En liten undran ...

Till begravningsbladet nästa fredag är det tänkt att det ska finnas en liten bild av Gunvor på själva bladet.

Jag har tagit massor av bilder, men ingen där hennes ansikte inte skyms av en massa annat.

Ni som var med på bloggträffen ....?

Det är inte så att ni har en bild att avvara av just henne ..., om där finns någon?

Bara så ni vet ...

... så nu blir det en lugn eftermiddag och kväll här på bloggen.

Jag är på fest.

Just nu i Oslo, hos Obama och en hel del andra höjdare.

Och Mette-Marit .., hjälp, så vacker hon är .., så ur-stilig!

Ja, mannen hennes också.

Sen blir det ilfärd till Stockholm och nästa evenemang.

Vid middagen kommer jag att sitta vid bord 13 och min underbara moster, Lisbet, hon som bor i Vilhelmina, ska sitta intill mig, där .., bland alla kungligheter och nobelpristagare.

Det bestämde vi igårkväll när det telefonpratades.

Åååå, så vi ska prata och surra, men inte så vi stör någon.

Nu får ni ha en trevlig eftermiddag och kväll .., hälsar bloggmadamen.


Uppdatering: ååå, herrekors vilken talare han är, president Obama!!'


Uppdatering 2: den i särklass bäste talaren .., mannen som höll talet till Herta Müller. Helt fantastiskt!

Och hos vännen Eva på Frösön bloggas det om surdegar.
Nog måste väl Vår Kung vara surdegen nummer 1.
Knappt ett leende till pristagarna!
Låt Victoria ta över!

Bilder från det som har varit ..

Bloggträff i Steninge.
Gunvor är i högform och tycker att alla är sååå trevliga.
Frågan är om inte Gunnar är allra, allra trevligast ..-)



"Vill ni höra en rolig historia? Ja, rent av en liten fräckis?
Jo, det var den här ....", säger Gunvor.



"Näää, inte vill du flytta till landet Skåne inte ...?"



Bästa vännerna ute på Gunvors altan.

Och kaktusen som blommar så fint.



Lite småprat ute på altanen.

Gunvor berättar om Wiking och om all längtan.



"Ja, vi tyckte om att dansa tango, Wiking och jag ...".

Insikt nr 176 (kan också rubriceras "faran med starka tabletter ....").


Efter knäoperationen för tre veckor sedan fick jag, mot den då djävulska värken, Citodontabletter.

Vid några tidigare tillfällen har jag fått morfininjektioner och har då, per omgående, kräkts nåt alldeles hejdlöst, men det här skulle vara bra.

"Det klarar du nog ..?" sa sköterskan vänligt.

Det gjorde jag också.

Och Citodontabletterna lindrade verkligen.

Två tabletter, tre gånger om dagen, var ordinationen.

Det är vad jag har tagit.

Fortfarande får jag mellan varven ruskigt ont i framför allt vaden och foten, ja, runt knäet också, men mest nedanför.

Och en kväll är min Citodonranson slut.

Den har räckt aningen längre än vad som var planerat, men likväl, den är slut.

Och jag går och lägger mig .., utan tabletter.

Efter en halvtimme drabbas jag då av våldsam å n g e s t .., det kryper som hade jag myror över hela kroppen och mest i högerbenet och det känns som om hela jag ska gå i bitar!

Det är det absolut mest obehagliga jag har varit med om .., och när jag äntligen lyckas somna, ja, då vaknar jag på morgonen och är alldeles kallsvettig .., särken är våt .., jag är iskall på huden och håret är lockigt av all fukt.

S o m jag funderar på vad detta kom sig av!

Tills igårkväll .., då slog det mig plötsligt .., det är förstås avsaknaden av tabletterna!

Jag minns att du Matilda i Australien nämnde nånting om vilken drog detta var och hur kunde man få det utskrivet, den styrkan och den mängden.

Helt förvissad är jag om att du har rätt!

Nu vete sjutton om jag vågar ta en enda till tablett eller om jag helt enkelt ska försöka fasa ut det hela .., pö om pö .., för värk har jag ju fortfarande.


Mer att läsa om detta finns t.ex här.

"Ingen natt är så lång, att det inte följer en dag ...".

Finskt ordspråk.

Och den upplyftande prästkragebilden kommer förstås från annasmamma.

Dagens fönster ...

Sommar och semester.

Nu har vi kommit till Jämtland, till lilla Kvarnsjöns camping och jag har lyckats övertala pensionatsvärden att vi kan hyra den där stugan som ligger alldeles i slutet av backen - eller i början - hur man nu ser det .., och han ler och säger att okej då.

