Insikt nr 193 ...


Halvligger på soffan Ektorp och läser Peter Robinsons "I djävulens sällskap", vilket innebär att jag återknyter bekantskapen med överkommisarie Alan Banks och kollegan Annie.

I vanliga fall tycker jag väldigt bra om mr Robinsons deckare, men se den här .., den faller mig inte alls i smaken.

Här tycker jag att människorna förvandlas till någon slags schabloner.

Det är långa ben och fylliga läppar och Annie som blir berusad och får en toyboy.

Mot slutet, på sidan 360 (av 426) inser jag att totalt har tappat tråden.

Ja, men vem var nu Jack Grimley?

Nåja.


Mr Shute. Min favorit.

Boken ska läsas ut.

Men plötsligt längtar jag alldeles förfärligt efter mr Shute.

Ibland har man tur .....


Bäst som man har fått upp flåset på motionscykeln och pulsen ökar,

ja, då ringer telefonen.

Och sen ..., ska man ju ändå laga mat.

Och så blir det ...

... promenad ner till havet.

Fyrtiofem minuter allt som allt.

Fyrtiofem minuter, inte mera.

Ändå hinner man se så mycket.



Där är en nästan helt tom anslagstavla.

Och där är gräsänder som simmar i lilla bäcken, den som ännu porlar så glatt .., och där är spår av hundtassar i snön .., och vid dikeskanten ligger fågelfjädrar och små fläckar med blod .., och man anar en strid på liv och död.



Vid det gula huset stannar jag till och tar några bilder.

Ja, just det.

Det var där jag i höstas fångade de två männen, de som ägnade sig åt att rensa 160 kg färsk sill.

Nu, i mitten av januari, råder vintervila.

Som jag har funderat ...

... över vilken fågel det är som så ofta besöker fröautomaten här utanför.

Den där lilla filuren som kan gå nerför ekens stam med huvudet före .., och som har ett svart band längs huvudet.

Nu, nu vet jag vem det är.

Det är herr eller fru Nötväcka.

Och vill man lyssna hur den låter, så kan man göra det här.


// Favoriten bland alla fåglarna, det är för mig den här krabaten.
Och tänk, vilka underliga saker man kan minnas!
I ett annat liv, för kanske tio år sedan eller mera, satt jag utanför min dåvarande mans arbetsplats och väntade på att han skulle sluta för dagen.
Jag satt i bilen och lyssnade lite förstrött till "Efter tre", med Olle Stenholm, denne gudabenådade journalist.
Olle Stenholm avslutade (om jag minns rätt) ofta sitt program med en liten .., ja, som en liten betraktelse .,. och det gjorde han den här eftermiddagen också.
Bland annat berättade han om hur vackert Rödhaken sjöng utanför familjens hus.
Och jag minns hur jag .., berördes av hans prat om den lilla fågeln.

Och tänk att Nötväckan kan bli upp till femton år, medan Rödhakens liv är kort och intensivt, ibland inte mer än ett enda år.

Det verkar som..

.. en viss madame har en hel del tid till bloggande numera...;=)

Glöm inte den mycket viktiga rehab-träningen!

Kram Dr Böhlander


Svar: det är nog dags för mamman att byta lösenord här ,-)

Rehabträningen fungerar utmärkt, pensionatsvärden mår som en prins!

Och funnes inte bloggandet, då hade Dr Böhlanders mor legat på psykavdelningen för länge sen.

Tjugo minuters småprat ...

... med arbetskamraten - hon som jag alltid arbetar kväll med - och ååå, så glad man blir!

Mer behövs inte.

Och nu blir det kaffe och mjuk pepparkaka.

En liten farbror ..

När jag lägger in sigge-filmen, hamnar den bland en massa andra små snuttfilmer.

Den här, till exempel.

Och när jag tittar på den, blir jag alldeles inutivarm.

Kanske kan madamen i Portugal översätta?

(Men jag tror att det är en hälsning till någon?)

sigge nilsson på äventyr ...

Liiiite svårt är det med balansen och bäst det är, så dråsar man i backen, men vänta ni bara ...!


I snart en månads tid har vi haft förmånen att få känna sigge nilsson.

Vilken underbar liten krabat han är, så fylld av livsglädje och upptäckarlust!

Och från första början så totalt trygg i sig själv.

Från att ha varit ute små, små stunder, börjar nu sigge att utforska omgivningen, så där mer på riktigt.

Först höll han sig mest under altanen och tittade fram när vi lockade på honom.

Så småningom lärde han sig att försiktigt stryka efter husväggen och på så sätt nå den inglasade altanen och så kom han in den vägen.

In i tryggheten.

Nu, nu har sigge lärt sig att om man jaaaamar där inne pannrummet, så släpps man ut och då kan man (läs: sigge nilsson) tillbringa någon halvtimme i syrénbusken.

Åååå, sicken lycka!

