"Det här blå fönstret har jag fotograferat i en väldigt vacker by nära oss som heter La Cadière d'Azur.
Inte vet jag om färgen på fönsterluckorna är just azurblå men kanske nästan?
I den här fina lilla byn bor min svärsons mamma så vi har varit på besök hos franska familjen och ätit lång och god familjelunch i huset med en oändligt utsikt över vindalar och blåa berg!
Ja, Härs & Tvärs och Monet med make .., det är samma bjudfika jämt och ständigt.
Och jag ringer till stan och frågar om Gösta och Sonja inte vill komma och ta lite fika med oss och tänk, att det vill dom!
Så jag bakar skyndsamt en sockerkaka och är tacksam för att det finns kvar färska jordgubbar från igår och i frysen ligger hallon och blåbär och så får det bli vispad grädde eller Siaglass till detta och efter någon timmes tid kommer dom här rara människorna som betyder så mycket för mig.
Underbare Gösta, morbror till PV. Gösta, som har varit en driftig man under hela sitt liv. Och hustrun Sonja .,. f.d. distriktssköterska, varm och go.
Länge sitter vi under parasollet och pratar om ingenting. Och allting.
Efteråt ägnar sig pv åt grävande vid rabatten och själv räfsar jag det sista nere i slänten.
Då kommer två män promenerande längs vägen och i deras släptåg två kvinnor och en liten flicka. Det visar sig vara grannen (och nyblivna tvillingpappan ...) Henriks pappa och mamma, och så släktingar till dessa.
Och tösen, som kanske är sju år, har alltså fått två kusiner på en endaste gång!
Så blir det prat-prat igen. Mest om räfsandet och om hur vackert det är nere vid havet och och om dom nyplanterade blommorna i slänten .., ("Rosenbräck, säger du ..., så vackra dom är .., såna kanske man skulle ...?"säger en av kvinnorna och tar några steg upp mot slänten för att ta sig en titt ...) och det blir prat om direktör Johanssons bygge en bit bort.
Ingen begriper hur någon enda människa kan ha fått tillstånd till ett sånt schabrak?
"Får man frågar var du kommer ifrån ...?" säger plötsligt mannen som inte är Henriks pappa.
"Ja, var är du själv ifrån ...? Sundsvall ...?" frågar jag.
"Du, vi är nog uppvuxna inte så långt ifrån varandra ...", säger mannen plirigt leende och så brer han på med värsta Burträskmålet .., åååå, så jag skrattar .., han låter nästan min pappa (när han levde, alltså) och jag berättar om Malå, ja, att det är där jag har vuxit upp och det visar sig att vi har gemensamma bekanta, jodå, han känner visst till Mauritz Brännström, .., ("ja, han vann ju Vasaloppet en gång och hade väl sportaffär i Malå ..?" säger mannen) och jag får veta att mannen och hans hustru har bott i Halland i mer än tjugo år.
"Jaha, Malåträsk!" säger mannens fru, som - i sin tur - visar sig komma från Boden i Norrbotten och för övrigt är syster med expediten på Trädgårdskompaniet, ja, där jag igår köpte så många blommor.., och den kvinnan var så rar och berättade att hon kom norrifrån och att detta var hennes andra dag i butiken och att det kändes nervöst och om den känslan hade vi minsann många gemensamma tankar.
Sånt pratar vi om.
Och jag tänker att sakta, men säkert, knyts människor samman.
Man börjar helt enkelt förstå sammanhangen.
Efteråt, när Burträskmannen (som bor i Getinge med sin norrbottniska hustru) har utlovat ett besök på Hemköp ("hörrudu, då kan vi komma och hälsa på dig där alltså, så roligt!" säger han) ..,. är jag alldeles inutivarm av glädje.
"Hej på dig sigge .. hur har du det idag ..? Har du fångat någon liten mus i natt?" säger pv.
sigge nilsson är inte den som vill bli gosad med alltför länge .., men en kort stund går bra.
Sen vill han hoppa ner och inspektera matskålen.
Bilden är tagen uppifrån ...
Till min stora glädje och pv:s förtvivlan, växer humlen så det knakar.
"Jag tror ta mig ... att den växer 1 dm om dagen, om inte mera!" utbrister pv vid frukosten.
Och ser man på .., i brist på spaljé ..., söker (hemsöker, skulle nog någon säga ..) humlen sig in i huset.
