Glädje ....

Liten fin Primula från den rara Lena som kom på besök ...,
pärlhyacinter från en snäll storasyster och tulpaner från mig själv.
Det är lycka det!

Avdelningen onödigt vetande , eller litet möte med herr Hansson ...

Ja, faktiskt är jag något av en expert på det området.

Vad Jakobs tolv söner heter och hur man rabblar upp dem i åldersordning ..., eller mina klasskamraters alla namn ... - lätt som en plätt -!

Sånt, som är totalt oväsentligt, fastnar i min hjärna.

Igår låg jag utsträckt i tandläkarstolen och stirrade upp i taket, allt medan en fyllning byttes ut.

Då memorerade jag om och om igen texten på lysröret.

"Philips Master, LTD 33 w/432, recyclable", stod det.

Ja, sånt är förstås viktigt att veta.

Och när jag några timmar senare åkte norrut igen, hade jag mellan varven en blå skåpbil framför mig.

Vi liksom följdes åt ..., ibland låg jag före, ibland kom den blå bilen susande förbi mig.

På bilens bakdörrar kunde jag läsa följande: www.ohvvs.se

Sånt fastnar också.

Men det var i och för sig ganska bra .., ja, ett inte alltför onödigt vetande, ty nu vet jag vem jag ska kontakta när det behövs en rörmokare!

Jo, Oskar Hansson!

Alltså är det så kallade onödiga vetandet, inte alltigenom onödigt.

Faktiskt.

Dagens fönster ...

"Hej!

En sån här dag när solen strålade för fullt över all snö som kom innan helgen så måste man bara ta en promenad med kameran.

Längs vägen fick jag med mig det här fönstret till Dig.

Åter ett från länets museum där Klarälven speglar sig i glaset.

Kanske svårt att se men bron som speglar sig i glaset går över älven.

Turtlan."

För övrigt ...

annonspelaren

... hann jag med ett litet besök på Thores Bageri, beläget på Karbingatan i Helsingborg.

Där köpte jag ett litet vaniljhjärta till herr pv och ett fruktbröd till mig själv.

Ja, till oss, kanske.

Det ska jag säga er, att ett ljufvligare bröd har jag aldrig i mitt liv smakat, inte ens valnötsbrödet hos Olof Viktors i Glemminge!

Hård skorpa och massor med frukt i brödet!

Åååå, Jiiiisus!

Gissa, om jag ringde bageriet och bad dem framföra mitt tack till bagaren!


Ett besök på Dunkers kulturhus hanns också med.

Då blev den här skivan min.

Bilder från Helsingborg ....

Annonspelare nära Knutpunkten.

I love them!

Annonspelare och annonstavlor med häftstift och klamrar och det som ska komma och det som redan har varit.

Alla drömmar.


Hallandsåsen ..., där snön ligger kvar på spridda ställen.

(Ja, vem har sagt att bilderna måste komma i rätt ordning ...?)


Ännu mera annonser!



Rådhuset i Helsingborg liknar ingenting annat, jo, möjligen ett pepparkakshus.

En stark liten figur håller upp delar av väggen och när klockan slår tolv, går klockspelet igång.

Flera melodier, ja, rent av schlagers, spelas.

Och, så ..., dagen till ära ..., denna.


Titta, så påhittigt med stenarna som liksom bryter sig ut ur formen!
Det hade jag a l d r i g kommit på!


Efter tandläkarbesöket blir det friskvård .., det vill säga, jag tar en lång promenad längs havet.

Det är nåt överdjävulskt kyligt och blåser rena arktiska vindarna där vid vattnet!

Nå, med kapuschongen över huvudet hinner jag ändå lägga märke till det som är filurigt.

Det här, till exempel.

Ett litet (tomt) vattenfall som bryter av en annars stel trappa.

Inte långt därifrån tittar jag in i en liten minimal resebyrå som gör reklam för kanalbåtsresor i England och Frankrike.

Säljaren står just och äter lunch när jag öppnar pling-dörren.

"Jahapp ..., här kommer jag och stör mitt i lunchen ...!" säger jag och mannen ler nåt så alldeles otroligt varmt och jag tänker att det är underligt det där, hur enkelt det ibland är att få kontakt med vissa människor.

Att dörrarna liksom står på vid gavel.

Det är vad jag tänker på.


Norra hamnen.

Här gick jag tillsammans med min syster för många år sedan, då, när det var Bomässa i Helsingborg.



