Dagens inköpslista ...

På det stora bordet där jag nu sitter och skriver, där ligger ofta pElle.

Mest för att han ska slippa den där envetne harry nilsson.

På bordet ligger även en drös med upphittade inköpslistor (ja, såna finns lite överallt här i huset .., vid mikron, på byrån i gästrummet - det vi kallar för Gunnars Rum -, i hallen och i bokhyllan .., ja, man kan hitta tillknycklade listor i min ryggsäck också .., och i lådan där pv förvarar sina recept!) och det var där, på den högen, som pElle hade lagt sig.

harry nilsson ...

I en timmes tid har han sprungit av och an på stranden .., hämtat pinnen som kastats långt ut i vattnet .., han har sett en manet och burit på en fjäder från en död fiskmås.

Vad gjorde matte under tiden?

Jo, hon satt på en sten och tittade ut över ett spegelblankt hav.

"Nää, jag skulle a l d r i g ha gjort det om jag bara visste ..!"

Om man är anställd inom hemtjänsten och stjäl pengar från en åldring, pengar som polisen har lagt dit, ja, liksom "gillrat", just för att där fanns misstankar om att pengar verkligen försvann, ja, då blir man inte fälld för stöld.

Ty, kvinnan som stal "visste ju inte att det var polisen som lagt dit pengarna och - håll i er nu -, i så fall hade hon ju a l d r i g tagit pengarna!"

Detta är svensk rättsväsendelogik.

Övertid ....

När såg jag senast så ofattbart många spindelnät, som nu på morgonen?

Har Hallands alla spindlar varit uppe hela natten och arbetat?

Lediga-dags-fönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Och den lille kissen, som aldrig blir så värst mycket större, heter sigge nilsson.

Han är den mest egensinnige katt jag har haft.

Bara vid frukost eller middag kommer han inhoppande genom fönstret, annars vill han bo för sig själv - oftast ligger han på guldbrokadsoffan på den inglasade altanen - och var gång han kommer in nooooosar han och harry på varandra och hälsar lite försiktigt, sen tackar han för sig och går ut igen.

(Men det är klart, har man vuxit upp tillsammans med tretton eller fjorton andra katter, då kanske detta har satt sina spår? Då kanske man verkligen vill ha lugn och ro.)

Bilden togs för tio minuter sedan.

Bäst idag ....

Kunden från Gargnäs.

Hemifrån.

"Och du är från Malå, det kommer jag ihåg ...", sa han och log.

Tänk, att man kan bli så glad över en sån sak.

Och ändå trivs jag ju så innerligt bra i såväl Skåne som i Halland.

Idag ...

Om man klickar upp den här bilden, ser man hur fin harry är ....

Upphittat ....

Förmiddag i landet Halland ...

Och börjar man inte arbeta förrän klockan ett, hinns ett besök på bageriet med.
Solhaga Bageri ..., låter det inte härligt?
Och där inne, vid ett litet, litet bord, sitter fyra äldre damer och frukostpratar och fikar.
Det är det enda bordet som finns också.


Bilden har jag lånat från Solhagas hemsida och detta är brödet jag köpte.

Idag väljer jag ett bröd med hasselnötter i.
Om det var gott ...?
Ja, det kan jag lova er.


Så snart jag kommer med bilen, ansluter pElle och sigge nilsson.
Dom är hungriga och hälsar lite kärvänligt på varandra.
"Hej på dig du .., hur luktar du idag då ...?"

Lyssnar till Sven-Bertil Taube på hemvägen.
Inget gör mig så glad som Eldarevalsen .., ååå, vilken fantasi denne Evert Taube hade!

Så här lyder dom tre sista verserna.
(Och här har ni melodin, om ni glömt den ...).

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här blir du ju levande kokt!

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: "Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!"
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans!


Sen blir det bråttom in!

"Matte, stoppa undan kameran nu ..., kom och öppna, vi vill ha maaaaat!"

Pling i min inkorg ....

Och så här är det i South Australia.
Brevet är från min syster (hon som 2008 dråsade i backen när hon skulle beskära ett träd och nästan slog ihjäl sig).

"I förrgår hade vi 29C och i går var det 31C soligt och kav lugnt, men i dag har vi VINTER igen - 16C regn och storm. Bloody hell, man kan bli galen för mindre.
La Nina tycker jag inte om även om bönderna gnuggar händerna och räknar med en rekordskörd i år.
Veckohandlade i går och hittade äntligen ett par sköna solglasögon.
Efter skallolyckan så sitter de flesta solglasögon snett och klämmer bakom ena örat, vilket jag tror beror på att hopsättningen av mitt huvud inte blev precis jämn.
Men nu hittade jag ett par som sitter bra, är jättesköna och inte blev jag ruinerad heller.
Vi går över till sommartid på söndag och dessutom är det långhelg - Labour day på måndag - sen är det bara att hoppas att värmen återkommer.

kramar Birgitta."

