Också en insikt ...

Små, små är morötterna och särskilt stora är inte potatisarna av sorten Asterix heller.

Men när jag lägger dem i kastrullen och tänker att ååå, det blir nog gott det till fiskburgarna .., då känns det himla bra.

Nästa sommar ska trädgårdslandet tredubblas i storlek.

Och vi ska bli ena hejare på att gallra bland morötterna!

Ledig dag ...

Och det är rent ofattbart varmt och jag tar harry med mig och går ner till havet.

Först till klipphällarna, men det blåser rätt friskt och är såphalt där jag i vanliga fall försiktigt tar mig i vattnet, så jag vågar inte (ser mig själv ramla och slå bakhuvudet i någon sten och så blir jag liggandes där i timmar och harry blir förskräckt och springer vilse och hur ska pv hitta mig ...?) och efter en stund av velande går vi till "vanliga stranden", där det just idag är i det närmaste folktomt.

Och så bär jag ut harry tills vi nästan inte bottnar .., jag ser en plattfisk fly för livet ..., och harry simmar alldeles galant i land och i bakvattnet dyker jag och det är bara så helt ljuvligt!

Det är såna gånger man känner att man l e v e r.

Eller rättare sagt: vad som är viktigt i ens liv.


Efteråt ligger vi ihopkrupna på filten och jag somnar med harry på min arm.

I säkert en timmes tid blir vi liggandes där.

Så här ser han ut när han vaknar.

Och så en ångermanländsk inköpslista ...

Micke, ni vet .., Ulrikas kompis, han den alltid så glatt leende mannen från Ö-vik, skriver så här:

"När jag var och handlade häromdagen låg denna lapp i kundkorgen och då tänkte jag ju på dig :)

Inte nog med det var en hel sida skrivit, det fortsatte på baksidan med.

Mikael."


Och här är baksidan.


// Tack snälla, rara! säger jag.

Har man inget annat för sig ...

... kan man ju alltid studera dödsannonser.

Det har jag gjort så länge jag kan minnas.

Jo, jag tycker helt enkelt att det är hur intressant som helst!

Hemma var det lokaltidningen Norra Västerbotten som kom i postlådan och på den tiden var dödsannonserna oftast utformade på nästan exakt samma sätt: ett kors och så var där ett namn och någon fin vers och så var det inte mer med det.

Numera är det som att läsa en roman, eller i alla fall en novell, när man slår upp familjesidan .

I Dagens Nyheter är det en väldig variation på annonserna!

Där finns allt från vanliga svarta kors .., till hjärtan, ett ankare, en motorcykel, en eka i solnedgång (säkerligen var Lennart fiskare ...) , där är prästkragar, en uggla, en raggarbil till Janne .., där ett Djurgårdsemblem .., en liten talgoxe till Karin Carlsson, en koltrast, flygande gäss .., ett Hammarbymärke ., där är en sovande katt och en sittande katt och en man som ägnar sig åt flugfiske .., där är en papegoja, en cyklist, en taxibil, en fjäril, en röd gerbera, ett ånglok en cockerspaniel, där är liljekonvaljer, en ros och linnéor, där är kortspelsfigurer (säkerligen tyckte Ulla Åkerman om att spela kort ..?), och där är en liten röd stuga med flaggstång bakom huset .., det är till Eivor Sterner.

I GP är det segelbåtar och solnedgångar som gäller, ja, en kamera också för Thore Swenson från Kungälv. Måhända var han fotograf?

Ibland funderar jag på vad jag själv skulle vilja ha för symbol?

Ett fönster, kanske?

Ni vet det där .., fina fönstret från Skottland?

Eller Eva på Frösöns lilla humla som vill ut genom det stängda fönstret, eller varför inte en inköpslista? Tänk, vad människor skulle undra!

Ja, sånt kan man fundera på när man är ledig från jobbet och drar sig för att börja städa.

Igårkväll ...

Trött och slut på.

Lycklig efter helgens äventyr.

Och från klockradion lyssnar jag till P1:s Tankar vid dagens slut.

Det är Lilian Levin som tänker eller har tänkt.

Själv tänker jag att jag tycker om P1.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på Ystad Saltsjöbad, hotellet som ligger alldeles vid stranden.

Vilken glädje det var .., detta att ha balkongdörren helt öppen hela natten.

Att somna till vågskvalp.