Och vi packar upp och utbrister ..."men åååå, så vackert här är!"

Senare på kvällen ska jag sitta ute på den pyttiga verandan och blicka ut över ett landskap som är så vilsamt, så där så att själen bara kurar ihop sig likt en trött hundvalp.

Alldeles helt underbart är det.

Och livet går vidare ...

Ja, tänka sig, att världen snurrar på såsom den alltid gör.

Som om ingenting alls har hänt.

Så jag kryckpromenerar till stranden och havet .., vittjar postlådan ., pratar med ett äldre par som bor nästan vid vattnet .., nere vid ängen - den som sommartid är fylld med blommande Trift - .., och pElle lullar på femtio meter bakom mig.

När vi kommer till det stora elskåpet, blir det tvärstopp.

Då gömmer han sig där bakom.

Bland enrisesnåret.

I säkert hundra meter hör jag honom jaaaaama så förfäärligt eländigt!

"Mjaaaau ...., mjauuuu!" vilket på kattspråk betyder "matte, kom tillbaka .., jag vågar inte gå längre .., kom nu .., skynda dig .,. bäst det är kommer grannens hundar farande eller alla tjugosju islandshästarna som du har pratat om .. , maaaatteeee .., snälla .., kom nu!"

Men matte kommer inte.

Nej, envist halt-går hon den där sista biten .., förbi lilla bäcken som porlar så friskt .. och inte förrän hon är alldeles vid slänten, nästan vid vattnet, stannar hon.

Då lutar hon sig bakåt mot den där ilandflutna stocken ..., låter kryckorna vila i höstgräset och drar några djupa andetag.

Mer behövs inte.

Insikt nr 175 (som borde ha rubriken: så liten är världen ...)

Igår, på väg in till det lilla sjukhuskapellet i Ljungby, säger pv plötsligt: "tänk .., när mojan var väldigt ung och väldigt sjuk så hamnade hon på sjukhuset här i Ljungby och minns jag inte fel pratade hon ofta om en doktor Lindgren som hade varit så oerhört snäll och vänlig mot henne ..., jag undrar om det inte är Monets morbror .., ja, hon skrev om honom i en kommentar".

Det är vad han säger.

Och nu, när jag har skrollat lite bland alla kommentarerna, hittar jag verkligen den där kommentaren som han tänkte på.

Monet sa...

"Och vet du Elisabet, jag som tänker på alla konstiga händelser som förbinder oss alla....

som när ....du skriver om att pElles matte nu är på Ljungby Sjukhus.
Under väldigt många år var min morbror, Elis Lindgren chef för detta sjukhus.

Vid ett dramatiskt tillfälle brann hela läkarbostaden ner och de förlorade allt. Själv vet jag precis hur det såg ut på lasarettsområdet och många somrar tillbringade jag på deras sommarställe mitt i djupa Småland när Ljungby.

Som det krävs specialkompetens för att uttala rätt."

Brevet ...

Och när vi sitter där tillsammans, pv, hans två bröder, svägerskan, de två syskonbarnen och Hilda, pv:s dotter .., och läser brevet från Viking till Gunvor .., då översköljs vi alla av känslor.

Min tid tillsammans med Gunvor blev så kort, knappt två år, men hela tiden har jag fått höra henne berätta om åren med Viking.

Hur underbar han var!
Hur duktig han var på att spela dragspel och alla andra instrument!

Och tänk ..., alla gångerna hon satt på altanen och tummade på det här brevet från 1945 .., närapå sönderläst .., ihoptejpat och med små fläckar här och där.



Och nu sitter vi i Gunvors vardagsrum och när jag kommer till sista raden - det är jag som får läsa högt - då ler vi stooooort allihopa .., ty då inser vi hur olydig Gunvor har varit och hur olydiga vi själva är!

Och det blir många glad-sorgsna-skratt.

Ty längst ner har Viking med sin fina handstil skrivit: "elda upp det här brevet så fort du har läst det".

Åååå, du härliga Gunvor! tänker jag.

Onsdag ...

"Men Olof Helmersson dröjde ännu vid tältmötet i Gissträsk.

Jag var en bluffmakare som spelade dragspel, sade han.

Visserligen en glödande, stundom bländande bluffmakare, men ändå.

Tidvis var jag helt i händerna på dragspelet.

Jag visste inte ens var jag skulle lägga händerna på din mage.

Tolvfingertarmen och magmunnen var okända för mig.

Du får inte sätta ditt ljus under skäppan, Olof Helmersson, sade Eskil Holm.