Dagens fönster ...

... hittar man i den västmanländska metropolen Kopparberg.

Det var där man skulle "höppa i älva" om man inte fick sig nån "körv".

Och det är där som världsmästarinnan i fönsterfångande bor.

Just det.

Ulrika.

Joyce Carol Oates.

Det är nu några dagar sedan jag hämtade ut Joyce Carol Oates "Änkans bok", en slags självbiografisk historia där man får följa hennes tillvaro efter maken Rays plötsliga död.

Mycket av det som J.C.O berättar om, känner jag igen från mammas död, ja, även min pappas, men då var jag så ung.

Känslan av att marken gungar .., att man tappar fotfästet .., att man omvärderar mycket.

Att man inte har koll på sina känslor.

Att man blir fumlig och slår sig.
Själv ramlade jag och bröt handleden en vecka efter mammas begravning och min storasyster dråsade ner från ett träd och höll själv på att segla iväg.
"Det är typiskt vid dödsfall i familjen ...", sa läkaren i Ystad, ja, att dom som blir kvar förmodligen blir okoncentrerade och allmänt förvirrade.
Somliga skiljer sig eller bryter upp på annat vis.

Eller att man reagerar helt annorlunda än man någonsin hade förväntat sig.

Den biten tycker jag är intressant.

Men sen finns det där andra .., det där struntförnäma och överklassaktiga som lyser igenom .., känslan av att vara "förmer" än andra .., författarinnans ibland rent ofattbara nonchalans mot omgivningen.

Det känns som att läsa om en människa som aldrig någonsin har behövt ta hänsyn till någon annan än sig själv (och den helgonlike maken), han, som aldrig läste någon av hustruns böcker.

Allt det gör mig till sist r a s a n d e.

På sidan 351 skriver hon så här, - det är under avdelningen plumpt bemötande -.

"Edmund White (en god vän till J.C.O och hennes man / min anmärkning) berättar för mig att en gemensam bekant, en tjänsteman vid universitetet, hade sagt till honom - att hon ångrade att hon aldrig kommit sig för att skicka blommor till Joyce - och vi skrattar båda två åt det, åt allt vad sådana uttalanden innebär, som om blommor från den där kvinnan, någon som helst sympatiyttring från den där kvinnan eller ens en erkänsla från där kvinnan skulle kunna betyda något."

Det finns gott om sådant i boken.

Och ja, jag tycker visserligen om J.C.O:s sätt att skriva, men inte hennes arroganta överlägsenhet.

Den gör mig rent ut sagt spyfärdig.

Om att tänka på jobbet ....

Nu har även Ruta Ett svarat.

På väg hem från jobbet .....

.... tvärstannar jag och vänder moppen .., kör rakt ner mot havet till, ja, i Haverdal .,. och så tar jag upp kameran från anoraksfickan.

Detta är vad jag ser.

Och hela vägen hem - med havet på min vänstra sida -, syns samma vackra himmel!

I Steninge stannar jag till vid övergångsstället nere vid Göstas Café .., ty där kommer en stor svartvit katt spatserande över vägen.

För övrigt är allt lugnt.

Inga rådjur (som igår), ingen älg (som i vintras).

"Här Bettan ...!"

"Titta .., jag har samlat inköpslistor åt dig!" säger arbetskamraten Alex smajlande.



Säkert tio stycken ligger samlade i ett gem.



Här är tre av dem.

Förmiddag ...

Kaffekopp och macka och hempressad juice.
Grå himmel utanför fönstret.
Från P1 hörs Bo Holmström, vars röst nu har blivit äldre och grövre.

Och jag dricker kaffet och läser mail och tittar in på hemtidningens familjesida.

Skrollar neråt.

Arne Hällsten, en av kunderna i affären hemma, finns inte mera.
Varje år sedan vi flyttade från Malå, har där kommit ett julkort från Arne och Tora - människor som vi aldrig umgicks med hemma - och ändå denna omtanke!

Och när jag skrollar vidare ..., möts jag av tre ungdomars öden.

Glada ansikten, glittriga ögon - och nu - är allt slut.

Och jag läser om Linnéa, nummer två av fjorton syskon, och hennes liv.

Tänk, vilka livsöden som vimlar omkring runt om oss!