Att vakna till soluppgång.

Fint främmande ....


"Skynda dig ner .., vi har en räv i trädgården!" säger pv lätt upphetsat.

Så jag lämnar sängvärmen och ilar ner mot köket och kameran.

Stel i kroppen är jag ..., efter gårdagens maratonpass i kassan.

Knak-knak låter det i knäna.

Och räven .., ja, den är förstås försvunnen.

Ett härligt kvällsfönster från ...

"Hej,

Hoppas du haft trevligt på Tattoo.

I publiken satt också min mamma och pappa, de som kommer ner till oss på torsdag!

Här får du två kvällsfönster, tagna från mitt arbetsrum.
(Det andra kommer senare .. hälsar Elisabet.)

Det blir så otroligt vackra skuggor i den provencalska solnedgången och just de här bilderna ger känslan av en diktrad: "dagen svalnar mot kvällen".

Av Edith Södergran tror jag.

Precis så är det just nu.

Från kroppstemperatur till 29 grader där man åtminstone kan andas lite!!

Kram

Monica."

// Och så här börjar den, dikten av just Edith Södergran.

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Och så börjar allt om igen ...

Gammal skylt som skrevs i lilla kvartersbutiken.
Å, så jag tyckte om den delen av mitt arbete.


Hela sommaren har jag arbetat sextimmarspass, ja, förutom helgerna, men genom diverse byten och semester, visade det sig att jag blev fri hela fyra helger på raken i juli, annars hade det nog varit värre.

Sex timmars arbetsdag .., det är som paradiset!

Aldrig har jag varit så där förfärligt trött som i vintras och har jag slutat eller börjat klockan två, så har jag hunnit simma i havet eller bara sitta på altanen .., jag har aldrig känt mig slut på.

Inte som förut.

Idag började det vanliga livet i affären.

Nästan alla turister har åkt hem och plötsligt är inte tre kassor igång och inte är det längre låååånga köer i alla kassor, nej, nu är jag i stort sett ensam kassörska och bara ibland behöver jag ropa på Carina och när hon går hem vid två, kommer Alexandra och då är det vi två i kassan.

Det har gått bra.

Det är som ett annat t e m p o.

Lugnare.

Och ändå aningen mer stressigt, för nu vimlar det inte av unga sommarjobbare som är hur duktiga som helst och har arbetat flera somrar på raken och kan allting!

Men bra, som sagt.

Vänliga kunder har återvänt från semestrar och är solbrända och tjusiga och skolan är igång och där är trötta småttingar som hämtats från dagis och Läkerolförsäljaren har visat höstens nyheter och jag måste förmodligen förändra stället med tuggummi som finns vid kassan och apoteksdelen ska göras om tycker chefen och jag har fixat att göra andelar till travet och det kändes så himla bra!

Som ljuspunkt kom chefens svärmor Elvy med hembakad äppelkaka som inte bara var vacker, utan sanslöst god .., sånt gör ju sitt till!

Men en lång dag blev det.

Jag var på plats vid kvart över åtta och kom hem halv åtta.

Körde moppe.

Luften var ljummen.

Här hemma väntade en ljuvlig kycklingsallad och ett glas rött vin ..,och harry, som har tillbringat dagen hos Hilda i stan, sover likt en slagen hjälte på soffan.

I morgon stundar l e d i g dag.

Jag ler för mig själv när jag skriver dom orden.

L e d i g dag.

En sak är säker: får jag leva tills den dagen kommer, kommer jag nog att trivas som fisken i vattnet när jag blir pensionär!

(Och Bodil meddelade vid lunchen att jag inte kommer att ha så här långa måndagar, det blir som förut .., och jag hade kunnat hoppa högt av glädje!)

En hel drös med fönster ...

.... som man kan hitta i Trondheim.

Ja, det var vad Cecilia N gjorde för flera månader sedan - hittade och fångade dem -!

Och nu har alla dessa fönster legat och trängts i fönstermappen och hur roligt kan det ha varit?

Särskilt roligt kan det inte heller vara att agera fönsterputsare på den här byggnaden.

Skåne i bilder ...

I bilen på väg söderut, mot Skåne, lyssnar vi till Sommar i P1.

Underbara danska skådespelerskan Ghita Nörby pratar (utan manus, och det hörs ...) om olika "kors" i livet och jag förmodar att hon menar vägskäl.

