Varför jag älskar att köra moppe till och från jobbet ...

Det här är en orsak.

Att man kan tvärstanna vid hagen inte långt från affären och sen sitta på moppen och småprata med kossa nr 961 och hennes kompisar.

Eller hans.

I nästa hage finns tackor med sina smålamm.

Det ni.

Har man inget annat för sig ...

... och det har man ju, så kan man alltid titta in till Gunnar i Jämtland och se hur Herr Tupp och de två hönorna har det.  Av bara farten kanske man då upptäcker att en astronaut ramlat ner från yttre rymden och befinner sig utanför hönshuset!

Ahaaaa .., det är Gunnar själv, biodlaren som är på väg till sina bin, då förstår man ju!

Och visserligen flyr såväl tupp som hönor vid åsynen av herr austronat . men titta, en vink får man!

Ännu mera här och nu ...

Morgonpromenad i hästhagen, där jag just idag inte ser en enda hästkrake!

Luften är ljummen, nej, mer än ljummen! 

Det faller lite duggregn.

Jag tänker på intervjun i Gomorron-tv med förre fotbollsvakten Magnus Hedman där han öppet berättade om sitt helvete, det som han hade och som han nu - äntligen - har tagit sig ur. 

Så lite man vet om andra människor! 

Så lite man vet om sig själv!

Och där går jag och tänker att idag för trettiosex år sedan, vid elvatiden på morgonen, blev jag tvåbarnsmamma ..., och jag minns glädjen och den så oändligt rara barnmorskan som hade arbetat som nån slags missionär någonstans i Afrika och jag minns hennes värme och hur hon, när jag låg på en säng och skulle skjutsas upp till avdelningen på Karolinska ..., hur hon stod intill sängen och strök med handen över min kind och jag tyckte att hon var den underbaraste människan på jorden! 

Jag var tjugotvå år. 

Min pappa skulle leva i ännu sju månader.

Och nu är det ett annat liv och jag möter en kund från affären, jaha, det är hon som arbetar på apoteket i Getinge och vi står och pratar en stund och ser man på, där kommer grannarna Gun och Göran som var morgon går en lååååång promenad och harry blir alldeles sprallig och vill sååå gärna att Göran ska klappa honom (och det gör han) och sen träffar vi en äldre kvinna med en greyhound som är förfärligt rädd och morrrrrar ilsket mot harry och jag säger till kvinnan att .."du kan vara lugn, jag har honom i koppel!"

Nästan hemma .., överallt blommar slån och jag böjer mig fram och drar in doften .., fylls av en vemodsglädje .., åååå, så jag tycker om maj månad!!

Så här står det i Den virtuella floran, ja, angående slån:

"Hvilken skulle icke någon gång beundrat den rika blomningen på de ännu bara grenarna, hvilken midt under en solig vårdag kan låta busken, ja hela den sluttning, der den i större mängd bosatt sig, liksom beklädas med ett lätt snötäcke."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868) 

 

Dagens fönster ...

... har kommit susande genom rymden och landat här i det gula huset i Halland.

Vilken tur!

Den som agerade fönsterfångare var Gunnar i Jämtland och fönstret hittade han här.

Och är ni sugna på att se hur Gunnars tupp och två hönor har det, så kan man klicka in sig här.

Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Idag fyller världens bästa AP år! 

Trettiosex, närmare bestämt! 

Här står hon med sin häst Fiéri.

Och tänk, nästa år ska hon åka halvvasan!

Bakom henne skymtar lillebror.

Och så ska hon åka stafettvasan förstås .., sista sträckan som vanligt.

Och bli emottagen i målet i Mora av ivrigt hejande lagkamrater!

(Bilden togs i fjol .., man ser att pv nästan pinkar på sig av lycka - det är nåt hysteriskt över det hela  -, ja, det är väl detta att lagkamraterna fixade det hela!)

T. v. om pv står födelsedagsbarnets storasyster, den eminenta skidåkerskan dr Böhlander, hon som vid växlingen frågade pv ..."gick dina skidor bra? jaha, då tar jag dom i stället!"

Vänligen notera hennes eleganta solbrillor, som gjorda för skidåkning!

