Den allra första arbetsdagen ...

... får jag svårt att hinna med allt som jag i vanliga fall fixar lätt som en plätt.

Och jag kommer knappt ihåg i vilken ordning saker och ting ska göras.

Just ja!

Alla lotterna ska inventeras och presentkorten sorteras och skickas för inlösen och det ska beställas hem växel och bärkassar och inte att förglömma frimärken, ty nu köper turisterna massor med Wallandervykort och frågar man då om dom vill köpa ett frimärke eller rent av ett häfte, så svarar dom nästan alltid "ja, just ja!"

Affären svämmar närapå över av sommarbesökare och där är en man som säger ..."men ååå, vilken fin dialekt du har!" och så ler han så varmt, men härlig dialekt har han också och det visar sig att han kommer från finska Österbotten, alltså är vi nästan-grannar, i alla fall förr i tiden .., och det är förstås nån slags hemifrån-igenkänning som han reagerar på.

Och där är alla småttingarna; Hugo och Ida, till exempel .., och där är mängder med stockholmsturister och några från Västmanland och Dalarna och så alla de andra .., danskar, tyskar och polacker och vi sitter i alla fyra kassorna och Marianne som har arbetat på sjukhusapoteket frågar hur semestern har varit och jag berättar om Jämtland och alla möten och snöklädda fjälltoppar och där kommer Fru Grå och ger varm kram och när tröttheten sedan slår till med besked, försöker jag med mental träning ..., ja, jag tänker på den där kvällen i Mjällomsviken och bryggan vid vattnet.

På det där l u g n e t.

Och jag tröstar mig med att vi är många som har återvänt efter ledigheten.

Där är Maria som är så brunbränd och vacker och liknar en spanjorska med sitt mörka, lockiga hår .., och där är Magnus som har varit i Turkiet och han berättar om 40-gradig värme och ett hav som inte svalkar det minsta lilla!

"Å, Gud, så hemskt!" säger jag.

"Men hjälp, så härligt!" säger Rickard.

Och Anna har också återvänt, men vi hinner knappt prata med varandra och Rickard var ju bara borta en enda vecka .., och nu har andra gänget givit sig av och andra får ta över deras uppgifter.

Olof (som jag kallade för Alfons Åberg, men inte nu längre ...) är charkansvarig och har mycket att tänka på .., det är inte världens enklaste sak att veta hur mycket kött som ska beställas hem, för kommer regnet ösande blir det tvärstopp med grillandet och kanske massor med svinn!

När klockan närmar sig halv fem, känns det som om jag ska avlida.

Faktiskt.

Men det gör jag inte .., och när jag har handlat och stämplat ut, cyklar jag till Ohlssons Basar och köper mig nya läsglasögon för en billig penning och nu sitter jag här hemma, nyduschad och med tre öppna fönster och livet känns ändå rätt bra, men nog hade jag gärna fortsatt det där härliga semesterlivt.

Just så.