Längst ut på piren går jag.

Hela tiden ses färjorna till och från Helsingör komma farandes på vattnet.

Danmark är alldeles oerhört nära.



Och vad är nu detta?

Nästan helt bruna sjöfåglar som simmar med herrar (?) Gräsänder?

Hoho Mian ...!!



Nästan framme vid bilen upptäcker jag den här skylten på en port.

Då tänker jag på hur mycket det här med h u r nånting sägs/skrivs betyder.

Jag minns en fru till en av mina chefer som - på dörren till lagret -. satte upp ett anslag som löd: "Kunder förbjudet!"

Hade hon i stället valt att skriva "Endast personal!", hade det - åtminstone i mina ögon -, sett så mycket trevligare ut.

Det blir liksom en annan känsla.

Och här, på skylten här ovanför, ska man dra igen dörren efter sig, utropstecken.



Men så ser jag vem som huserar bakom dörren.

Jaha, då förstår man ju.

I lördags ....

... såg det ut så här.

sigge nilsson och pelle som fröjdar sig åt att solen flödar!

Genom en liten "tunnel" i husgrunden kan katterna gå ut och in som dom vill, ja, till eller från den inglasade altanen.

Där inne står soffan i guldbrokad och bara väntar på dem.

Jo, jo ..., så kan det gå.

Måndagsfönstret ....

... speglar sig i tavelglaset i en gammal lägenhet mitt i Malmö.

Helgen i bilder ...

Detta är originalinredningen (bänkarna) i köket, så även det vackra skåpet på väggen.
Ingen diskmaskin här inte.
I "hallgången" finns två likadana väggskåp och en underdel.
Huset är troligen från sekelskiftet.


Och vi kör till Malmö och hälsar på goda vänner från evigheter sedan (i 40 år har pv och tompe varit nära vänner) och jag faller baklänges när vi kommer in i hyreslägenheten bara en bit från där Anders bor.

Här är högt i tak, ett stooort gammaldags skafferi, jungfrukammare och en sån här ringanordning vid köksväggen, så jungfrun skulle veta vilket rum som "kallade".

Fyra stooora rum och kök och ändå inte anskrämligt hög hyra!

Diskbänk och arbetsbänk i sannerligen icke-ergonomisk-höjd och gasspis, ja, helt ljuvligt!

Den stora nackdelen är att där finns ingen balkong.


"Men priserna har i alla fall gått ner", säger husletaren.

Just därför letar familjen nu efter ett hus.
Helst på Limhamn.
Om man säger som så, så är priserna inte i nivå med dem hemma i Västerbottens inland.
Minst ett par miljoner, eller tre och fyra, för ett gatuhus med bra läge.



Söndagförmiddag kör vi till Ystad.

Jag får - som alltid - ont i magen när jag kommer till Skåne.

Å, som jag kan känna mig hemma!

Och vi tittar in i affären (Karina sitter i kassan, det blir lite småprat ..., och en äldre kvinna som just packar i sina varor .., säger "men det var länge sen jag såg dig ...?" och jag fylls av sån glädje för dom här rara människorna!) och därefter ett tvärbesök på Ejdern, där mamma tillbringade sina sista sju år i livet.

Där inne arbetar den alltid så vänliga Eva-Lena som var med när mamma dog, och där är den rara Sylvie och jag ser att det har bakats alla-hjärtans-bakelser och där är en ananaskaka ..., det doftar gott och nybakat!



Ananaskakan.

"Den har natten bakat ....", säger Eva-Lena.

Vilken personal!



Och sen blir det en tripp till min syster.

I Sövestad, bara någon mil norr om Ystad, stannar vi till och tar oss en titt på lilla kyrkan, vars äldsta del är från 1100-talet.

På en stor platta på väggen kan man se vilka som varit präster i församlingen och långt tillbaka var namnen danska, ja, en av prästerna kom ursprungligen från Skanderborg på Jylland - det var då när Skåne tillhörde Danmark -.

Ett litet gratishäfte berättar om de hårda åren när Skåne skulle försvenskas .., hur gårdar skövlades och brändes ner, osv.



Eftersom kyrkan är tom, förutom pv och jag själv, tar jag mig en titt på predikstolen, så att säga från ovan.

Jaha, det är så här det kan kännas att vara präst, tänker jag.

Inte så pjåkigt.

