Dagens samtalsämne i Ystad.


Om man säger så.

Länder hit och dit ...

Idag i personalrummet berättar arbetskamraten Maria om sin dotter Kajsa som kanske är nio år och som har lärt sig alla Europas olika flaggor, ja, vilket land respektive flagga tillhör alltså.

"Ja, det är tack vare ett spel som hon fick i present .,. det är köpt för 30:- i Ullared och som hon har övat ...!" säger Kajsas mamma.

Och så berättar hon att Kajsas lillasyster Alva, hon som förut alltid ropade "Hej Tettan!" när hon kom in i affären, hon ville minsann också visa att hon kunde så där som Kajsa .., ja, säga vilket land den och den flaggan tillhörde.

När det blev Alvas tur, så visste hon genast besked!

Vilket land var det nu den där flaggan tilhörde?

Jominsann, inga problem, det visste den lilla damen.

"Det är landet Roland."

Tala om att barn är logiska.

Och blir man glad?

Ja, det blir man.

Bara så ni vet ...


Min vanliga mailadress strular och jag får kanske nytt lösenord i morgon.

Fram till dess ., ifall någon vill skicka ett fönster ett vanligt mail, är adressen:


elisabet_nilsson@yahoo.se

Och så dök det upp en kommentar ...

Så här var nog första året som ensamseglare.
Stormigt hav och lätt att bli sjösjuk.
Och krångligt att navigera.
(Kjelle tog bilden.)


Så här skriver " Catwoman" i en kommentar från idag;

"Hej.

Det var jag som var i affären idag och pratade om din blogg.

Tänkte stilla din nyfikenhet lite och berätta hur jag fann den!

En av Supermarkets trognaste kunder hittade dej, och berättade att när hon läste den, så tänkte hon på mej.

Jag var naturligtvis tvungen att kolla, och tycker att jag känner igen mej i dina vardagsiakttagelser.

Tröstad har jag blivit när du skriver om din ensamseglats..., själv är jag på väg att separera efter 27 års samboskap, och behöver många tröstande ord...och få veta att livet går vidare...

Kram från en blivande ensamseglare, som förhoppningsvis får lite sällskap av de fyra katterna som följer med i flyttlasset."



Och så här var det för mig Madame Katt .., man trevar sig fram med hjälp av sjökort och ibland tittar man mot stjärnhimlen.

Ingen facit finns att bläddra i.

Och man undrar hur det ska gå?



Så småningom hittar man små vikar eller hamnar att lägga till vid.
Så där så man får vila.
Och om man har tur, sällskap.



Nya hamnar.
Man blir trygg och lite starkare än tidigare.
Eller mycket starkare.
Har man tur, hittar man tillbaka till sig själv.




Och fast man aldrig trodde att det skulle hända .., så lär man sig det här med att hålla i rodret!

Rädslan har slängts överbord.

Det är vind i seglet!

Just så.

Det kommer säkert att gå bra för dig!

Tisdagsfönstret ...

...., kommer från Olof Viktors bageri & café i Glemminge, bara någon mil härifrån.

Paradiset på jorden, det måste vara där.

Tror jag bestämt.

Bloggmadamen tog bilden i somras.

Upphittat ...

Ett alldeles underbart kvällsfönster ....

.... har kommit susande från Kerstin.

Så här skriver hon.

"Hej!

Vaknade med 18 minusgrader ute i morse.

Önskar att jag hade ved inne så jag kunde göra en mysig brasa som den på bilden.

Fotot är taget i början på januari.

Lyckades få med lite av eftermiddagens solnedgång som speglar sig i tvn.

20 cm snö har vi i Dalarna så vårblommorna dröjer nog till midsommar ;-)

Kram, Kerstin."

På jobbet ...

"Haj Bettan .., du samlar på inköpslistor än va ..., jaha, va bra .., du, här får du min lista som jag hade med mig till affären idag .., ja, det är mamma som har skrivit .., här, här har du den!"

Den som säger så och räcker mig handlingslappen är Olof, han som arbetade hos oss och som jag kallade för "Alfons-Åberg".

Olof är en sån där arbetskamrat som man blir så glad av.

Han går nästan alltid omkring med ett leende och han är snäll och omtänksam och så är han himla sprallig!

Åååå, vad jag tycker om honom!

Och titta på listan!

"Mat finns utanför dörren ....", har hans mamma skrivit ..-)

Och så ska han plocka ur diskmaskinen.

Ahaaaa.

Det är alltså nånting herr Åberg inte gör så där av sig själv.