Det var här, i slänten ner mot vägen, som jag räfsade ihop säkertligen tjugo säckar med löv från bok, björk, ek och säkert något annat också.
Någon räfsa hade inte besökt det området de senaste tjugo åren .., den saken är säker.
Och ni förstår att då hände något ., det formligen exploderade fram horder av vitsippor som nu plötsligt kommit i dagen och så räfsade jag vidare .., och "hyggesrensade", så där som pappa gjorde .., tog bort sly och taggiga buskar och upptäckte att .., å, här ser man ju något som liknar klipphällar, nästan.
Så jag spontanköpte några Rosenbräck och ännu flera Rosenbräck och Aubretian, ja, det vet ni ju redan .. (sedan tidigare, - pv hade en gång planer på blommor just där - finns även kärleks,- och nunneört) och nu ska jag plocka några lagom stora eller små stenar och fästa jorden med .., det är nästan bara lucker sandjord i slänten och säkerligen är det som pv tror, att detta en gång var havsbotten.
Och ååå, vad jag tycker att det blir fint!
Skipås, skeppare, skapa ...
"Ja, jag är uppvuxen i Boden, men jag bor i Skipås ..", säger kvinnan framför mig.
Skipås ligger bara någon kilometer från det gula huset på kullen och det som förvånar mig är hur hon uttalar själva ordet .., hon säger inte "Schipås" som dom flesta andra, utan uttalar det som när man säger att man ska "skippa" nånting.
Skipås.
Då blir jag osäker på om jag själv säger fel?
Om detta pratar vi, pv och jag själv.
Och vi konstaterar att det måtte vara oehört krångligt för en invandrare att lära sig skillnaden mellan alla sk-orden.
Varför heter det "skipa rättvisa", men "nej, jag skippar det".
Eller skela och skelett?
(Förmodligen blir det sche-ljud när det dubbeltecknas efteråt ... skillnad, Skellefteå ..? Så är det nog? Ja, ni hör att jag tänkpratar för mig själv.)
Där satt George, den vänlige mannen som klär om möbler.
Och generöst lät mig ta en bild av orderboken.
Man skulle kunna tro att jag själv vore anställd som kontorist på firman, för såna där överstrykningspennor - särskilt rosa och lila - är vad jag tycker om.
I ett mail får jag frågan om jag inte har läst gårdagens DN, ja, den där artikeln som handlade om läkarbristen hemma i Malå?
Jo, jag läste den, men efter elva timmar i affären var jag totalt färdig när jag kom hem och jag formligen stöööp på soffan Ektorp.
Artikeln, den glömde jag bort.
Så länge jag kan minnas har Malå (och naturligtvis även andra inlandskommuner) haft läkarbrist, så egentligen var reportaget inget jag reagerade nämvärt över .., tvärtom, jag förstod inte varför den kom just nu, ja, skulle detta vara en överraskning?
En nyhet?
När jag var i sex, sjuårsåldern fanns på Malå sjukstuga Dr Rahmqvist.
Honom minns jag.
Sen är det en lång radda av läkare .., dr Pöpke som kändes som 2 meter lång och hade träskor med ljusbrunt skinn .., (för den som är ny besökare här, kan jag berätta att mamma arbetade på sjukstugan i Malå, ja, bodde där nästan och jag sov ofta över när hon var jour) där var Torsten Nilsson - egentligen kirurg - och som en gång hade sagt till mamma att hon "hade vackra ben" (och det fick vi minsann höra flera gånger ..., av henne) och så kom Ulla Wagne och säkert andra mellan henne och Torsten, men sen .., brakade det loss!
Per Hajslund eller Henrik Rasmussen var de första danska läkarna som jag kan minnas och dom borde ha arbetat i Malå på 80-talet och sen kom fyra jylländska unga herrar .., det var Tomas, Torben, Tönnes och Jörgen som löste av varandra och ibland arbetade samtidigt.
Trevliga unga män som genom att arbeta i Malå några veckor - ibland månader - tjänade stora pengar, för ingen ska ju tro att stafettläkare av helt ideella skäl väljer att arbeta hundratals mil hemifrån bara för att det är så himla roligt.
Det här var unga läkare som - sittande vid vårt köksbord - vittnade om skräcken att vara jour .., fasan att själv ha ansvaret för svårt sjuka patienter och med närmaste större sjukhus och kollega tio eller tretton mil bort, i Lycksele eller Skellefteå.