Så här såg AP ut när hon var liten och hade lekt hårfrisörska och klippt sin egen lugg.

Go som gull var hon och kunde sitta timmavis och pillra med små stenar som hon spottat lite på.

Nu är hon inte så stor, men aningen äldre! 

Här kommer ett jättegrattis till en älskad dotter, från mamma i landet Halland.

Här och nu ....

Det är en onsdag i maj år 2012.

Jag står i köket och stryker örngott.

Jag är femtioåtta år och blir åtta.

Och så befinner jag mig plötsligt i köket hemma i Malå, det är sextiotal och mamma finns i rummet intill och nu står jag där och stryker örngott - det är nästan det bästa jag vet ! - och mamma har lovat mig 25 öre för varje örngott och på diskbänken alldeles intill finns stänkflaskan som är av ljusblå plast och jag duschar örngott och handdukar så där så det blir enklare att få dem släta.

"Titta, så fint det blir Eliza!" säger mamma med snällaste rösten.

I ena hörnet i köket ligger stövaren Buster och sover på en galonklädd dyna.
Det händer ofta att jag kryper ihop och ligger där nära honom - han luktar väldigt mycket hund -.

På väggen hänger köksklockan som tickar högt, nästan i pulstakt.

I botten på klockan ligger - då, på 60-talet - mina systrars mammas dödsannons.
"Älskad mamma och hustru ...", står det.

Om Gunna pratar vi aldrig, men på spiselhällen i vardagsrummet står under alla år ett inramat fotografi av henne.
Hon är då märkt av sin sjukdom och har en slags turban virad runt sitt huvud.
Lusekofta har hon också.

Ju äldre min störstasyster blir, desto större blir likheten med hennes mamma.
Det händer att människor säger att "å, hon är ju en avbild av Gunna!"
Det händer också att jag undrar vad pappa tänker, då, när han med sån oändlig ömhet tittar på min syster, hon som är så lik sin mamma, hon som inte längre finns.

Och nu, många, många år senare står jag i ett kök i ett gult hus i landet Halland och stryker örngott och harry får sig en liten dusch från ångstrykjärnet och skuttar omkring i glädje.

På väggen i vardagsrummet hänger köksklockan som tickar så högt.
I botten på klockan finns numera min mammas dödsannons.

Och jag tänker jag på hur ändligt fort tiden går.

Andreas vänstra hand ...

Nej, det är inte bara fönster som kommer seglande genom rymden och hamnar just här; även vänsterhänder.

Och vilken tur att man har bloggvänner som tar tag i det hela, när bloggmadamen själv närapå har tappat handhåven - här pågår inte längre evighetslånga tågresor där man kan norpa sig en hand lite hur som helst -! 

Vännen Ulrika, som tagit bilden, berättar så här om sonen Andreas.

"Handen tillhör min äldste son, Andreas, som fyller 19 år på söndag.
I juni tar han studenten. Han går bygglinjen, som plattsättare.

Några frågor fick han förstås också... :-)

(Se där, Ulrika vet precis!)

Drömjobb: läkare, men funderar på att söka till polishögskolan.
Sommarplaner: sommarjobb i en bygghandel. Och en "roadtrip" nånstans tillsammans med polarna.
Favoritmat: Oxfilé tournedos med potatispuck och tryffel. (Det har han inte fått hemma hos morsan inte...haha.)

På frågan om hur han trivs med livet just nu svarar han: 8.  

Om det inte vore så mycket plugg nu på slutet av terminen skulle det vara bättre.

Han har vänster tumme upp. :-)

Tack snälla Ulrika! säger jag och vilken vacker och "lugn" hand han har, sonen din.

Dagens fönster ...

Det här med fönsterleveranser, det går verkligen i vågor!
Ibland kommer inget alls .,. andra dagar tjoppar det till inkorgen och då är det som en tsunami av fönster och jag sitter och ler och blir så himla glad!

Nu är det annannan i Portugal som har varit ute - inte med en liten håv - utan mer som med en trål!
Mängder med fönster i ett svep och det här var ett av dem och är det inte härligt, så säg!