Dagens fönster ...

"Ett kyligt fönster från Vaplan i Jämtland.

Minus 25 grader nu på morronen - jäkligt kallt!"

/gunnar/


Tack snälla, rara! säger jag.

På pricken ett år sedan ...

Bild: på stranden nere på Råå i Helsingborg.
Bloggmadamen tog bilden.

... är det sedan jag träffade en pensionatsvärd från Halland.

På den tiden har hur mycket som helst hunnit hända.

Jag har, i början av april förra året, förlorat min mamma .., två veckor senare ramlat på lagret och brutit handleden .., ytterligare en vecka senare fått veta att syster nummer två har dråsat ner från en stege, slagit huvudet i en stenmur och då befinner sig på intensiven i Adelaide ..., jag har firat midsommar i landet Halland, varit kräksjuk av nervositet och gått i Samlad Tropp .., besökt Alingsås ett flertal gånger .., haft såväl Leina som Ellis och före detta svägerskan på pensionatsvisit .., jag har hälsat på i landet Småland och träffat en energimedveten storebror och hans fru och dotter, samt en mörkhyad organist från London .., och tillsammans med pensionatsvärden har det blivit besök hos barn och barnbarn i Stockholm och vi har rest till Irland och kört på vänster sida av vägen och tappat bort oss i en rondell och kvällspromenerat i staden Westport .., vi har ätit wokmiddag hos Kjell och Gerd på en campingplats och hälsat på hos hemifrån-kerstin, hennes väninna Maja och kerstins man Svenne i en hyrstuga ... och vi har spelat När och Fjärran och övernattat hos ellis och hennes sambo i landet Västmanland .., ätit middag hos Hans och Ingrid i Falun och suttit nära havet med Eva och hennes man och med Kent och Gunilla i segelbåten och vi har varit på konsert (närapå kräkläge då med ...) i Halmstad och lyssnat till Sven Zetterberg och ätit grillmiddag med Anna-Karin, Hanne och hunden Frida och vi har tittat in hos den inte alldeles purunge Axel Jonsson i Heberg och fått en provtur i hans gröna Cadillac .., vi har pratat en hel kväll med hemifrån-Torun och varit på personalfest med affärsarbetskamraterna på Öja Krog och jag har närapå lyckats skrämma livet av pensionatsvärden när jag körde på fel sida av motorvägen.
Och tänk, att den annars så sjösjuka bloggmadamen, har suttit ombord på en segelbåt .., från Ystad till Kåseberga och med en liten lintott som Kapten!

Och varannan helg kommer pensionatsvärden hit och varannan helg åker jag norrut.

Det är inte klokt så mycket som kan hända på ett enda år!

Och alldeles förfärligt tomt blir det efter en helg tillsammans.

Alldeles tyst i min lilla lägenhet.

Ingen att kura intill i sängen.

Ja, förutom Pelle, förstås.

För så är det, att man vänjer sig snabbt.

Om Carl-Olof ...

Här sitter han Carl-Olof, min före detta lärare i tyska och engelska.
Intill honom, sonhustrun med småttingarna.

Under min högstadietid var Carl-Olof Sjölund min lärare i engelska och tyska.

Han var den i särklass bästa lärare jag någonsin har haft.

Sträng, rättvis och på något vis besjälad av sitt yrke.

Det märktes att han tyckte att det helt enkelt var viktigt, det här med språk.

Långt senare har jag tänkt ..., att dom lärare som jag har tyckt väldigt bra om, det har varit såna som förmedlar en glädje till sitt ämne.

Att dom helt enkelt tar det på allvar.

När vi slutade nionde klass åkte vi till Hamburg på skolresa.

Carl-Olof var en av reseledarna och han, som i klassrummet var så bestämd,visade sig vara så underbart snäll och rar under den här resan!

Carl-Olof var också den som jag genast kontaktade när jag ville få hjälp med "sponsring" av den judiske mannen Zioma Zubicky, då, många, många år senare när vi hade återvänt hem igen.

Och när vi hade flyttat söderut, till Ystad, kom Carl-Olof på besök.

Jag skulle bjuda honom på hemlagad fisksoppa och så till den milda grad gick jag upp i denna soppa, att jag - när vi (exet, Carl-Olof och jag själv) just hade börjat äta och precis tagit oss ett glas vin och hälsat gästen välkommen - , drabbades av våldsamma bröstsmärtor och hamnade på intensiven under några dagar.

