Tisdagsfönstret ...

.... hittade Fru Grå i Hamburg, nu i helgen som var.

Ett bagerifönster.

I den lilla dubbelsängen ligger ett bröd .., på stolen ett annat.

och pv minns .....

... sin far Viking .., jo, det kan han säga på en gång ., han Viking var ju så musikalisk;  kunde spela både banjo, dragspel och mandolin ..,  och klinka lite på piano, gitarr och cittra, och så sjöng han alltid när han arbetade, ofta "hittepåmelodier" som kom till så där i stundens ingivelse, säger pv.

Och Gunvor då?

Den yngste sonen funderar och funderar.

Men jag vet .., det mest typiska för mig - med Gunvor - var hennes goda humör.

Hon var en gladlynt och lättsam människa och nästan alltid när vi tittade in i sommarhuset hos henne (eller för den delen i lägenheten i Ljungby), så sa hon "ja, här har varit jordbävning, minst 8 på Richterskalan" och så smajlade hon och visade på det hon tyckte vara en salig röra.

("Men det var bara dom sista åren,  Så länge far levde han hon koll på läget, då var det ordning och reda ....", säger pv och skrattar gott.)

agnetha minns ...

(Jag mailar Agnetha på jobbet (hon arbetar som läkarsekreterare) och frågar om hon har några minnen ..., å, så svårt mitt i alla stressen, men liite kommer hon ihåg så där på stört ...).

Det är klart att man har många minnen, det poppar upp saker vid olika tillfällen, men när jag ska sätta det på pränt så står det helt stilla, vet inte vad jag ska skriva.

Minns hur pappa brukade stänga in sig för att spela på sitt dragspel (stängde alltid in sig i sovrummet för att han tyckte att han spelade så dåligt, ville inte ha publik), men jag brukade sitta utanför och lyssna, jag tyckte jättemycket om att lyssna när han spelade.

Och hur han, när vi åkte bil och han körde, alltid sjöng "Närmare Gud till dig" och man undrade om det här var sista resan ...?

När det gäller mamma så minns jag faktiskt mest henne framför symaskinen, hon sydde alltid.

Hade skräddarutbildning , så hon sydde kläder åt folk.

Agnetha

cruella minns sin mormor ...

Jag minns massor av min mormor, men mest sånt omtänk som att hon rensade sardinerna till mig när jag skulle få smörgås - och även om sardinerna i tomatsås hemma hos mig är utbytta mot makrill så ÄLSKAR jag och min lillunge fortfarande just den mackan:-)

Och så hade hon alltid karamellskål i ett skåp och när vi kom för att hälsa på så SPRANG vi ungar upp för att hinna få karamell innan våra föräldrar hann med att säga nix;-)

När man sov över fick man ett vinrött tungt vaddtäcke över sig och överlakan. Och mormor sov bredvid i bäddsoffan.

// Elisabet säger: vaddtäcket .., vilken nostalgi!
Och känslan av svala, manglade lakan mot benen, då, innan påslakanens tidevarv hade anlänt.

Och cruella minns sin morfar ...

Min morfar var född 1897 och drabbades av tidig Alzheimer så i hans ögon blev jag aldrig mer än så där två år.

Att hälsa på honom på den gamla sortens långvård var ganska hemskt för han hade liksom ingen koll.

Men jag minns en gång när jag hade en ny röd toppluva, någon gång i mellanstadiet, och hur han plötsligt glimtade till och satte den på sitt eget huvud och gjorde en liten skidcharad med stakning där i sjukhusrummet.

Ulrika minns ....

- apropå inlägget här under -


Några saker av det jag minns bäst av min älskade mormor är

att hon alltid visslade på Drömmen om Elin medan hon, t.ex., lagade mat eller virkade.

hennes alltid hopplöst korta byxben som hon blev galen på - hon var lång och hade svårt att
hitta byxor med tillräckligt långa ben.

hennes slitna, blommiga förkläde (som jag har sparat).

hennes varma, lite rynkiga och oerhört mjuka händer.