Så här skriver hon:
"Portos äldsta garnaffär med stans äldsta garnaffärsbiträden. Eget ullgarn av utmärkt kvalitet."
 
Titta på farbrorn längst till höger på bilden! 
Och titta på de något annorlunda "pelarna" med blommor på!

Fönsterfångardamen är sprungen ur den skånska myllan,  men bor i Porto där hon idkar nån slags forskning eller är forskningsledare, jag har aldrig fått riktigt kläm på hur det är.

Jag tycker så oerhört mycket om hennes sätt att skriva och när hon har varit hemma på besök hos sin far, då är det mycket om just Skåne och det skrivs med en sån innerlig ömhet och ändå så ..., "sett utifrån",

Det märks att hon i sitt yrke måste vara objektiv.

Idag träffade jag henne för allra första gången.
Nej, inte på riktigt, men ändå, nästan så att det kändes så.

Här är hon!

Fjorton dagar framåt ...

... lär det ska vara gråmulet och regnigt.

Men idag, en stund i alla fall, strålade solen och himlen var blå.

Jag satt på altanen och tittade på sädesärlorna som vippade omkring på gräsmattan - nästan helt orädda - och harry som sprang av och an upp i slänten och hämtade sin boll .., och från anoraksfickan tog jag upp mobilen och klickade iväg en bild, med appen Hipstamatic.

Då blev det så här.
Ännu blommar pärlhyacinterna - jag tycker att dom är så alldeles oerhört vackra -!

Ikväll klockan 20.00 ...

Det här med sport .., det är ett stort gemensamt intresse i vår familj.
Både i min "första familj" tillsammans med mina barns pappa (vi gick och tittade på DN-galan i Sthlm och såg Anders Gärderud slå världsrekord ..,det var en magisk kväll på Stadion .., och jag minns en fotbollslandskamp i ösregn på Ullevi mellan Tyskland - Sverige och jag hade gåshud av glädje!) och så allt tv-sportande tillsammans med pv och glädjen med stafettvasan och själva Riktiga Vasaloppet.
Vi sitter ofta i vardagsrummet och följer olika tv-sändningar ..., och även om jag många gånger går ifrån och gör annat, så älskar jag själva stämningen! 

Likadant var det i min barndom!! 
Å, jag minns pappa där han satt framåtböjd med papper och penna i knäet och hur han förde noggranna noteringar om skidåkarnas mellantider (detta var före hundradelarns intåg i tv-rutan).., och jag minns Bob Beamons längdhopp som blev världsrekord och Ingemar Johanssons boxningsmatch och Floyd som kom på besök till Malå och uppträdde på Borgen, på utomhusscenen.

Och min störstasyster missar knappt en enda sänding från Olympiska Spel eller VM i skidor eller skidskytte.

Lite senare kommer nästa bild.
Det har shoppats i Liverpool Club Store och så blir det fika igen.

Och sportintresset bara vidgar sig.
Barnbarnet Emil, snart tretton år, är närapå fanatiskt intresserad av fotboll (AIK är laget i hans hjärta).
Gissa, hur glad och förväntasfull han är idag!

På bilden, som är tagen nu på förmiddagen, sitter han och äter frukost på ett fik i Liverpool, tillsammans med sin pappa.
Ikväll ..., ska dom på match och se när Liverpool möter Chelsea!

Att han är "laddad", är nog bara förnamnet.

Nästan som stafettvasan ...

I fjol blev pv mer eller mindre utmanad av AP och hennes Micke om att cykla Vätternrundan.
Jo, han ställde glatt och villigt upp.
Sen visade det sig att han blev ensam som startade .., (ja, inte ensam, men ja, ni förstår ..) det var olika orsaker till att Nellys husse och matte hoppade av.

I vintras blev han uppringd av sin brorsdotter Kajsa (som för övrigt har gjort klassikern, så ung hon är).
Kunde pv möjligen tänka sig att ställa och ta sig an Vätternrundan med henne?
Ja, hon har gjort det förut, men ville väl ha trevligt sällskap.

Jovisst, han blev så glad och båda anmälde sig, starttid mitt i natten den där lördagen i juni.