Han, den botade, visste bättre.

Då hustrun var sjuk, ja döende, då hade de uppsökt andra helbrägdagörare. I Lycksele och Husbondliden och Bygdsiljum.

Men förgäves.

Ingen av dem hade varit som Olof Helmersson.

De andra hade haft en smärtstillande verkan, inte mer.


// Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Och adventsbilden kom från annasmamma, som egentligen heter Monica.

Resan från landet Halland till landet Småland - för att ta ett sista titta-på-farväl av pensionatvärdens mamma - blir pratig.

I framsätet sitter han som har förlorat sin mamma och intill honom, hon som har förlorat sin farmor.

Själv sitter jag där bak med högerbenet på sätet.

Världen susar förbi.

Röda trähus med vita stugor .., skog och ängar .., gärdesgårdar.

Framme i Ljungby tystnar närapå pratet.

Jag har ont i magen.

Och vi sitter och väntar i sjukhusets vackra foajé med massor av blåaktig keramik och pv säger att ...."jag undrar om det var Monets morfar som mojan pratade om .., han, läkaren här på sjukhuset då för länge sedan, han som var så snäll mot mor ...?"

Efter en stund kommer en glad vaktmästare och frågar om det är vi ... och det är det och vi tar i hand och hälsar och går i vinterrusket till ett litet sjukhuskapell.

"Ja, det är lite .., vi håller på att renovera ..., så ..", förklarar vaktmästaren.

Där inne, bland tända ljus och på en rullvagn, ligger Gunvor.

Så fin är hon!

Huvudet lite på sned, så där som om hon bara ligger och sover.

Fridfullt är det.

Och ledsamt.

Och jag står intill eller mitt emot mannen som har mist sin mamma och hon som har förlorat sin farmor och inte vet jag riktigt vad jag ska göra .., som inga ord har man längre .., det är som om alla orden har seglat iväg och känslorna också .., alldeles tafatt är man.

Det här är sista gången vi ser henne.

Sista Gången.

För ett och halvt år sedan var det min tur .., jag minns hur Fonuspersonalen kom och virade in mamma i ett vitt lakan; som en mumie var hon och jag tyckte så synd om henne .., ååå, att ligga ensam i ett lakan i ett kylrum .., nej, så förfärligt!

Det här andra gången i mitt liv som jag ser en död människa och nu är det annorlunda.

Inte ett dugg rädd är jag.

Gunvor ser ut att sova så gott ..., inte det minsta är hon där, kvar är bara skalet.

Efteråt, flera timmar efteråt - när jag har legat på Gunvors soffa och tv-tittat på en amerikansk hunddressör - kommer pensionatvärden och hans dotter och hans två bröder och två syskonbarn och en svägerska .., alla kommer dom nu och slår sig ner i vardagsrummet.

I flera timmar har dom suttit på begravningsbyrån och nu efterpratas det och vi hittar det där underbara kärleksbrevet som Viking en gång skrev till Gunvor ., - det allra första brevet dem emellan - då var han 23 och hon 18 ... och eftersom jag har läsglasögonen på, får jag högläsa.

Och jag läser och läser och vi blir alla tårögda och skrattiga, alltomvartannat .., huller om buller.

Brevet är så totalt underbart .., skrivet av den unge mannen som en gång ska bli far till Gunvors tre söner .., den där mannen som hon ska komma att älska nåt så alldeles omåttligt och som hon, långt, långt senare ska sakna så förfärligt, då, när han går bort före henne ..., och den unge mannen avslutar raderna med "tusen kyssar till min lilla tangoflicka".

Och vi ler allesammans och vi pratar om detta ., ja, hur det blir efter döden ..?

Kommer man att möta alla dom som har gått före?

Plötsligt bestämmer vi oss för att just så är det.

Nu är Gunvor hos Viking, punkt slut.

Storebror i familjen hämtar en adventsljusstake och pv hänger upp Gunvors adventsstjärna.

På bordet står blommor från hennes födelsedagsfirande en månad tidigare.

Där är en bunt med Ica-kuriren och ett album med bilder från tiden då Gunvor och Viking hade lägenhet i Spanien och där är PRO-tidningen och en bok av PC Jersild.

Och pElles vita hårstrån på soffdynan.

På hemvägen är det som om allt blir enklare.

Lättare.

Och jag tänker att ..., ja, som ett sorgearbete blir det, detta med allt det praktiska som ska göras.
Just så är det.

Det känns bra.

Jo.

Mitt i alltsammans känns det bra.

Idag ....

Liten trulig AnnaPanna och en äldre variant, men på samma gång.