Hälsingedialekten.

världens godaste rotmos.

när hon läste böcker för mig när jag var liten och jag satt nära nära henne och kände, och visste, att hos henne var jag alltid trygg och säker.

glädjen i hennes ögon varje gång jag klev innanför dörren.



// Åååå, och det där med byxbenen får mig att smajla, Ulrika!

Om vad man minns ...

Nästan alltid när jag läser hemtidningens dödsrunor, känner jag en slags inutivärme sprida sig.

Och alltid förundras jag över vad det är vi minns, av den som inte längre finns kvar.

Det är sällan det där storvulna, mer det lilla.

När jag tänker på min pappa, då tänker jag på hans alltid så varma händer .., och sättet hur han satt på det näst nedersta trappsteget och knöt sina skor.




Och hur han, med hjälp av Keratin hårvatten, fuktade det lilla av hår som fanns kvar.
(Den blå flaskan stod alltid dold bakom gardinen i köksfönstret).

Eller hur han ..., med kupad hand måttade kaffet i den sotiga skogspannan.

Sånt.


Doften av eter (finns eter längre?), får mig också att tänka på mamma.


Och mamma?

Ja, inte är det hennes arbete i Sydamerika inte!

Nej, det är hur hon alltid stod med rumpan i vädret och vaskade golven .., schwisch - schwish - lät det!

Eller hur hon satt vid snurrbordet i vardagsrummet (det som gick att höja eller sänka, genom att man helt enkelt snurrade bordsskivan) och knöt ryamattor enligt löpande-band-principen.

Jag minns också hur hon satt i soffan och läste bibeln, alltid med en penna till hands, så där så hon kunde göra understrykningar.

Och hur hon stod vid diskbänken och sjöng med sopranstämma .., så där som jag själv gör, vilket alltid får pv att le .., jag tror inte att han njuter fullt så mycket av sången som jag själv.

Idag i hemtidningen läser jag om Inga-Marta som har avlidit i en ålder av 77 år.

En bild av en glad och positiv människa träder fram mellan bokstäverna.

Så här står det, bland annat:

"Inga-Marta älskade människor, unga som gamla. Hon var en varm och enkel person, alltid nära till ett hjärtligt skratt och med spontana kommentarer till hands. I hemmet var det ofta musik och Inga älskade att sjunga. Tävlingsmänniskan Inga kom fram vid bocciaspel men även andra spel som hon oftast vann. Inga-Marta bjöd alltid på fantastisk mat, men beskrev den ofta själv som lite för torr eller osalt. Åren efter pensionen var hon en frekvent dansare och reste runt i Sverige tillsammans med maken Göte."

Det är när jag läser om den fantastiska maten som blev för torr eller för osalt, som den där värmen sprider sig.

Just sånt kan det vara som vi minns.

Småttigheter, som ändå betyder så mycket.

Som formar minnen.

Som värmer efterlevandes hjärtan.

Vad minns du själv av den som inte längre finns?

Om du vill berätta, så får du såå gärna.

Jag lägger i så fall in det allt eftersom.

(Har du en bild till, så får du mer än gärna ta med den också. Adressen är bisse151@gmail.com).

Hotellrum bokat ...


Om nästan exakt 1 månad, är det dags för London.

Dr Böhlander, hennes väninna, väninnans mamma och så jag själv.

Och här ska vi tydligen bo!

(Ja, jag är bjuden och bara tackar och tar emot ..)

På torsdag ...

November 2009. Sänggrannen väntar på utskrivning.

... bär det av till Hässleholm, då ska jag nämligen på återbesök till ortopedkliniken.

Ingår man (och det gör man) i ett forskningsprojekt angående knäledsplastik, får man dels fylla i ett oändligt antal frågeformulär, men där stundar även röntgen av det opererade knäet, samt besök hos sjukgymnast.

Ganska intressant är det!

Då .., ska jag även ta upp detta att mitt knä på något underligt vis låser sig, helt plötsligt bara, och den smärtan som då uppstår .., den slår allt jag har varit med om tidigare!

Det är en smärta som är så djävulskt intensiv och man gallskriker i högan sky (pv trodde att en mus hade kommit in i vardagsrummet ...) - av såväl rädsla som av smärtan - som, underligt (och tacksamt) nog inte varar mer än kanske tio, femton sekunder!