Långt efteråt skojade vi om det här ..., "jo, jo, du förstår att man har respekt för en före-detta-lärare när man blir så till sig att det närapå slutar med hjärtinfarkt!" sa jag och Carl-Olof log genom luren.

För några månader sedan fick jag veta att Carl-Olof hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.

Jag tänkte att här finns ingen tid att spara .., så jag ringde omedelbart upp honom och sa, precis som det var, att jag hade fått reda på att han var svårt sjuk och skulle det nu gå alldeles galorum, så ville jag i alla fall tala om för honom hur oändligt fin jag tyckte att han hade varit som lärare och framför allt, som medmänniska.

Han var torr i munnen och det lät som om orden trilskades och knappt ville lämna honom.

Jag tänkte att han nog var rejält sjuk.

Nu är han död.

Och när jag får mailet från hans fru Kerstin, blir jag verkligen så ledsen.

För mig var Carl-Olof en så rejäl människa .., en hedersman .., filurigt plirande .., med ett litet snett leende.

Alltid när han pratade, harklade han sig lite .., alltid likdadant under alla år.

Han var ingen snabbpratare .., tvärtom .., det kunde ta tid innan han kom till det som var väsentligt .., och längs vägen dit blev det ofta lite småskratt och leenden som kom genom luren.

Jag minns Carl-Olof med sin pipa.

Och i alla fall under skoltiden, var han annorlunda klädd.

Sticketröjor och kavajer .. , han hade en egen stil och han skulle ha platsat hur bra som helst i England .., som lärare på ett universitet.

Just så var det med Carl-Olof Sjölund.

Och jag tyckte verkligen så oerhört mycket om den mannen.

Carl-Olof finns inte mera ...

"Lite av hans kläder som låg framme har jag kastat, en del vill jag klippa upp till mattrasor.

I mattor finns gott om minnen!"



Så skriver hon som sedan några dagar tillbaka har förlorat sin man.

Mitt-på-dagen ...

Så här ser ett gäng Änglar ut.
Bara så ni vet.

Först åker vi till Olof Viktors i Glemminge och tar en söndagsfika och jag köper två exemplar av det jättegoda fruktbrödet som bara blir ljuvligare ju längre det får ligga.

Och jag tänker på mamma och hur roligt det var att låta henne smaka på alldeles nybakat bröd.

"Snälla, sväng förbi Ejdern ...", ber jag pensionatsvärden.

Så det gör han.

Och jag ringer på dörren som jag har gått ut och in genom så många gånger under sju års tid och det är Birgitta som öppnar.

"Men kom in! Ejdern firar 15 år idag!" säger hon och förresten finns det post till dödsboet och jag tittar in i köket/allrummet och där nästan alla ur personalen .., utom den rara Ingrid som kanske är ledig?

Så roligt det är att se dem alla!

Det blir ett kramkalas och mycket värme och som alltid blir jag så rörd när jag ser Marie som var mammas kontaktperson och där står Eva-Lena som var den som ringde när mamma bara hade minuter kvar .., det var hon som satt så stilla i en fåtölj när jag senare på kvällen kastade mig på den då tomma sängen,, då när mamma inte längre fanns i livet och Fonus hade hämtat henne .., det var då jag grät så hejdlöst och försökte känna doften av mamma i kudden!

Och där är Ilona som ställde sig nästan i givakt vid mammas säng och bugade och tänk, att vissa saker glömmer man aldrig.

Dom här kvinnorna, precis allesammans, är ingenting annat än ä n g l a r!

Just så.

Mail från australiensystern ...

"Här är det värmebölja ....eller extreme heat wave som man säger här.

Sedan förra måndagen så har vi haft minst 40C varje dag, - 46C i onsdags och sedan 44C och 43C och inte mycket svalare på nätterna och detta lär ska fortsätta en vecka till.

Hittills har 37 personer dött pga värmen här i Sydaustralien.

Som tur är så har vi AC i vardagsrummet, så där sitter vi hela dagarna och läser eller
tittar på tv och svettas ty ACn drar ju inte ner temperaturen med mer än ca 10C.

Sophia var ganska dålig härom kvällen och jag kunde inte få i henne mera vatten.
Till slut lindade jag in henne i blöta handdukar och mutade henne med en skål glass.

Det gjorde faktiskt susen och hon blev ganska normal igen.

Själv sprayar jag huvudet med kallt vatten hela tiden för när huvudet blir varmt så känns det som om hjärnan skall smälta.

Nu mot en KALL dusch.

Kramar
Birgitta."