Igår ringde Kajsa från Jämtland, där hon nu bor.
Nja, nu var det så att ..., ja, det var ju liksom inte alldeles säkert att hon kunde cykla och tja ., kanske kunde det bli så att hon kliver av.
Ojdå.

Då ringde pv till konstapeln i Malmö - till Anders -.
(Men först slogs en signal till Micke, men inget svar och det var nog lika tur det, för honom ..,-).
Kunde han, Anders .., möjligen ...?
Cykel får han låna, eller får han, av pv.
Efter en minuts betänketid svarade sonen "ja, det kan jag väl!"
(Dessutom frågade han när Vansbrosimmet går av stapeln .., jaha, nu börjar han fundera på Klassikern han också, eftersom han ju ska åka hela Vasaloppet nästa år.)

Trettio mil på cykel ..., hrrmmmm, - inte för inte kallas det för Rödstjärtsloppet -.
Nu blir det spännande att se hur det slutar .., kommer Kajsa att sälja biljetten till Anders och anar Anders då vad han har givit sig in på ?

Och jag har lovat att följa med och heja.
Heja är jag bra på!

Duktiga fotografer finns det gott om i bloggvärlden.

En av dem finns i Småland.

Åååå, vilken underbar bildserie!

Här är den.

Tisdagsfönstret ...

... kommer från Värmland, närmare bestämt från Kristinehamn, där ellem (från Skellefteå) tillbringade Valborgshelgen.

Vilket otroligt vackert ljus! tänker jag.

Konsekvensanalys ...

Ungkarlstider.
Fyra, fem veckor till havs med båten och goda vänner.
Prydliga anteckningar i loggboken.

Några år senare.
Nere vid slänten står segelbåten utan namn och vilar sig.

"Men nästa sommar kanske!" säger pv.

Tips emottages med största tacksamhet ...

Medan pv är på sjukhuset för undersökning av sitt hjärta (det där flimret .., och läkaren häpnar över den låga vilopulsen - sextio - och då har pv nyligen cyklat uppför den branta backen på väg till sjukhuset!), vattnar jag jordgubbspyramiden.

Sju säckar matjord har nu fyllts på .., men det går säkert i ännu en .., allt eftersom vi vattnar sjunker det hela ihop och det är bara att ta nya tag.
I princip skulle plantornas rötter - dom plantor som är på översta lagret - kunna nå till botten, det är ju öppet hela vägen ner.

Är det nånting harry inte tycker om, så är det vattenslangen .., det kan ju bero att på nån retsticka i familjen har råkat rikta slangen mot den arma hunden .., ja, inte full fart alltså, bara så där som en spridare.
Alltså håller han sig en bit ifrån vattnerskan .., lägger sig på altanen en stund eller går bakom bilen.

I gläntan som uppkom när jag tog bort en massa sly, planterades idag mängder med utblommade påskliljelökar. Blir det, så blir det.
Men så tänkte jag .., ååå, där skulle man kunna fylla på med jord och ha blommor!

Nån som har några förslag?
Gärna lite högre blomster som syns över "pyramiden" .., men det är klart, man kan göra en liten kulle där också.

Alla ni som är trädgårdskunnniga .., vad skulle ni göra?

DBIV för äldsta dottern ...

Marias glädje ....

Dom var ett gäng som höll ihop under tonårstiden i Malå .., och nu, när alla närmar sig eller redan har fyllt fyrtio och har blivit föräldrar och har tonårsbarn eller småttingar och bor på olika ställen .., några i Umeå, några i Stockholm, nån i Skellefteå och nån i Umeå .., så träffas man återigen.

Minst en gång per år!

Och allt blir nästan som förr!

Några av dem var dessutom lekkamrater .., som tvåa från vänster i raden längst ner, syns Malin.
 Hon och Maria är födda med bara någon dags mellanrum, bodde i närheten av varandra och håller ännu kontakten! Ännu trettio år senare kommer jag ihåg familjens telefonnummer.

Sååå många kvällar som jag ringde dit och bad dem skicka hem Maria och senare även AP som lekte med Malins lillasyster.