Just då ..., ser jag ett kors i form av ett kryss, på himlen och funderar samtidigt på mina egna vägskäl här i livet.


Ystad har ett alldeles eget rum i mitt hjärta.
Det känns verkligen som att "komma hem".

Och vi tar in på Ystads Saltsjöbad och får rum i två olika längor.
Pv och jag själv i den äldre, gula delen (pilen), och min syster längst till höger.

Båda har vi utsikt och balkong mot havet.


Och det blir middag på Marinan, tattoo-final, gin och tonic i hotellbaren och världens skönaste sängar att sova i.

Jag ställer upp balkongdörrarna på vid gavel.

Hela natten hör vi vågorna slå mot stranden!


Klockan 06.00 lämnar jag hotellrummet och går ner till stranden.
(Men bilden är tagen vid 5-tiden).

Solen på väg upp i öster.

Det är iskallt i vattnet och jag ser flera brännmaneter och går efter viss tvekan ut och doppar mig bara helt hastigt och väljer därefter hotellpoolen .., simmar länge ..., alldeles ensam är jag och det känns om om jag inte klarar av mera glädje och tacksamhet.

Det känns som om hjärtat ska brista.


Efter badet står jag i hotellrummet och tittar ut .., hänger liksom över den franska balkongen .., vinkar lite så där "hej-hej" till hundrastande damer och herrar.


Bryggan.

Under sjutton somrar badade jag här.


"Hej du harry .., dig mötte jag ju igår i Bjäresjö, kommer du ihåg det ...?"

Och vi träffar Anders som också är på besök i Ystad och tillsammans åker vi till Fritidsbaren.

Då har vi hämtat Harry som har övernattat hos mina barns pappa och hans fru Karin och inte att förglömma, labradoren Meja!

"Stackars lille Harry .., nog ska han bli förvånad (läs: bedröööövad ...) när han vaknar och upptäcker att vi inte är där ...?" säger jag på kvällen.

Såna tankar kan man glömma.

Harry lekte hela eftermiddagen och kvällen med Meja och somnade gott och tryggt uppe i sängkammaren, tillsammans med Meja, Karin och Tommy.

Lika glad och sprallig var han på morgonen, alltså i morse.

Så var det med den saken.


En skräckinjagande hund visar sig bakom ett staket, inte långt från caféet.

Jag kan lova att harry inte var så där värst morsk när vi passerade.

"Passa dig din lille skit så jag inte käkar upp dig till lunch!" såg det ut som om den tänkte.


Och vi kör längs Regementsgatan där jag bodde i sju år, det var när jag blivit ensamseglare.
Pilarna visar mitt köksfönster, samt två av de tre vardagsrumsfönsterna.

Inga pelargonior skymtar - vare sig i något fönster - eller på stentrappan.

Som dött .., är det.

Ica Supermarket får besök .., i kassan sitter Emelie och det blir lite småprat och jag skriver ett meddelande till den frånvarande chefen och lägger på hans skrivbord.

Och av en slump träffar vi ovanpågrannen Erik som nu är gift med Grazie från Brasilien och på gatan kommer två andra grannar och kramar om och är sååå rara och ..., ja, ni förstår!

Möllers får också besök.

Och jag tvärtittar in på Ejdern där mamma tillbringade så många år.

Lotten och Inger (som jobbade natt) är på plats.

Kramar och mera kramar.

Hjärtevärme.


Innan vi åker vidare, stannar vi till vid stranden, den där jag oftast låg och solade.

Den ligger lite väster om stan .., vid nya kyrkogården och där får även hundar vara.

Åååå, harry är dödens trött efter gårdagens lek och stoj och sover hela tiden, förutom när vi låter honom simma ett par gånger, mest för att svalka sig.

På väg norröver fortsätter sovandet.

Och tänk, inte en enda gång på vare sig dit, - eller hemresan -, kräks han!


En sväng till Svedala blir det också.

Åååå, så roligt!

Och vänsterhänder fångas på bild.

Från vänster pv, Micke, jag själv, bettankax, lindalotta och världens goaste lilla Ebba, som minsann kan cykla alldeles själv!


Ebba har fått en bok som handlar om Ellen och som vanligt när det är småbarn och djur med i bilden, är det pv som blir favoriten.