Så här skriver Linnéas barn om sin mamma.

Linnea, vår älskade mamma, har stilla avlidit i en ålder av 85 år.

Linnea var dotter till Oskar och Emelia Ek och föddes i Brände 1926 som nummer två i en barnaskara på 14 syskon. Hon fick tidigt lära sig att ta hand om sina syskon och alla andra vardagliga sysslor på familjens jordbruk.

Mamma hittade sin kärlek hos grannarna ett par hundra meter bort. Georg Olofsson blev hennes stora kärlek och de gifte sig 1948. Georg och Linnea övertog hans föräldrars jordbruk i Brände.

I en jämn takt föddes vi fem barn och som mamma senare har beskrivit som en mycket lycklig tid men oerhört knaper. Eller som mamma alltid sa om sin kassabok "blånagelsboka", det vill säga det gick knappt ihop. Sakta men säkert byggde de upp ett hem fyllt med kärlek, skratt och omtanke. För mamma kom alltid barnen i första hand.

När pappa dog 1963 stod mamma ensam med fem barn i åldrarna 2-13 år, men mamma hade en sak klart för sig och det var att familjen skulle hållas ihop.

Mamma kämpade i det tysta med allt vad det innebär att vara ensam med sina tankar och beslut, men såg till att vi fick en underbar uppväxt. Det är vi tacksamma för.

Linnea avvecklade jordbruket och började sakta skaffa sig ett eget liv, tog körkort, köpte amazon och vi for på semester till Tärna – vilken resa!

Kyrkan och sångkören i Ånäset blev ett av hennes stora intressen. Varje tisdag och söndag var det körsång i Ånäset och sedan blev det många resor med kören. Mamma åkte också på bussresor till Europa, en enorm upplevelse för henne som inte rest alls.

Vävning och handarbete var också hennes stora intresse, otaliga är hennes timmar i vävstugan tillsammans med Aina. Mamma var också en mästare på ljusugnsbröd och hennes mjukkaka glömmer vi aldrig.

Mamma hade alltid ett öppet hem, hon bodde kvar i Brände fram till 82 års ålder. En lycka för en som alltid älskade sitt Hugget.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett litet fönster som jag har hållt på ett tag!
Fönstret hittar man på Grenna Museum, och visst är det polkagrisens moder - Amalia Eriksson som står där innanför och paketerar sina polkagrisstänger!

Det hela började 1859, då den fattiga änkan Amalia Eriksson fick tillstånd att starta ett sockerbageri i Gränna för att kunna försörja sig och sin dotter med tillverkning av "finare bakverk och den s.k. polkagrisen".

Från början var grisarna "pluttar", men efter en tid lanserade Amalia polkagrisstången som kom att bli Grännas främsta kännetecken! Idag finns polkagrisen i alla möjliga smaker och färger, men en äkta polkagris är alltid röd och vit!

Amalia var länge ensam om att tillverka polkagrisarna, men efter hand så det dök det upp fler polkagriskokerier, för att klara av efterfrågan på det populära godiset.
Idag finns det ett dussintal polkagriskokerier i Gränna, som alla slåss om att sälja till just dig!

Och, man tillverkar det fortfarande för hand, och det är rätt häftigt att se hur massan blir till stänger, klubbor, skruvar...

Namnet polkagris då?
Det är det egentligen ingen som vet. En teori är dock att det är från dansen polka som var väldigt populär i mitten på 1800-talet. När killen skulle bjuda upp en tjej till dans gav han henne en liten "godisplutt" som lokalt kallades för "greser". Och därav namnet polkagris!? Vem vet??

Hälsningar
sportigajenny."

Insikt nr 402 ...

Faktum är att nästan all vaken tid tänker jag på jobbet.

Det är ju inte klokt.

Det är helt enkelt rubbat.

Och det är inte så att jag går omkring och oroar mig, men tanken finns liksom där.

"Nej, så här får det inte vara .., jag m å s t e lära mig att sudda ut jobbet när jag lämnar affären, det måste gå!" säger jag till pv en dag när måttet liksom är rågat.

Så det är vad jag försöker göra: sudda.

Sudd-sudd.

Och så snart tanken börjar snirkla sig mot arbetet, stänger jag till och tar sikte på nånting annat.

Det där har gått ganska bra.

Men så blir det ju kväll och man går och lägger sig och då har man liksom ingen koll längre.

Då har man inga nycklar till själen och kanske har man dessutom glömt att stänga för ordentligt, ja, jag ser för min inre syn hur jobbtankarna stångas och trängs och vill ut och leva rövare!