Som förstenad blir man .., och tanken susar genom mitt huvud .., tänk, om detta händer när man sitter i en biografsalong .., eller när man kör bil!

Förmodligen är det någon nerv som kommer i kläm?

Nåja.

På tillbakavägen tänker jag dock glömma allt vad knän heter, då ska jag vara kulturell värre.

Då ska jag titta in här.

Nämligen.


(Där sökte jag, för kanske två månader sedan, ett arbete som receptionist. Ja, det var förstås lönlöst, långt att pendla, 1.5 timme enkel väg skulle det ta härifrån, men ååå, så roligt det hade varit! Häromdagen kom ett mail med tack-för-visat-intresse - vilket ytterst få arbetsgivare bryr sig om att skicka - men tjänsten var nu tillsatt av annan sökande. Åttahundrasextio personer hade sökt jobbet. Å andra sidan var det nog lika många sökande när Ica Supermarket öppnade i Ystad, så det stora antalet behöver inte betyda att allt är kört. )

Musjakt i köket ...

Inte minsta lilla spår av möss har vi upptäckt i diskbänksskåpet.

Komposthinken har lock .., och i soppåsen slängs endast sånt som är brännbart.

Härligt! tänker vi.

Men sigge nilsson .., han vet.

Han tillbringar nämligen massor av tid med att sitta och stirr-glo rakt mot bänklisten .., och han följer med blicken från höger till vänster ..., javisst, han hör det vi inte hör .. och han vet att där bakom finns små eller större möss.

Blickstilla sitter han.

Och innan vi går och lägger oss, gillrar pv musfällan.

Måndagsfönstret ...

.... finns i Köpenhamn.

Vem som hade hand om fönsterhåven?

Det var jag själv.

Två timmars diskbänksrealism ...

Mr Leigh, f. 1943.


Så var den fjärde och sista dvd-filmen avklarad.

"All or nothing" - av Mike Leigh, för övrigt en av mina absoluta favoritregissörer.

Den här historien påminner ganska mycket om "Hemligheter och lögner" (Secret and lies), om möjligt är den än mer deprimerande och en sak kan man ju konstatera: det är bra att se såna här eländesfilmer, för efteråt tycker man sig leva i rena paradiset!

Ja, faktiskt borde det här vara en film - helt perfekt faktiskt,- att visas för deppiga par som kommit till familjeterapeuten, för så värst mycket sämre än så här kan det väl ändå inte vara?

Och sicket underbart förhållande man då plötsligt tycker att man har!

Suveräna skådespelare vimlar det som alltid av i Leigh´s filmer.


Mr Spall . Fisk.

Där är Timothy Spall (spelade fotograf i "Hemligheter och lögner" och "Peter Pettigrew" i Harry Potter-filmerna, för er som har sett dem ...) som ser så tafatt ut att man vill dra honom i skjortkragen och säga "men skärp dig, man!" och hans fru, spelad av Lesley Manville (klicka på länken och jämför med bilden här under ...), som också var med i "Hemligheter och lögner", där hon agerade socialsekreterare.



Lesley Manville.
Man tror knappt att det är samma människa!



För att inte tala om underbara Ruth Sheen (t.v.på bilden), den enda i filmen som verkligen har något d r i v och som spelar så himla bra!

Såväl pv och jag själv har sett "All or nothing" förut, men ingen av oss kom ihåg slutet.

Betyg?

Ja, för skådespelarinsatsen toppbetyg, men för övrigt tämligen deprimerande.

pv säger .... 3 av 5.

Jag säger nog samma sak, nja, en 2:a, tror jag.

(En annan M.Leigh-film som jag tyckte var jättebra, var "Vera Drake".)

Och denna - Another Year - är den senaste i raden.

Den ska jag verkligen se och där finns såväl Ruth Sheen som Lesley Manville.

Timothy Spall finns även med i den här filmen, lyriskt recenserad av Norrbottens Kuriren.

På väg till bonden ...

"Ja, mitt namn är Göransson .. ja, Thomas Göransson, jo, det var så att ..".



... för att köpa ägg, upptäcker pv något i diket.