// Ja, olika falla ödets lotter. I min lägenhet har det varit polar-isvindar natten mot idag, men det kan bero på annat än väderleken ..., jag har ju, av misstag, haft fönstret öppet hela natten.

Dagens fönster ...

... är mitt. Det som vetter mot söder.

Söndagmorgon.

När klockan är åtta, ringer det på dörren.
Där står ovanpågrannen och säger att "förlåt att jag väcker dig .. ,men vet du om att du har haft ena fönstret öppet på vid gavel i natt ...?

Nä, det visste jag inte.

Men ovanpågrannen som hade ett ärende ut, han hade puttat igen det och nu står han där med min nyckel som han har ..., ja, för hade jag inte varit hemma, så skulle han ha stängt det på riktigt.

En Riktig Vän, det är han.

Och nu blir det frukost med äggröra och bacon och tänka sig, att det är vitt på marken där ute .., men inte av något tjockt lager snö .., men vitt är det.

Och det där blå ljuset hemirån, syns även här.

Tidigare på morgonen frågar PV om jag har drömt nånting i natt?

Jo, det har jag.

Så jag berättar.

"Du drömmer ofta att du är i Malå .., eller hur ..?" säger han.

Undrar han.

Jo, så är det.

Det har jag nog aldrig tänkt på.

Litet kalas ute på landet ...

Och så tar jag Skåneexpressen till Sjöbo där min syster hämtar upp.
Hos henne och hennes dotter och systerdotter och dalmatinern Mizz blir det gemensamt "kalas" för min systerdotter och hennes moster som är jag.

Det så kallade kalaset består i att vi sitter i hörnsoffan och mumsar på tårtan som jag nu har gjort för första, men absolut inte för sista gången.

Åååå, så fin den blev!

"Ja, somliga har då inga problem med att berömma sig själva ...", säger störstasyster när jag tar fram herr Canon och förevigar mitt bakverk.



Vid sextiden ansluter pensionatsvärden.

Det blir kaffe och tårta för honom också och prat om vindkraft och hur mycket syrran tror att det kostar att köra en tvätt i maskinen (elkostnad) ..., vi pratar om Göran Hägglund och detta att dua kungen och drottningen och systerdottern berättar, livligt viftande och gapskrattande, om när hon hittade en död mus i sin toffel!

Allt känns hemtamt och trivsamt.

Precis så.

I landet Halland ..

.... ser det ut så här i rabatten, hälsar vännen Anna-Karin.

Det var hon som tog bilden.

Våren är på väg.

Jo. Så är det.

Nästan som i Uppdrag Granskning ....


Ska ni ha kassler till middag idag?

Inte det?

Tur för er.

Läs här!

Pelle är surast i världen ..

När inte Pelle får som han vill; det vill säga, när han inte får nykokt fisk, då blir han skitsur.

Det är då han puttar iväg mina pärlörhängen från lilla fatet .., det är då han vässar klorna på loppisfåtöljen .., det är då han ägnar sig åt att riva ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Det går till så här: han hoppar upp och sätter sig längst uppe på fåtöljen och så tittar han på sin matte .., så där .."ser du nu vad jag ska göra ..?" och det gör jag .., och just som jag ropar att .."hörru .., du rör inte tuppen!" ..., då, puttar han ner den.

Tjopp, bara.

Sedan tittar han ytterst förvånat ner mot golvet.

"Nej, men oj .., råkade den trilla ner ...!!"



Direkt efteråt hoppar han ner till fåtöljen och busar med skinnet och när jag läxar upp honom, då tittar han på mig med en blick som betyder ..."ja, ja .., så går det när man inte ger sin katt nykokt fisk, skyll dig själv!"

En dag på polisskolan ...

Ättapjötten, han den sistfödde .., på väg ut i iskalla vattnet.
Nog syns det att han redan nu gruvar sig ..-)

Det är klart att om man ska bli polis, då får man inte vara rädd att hoppa i plurret för att rädda liv, inte ens mitt i vintern!

Så det var det övningen gick ut på.



Och så i vattnet och simma tio meter och hämta den som ska räddas!
"Fy faaan mamma, händerna domnade bort så kallt var det!" säger sonen i telefonen.



Upp igen .., med isdubbar och fingrar som redan under jägarsoldattiden blev köldskadade.



Klart!!! Och in i bastun!

Och hjälp, vad man älskar den gossen.

(Som dessutom har namnsdag idag .., Per Ivar Anders .., och Ivar, det är efter morfar som aldrig fick förmånen att träffa dottersonen.)