Det är väl därför - för att jag inte hade stenkoll och kunde låsa dörren - som jag natten mot idag drömmer om postförskottspaket och ett rekommenderat brev.

Om jobbet, rakt av.

Och när jag vaknar, ler jag för mig själv.

Sååå finurlig är alltså hjärnan.

När chansen kommer, gör den precis som den vill.

Och alla ni andra?

Hur är det för er?

Kan ni koppla bort jobbet så där poff, bara?

sportigajenny sa...

Och här är ytterligare en som inte riktigt kan slappna från jobbet trots att hon är ledig. Här synas affischer (det kan ju gälla ett evenemang här i närheten), är uppmärksam på nya affärer, restauranger/caféer, öppettider för alla butiker, restauranger och allt vad det är... Men är man turistbyrån så är man! =)

Ruta Ett sa...

Som lärare tänkte jag alltid på jobbet - dygnet runt.
Numera, som egen företagare, tänker jag också mycket på jobbet, men på ett helt annat sätt.
Nu kan jag styra min arbetstid och mitt arbete på ett helt annat sätt och det blir mest kreativa tankar och jag arbetar bara med roliga saker.
Så mina tankar är mera lustfyllda nu.
Men fortfarande efter 8 år drömmer jag mardrömmar i skolmiljö och det är inte roligt.

mossfolk sa...

Här är en till som alltid tänker på jobbet (nu blandat med studierna och det är kanske inte så konstigt). Kul att du skriver om det för vi pratade om precis jobbtänkandet härom dagen. Jag börjad fundera på hur man skulle organisera saker, varvid sambon tittade upp och påminde om att det var fjorton timmar innan jag skulle vara där. Han är min raka motsats.
Tar saker lite som de kommer och lever väldigt mycket i nuet.
Jag skulle nog behöva gå en kurs i det :)

Lilla B sa...

Jag har inga problem alls att stänga av jobbet. Fullt engagemang under arbetstiden och sen något annat. Hemvägen är som en sluss. Det har funkat i över 30 år och nu handleder jag arbetslag bl a just detta.

Tankevågor sa...

Nu är klockan 22:23 här i soffhörnan och jag sitter och läser jobbmail. Dessutom har jag nyss skrivit klart en massa frågor från soc på datorn angående en utredning av ett barn i min klass.....ja det säger väl en del om hur det är.

Men faktiskt så försöker jag att inte tänka på jobbet ALLTID. Ibland kopplar jag av det nästan helt och hållet och det är en konst jag lärt mig med åren. Men för att göra det måste jag verkligen flytta inte bara hjärnan utan hela mig tex. till en liten skärgårdsö eller till en härlig stund med barbarnet....DÅ går det att koppla bort jobbet.

.....ska bara tillägga att jag älskar mitt jobb. :-)

Elisabet sa...

Till er alla: att jag från början bara tänkte på jobbet, det förstår jag ju .., då var ju vettlöst orolig.
Men nu, nu känner jag mig tämligen trygg och det jag inte kan, ja, men då frågar jag den som kan mera ,-)
Det här med tankar på jobbet, det har följt mig nästan hela livet (förmodligen en läggningsfråga, alltså ...) och det är väl först nu jag VERKLIGEN har beslutat mig för att göra nånting åt det. (Slow starter .., ja, det är jag det ..)
I helgen lyckades jag över förväntan.
Inte en enda gång att jag tänkte på vare sig V65 eller rekommenderade brev.

baratradgard sa...

Jag slutade ju jobba 2005 pga stress&elände. Borde vid detta laget vara helt utvilad. Nu när jag dragit igång egen verksamhet med kurser i kost så håller jag EN KURS/vecka = ynka 1,5 timme aktiv tid varje onsdagkväll. Och på nåt vis hänger hela veckans planering och tankeverksamhet ihop med det.

Så jag har också funderat mycket på det nu. Hur mycket energi"får" ens jobb ta egentligen. För nu känns det som att ifall jag kör igång ytterligare en kurs per vecka så finns ingen fritid kvar...

Carita sa...

Åh, nej! Och att ha förtroendetid hjälper inte (men är underbart på alla andra sätt!).

Ingela sa...

Nä, det är dåligt med det. Ibland är det alldeles omöjligt. Jag tänker att om jag hade ett annat jobb, ett där man gör en sak färdig och sen går hem, ett jobb som inte handlade om människor och processer, så skulle det vara annorlunda. Eller kanske inte? En läggningsfråga mer än en jobbfråga?

Kajsa sa... (väkommen Kajsa!, jag tror det är första gången jag ser ditt namn här!)