En plånbok!

Så han tar med den hem och vi letar efter ett namn och hittar körkort och patientbricka ., jodå.

På den senare står telefonnumret.



"Jaha, ni hade inbrott för tre veckor sedan .., i Haverdal, jaha, på det viset .., ja, allt finns här ..", säger pv.

Och jag tänker på alla gånger kunderna glömde plånböcker (det händer oftare än man tror) i affären och hur man satt inne på lilla kontoret och försökte hitta en ledtråd .., och sedan, letandet på hitta.se och glädjen hos plånboksinnehavaren över att man alls hörde av sig ., ja, den där obeskrivliga lättnaden, kanske mest den biten.

Långt senare tänker jag att vi förstås inte skulle ha r ö r t plånboken, den nu upphittade, såsom vi gjorde.

"Ja, men du vet, DNA-bevisen från tjuven .., nu kanske vi har suddat bort dem med våra fingeravtryck!" säger jag som just nu läser om ett mord och dessutom har varit gift med en kriminalkommisarie, ajajaj, hur kunde vi missa den biten!

Ännu lite senare: kommer en släkting till plånboksinnehavaren och hämtar det som nu finns kvar. Körkort, patientkort och sånt. Då får vi veta att dom bestulna i huset hade haft ett kuvert innehållande 32 000 kronor .., till bilköp .., och det kuvertet försvann såklart också.

Så här städar vi ...

Bloggblad sa...

För Guds skull! Inget knäskurande! Jag var hemsamarit i min ungdom, och städade hos en dam i rullstol. Hon hade benen avknipsade ovanför knäna. Både hon och läkaren var övetygade om att hennes idoga dagliga knäskurande hade förstört knäna för henne. Efter det (-75) är det stångtorkning som gäller hos mig. Alltså, trasa på pinne... eller vad det heter. Jag är inte så haj på städtermer längre.

Cecilia N sa...

Städa?

När jag har luftat dammsugaren så är jag så slut på så det där med våttorkning kommer jag aldrig fram till.

Men de gånger som köksgolvet inte längre får se ut som det gör, även efter dammsugningen, då tar jag hink och en gammal tygblöja och fenom. Och ja, fenom använde min mamma.

Tygblöjor är inte alls så impregnerade som ni säger att skurtrasor är. Jag vet inte, för jag har använt tygblöjor sen barnen slutade använda dem.

Agnetha i Skelleteå sa...

Här storstädas också idag. Min mamma knäskurade men jag använder mopp precis som du. I början av mitt liv som sambo gjorde jag som mamma och knäskurade, men det la jag av med ganska snabbt. De enstaka gånger som Jonny städar så knäskurar han, men tyvärr är det alltför sällan. /kram Agnetha

baratradgard sa...

Jag har en sån där "mopp" med smala remsor som av Wettexduk. Som jag trycker ur vattnet ur mot en sil i skurhinken. Städa är det tråkigaste jag vet och jag är urdålig på att få ett bra resultat.

Ene sonen som är en riktig fena på att städa - han har en sån där vit platt modern golvtorkargrej.

Jag vet ett par som flyttade ihop men var väldiga ovänner om städning och separerade igen efter ett par månader (ja suck). Den ene låg på knä och torkade listerna med trasa medan den andre tog listerna stående med golvmoppen och ingen kunde förlika sig med den andres metoder. (Har jag hört ryktesvägen genom gemensamma bekanta åtminstone.)

Ett sånt forskningsämne!! Hur städar din nyblivna sambo! "Gå i städterapi" innan du blir sambo...

Monica sa...

Såpa är toppen tycker jag till allt! Ute och inne. Varierar koncentrationen bara. Tror dock att mamma tyckte det var lite omodernt för det kom ju mycket nya medel i min barndom så för mig är de väl tillbakagång till farmors tid:-).

Ingela sa...

Jag använder modääärna städgrejor. Så moderna att jag faktiskt köpte helt nya i fredags. Tänkte till och med blogga om det men har inte hunnit än.

garnlivet sa...