... är det Annadagen.

Den sista december 2008 fanns det totalt 114 475 "annor" i vårt land.

Till en av dem, är jag mamma.

Jag är också en "annasmamma".

Så grattis alla goa, rara, fina, underbara Anna-madamer!

Grattis "min" Anna ....., grattis Anna i Sheffield, grattis Anna i USA ..., grattis till Bernies Matte som också heter Anna ..., och till Anna på jobbet i Ystad (Sigges matte ..) och min mormor hette också Anna (Anna Fransiska Elisabet) och min farmor hette Anna (Anna Elisabet) och min faster Anna-Maria!

De tre sist nämnda får gratulationen översänd till himlen.

Såja, nu är ni alla gratulerade!

Stor kram till er alla!

Nu ska vi klämma in två till här.

Nämligen den här rara madamen .,. hon som bor i Dublin och är brorsdotter till pensionatvärden: JoAnna.

Och om jag inte helt missminner mig, så har vi ännu en Anna.

Portugal-Skåne-Anna.

Dagens fönster ....

"Hej Elisabeth !

I maj i år så gick jag pilgrimsleden i spanien , ja inte hela men en liten del och då stötte jag på detta fönster vid en liten rastplats och tänkte då på dej ....så varsegod .

Jag är ju inne och smygläser din blogg och vill bara skicka några kramar genom detta mail.

Kan även rekomendera en underbar bok som heter Välkommen till himlen av Fannie Flagg , är det så det känns att hamna i himlen så är det underbart .

Ha det bra och ta hand om varandra.

Hälsningar Gunbritt."


// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Notan ....


Igår kom räkningen för mitt nya knä.

Operation och fyra dagar på Hässleholms sjukhus.

Frukost, lunch och middag.

Kvällskaffe med vetebrödsskiva.

Höj, - och sänkbar säng, nästan som Hästens.

Underbar omsorg.

Totalt: 320 kronor.

Insikt nr 174 ...


Om man ringer till ett mig närliggande sjukhus i Skåne .., och då inte kommer fram på en gång, utan möts av en telefonsvararröst, då blir man lätt deprimerad.

Kvinnan som har talat in meddelandet låter ungefär som vore hon anställd av en tortyrfirma.

Är man inte sjuk när man ringer, så blir man i alla fall deprimerad så snart man lagt på luren.

Men det finns undantag i vår värld.

Svenska Spel på Gotland, där huserar världens underbaraste telefonmänniskor!

Alltid lika vänliga!!

Och åtminstone bloggmadamen .., blir överlycklig när hon möts av en telefonsvararröst som låter helt bedårande .., vänlig och rar och go!

Om ni ringer 0771 - 91 00 04 så kan ni lyssna på rösten.

(Och nä, ni behöver inte googla .., numret går till Radiotjänst i Kiruna, men lyssna gärna!)

På agendan ...


Idag blir det besök i Ljungby.

En allra sista gång ska vi få titta på Gunvor.

Efteråt ..., ska jag köpa mig ett hårspänne.

Och kanske en dagstidning.

Allt och inget.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Tisdagsfönstret ...

... finns nere i det lilla gula huset, alldeles vid postlådorna.

I landet Halland.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet.


//Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Boken handlar om den forne väckelsepredikanten Olof Helmersson som återvänder till hembygden för att nu av-frälsa dem han tidigare omvänt. Problemet är att ingen tycks ha något behov av att lämna frälsningen.
Och kalenderbilden kommer från annasmamma.>

I förändringens tid


Nu blir inget riktigt som det varit förr, en älskad som alltid har funnits, finns inte längre.

Utom i våra minnen, men där finns det alltid rum.

Tänk, alla ni bloggare, så underbart snällt ni skrivit nu när mor inte längre finns.

Jag har läst och gråtit av tacksamhet över all den värme som strömmat mot Halland de senaste dagarna.

Och allra mest har jag gråtit över allt det som Elisabet skrivit, så alldeles underbart fint har det varit.

Så ett stort och från hjärteroten kommande tack till er alla.

Thomas.

Vanlig måndag i december ..

Pappa Ivar.


Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.

Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.

Spinn-spinn-spinn.

Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.

Skator tjattrar nere vid slänten.

Pelle spetsar öronen.

Hit och dit går svansen.

Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.

Vi begravde honom lagom till lucia.

Och nu .., är det dags igen.

Det är så det är med livet.

Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.


Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".

Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.

Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.

Tomt bakom oss.

Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.

Men ännu är vi kvar.

Det gäller att ta vara på.

Ta Vara På.

Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.