Jominsann .., i hans knä duger det att sitta och lyssna till Ellens öden och äventyr, men det blir även läsning om Emma och Totte, som nog alla 70-talsmammor (och pappor) känner igen.

Bettankax har bakat en underbar mjuk kaka .., och på bordet finns även Milanokakor från Möllers och morotskakor .., det är inte långt ifrån att magen spricker!



Vid femtiden ska vi åka norrut igen.
Till Halland.

I bilen ligger harry och ebba ska säga hejdå och klappa honom.

Ja, om hon törs, alltså .., för liiiiite pirrigt är det allt.

"Titta, där ligger han och är så snäll ...!" säger pv.


Tur att hon har hjälm när det ska klappas hund.

"Ja, men dååå vågar man nog klappa honom lite ...", tänker Ebba och böjer sig fram.

Åååå, denna övermåttan ljufvliga lilla tös!


//Och den som orkade läsa allt detta, tilldelas en stilig medalj av största storleken.
Tålamodsmedaljen.

Söndagsfönstret ...

... från Nykarleby i finska Österbotten, kommer dagens fönster.

Den flitiga ellem från Skellefteå höll i håven.

Och plötsligt är harry försvunnen ...!

Som galningar letar vi ..., rooooopar och hojtar och springer hit och dit.

Jag tar moppen och susar iväg längs småvägarna .., möter människor som är ute och rastar sina hundar och jag frågar om dom möjligen har sett en liten svart svansviftande krabat, men icke.

Paniken är inte nära, den finns där!

Och för min inre syn ser jag honom ligga överkörd och söndertrasad .., eller hur han slagit följe med någon annan och nu är kidnappad och aldrig mera får vi ha honom hos oss!

Och jag tänker på kvällen i Ystad och goodbye tattoo och hotell!

Till sist kör jag hemåt igen.

Där, på gården, står en glatt viftande liten krabat och hans husse.

"Har du hittat honom??" säger jag häpet.

Jodå.

Han låg och sov uppe på soffan på övervåningen!!

(Och jag ropade och ropade där nerifrån trappan .., men se harry nilsson hade tydligen ingen lust att komma ner .....).

Nu ..., kan vi pusta ut.

Den sjätte semesterdagen ...

Detta att ha blivit med hund igen - efter sex års avbrott - är en aldrig sinande glädje.

Jag tänker ofta att harry är en sån otrolig glädjekälla!

Och att ha både hund och katt, det är det bästa av allt.

Katterna gör som dom vill ..., jag är liksom bara deras betjänt eller hovdam .., och jag tycker verkligen om det här självständiga hos sigge och pElle.

Men harry .., han visar med hela kroppen hur ofattbart lycklig han blir när jag/vi kommer hem från jobbet eller har hämtat tidningen .., åååå, det viftas med svansen och han gläfser och vill vara nära-nära-nära!

Och när vi går ganska långa promenader längs havet, så skuttar han så glatt omkring och nu vet han mycket väl att hästlortar är inget man äter vare sig till lunch eller frukost, men ååååå, så han retar matte eller husse genom att närma sig lorthögarna och så står han där och "ja, kaaaanske att jag ska ta en hästskit ändå ..?", men han gör det inte och skuttar glatt iväg.

Svansen som en trumvirvel!

Jo, det blir ett annat samspel med en hund och det hade jag nästan glömt hur det var.

Och igårkväll när vi gick i säng, då sa jag till pv ..."vilket annorlunda (läs: rätt trångt ...) liv du har fått .., från att i många års tid ha huserat ensam i din säng och haft allt utrymme i världen, (i alla fall den mesta delen av tiden ..), så har du nu en katt, världens längsta hund och en frodig madame i din närhet!

Över denna insikt tycktes herr pensionatsvärden inte alltför bedrövad och eftersom harry återigen låg mellan oss, så fylldes väl även denna natt av syndiga tankar.

Men ikväll ska det sovas på hotell ..., och då ......!

Dagens fönster ...

"Gomiddag,

Den lille snigeln kämpar sig uppåt på det hala fönstret med sitt hem på ryggen.

Kunde bara inte låta bli ta en bild på den stackaren inifrån UNDERIFRÅN.
För hur ofta ser man hur en snigel ser ut på undersidan?

Kram Lena."

Den femte semesterdagen ...

