Och fönstret står på glänt ...

Det är ledig idag.

Har jag berättat det?

Nån slags avsikt, kanske ...?


"Jaha, ja .., här sitter du och lapar sol Bettan .., ja, det är ju onsdag idag .., då är du ledig, ja ..", säger mannen som dyker upp där jag sitter nere vid hamnen.

Jag sitter på en bänk av trä - utsikt över havet - och kämpar med ett gammalt korsord från DN.

"Kenozoikum" - tre bokstäver.

"Stad i Mesopotanien" - två bokstäver.

Vinden kommer från väster.

Solen mot min kind.

"Ja, just det ., precis ...", säger jag.

Mannen tar i hand och hälsar artigt.

"Hej, hej ...".

Och så frågar han hur det är på jobbet?

Trivs jag?

Är det många turister nu i affären?

Mannen är storvuxen och har gråsprängt hår.

Smårutig skjorta.

Han tycks veta en hel del om bloggmadamen.

Jo, så är det.

Och det är väl det som är nackdelen med att blogga öppet.

Förstås.


// När jag kommer hem kollar jag.
Stad i Mesopotanien på två bokstäver är UR.
Ur och Skur.
Och kenozoikum .., det blir kanske "era".
Då vet man det.

Ett blått fönster från Kambodja ...

... närmare bestämt från Kampot.

Det är den där foto-glade herrn från Norrbotten som har tagit bilden.

Och ända sedan den 21:a juni har fönstret legat och vilat i min inkorg.

Nyordning ...

Sedan mer än ett år tillbaka har jag tillbringat varannan helg i landet Halland.

Eller rättare sagt så här: i tre års tid har jag rest varannan helg till Helsingborg och i snart ett och ett halvt års tid, till landet Halland.

Då har det, såklart, blivit lite si och så med mitt eget boende.

Ingen riktig ordning.

Men nu ska jag vara här i Ystad i minst fem veckor på raken och då blir det genast annorlunda.

Så jag cyklar till Stortorget och köper en vacker rosa Pelargonia och några blå Petunior och det ser inte ut som på bilden, men nästan.

Ännu en kruka ska få komma på plats .., då blir det tre.

Och några vackra stenar och en pinne från stranden.

Och tänka sig .., att där pilen pekar .., där upptäcker jag att Madame Stockros har tittat upp från sandiga jorden!

På två ställen, till och med!!

"Så fiiint! Det ser ut som vid Medelhavet!" säger en stockholmskvinna som passerar här utanför, just som jag vattnar blommorna.

Och så står vi där och surrar en stund.

Mmm.

Det känns bra.

Nån slags sjukdom är det förstås ..

"Det ska gå!" tänker bloggmadamen.

Från underbara vännen Eva på Frösön kommer den här bilden susande genom rymden!

Och jag gapskrattar och fylls av inutivärme!

Just så var det ju.

Solsken och ännu mera solsken och hopplöst att se vad som stod på skärmen och någon var sugen på att blogga eller att läsa andras bloggar.

Då gör man som Kajsa Warg .. man tager vad man haver, det vill säga, linnejackan.

Och vips, försvinner solen!

Ledig dag ...

Nix pix. Ingen Milanokaka.

Nybryggt kaffe ..., möllersbröd .., DN (å, du underbare Rexxie, tack igen!) och ledig dag.

Det kan inte bli bättre.

Och solen strålar också.

För den delen.

Lediga-dags-fönstret ....

"Hej!

..... nu till detta fönster… bilden är tagen på Läckö Slott 27 juni 2009.

En på flera plan underbar dag och helg.

Jag och en vän brukar åka och kolla på slott…. Den helgen var det Läckö som gällde.

Eftersom jag har fantasi så drog den igång, riddare, prinsessor m.m. for fram i mitt huvud, tjänstefolk som balanserade fat m.m. i smala trappor.

Nu fanns ju inte riddare när slottet byggdes men vad gör det i min fantasi…..

En njutningsfull dag fick vi vid slottet.

Hoppas du njuter av fönstret lika mycket som jag.

Hälsningar Monica Stålhandske."

Också en insikt ...

Så duktig och ambitiös hon är, min kusin!

Tänk, om man ägde en tiondel av den tågan.

Själv känner jag mig mer som .., tja, som Pelle.

Dagen innan man är ledig ...

... gör man inte mer än nödvändigt.

Man landar, liksom.

Kollar Allsången och Kommisarie Morse Barnaby.

Pratar i telefonen.

Mumsar på djupfrysta hallon.

Löser DN:s korsord eller försöker i alla fall.

Man ställer inte klockan på ringning.


Mest så bara njuter man.

En slags insikt ...

Kapten Lintott tittar på tv .., på minneshögtiden till Michael Jacksons ära.