En öronläkare i Ystad som tidigare arbetat i Västerbotten, vittnade om hur tåliga människor är på såna här ställen där det är och har varit ont om läkare.
Och när jag själv flyttade till Skåne och upplevde ramaskriet när Trelleborgs BB skulle läggas ner och kvinnor skulle tvingas åka tre ynka mil till Ystad, eller fyra, fem till Malmö BB, ja, då tänkte jag att här lever vi i samma land, men i helt olika världar.
Från Malå till Skellefteå är det tretton mil, till Lycksele nio och till universitetssjukhuset i Umeå tjugotvå.
Enkel väg.
Många är de som i sträng västerbottnisk kyla har fött sina barn i en taxi mellan Malå och Skellefteå eller Lycksele.
Och att bo i en inlandskommun och drabbas av hjärtinfarkt, ja, det fordrar goda nerver.
Helst bör man nog vara fatalist och tro att ens dagar är noggrant räknade.
Har man tur .., finns en läkare på plats, annars är det nog bara att knäppa händerna till bön och hoppas på det bästa.
Ja, jag orkar inte fantisera ihop någon rubrik som ska verka lockande.
Helg är vad det är.
Och jag planterar och planterar.
Vid slänten mot öster, mot gärdesgården, ställer jag den gamla och väldigt skruttiga trädgårdssoffan (jag undrar om inte Ann-Britt och Gustav, våra f.d. grannar i Malå, hade en just sån ..?) och dom där stora, stora stubbarna som väntar på att klyvas, får bli någon slags bord (jag rullar dem på gräsmattan och tänker att så här är det nog när det tävlas i Mästarnas Mästare ..) och så ställer jag krukorna/korgen ovanpå.
Nu fattas bara tomtar i rabatten, tänker jag leende för mig själv.
Men det är ändå ganska fint .., även om det är enkelt ., och tänk, att sitta där och titta på lakanen som fladdrar i vinden!
Vänder jag blicken åt andra hållet, är detta vad jag ser.
Vad ni inte ser .., är en stor kase med ris, nästan som en majbrasa .., ni ser inte heller en trädgårdsslang, en skottkärra, två spadar .., några tomma plastkrukor som ska plockas upp .., och lite annat.
Som med allt annat här i världen, väljer man vad som ska visas. Det är väl så det går till när lägenheter stajlas inför annonsen i DN.
Ett plommonträd (Viktoria) har planterats idag. Nu hoppas vi på pl.marm.-13, kanske? Om man har tre år kvar till sextio, gäller det att plantera sådant som man har en chans att se växa upp och bära frukt ,-)
Ajdå .., här kom den vingliga komposten med och sågbocken .., och lite av höet.
Å andra sidan får ni ju se lille sigge nilsson, som för tio minuter tvingades svälja en Droncit avmaskningstablett.
Så jag säger till pv att jag tar bilen och kör till Slöinge och köper frukt, - och nötbröd, ja, det är vad jag tänker göra varannan helg, mer som för fira att tiden inte är utmätt, i alla fall inte av ett arbetsschema.
Om det finns något som verkligenkan göra oss på-gränsen-till-osams .., så är det synen på hur bilen används.
För mig är detta att köra de tio kilometerna (enkel väg) till Slöinge ingenting .., jag ser det som en utflykt .., ett underbart sätt att starta en lördagmorgon.
Pensionatsvärden ser det helt annorlunda och jag kan, till väl - till viss del -, förstå honom.
Visst, det finns kvar av Östras skivade limpa här hemma, men det är torrt och inget som lockar och nej, jag vill - när jag har ledig helg - njuta av ett ljuvligt bröd.
Efter någon minuts hetsig diskussion, så åker jag.
Och väl framme (längs den slingrande vägen passerar jag gröna åkrar och ängar .., blommande slån ..., små harpaltar som skuttar i raketfart över allt det gröna .. en flicka som rider sin häst vid sidan av vägen och jag tänker på AP som för trettiofem år sedan ännu i tre dagar skulle vila i min mage ....) berättar jag för bagerskan i det lilla bageriet att ..."ja, det här brödet blir väl skilsmässoorsak i det gula huset .." och kvinnan smajlar och det visar sig att hon har gott om humor.
Jo, för i en liten påse lägger hon två ljumma och nybakade wienerbröd och ovanpå påsen skriver hon en hälsning till den förgrymmade pensionatsvärden.