Och jag börjar skratta när jag tänker på tidningen Ystad Allehandas aprilskämt för flera år sedan, då, när man för läsekretsen berättade att Ikea skulle sponsra Mariakykans nya inredning, ja, det skulle bli predikstolen "Halleluja" och bänkar "Betlehem", och på själva predikstolen hade man lovat Kamprad en mässingplatta med sponsorens namn ingraverat.

Det fanns församlingsmedlemmar som inte fann detta skämt det minsta roligt och vars blodtryck nog sköt i höjden, så där likt en nyårsraket.



Och från altaret ser det ut så här.
En verkligt fin liten kyrka är det.


Och varm och go är den!

Sist av allt middag hos syrran och hennes dotter.

Utanför bilen snavar jag på ett brunnslock - jag ska ta några steg bakåt och ser inte locket och inte heller blomkrukan, modell större - och jag faller rakt bakåt och pv kommer utrusande ur bilen och tänker väl att "nej, nte nu igen!"

Det gick bra!

I Malmö ligger min -sedan i morse - kvarglömda poncho, så jag får låna systerdotterns underbara tröja, stickad av hennes mamma, ty det är ingen afrikavärme i huset som ligger ute på den skånska slätten.

Jag bara älskar den där tröjan och har bjudit två tusen kronor för densamma, som för övrigt bara används två gånger per år, - i Roskilde och i Hultsfred på resp. festival -, men systerdottern är en envis rackare och vägrar att låta sig lockas av pengar.

Och nu är vi hemma och i morgon blir det tidig avresa till tandläkaren i Helsingborg.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett litet gult hus, inte på, men nedanför en kulle i landet Halland.

en sur pElle .....

"Våga komma närmare om du törs ...!" tänker nog pelle.
Och törs, det gör han.
Schäfern.


Då ser han ut så här.

Och viftar med tassen och visar klorna gör han också, ja, när vi får celebert besök av den här rara madamen och hennes stora schäfer.

friskvård en lördag i februari ...

En timmes promenad i flödande solsken och fågelkvitter.

Kyligt åt ena hållet, varmt på hemvägen.

Mössa, vantar och halsduk hamnar i stora fickorna.

I havet simmar herr och fru Svan.

Och i lilla båhamnen har vattnet blivit rutigt.

Lördagsfönstret ....

.... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Och den uppmärksamme besökaren ser att dom blommiga gardinerna ännu sitter uppe ,-)

Husse kommer hem ....

Sigge Nilsson och pElle sitter på soffan och spanar ut genom fönstret,

Plötsligt öppnas ytterdörren ....

Tänk ...


... att jag kan sitta i ett gult hus på en kulle i landet Halland och få vara med om detta.

Så berörd blir jag.

Såja ....

Nu har jag skrivit en insändare till Hallands Posten och föreslagit var idoga orienterare kan förlägga nästa träningsläger.

Just det.

På Halmstad Sjukhus.

Att, via målpunktsystemet, hitta rätt avdelning, borde ge excellent träning inför nästa stora mästerskap.

Sjukhuset tur och retur ....

På väg till Målpunkt D, fångar jag ett fönster.


Klockan 9.30 har jag tid för röntgen, men innan dess ska gipsen tas bort och vis av erfarenheten - hur vansinnigt svårt det kan vara att navigera sig fram på Halmstad sjukhus -, åker jag hemifrån redan klockan åtta.

Halv nio har jag - halleluja! - hittat ortopedmottagningen, gipsen har plockats bort med hjälp av något som liknar en liten cirkelsåg och en trevlig underskötare som heter Anders fixar det hela och vi hinner prata om vad mod eller inte mod är.

Jag berättar om resan till Turkiet och min rädsla för att dyka från en klippa, då, när jag såg stenar just under ytan och fast jag visste att detta var en synvilla - stenarna var säkert 5 meter från ytan! -, vågade jag inte, och då berättar Anders att i somras hoppade alla i hans familj från tians trampolin, utom han själv, det var samma sak där, men han menar att det är skönt att våga säga att man faktiskt inte vågar ..., det är det.

Sedan, efter allt pratet, ska jag försöka orientera mig till röntgenavdelningen.

Det går ganska bra.

I väntrummet sitter andra patienter och läser Hemmets Journal eller tittar på tv:n som visar alpina VM.., och en liten kille har ramlat baklänges från en gunga och ska nu få sin vänstra arm kollad och intill mig sitter en kvinna från Falkenberg.