Faktiskt kan han inte förstå varför man inte får se mannen i kistan, det fick man ju i fjol när gammelmormor låg där på det vitrutiga täcket, ja, då när kapten Lintott kände på hennes händer och på hennes panna och häpet sa att "men ååå, vad kall hon är!"

Då, när allt blev så naturligt och enkelt.

När döden inte längre blev farlig.

Bara så ni vet ....


Ska ni turista norr om Stockholm .., se till att ha vad som helst, men inte Telenor som mobiloperatör!

Eller: helst ska man tydligen ha Telia där uppe.

Knappt en enda gång kunde vi använda våra mobiler och då bara om vi kom till ett större samhälle eller en stad.

Sedan ..., farväl till mobilprat och sms!

Uppdaterat:

Ja., det är nog telefonen som har fått någon svårartad sjukdom .., sa Jesper på Telenors kundtjänst och med simkortet i min gamla telefon (ära vare den! med stora tangenter!) så kan man ringa eller sms:a mig, så det tycker jag verkligen att ni ska göra ..-)

Ja, numret är detsamma som den senaste tiden.

Så här är det.

Min mobil har fått spader och hjärter och allt på en gång och när jag har laddat den och ska till att kolla om där är några trevliga meddelanden .., så där som ..."å, vad jag saknar dig! hur ska man stå ut i en segelbåt i fyra veckor utan en sån trevlig människa intill sig!?", då får jag hela tiden upp en liten ruta där det står "telefonlås" och så ska jag slå en kod.

Det är bara det att ingen av dom koderna som jag har uppskrivna till den telefonen fungerar.

Då beslutar jag mig för att kontakta www.telenor.se och höra om dom kan hjälpa mig.

På Telenors hemsida arbetar "Emma", en konstgjord människa förstås och jag har ingen större lust att prata med den sortens Emmor och för att då kunna kolla min egen sida, så måste jag skriva in ett lösenord och det lösenordet har jag glömt bort vad det är, men Telenor är vänliga förstås och meddelar att dom kan skicka lösenordet till min mobiltelefon.

Men den kommer jag ju inte åt!

Jag kommer ju inte in i den!

Det är är väl det som kallas för Moment 22.

Dagens fönster ..

... finns i Kalvträsks vackra kyrka, hemma i Västerbotten.

Det är inte kyrkoherden som syns på bilden, utan herr PV.

Fredagkväll hos Jom ...

Nog brukar jag tycka att himlen känns som en ostkupa här i sydöstra Skåne.

Och på Österlen.

Och vid Landskrona.

Men att den var så stor och ostkupeaktig som vid Storavan i Norrbotten .., nä, det trodde jag väl inte.

Om man har lust att krypa in i ostkupan, så klickar man lite försiktigt på bilden.

Så där klick-klick.

(På lördagmorgonen gick jag raka spåret från sängen till vattnet ..., vadade ut .., dök och simmade och kände mig lycklig.)

Stol i Kalvträsk kyrka ...

Ja,för all del. Klicka gärna.

Alla dessa ljuvliga skuggor.

Ljus och mörker.

Allt på en gång.

Möte med Solveig ...

Solveig är 60 år och har figur som en pinuppa.

I Mjällomviken i Ångermanland, där, i ett gult hus som inte alls är det minsta märkvärdigt, där sköter den rara Solveig ruljangsen och tar emot gäster och delar ut rum till resande.

Solveig är så där varm och go som en värdinna ska vara.

"Här är köket och här är tv-rummet och ni kan slå er ner på altanen där ute och titta på utsikten .., ja, här finns lite broschyrer om Höga Kusten och om ni vill så kan jag visa alla motorerna i museet här utanför .., ja, det gör jag så gärna ...", säger Solveig.

På det vandrarhemmet känner man sig hemma.


Solveig är Kräfta .., nr två i syskonskaran (av fyra systrar) och hon har höger tumme upp.

Dessutom är hon ganska nyskild och vi pratar om hur det kan vara och då säger hon att "aldrig mera att hon ska ha nån karl att bo ihop med!"

Nej, åååå, vad hon njuter av all denna friheten!


Ute på altanen sitter Solveig och njuter av solskenet.

Att hon tycker om att lösa korsord, förstår vi rätt snart.

Och så har hon höger tumme upp och säger själv att hon är envis som synden.

Olaf Bergmans vänstra hand ...

En gång i tiden var Olaf nästan heltidsjägare och fiskare.

Det är han ännu, men nu i tanken.

Oavsett vad vi pratar om, kommer han tillbaka till jakt.

"Sextonkalibers .., du vet ...!"

Olaf är yngst av sex syskon.

Kräfta.

Bor i södra Lappland, i Dikanäs och är hårt drabbad av cancer.

