Den sjätte semesterdagen ...

Detta att ha blivit med hund igen - efter sex års avbrott - är en aldrig sinande glädje.

Jag tänker ofta att harry är en sån otrolig glädjekälla!

Och att ha både hund och katt, det är det bästa av allt.

Katterna gör som dom vill ..., jag är liksom bara deras betjänt eller hovdam .., och jag tycker verkligen om det här självständiga hos sigge och pElle.

Men harry .., han visar med hela kroppen hur ofattbart lycklig han blir när jag/vi kommer hem från jobbet eller har hämtat tidningen .., åååå, det viftas med svansen och han gläfser och vill vara nära-nära-nära!

Och när vi går ganska långa promenader längs havet, så skuttar han så glatt omkring och nu vet han mycket väl att hästlortar är inget man äter vare sig till lunch eller frukost, men ååååå, så han retar matte eller husse genom att närma sig lorthögarna och så står han där och "ja, kaaaanske att jag ska ta en hästskit ändå ..?", men han gör det inte och skuttar glatt iväg.

Svansen som en trumvirvel!

Jo, det blir ett annat samspel med en hund och det hade jag nästan glömt hur det var.

Och igårkväll när vi gick i säng, då sa jag till pv ..."vilket annorlunda (läs: rätt trångt ...) liv du har fått .., från att i många års tid ha huserat ensam i din säng och haft allt utrymme i världen, (i alla fall den mesta delen av tiden ..), så har du nu en katt, världens längsta hund och en frodig madame i din närhet!

Över denna insikt tycktes herr pensionatsvärden inte alltför bedrövad och eftersom harry återigen låg mellan oss, så fylldes väl även denna natt av syndiga tankar.

Men ikväll ska det sovas på hotell ..., och då ......!