"Ja, jag ska röntga mina lungor ...", förklarar hon.

Hennes man har gjort henne sällskap.

"Vi har inget sjukhus i Falkenberg och brukar oftast åka till Varberg, det är lika långt dit och där arbetar vår dotter, jaha, var bor du själv ...? jaså, i Stensjö, ååå, där är så vackert!" säger kvinnan.

Och så blir det min tur.

Sami, som arbetar första veckan i Halmstad och talar en utpräglad göteborgska, tar bilderna .., och efteråt säger han att jag ska gå mot "målpunkt M", då kommer jag till ortopedmottagningen, där jag ska träffa läkaren.



Här är en översiktskarta över sjukhuset och alla målpunkter.

Det stämmer inte alls; jag hamnar i en kulvert och får vända tillbaka och först en bra stund senare hamnar jag rätt. Medan jag letar, ser jag andra patienter och anhöriga som irrar runt och frågar förbipasserande om hjälp.

Precis när Anja Persson ska åka, blir jag inropad.

Läkaren är en ung kvinna med bruna ögon och hon är rar och vänlig och säger att hon inte riktigt begriper vad som har hänt i min hand (som är blå på insidan och att vinkla tummen inåt är stört omöjligt) och jag får remiss till magnetröntgen och blir sjukskriven ytterligare fyra veckor!

Det absolut första jag tänker på, är hur jag ska berätta detta för min chef.

Och ny gips åker på; det är samme Anders som sköter den biten och nu får jag ett glasfibergips, ja, allt medan han vittnar om hur bra han trivs med jobbet (full pott!) och vad det är som gör att han tycker så mycket om sitt arbete, ("man träffar friska och ofta väldigt trevliga människor, det enda negativa skulle väl vara lönen?", säger han leende.) och det där med målpunktssystemet, ja, det var tänkt att det skulle fungera ungefär som olika gates på flygplatser.

"Men det vete ....., jag har inte lärt mig det ännu!" säger herr gipsaren och plirar med ena ögat.

Sen, efter allt detta, åker jag hemåt, svänger in i lilla affären, får ont i magen ..., handlar, pratar med Bodil och lämnar sjukskrivningspapperet till henne .., och blir kvar en stund och berättar om hur det gick.

Och nu är jag hemma.

Jag tröstar mig med ett rykande färskt nummer av Svensk Gamtidning och t.om en kvällstidning.

Plus andra åket i VM.

Det får bli som det blir.

Viktigheter ...


"Först blir det nyheter med det senaste händelserna från Egypten, och så en recension av den nya Åsa-Nissefilmen ...".

Säger hallådamen i P1.

Fredagsfönstret ...

... kommer från bönsalen i Vårsta diakonigård.

Bilden föreställer - förmodar jag -, de båda systrarna Marta och Maria.

Där är Maria som sitter vid Jesu fötter och lyssnar så hänfört ..., och Marta som ordnar med fikat.

Säkert får hon ta hand om disken också.

Det var ju Maria som gjorde rätt, tyckte Jesus.

Men se, det håller jag verkligen inte med om.

I det här fallet står jag helt på Martas sida.

(Och jag minns hur irriterad jag var under söndagsskoletiden, ja, över att Jesus ibland var så självgod.)



// Fönsterfångerska var Cecilia N.

Pling i min mobil ...

Kent, Emil och jag själv på Samos, 2007.
Var sin moppe har vi hyrt; jag tar täten och dubbeltutar när jag tänker stanna.
Så småningom ska Kent köra om mig och då både tutar och vinkar Emil malligt till mormor.


Och detta är vad jag läser på displayen:

"Nu är det synd om någon. Någon ramlade omkull i morse ..., bröt både skenben och vadben.

Operation i morgon, fredag.

Kram Kent."

Stackars Kent!

På väg till bilen ramlar han och inte förrän han ska frikoppla, inser han vad som har hänt.

Benet liksom slänger eller viker sig.

Så han försöker ta sig in till sin lägenhet, men faller återigen!

Nu ligger han på Växjö lasarett och ska bli opererad, den stackaren.

Lite här och var, där uppe på ljungheden, ser jag som naturliga vindskydd - enbuskage pinade av den ihärdiga västanvinden -.

I närheten ligger hästlortar.

Det här kanske har varit nån slags sängkammare?