Och jag kör hem - smajlande - och av bara farten får även Den Supereffektive Grannen och hans hustru ett frukt,- och nötbröd och nu har vi ätit frukost ute i solskenet och tänk, pv smakar av brödet .... !
Japp.
Så kan livet vara en lördagmorgon i början av maj, i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
... speglar sig i träknoppen, den som sitter längst nere i trappan, just utanför det som en gång - närmare bestämt i sju års tid - var min lägenhet i Ystad.
På Ystad och ystadborna tänker jag ofta.
Och jag gläder mig redan åt helgen i augusti då det är Tattoo och då vi har bokat rum på hotellet nära havet och bara detta att promenera på Regementsgatan och träffa före detta arbetskamrater, å, det ska bli så roligt!
Och kanske Åbergs Trädgård och Söderberg & Sara och middag på Marinan.
I charken i den lilla affären (som för övrigt inte är så liten ....), arbetar Gunilla.
Hon är inte bara duktig med allt som har med vanligt charkarbete att göra, hon är en otrolig säljare.
På en kurs som jag en gång deltog i, frågade kursledaren hur många av oss som såg oss som just säljare?
Det var inte många händer som sträcktes mot skyn, kan jag lova, men säljare är ju vad vi är.
Egentligen.
Gunilla, som har arbetat i butik i nära trettio år, är verkligen medveten om den saken och visar sig också vara en mästerlig försäljare.
Och mera?
Jo, hon är pratglad, fräknig, tycker väldigt mycket om äldre människor("vad då .., om jag inte hade arbetat i butik ...? ja, du .., då hade jag gärna varit hemsamarit, det hette ju så förr och det ordet tycker jag om .., det skulle jag nog ha trivts med), och att vandra i naturen ("inte för att plocka svamp eller så .., bara att v a r a där ..:!" förklarar hon) och hon njuter av att befinna sig nära havet och tänk, så gott hon trivs i hemmets vrå - "ja, det gör jag verkligen .., vet du att jag hade ju dagbarn en tid i livet ?" säger hon leende.
När jag frågar henne om hennes mest typiska egenskap, så funderar hon en stund.
"Tja .., jag försöker i alla fall att vara positiv ...", säger hon.
Gunilla är lillasyster, Vattuman och har för övrigt höger tumme upp, vilket jag gissade rätt på.
Den som har följt med här på bloggen under en längre tid, vet vad jag tycker allra bäst om med mitt arbete - just det -, kontakten med alla rara småttingar!
Fortfarande blir jag varm i hjärtat när jag tänker på tösen i Ystad som lyckligt och brett smajlande visade sin lösa tand .., eller flickan som pekade på sina silvriga skor och berättade att hon skulle på kalas .., ja, det finns hur många exempel som helst!
Och nu, i landet Halland, har jag en dag en mamma och hennes dotter framför mig i kassan och det ska postas ett brev till den lilla tösens mormor och när jag ser kuvertet, ramlar jag nästan i små bitar .., åååå, det är så fint, så fint .,. med mormors adress skrivet längst uppe till vänster på kuvertet och nästan alla bokstäver är spegelvända och jag tänker på hur glad och lycklig tösens mormor ska bli när hon får posten och vad det kommer att betyda för henne.
"Detta betyder att jag älskar dig. Puss och kram."
Och så blir det prat om detta ljuvliga brev och jag säger att "ååå, att jag inte har kameran med mig .., tänk, att få visa det här fina!" och då blir det bestämt att mamman ska lämna ett kuvert med andra små hälsningar (från tösen till sin mamma och lite annat) från den skrivglada dottern.
Det är just vad som händer idag.
"Välkommen till Annies och Nomis massageställe", står det. Det var en dag när flickorna lekte spa, förklarar mamman.
Och här är några av dem.
Blir man inte hjärteglad av sånt här ..., då vet inte jag!
Bädda sängen och dammsuga, diska undan, duscha, bära ut pelargoniorna, vattna blommorna och öppna fönstret så att sigge nilsson kan komma in och gotta sig åt den kokta fisken.
Den ligger på ett grönt keramikfat - fisken -, alltså.
Sen tackar sigge för sig och vill genast gå ut igen.
Och jag har förberett och har fint hemma, tänk, så skönt ikväll .., när jag vet att tre lediga dagar väntar och lockar!
I tv-soffan sitter två herrar och en dam.
En av herrarna är Stig Malm.
Det är säkert inte politiskt korrekt, men jag gillar honom.