Och där sitter han på grenarna och spejar ner mot vägen eller lyssnar till skatornas tjatter ("vad är nu detta för filur som har dykt upp?!" tänker dom kanske ...) och det hela är förstås alldeles omåttligt spännande!

Och det var där, i syréndjungeln, som jag filmade honom.

Halv nio ...

Hemma i Ystad.
Eva på Frösön målade.


.... i landet Skåne, i affären, då är det dags.

"Kom nu töser och pojkar, nu är det fika!" hojtar jag då.

I personalrummet är allt klart.

Där, på bordet, finns nybryggt Zoegaskaffe .., färskt bröd ., skivad gurka, paprika och ibland tomater.

Och förstås en massa utgånget-datum-pålägg.

Sånt.

Nu, i landet Halland, i ett gult hus på en kulle, är det ungefär på samma sätt.

Halv nio vankas frukost.

Och i stället för att sitta tillsammans med arbetskamraterna, har jag nu pElle och sigge nilsson som sällskap.

Det går det med.

Dagens fönster ...

Det första från Frankrike.



Och det andra från en "lavanderia" i Portugal.

En tvättinrättning, alltså.

Kemtvätt, kanske?

annannan sa...

Vän av ordning vill ju gärna påpeka att man ser in i tvättinrättningen genom DÖRREN.

Hon tolkar ibland begreppet fönster rätt så generöst, hon där nere i Portugal.

Man kan få tvättat på alla håll och bredder på portugisiska tvättinrättningar. Struket också.

Vanlig vardagstvätt för tvättning lämnar väl få in idag men för strykning är vanligare.

Och det finns också fortfarande kvinnor av en äldre generation som föredrar att tvätta för hand, utomhus.

Jag får nog skriva ett särskilt eget inlägg om portugisisk tvätt.
Återkommer.


// Och bloggmadamen hälsar att hon själv inte är någon större Vän Av Ordning, så det är helt okej det här, att det är mer som en dörr.

Mästarmötet ...

Åååå, det här är program som jag tycker sååå myciket om!

Spontant håller jag på Brolin (som jag inte tror kommer att vinna) och Tomas Gustavsson, skrinnaren.

Armand, boxaren, är kund i affären och alltid sympatisk.

Han kan nog bli farlig.

Ja, alla verkar ju trevliga faktiskt, t.om. kaxputten Sjöberg.

Ett kvällsfönster från Malå ...

"Hej!

Den här bilden tog jag genom allrumsfönstret som vetter mot norr, en av de kalla dagarna i slutet av förra veckan.

Nu har snön blåst ner från träden och julgranen är avklädd, utburen och kvistad och står bakom vedhuset för att användas som buskstöd till våren.

Det brukar bli så lämpligt att byta en stolpe om året mot en ny granstör.

Och den gamla murkna åker i kaminen.

Det kallas visst kretslopp, om än i den mindre skalan.

Hälsningar

Ingela."

Mot nya bättre tider ....

Nu är motionsredskapet på plats.

Och jag har testat och trampat lite.

Med en liten plastduttgrej på fingertoppen kan man på den digitala mätaren avläsa sin puls, allt eftersom hjärtat arbetar.

Och här ska det arbetas.

Åååå, jag ser mig själv spatserande på stranden till sommaren, med lår fasta och tjusiga som hos en skridskoprinsessa, ja, för att inte tala om hur vältränad jag ska vara!

Jominsann.

Detta ska bli intressant.

Vid spisen ...

Ibland leker jag att jag är hemmafröken.

Eller fru.

Å, det är alldeles helt underbart, men sånt vågar man knappt tillstå!

Jag dammsuger och vaskar golv .., gör en mjuk pepparkaka (ja, okej .., det var mix ..) och fixar köttfärssås .., (i frysen hittar jag små fetaost-byttor som nu är fyllda med t.ex. "fyra äggulor" eller "riven ost" .., och jag ler och tänker att här bor minsann en smålänning med ekorrtendenser ...) jag tränar högerbenet .., övar mig att gå i trappan så där som en vuxen människa .., upp och ner .., upp och ner går jag ..., och jag diskar bort och plockar undan och släpper ut sigge nilsson som kommer som kommer som skjuten ur en kanon så snart dörren öppnas, åååå, vad han tycker att det är spännande att gömma sig under altanen! .., jag lyssnar till P1:s prat om översättningar av böcker och tittar på klockan och smakar av köttfärssåsen och medan jag står vid spisen, övar jag mig i att böja knäet bakåt, så låååångt som möjligt.

En ny knäled .., det känns ungefär som att ha en blodtrycksmanschett runt benet, en manschett som man pumpat upp till hälften.

Och frånsett det där tränandet, så är hemmafrökentillvaron inte så pjåkig.

Faktiskt.

Ännu mera fönster ....

"Hej Elisabet!