Malins farfar Ragnar hade traktor och brukade skotta snö på vår infart, då, när det hade kommit riktigt våldsamma mängder. Ragnar satt ofta vid vårt matbord när jag växte upp .., där satt han och pappa och pratade älg, - eller harjakt eller hur en bra stövare skulle vara beskaffad.

Mannen som pekar mot fotografen, hans mor var lärare i tyska när jag gick i högstadiet. Hon chockade oss alla genom att enbart prata tyska på lektionerna och jag minns hur häpna vi var!

Om Karl-Erik som inte längre finns ...

Pv berättar om sin glädje ...

Det kan kanske tyckas märkligt att man tar upp en begravning som nånting som var det bästa som hände under veckan, eller i alla fall nånting som gjorde en glad, men så var det verkligen, säger pv.

I fredags åkte nämligen pensionatsvärden himself och hans bror Tommy till Vislanda i Småland för att närvara vid deras f.d. sommarhusgranne Karl-Erik Sällbergs begravning.

Under mina drygt fyra år tillsammans med pv har jag ofta hört talas om denne för mig helt okände man.

Han - ja, hela hans familj - hade sommarhus i samma område som Gunvor och Wiking och familjen Sällberg återkommer ofta när pv berättar om somrarna i Steninge. Då framträder bilden av jovialisk och lättsam man .., men också en man med synpunkter på det mesta, ja, en trevlig prick, helt enkelt.

Familjerna umgicks flitigt och hade barn i ungefär samma ålder.

Här står Karl-Erik som tvåa från vänster.
Bilden togs på hans 80-årsdag, då han bjöd på fin middag hemma i Småland.

Men nu är alltså  Karl-Eriks liv tillända.
Han blev åttiofyra år och begravdes i Vislanda kyrka och pv säger att det var en sån trivsam stämning på samlingen efteråt, så där som det ofta blir när den som inte längre finns har haft ett långt och fullgott liv och det blir prat och skratt och många goda minnen som kommer i dagen och prästen hade varit bra och personlig och bland annat vittnat om Karl-Eriks intresse för att odla och fiska.

"I sitt yrkesliv visste Karl-Erik också vikten av att ha goda kontakter, ja, han var ju minsann elektriker", hade prästen sagt lite på skoj och med glimten i ögat.

Och pv säger att det kändes som en typisk småländsk begravning, i alla fall efteråt då det bjöds på stekt kött med sås och så brytbönor och morötter till .., ja, och tårta till kaffet förstås.

Han säger också att det känns lite vemodigt .., för snart är hela den generationen borta .., det är mor och far ..,  och det är moster Barbro (hårfrisörskan som aldrig fick egna barn, hon som var så innerligt älskad av syskonbarnen!) och det är morbror Nisse och såklart alla de övriga som lämnat jordelivet och innan pv åker hem till landet Halland, tar han - på typiskt pv-vis -, en sväng förbi kyrkogården i Ljungby och lägger blommor på deras gravar och när han kommer till sin far Wikings grav, då säger pv att .., "nu du far, nu kommer snart Karl-Erik och hälsar på, då kan ni ta er en grogg tillsammans".

Så var det den där fredagen i maj som på något förunderligt sätt blev till en glädjens dag.

Förmiddag ....

... och jag tar harry och går på liten promenad.
(Vilken oerhört lockande rubrik! Jag förstår att man knappt kan bärga sig ...).

Det här är första gången inom loppet av två veckor som jag - utan minsta besvär - kan gå hela vägen ner till havet! Inget krånglande knä .., ingen värk! Inget haltande!
Om jag säger att det är  u n d e r b a r t, är det en underdrift.

Alldeles som vanligt kan jag gå och det är en sån ljuvlig känsla, ja, den är obeskrivlig!

Och när vi närmar oss stranden (jag ser en Gärdsmyg och blommande slån ..., jag ser trift och små sällskap av styvmorsvioler - modell pyttesmå -, och där är en tappad fågelfjäder och där är resterna av en fågel .... och där, i en buske, ligger en plastflaska!) blir harry stående blick stilla och stirrar på gravänderna nere vid vattenbrynet och jag kallar in honom (han kommer motvilligt ...) och vi går hemåt och där är en äldre man som räfsar på gården och vi småpratar lite, mest om att vinden är så kylig (mina händer är vid det laget iskalla!) och lite pratar vi också om strandstädningen som blir av nu i slutet av maj.