... börjar med regn och mera regn och jag ligger på soffan och halvsover och har pElle vid fötterna och intill honom ligger harry - som inte känner sig helt bekväm att vara sååå nära katten -, för man vet aldrig, bäst det är åker han på en lusing!

Inte förrän på eftermiddagen, eller rättare sagt på kvällen, kommer solen fram.

Och blåsten!!

Så jag tar harry med mig och så går vi ner till havet och det stormar så där så harrys öron viks ut och in och han blir rädd och vågar sig inte ner till vattnet ..., och sen går vi längs grusvägen och uppför åsen och förbi fabrikörens bygge.

Vi övar "hit!" och "sitt!" och det går inte alls bra - inte till en början - men sen fixar han det och jag berömmer och klappar på sidan ..., så där "klapp-klapp-klapp", precis som grannen Gustav Sandström gjorde med hundarna hemma i Malå.

"Ja, du är fin du Labbe....", sa han och sög på pipan och klappade med andra handen mot hundens mage.

Och harry ..., han hittar små pinnar och kvistar och där är löv som fladdrar i vinden och luften är ljummen och fuktig - håret blir lockigt - och det är alldeles, alldeles ljuvligt!

I morgon bär det av till Ystad och jag längtar så jag har ont i magen!

Här, på Saltsjöbadens hotell, ska vi bo.

Tänk .., att få vakna till ljudet av det hav som jag i sjutton år badade i om somrarna!

Nutidstestet v.33.

9 rätt av 10 möjliga.

Av de 9522 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 8954 (94%)

Rekord för min del!!

Det lönar sig att ha semester och därmed ha tid att läsa tidningar och se på nyheter.

Hurra!

Nu är det pv:s stur.

7 rätt av 10 möjliga.

Av de 9787 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 7239 (73%)

"Ja, men jag har ju varit sjuk .. närapå döende ...!" säger pv.

Nå, jag ska erkänna att jag gissade på några av frågorna, hälsar Elisabet.

Och Bente fyller år ...

Ja, det är hennes hand ni ser på bilden.

Och duken har hon virkat och den ligger på den där fina byrån, ja, auktionsfyndet från i vintras.

Jättegrattis härifrån till en härlig norsk madame!

Idag har Magnus namnsdag.


Ni som har varit med ett tag, kommer säkert ihåg bloggaren Magnus i Amsterdam?

Det är nog ett par år sedan jag läste något av honom.

Vart tog han vägen?

Nå, vill ni gratulera honom, så finns hans blogg här (man kan ju hoppas att han läser).

(Och hur väl minns jag inte när han och den polske pojkvännen hälsade på i lilla kvartersbutiken i Ystad! Vilken glädje!)

En annan Magnus är Samuel, ni vet, Det Mörka Hotet.

Två raringar rakt av!

Grattis till dig också!

Fler Magnusar?

Jo, rektor Persson hemma i Malå .., den snällaste rektor jag dittills hade haft.

När man lättar sitt hjärta ...


Igåkväll, ja, det var när pv var som mest dålig efter fjärsingsticket (han uttryckte det själv som att liemannen stod bakom hans rygg och svängde med lien ...), föreslog jag bikt.

Skulle nu slutet hastigt närma sig, så vore det väl skönt att kunna möta Frälsaren förlåten?

Jodå.

Jag hann inte ens sätta upp ett skynke - sådana ska ju finnas - så öppnade pv sitt hjärta och berättade att han hade syndat.

"Jaså ..?" sa jag.

Jo, han hade syndat.

"I varje fall har jag haft syndiga tankar ...", tillade han.

Nu är det ju så att den här biktfadern - som för övrigt är en biktmoder - , har ett gott och förlåtande hjärta, så jag svarade att det gjorde inte så mycket .., vem har inte drabbats av syndiga tankar då och då?

"Och förresten har vi ju haft Harry liggandes mellan oss i snart en månads tid .., då är det lätt att man kan drabbas av syndiga tankar, så gå i frid, du är förlåten ...", sade jag.

Den giftstungne mannen såg då mycket lättad ut.

Och eftersom Harry även i natt låg mellan oss, så kan man befara att synderiet har fortsatt.

En biktkur ska nu införskaffas till det gula huset på kullen.

Har bloggvännerna vägarna förbi och vill avlägga bikt, så går det bra att stanna till.

Kvällar efter klockan 20.00 kan jag träda i tjänst.

Välkomna!