Mammas hand.
För lite drygt ett år sedan.
Efter besöket på Åhléns tittar jag in på Ejdern, gruppboendet för Alzheimerpatienter där mamma tillbringade så många år.
Det känns som ..., som att
komma hem.Och jag slår mig ner i en röd fåtölj och till min glädje är det bekant personal som arbetar .., det är Marie som var min kontaktperson när det gällde mamma och det är Ingrid (båda så helt underbart rara och fina!) och där är alla patienterna .., där är den långa och ståtliga Inger som nu sitter i rullstol och vid bordet sitter lilla Majken som, den morgonen när mamma just hade dött och jag högt grät ut min förtvivlan,om och om igen sa ..
."men vad är det som har hänt ...! säg mig .,. vad är det som har hänt ...!" och där är Czezlawa som är uppvuxen i Polen och som alltid har tyckt så mycket om att dansa, nu sitter hon rakt upp och ner på en stol och nästan-sover.
I soffan intill mig sitter en kvinna som jag inte alls känner igen.
Jag tar henne i hand och presenterar mig och då tittar hon på mig med allvarsam blick.
"Ja, jag heter Inga ...", säger hon.
Just idag har Marie och Ingrid varit så påhittiga .., jo, dom eller någon annan i personalen har köpt vackra hattar och nästan
utklädningskläder som dom allra piggaste har fått ta på sig .., så när jag kommer in i allrummet som också är köket .., så sitter damerna där med urtjusiga hattar med långa fjädrar på och Emmy, som en gång i livet arbetade i en Konsumbutik (det skojar vi ofta om .,. att Ica är bättre .., men det tycker ju inte hon ...), hon sitter där så tjusig i en vacker dräkt och med en grön svepande hatt på huvudet.
Man kunde tro att detta är Jägersro och hattparad!
Och Marie berättar att först har det varit lite gympa, sedan detta med Fina Kläderna.
Åååå, vilken UNDERBAR personal!!
Och jag sitter där med benen i kors och berättar om hur livet är just nu; att jag ännu åker fram och tillbaka till landet Halland .., att jag ångrar bittert att mamma hamnade i minneslund och inte i en riktig grav eller åtminstone, att inte urnan sattes på ett Bestämt Ställe, för som det nu är känner jag mig bara vilsen när jag, alldeles för sällan, besöker kyrkogården.
Var är hon?
Nu, mer än någonsin, förstår jag vikten av att ha en plats att gå till.
Det må vara hur ologiskt som helst, men det är så det känns.
I kanske en timmes tid blir jag där.
Ååå, det känns så hemtamt och vardagligt och jag tänker att Ejdern under så många år var en del av mitt liv ..,och att den känslan sitter kvar.
Det här är första gången jag tittar in som gråten inte sitter i halsen.Det känns bra.
Så där som att livet har gått vidare.