Det är borta vid den röda husgaveln som mannen står med sin räfsa.
Sen går vi hem igen, harry och jag själv ..,. och fortfarande är allt som vanligt och nästan hemma svänger jag av från lilla vägen och går ett par meter in mot backen och där är den lilla myrstacken och jag blir stående halvböjd och tittar ner på alla miljoner myror som - till synes planlöst - rör sig i stacken .., somliga bär på små, små, små strån och barr och andra viftar med sina antenner och jag minns myrstacken hemma i Malå, den nere i backen mot sjön, inte långt från hundgården .., och hur jag som lillflicka ofta stod där och fascinerades av myrlivet och hur man aktade mig för att trampa på små myror när man gick nerför stentrappan till sjön.



Så här såg det ut.
Idag, alltså.
Titta på den lilla myran som kämpar med ett vitt strå!
Det är inte alldeles enkelt att hålla telefonen stilla .., det får man överse med.

En bra stund står jag där och tittar ..,sen går vi hem och uppför backen och jag brygger kaffe och äter en pv-bakad kokoskaka och pElle ligger på bordet och sover jag är ledig hela dagen och till i morgon klockan femton-noll-noll-pip och nu ska vi gå ut i solen igen och senare idag blir det kaffe nere vid havet.

Ännu mera glädje!

Anna i Portugal berättar om sin glädje ....

Foto: Elisabet

Det här var på vippen att bli allt det vardagliga och bra, lyckan i att ingenting särskilt händer och inget går på tok, människor omkring en och ett och annat samtal. Men så klockan tio i tolv på söndagskvällen, efter att jag suttit och läst avhandlingsmanus sedan klockan sju med avbrott enbart för mat och lite avkopplingssurfande när ögonen gick i kors, kunde jag mejla Bullrige Doktoranden med beskedet: "Här kommer din doktorsavhandling med de ändringar som behövs för att du ska kunna lämna in den med heder i morgon."

Det är krönet på en lång resa (minst fyra år, närmare fem om man ska räkna tiden av förberedelser för att få projektet godkänt och finansierat) med många backar och dalar, för att inte tala om utförsstup ibland. Många gemensamma frustrationer, en och annan sammanstötning.
Och ett förhållande av en icke föraktlig styrka, om det har fungerat mellan handledaren och doktoranden. Särskilt om doktoranden fortsätter som forskare är det förhållandet för livet.
Min handledare hänvisar ofta till sin handledare som min akademiske morfar, och jag har allt mer kommit att dela den känslan.

Den här doktoranden har berett mycket motstånd, men det har också varit värt varenda svettdroppe.
Han är envis och stöddig och förbaskat kompetent och i grund och botten verkligt godhjärtad.

Hälsningar annannan.

Dagens fönster ....

... är ett fönster som man måste klicka fram själv.

Ett tågkupéfönster från Portugal.

Tåget rullar in på Lissabons nya norra järnvägsstation, Gare de Oriente, skriver fönsterfångerskan
annannan.

Egentligen skickade hon filmen till min mailbox, men se .., det var stört omöjligt att få in den här på bloggen.
Då filmade jag helt enkelt med min telefon och det blev sämre kvalitet, men .., ja, det var det enda jag fixade.

Låtsas att ni sitter på tåget och snart ska kliva av, där på Gare de Oriente!
I fantasin - inom oss - kan vi göra allt vi drömt om!

Ps. I början av 60-talet köpte min mamma en filmkamera, vilken användes flitigt.
Av henne, alltså.
Den första filmen visade vyer från en semesterresa till Norge .., kameran svepte i rekordfart över fjälltopparna och alla (läs: släkt och vänner) som tvingades titta på eländet blev mer eller mindre illamående.
Just det tänker jag på när jag på Youtube hittar den här lilla snutten som visar exteriören på järngvägsstationen i Lissabon. Och jag bara ler för mig själv!! Det är nog inte annannan som filmat, bara så ni vet.Ds.