Jag har haft mkt problem med att inte släppa jobbet när jag går hem, men jag har fått lära mej att kunna koppla bort numer, men visst... hjärnan bestämmer och när man sover har man ingen koll, där blir drömmarna i ett enda virrvarr, men kollegorna på förskolan jag jobbar på har mkt kul när jag berättar om mina drömmar om dem, haha.. så det är bara att acceptera, ha det gott..

cruella sa...

Ja, såvida jag inte har jobbat intensivt och skrivit i tolv timmar i sträck inpå natten - då har jag svårt att gå och lägga mig direkt. Men det är ju för att jag är uppe i varv. Drömmer eller tänker sällan på jobbet när jag är ledig. Vad är det för tankar du har? Skriv ned dem på en lapp lite översiktligt och lägg den i ett annat rum när du går och lägger dig. Ett bra sätt att lura den finurliga hjärnan, tro mig.

Eva sa...

Eftersom mitt jobb består i att måla bilder så finns dessa alltid inom mig. Jag bär alltid på bilder som vill komma ut. Ganska behagligt är det. Men när jag jobbade med annat då var jag alltid speedad, hade svårt att slappna av och det blev till sist för mycket. Kroppen sa ifrån rejält.

Rexxie sa...

Är inte tankar på jobbet ett tecken på att man faktiskt bryr sig om sitt jobb?Jag har blivit bättre på att släppa jobbet; har kommit på att världen faktiskt inte går under om jag inte tänker på jobbet en kväll...

Ulrika sa...

Nej. Men å andra sidan lever jag ju mitt i det hela tiden, så jag vet inte om det ens vore möjligt.Däremot har jag äntligen övertygat mig själv om att det är ok att vara ledig ett par dagar då och då. Jag är ju oftast hos Marcus på helgerna nu och då är jag ledig. DET är skönt.

Turtlan sa...

Jag kan inte stänga av jobbet oich nu är det värre än på länge.
Svårt att somna för att jobbet snurrar. Inget bra symtom att det är så.

Idag efter jobbet åkte jag direkt hem till kära kompis B och hennes barn H & E. Bättre terapi finns inte.
Tillverka Loppor, prata om ditt & datt med en 7 åring, förhöra en 10 åring på engelska glosor lindrar det hela en hel del.

Mår mycket bättre nu och mer i ro. Är jag hemma så snurrar jobbet på!

Så Du är inte ensam.

Önskar jag kunde stänga av jobbet när jag byter kläder och går hem

Höst ...

Att dagligen få komma ut i detta .., att få känna doften av höst och hav, av hästlortar och ljung .., att få se harry skutta i den nu stubbade åkern .., eller hoppa över stora stenar och ännu tro sig ha chansen att fånga flaxande småfåglar ..., ja, det är inget annat än ..,. just det.

Ni förstår.

Och snart ska det moppas till affären.

Natten till idag drömde jag om postförskottspaket och att jag hade fått tre små kattungar.

Olikheter ....

Nästan all ledig tid läser jag "Änkans Bok" av Joyce Carol Oates.

Det är en bok som handlar om sorg och förlust (av såväl författarens make Ray, som av henne själv, eller den hon trodde sig vara eller ville vara - en slags spegelbild som går förlorad -..) och eftersom jag tycker om författarens sätt att skriva, fortsätter jag att läsa, men hela tiden med nån slags irritation som ligger och pyr där under läsglädjen.

Så totalt olika är människors liv.

I Oates överklasstillvaro strömmar kondoleanserna hela tiden till huset .., presentförpackningar med choklad och delikatesser (det hade jag ingen aning om, att man gör så i landet over there?) och det är stora uppsättningar med blommor och det är mail och brev och ännu mera presenter och vikten av att Vara Som Vanligt och Hålla Fasaden Uppe och också en slags arrogans mot omgivningen.

Och plötsligt kommer jag ihåg ett av mammas första brev från Argentina.

Året är 1978.

I brevet berättar mamma om en indian som förlorat sitt första barn och hon skriver att i hela sitt liv kommer hon att minnas (så blir det inte, hon kommer verkligen att glömma nästan allting) den där mannen med som stod vid en liten handgrävd grav och i famnen hade han en ihopspikad apelsinlåda och där - i den enkla kistan -, låg det enda barnet som nu inte längre var vid liv.

Och när apelsinlådan lagts i graven och täckts över, stod mannen kvar - högrest och stum - och blickade bort mot ingenting.

Det är vad jag plötsligt kommer att tänka på, när jag läser "Änkans bok" av Joyce Carol Oates.