivning på hur är att leva, efter att man förlorat en nära anhörig. Man måste går vidare, och till slut går det bra ändå, som du skriver.
Din text får mig att tänka på min far, det är 18 år sedan nu. Lika länge som min yngste son är gammal.
Det måste vara väldigt tufft att förlora sin pappa när man är så pass ung som både du och Monet var. Speciellt när man är flicka inbillar jag mig av någon outgrundlig anledning...
till er alla: jag var 22 när pappa dog och var då tvåbarnsmamma; den yngsta var bara halvåret.
Man är för ung då att förlora någon av sina föräldrar, för man har just lärt känna dem som vuxna människor .,inte bara som pappa eller mamma.
Men tjugotvå ..?
Det är ändå mycket.
Jag tänker på Helénes dotter (Helene Nordmark i min länklista längst ner, bloggerskan som dog innan hon fyllt 40 ..,vi följde hennes kamp på bloggen ...9, hennes dotter var .., ja, vad var Evelina? Knappt tonåring?
Att förlora föräldrar är förstås hemskt .., man kan inte ens föreställa sig hur tomt det blir, om man har haft en bra relation tidigare.
Men det måste ändå vara hundrafalt värre att förlora ett barn.
Att föräldrar går före, det är liksom naturens gång.
Dagen före luciadagen är det begravning efter min älskade Georg. Han somnade in 18 november.
På luciadagen för 54 år sedan började vi gå i sällskap så det har varit han och jag i hela mitt vuxna liv, men nu är det slut.
Slutet var väntat, men riktigt för-beredd är man ju inte, så det känns tungt.
Birgit i Malå
Birgit: oj, det visste jag inte!
För mig är Georg en kund hemma .., det är Nilahallen och hans varma leende, för det hade han verkligen.
Så många malåbor, såna som för mig alltid har varit där, som försvinner.
Varm kram från mig! / Elisabet.
Fint skrivet. Ibland kan man börja fundera över ens egen betydelse. Ett liv är långt för den som äger det. Vi vet inget om det innan vi föddes och inte heller kan vi uppleva något efteråt (förmodligen). Men för omgivningen, för den anhöriga så kan ett liv vara försvinnande kort. Eller långt.
Har man levt ihop i 56 år så känns det nog som ett svek när man blir lämnad ensam. Ett svek ingen rår på. Livets egna outgrundliga svek.
Det är mycket som är osäkert här i livet. Men en sak kan vi vara fullt förvissade om och det är att vi alla kommer att dö. När är dock en väl bevarad hemlighet.
Skicka en kommentar