Men Elisabeth, nu hoppas jag verkligen att jag slipper läsa att du hamnat i fängelse pga bildtjyvandet...
Såpa och diskmedel är de medel jag använder...åh, gamla handdukar duger utmärkt att torka upp med.
PS: Men varning för att köpa såpa med citrondoft, såpa ska dofta just såpa eller hur !?

Bert sa...

Här är det också modäääärnt. En sådan där platt sak "som på sjukhus". Suverän, för man fuktar den ju. Inget dammande här inte. Det blir små högar med damm, som snällt ligger och väntar på att plockas upp senare.

Men jag håller med dig om skurtrasor. De nya verkar impregnerade för att inte suga upp vatten.

Det finns säkert någon bortglömd bruksanvisning, som blev kvar i affären där man köpte den, och som säger att "trasan bör tvättas 3 gånger i vittvätt innan användning för full funktion."

Det tror jag

Efteråt ...

.... blir det storstädning.

Det är då olikheterna kommer fram.

Pensionatsvärden knäskurar alltid golven.

Det skulle aldrig falla mig in!

Själv använder jag en gammaldags röd skurkäpp med borste och virar en trasa runt borsten och så torkar jag golvet.

(I tvättstugan finns även en sån här modern skurgrej som man bara fukt-sveper-omkring-med .,. en sån här platt historia som är vridbar .., såna som används på sjukhus .., men då drar man ju bara omkring dammet?)

Såpa elller Ajax Citron i skurvattnet.

Är det riktigt eländigt, skurar jag först med borsten och gott om vatten.

 Som trasa tar jag ofta en gammal frottéhandduk, eftersom köpetrasor ofta har en slags "fet" beläggning som gör att man aldrig får upp vattnet.

"Ja, det har jag då aldrig ...!" säger pv och tittar häpet på den orangefärgade handduken (70-tal, säkert), den som jag hittade i linneskåpet.

Och insikten säger mig, att förmodligen, ja, förmodligen ...  gör vi precis som våra mammor en gång gjorde.

Var och en på sitt sätt.

Han som Gunvor .., jag, som Ann-Gerd.

Och hur gör ni ..? undrar städmadamen.


// Bilderna har jag helt fräckt norpat från nätet. Den övre är en reklambild  och den nedre kommer från en av de stora kvällstidningarna För detta kanske jag hamnar i fängelse, men har jag tur, får man blogga även där och då kan det hela ju bara bli intressant., ja rent av en erfarenhet.

Ett åpent vindu ...

... fra systerlandet i väster, har kommit susande genom rymden och hamnat här.

Avsändare är vännen Bente i Hamar.

"Sender deg ett åpent vindu. Det kan jo symbolisere mye", skriver hon.

Söndagmorgon i landet Halland ...

... blir tidningsläsande och frukost (scones från igårkväll ljummas upp i mikron ..) .., sigge nilsson som hoppar upp på stolen och får sin sedvanliga ostskiva .., och Mannheimer & Tengby från radion.

Ute råder grått höstväder.

Hällregn.

Och på soffan Ektorp sover pElle ihopkrupen som en liten boll.

Igår, vid tvåtiden på dagen, gav jag upp och hämtade honom från övervåningen.

Då hade han sovit  - eller inte varit utomhus - (läs: inte kissat) sedan kvällen före - !

Dagens fönster ...

.... kommer från Pershyttan och det var Ulrika som höll i fönsterhåven.

Det tackar man för.

Nu har vi sett den ...

Och jag säger bara en sak: detta är en av de vackraste filmer jag någonsin har sett.

Lågmäld, helt  u n d e r b a r.

På en skala från 1 - 5 får den en 5:a.

Sannerligen en insikt ...

Eftermiddagsringer till min syster i Hörby, men den som svarar är hennes barnbarn, Nathalie.

Tjugosex år.

Lång och rödhårig.

Den absolut lugnaste människa jag vet.

Oerhört kreativ.

En kort stunds prat bara.

Efteråt översköljs jag av "å-vad-jag-älskar-henne-känslor!"

Härligt är det ...

Ja, jag hittade ingen bild som passade. Det får bli den här.

.... när mina barns pappa och pensionatsvärden diskuterar räkgryte-recept via telefonen.