Jag ser det vackra och spännande huset från Portugal i din blogg och tänkte genast på alla de vackra och konstnärliga husfasaderna jag såg i Prag.

Så många vackra hus har jag aldrig sett någonstans som i Prag.

Jag bifogar några kort av husen (inklusive fönster! ;)) som exempel.

Ha det riktigt gott !

Hälsningar Smulan."

// Och när jag ser bilden från Smulans kök och stövaren som står där .., då åker jag genast baklänges i tiden. Några mer underbara hundar än stövare, det tror jag inte finns. Och vilka lena öron dom har! hälsar bloggmadamen.

Och jag har ....

... lovat mig själv minst en halvtimmes promenad varje dag.

Helst i solsken.

Så det är vad jag gör .., promenerar längs havet.

Och himlen är lika ljust blå som igår och solen värmer mot kinden.

Allt möjligt tänker jag på.

Jag tänker på dom här underbara månaderna i landet Halland .., på hur det ska gå att arbeta .., jag tänker på att jag längtar efter att gå på bio och så tänker jag på den här madamen.

"Ååå, hon skulle nog ha älskat detta, just den här dagen!" det är vad jag tänker.

Fyrtiofem minuter blir det, med små avbrott för "beundrande-av-utsikt."

Faktiskt tror jag att bilden vinner på att klickas på.

Svar från fönsterfångerskan ...

"Det är alltid spännande med kommentarer på mina fönsterbilder!

Det har nog varit en målad vägg i någon färg som passar till kakelplattorna.

I sättningen ovanför mittfönstret fattas det uppenbarligen kakel, men för övrigt har det säkert inte varit mer.

Det ser ut som om det kanske hängt en skylt på väggen, och hålen kan vara efter den.

Det är oklart om det är beboeligt.
Det brukar inte bo folk bakom igenspikade fönster, även om man ibland blir förvånad när man inser att det varje kväll tänds lampor i ett par fönster i ett hus man trodde var ett övergivet ruckel.

Det är många gamla hus i stan där det bor människor som har livslånga kontrakt med mycket låg hyra, enligt regler som antingen fanns på den tiden "fattig men hel och ren" var det ledande politiska idealet (före revolutionen 1974) eller kom till som social reform efter revolutionen - det kan vara det ena eller det andra och jag vet inte.

I en fastighet som ägaren under årtionden inte fått tillräckligt med intäkter för att täcka ens de löpande kostnaderna kan det idag alltså bo kvar till exempel den ende hyresgästen som fortfarande är i livet. Medan resten står tomt och förfallet accelererar.

Det är mycket som är trist med gamla hus i Portugal.
Men det finns massor av dem, och det är en fascinerande värld för den som är intresserad av hus.
Vilket jag bara blir mer och mer ju fler kamerapromenader jag tar."

Tisdagsfönstret ...

... finns i södra Frankrike.

Flitig fönsterfångerskemadame hittar ni här.

(Och visst blir man glad av ett sånt fönster, just nu i januari ...?)

Apropå det där med drömmar ....

Bild: Stockholms central.

gunnar i vaplan sa..

Och tänk... här är en som bara har 2.5 månader kvar till pensionen..!

Jag längtar verkligen efter att påta i jorne, paddla kajak och pyssla med biodlingen...

Annas mamma sa...

Tänk att vi kan ha såna tankar också:-)Och jobba till 70 i sitt yrke det är lite väl ändå, har en hel del sådana som absolut inte kan släppa sin position i den värld jag är. Sen kan man förstås arbeta tills man dör men med en större frihet och lära sig något nytt kanske?

Ler lite åt Kick offen, inga andra dagar var vi så trötta som då efteråt, helt utmattade, de dagarna när vi skulle prata visioner, konsulter kom och gick, seanser av olika slag, rollspel, frågorna kom sen och blev obesvarade. Som tur är finns det inga pengar till sånt nu:-)

Bild: livsnjutarsonen.

Matildas fikarum sa...

För första gången i mitt liv har jag också börjat drömma om pensionen. Men oj, oj, jag är inte ens 50. Eller ja, inte långt ifrån heller. Guuuuuuuuuu vad skönt det skulle vara att bara gå och påta och dricka kaffe och slippa all stress på jobbet. Jag skulle gärna leva hur billigt som helst. Pannkaka varje dag, det skulle jag vara nöjd med.

Londongirl sa...

Jag blir lite varm inombords när jag läser det här.

För vi har PRECIS samma samtal här hemma i vår soffa....även om den inte heter Ektorp.

Men katter finns här också. :-)

Kan inte ens räkna ut hur många små nybörjare i skolan som jag lärt läsa...

Höns ute på ön finns också i drömtankarna...

Beträffande det här med kärlek ...


Om man möter sig själv i spegeln,

just när man har klivit upp ur sängen ..,

då, om inte förr,

förstår man att det är insidan som räknas.

Och det ska man vara himla tacksam för.