En kämpe är han.

Olaf är min morbror och jag tycker så mycket om honom.

Hos Anna ....

Helt underbar var hon, Gunnars mamma Anna.

Ni vet, Gunnar i Jämtland.

Och hennes hem ..., så trivsamt!

Gamla möbler.

Massor med böcker.

Tänk, hur det kan slumpa sig!

Översta raden fr.v: min moster Margit, Ivan som var blind och dog bara 21 år gammal.
Och längst till höger en rultig mamma Ann-Gerd.
Hon skulle senare komma att väga kring 56 kg.
Undre raden: mormor Betty Bergman, moster Gunvor som var så konstnärlig, lilla Lisbet och morbror Olaf i sin pappas knä.
Jag var säkert elva, tolv år när jag insåg att Haqwin inte var min biologiska morfar och så häpen jag blev!

Egentligen tror jag inte det minsta lilla på det här som kallas slumpen.

Jag tror att människor kommer in i våra liv när det är tänkt så och att det är därför som det med vissa känns så alldeles omåttligt rätt.

Eller mer så här: jag tror på nåt vis att det är en mening med allting.

Och ibland blir allt så härligt galet!

Titta på bilden här under.



Längst till vänster står Erhard Westerlund som är min morfar, han som jag aldrig fick träffa.

Till höger om honom står Haqwin Bergman.

Så här är det.

Min mormor Anna Fransiska Elisabet Hansson, hon gifte sig med Erhard som dog bara 30 år ung.

Med honom fick hon tre barn, Margit, Ivan och mamma.

Och så, flera år senare, gifte hon om sig med Haqwin, han som på badbilden står intill min morfar.

Tre barn till fick hon .,. Gunvor, Lisbet och Olaf.

Tänk, om dom där unga männen på bilden hade anat vad som komma skulle ...

Den allra första arbetsdagen ...

... får jag svårt att hinna med allt som jag i vanliga fall fixar lätt som en plätt.

Och jag kommer knappt ihåg i vilken ordning saker och ting ska göras.

Just ja!

Alla lotterna ska inventeras och presentkorten sorteras och skickas för inlösen och det ska beställas hem växel och bärkassar och inte att förglömma frimärken, ty nu köper turisterna massor med Wallandervykort och frågar man då om dom vill köpa ett frimärke eller rent av ett häfte, så svarar dom nästan alltid "ja, just ja!"

Affären svämmar närapå över av sommarbesökare och där är en man som säger ..."men ååå, vilken fin dialekt du har!" och så ler han så varmt, men härlig dialekt har han också och det visar sig att han kommer från finska Österbotten, alltså är vi nästan-grannar, i alla fall förr i tiden .., och det är förstås nån slags hemifrån-igenkänning som han reagerar på.

Och där är alla småttingarna; Hugo och Ida, till exempel .., och där är mängder med stockholmsturister och några från Västmanland och Dalarna och så alla de andra .., danskar, tyskar och polacker och vi sitter i alla fyra kassorna och Marianne som har arbetat på sjukhusapoteket frågar hur semestern har varit och jag berättar om Jämtland och alla möten och snöklädda fjälltoppar och där kommer Fru Grå och ger varm kram och när tröttheten sedan slår till med besked, försöker jag med mental träning ..., ja, jag tänker på den där kvällen i Mjällomsviken och bryggan vid vattnet.

På det där l u g n e t.

Och jag tröstar mig med att vi är många som har återvänt efter ledigheten.

Där är Maria som är så brunbränd och vacker och liknar en spanjorska med sitt mörka, lockiga hår .., och där är Magnus som har varit i Turkiet och han berättar om 40-gradig värme och ett hav som inte svalkar det minsta lilla!

"Å, Gud, så hemskt!" säger jag.

"Men hjälp, så härligt!" säger Rickard.

Och Anna har också återvänt, men vi hinner knappt prata med varandra och Rickard var ju bara borta en enda vecka .., och nu har andra gänget givit sig av och andra får ta över deras uppgifter.

Olof (som jag kallade för Alfons Åberg, men inte nu längre ...) är charkansvarig och har mycket att tänka på .., det är inte världens enklaste sak att veta hur mycket kött som ska beställas hem, för kommer regnet ösande blir det tvärstopp med grillandet och kanske massor med svinn!

När klockan närmar sig halv fem, känns det som om jag ska avlida.

Faktiskt.

Men det gör jag inte .., och när jag har handlat och stämplat ut, cyklar jag till Ohlssons Basar och köper mig nya läsglasögon för en billig penning och nu sitter jag här hemma, nyduschad och med tre öppna fönster och livet känns ändå rätt bra, men nog hade jag gärna fortsatt det där härliga semesterlivt.

Just så.