Jag står i köket och stryker örngott.
Jag är femtioåtta år och blir åtta.
Och så befinner jag mig plötsligt i köket hemma i Malå, det är sextiotal och mamma finns i rummet intill och nu står jag där och stryker örngott - det är nästan det bästa jag vet ! - och mamma har lovat mig 25 öre för varje örngott och på diskbänken alldeles intill finns stänkflaskan som är av ljusblå plast och jag duschar örngott och handdukar så där så det blir enklare att få dem släta.
"Titta, så fint det blir Eliza!" säger mamma med snällaste rösten.
I ena hörnet i köket ligger stövaren Buster och sover på en galonklädd dyna.
Det händer ofta att jag kryper ihop och ligger där nära honom - han luktar väldigt mycket hund -.
I botten på klockan ligger - då, på 60-talet - mina systrars mammas dödsannons.
"Älskad mamma och hustru ...", står det.
Om Gunna pratar vi aldrig, men på spiselhällen i vardagsrummet står under alla år ett inramat fotografi av henne.
Hon är då märkt av sin sjukdom och har en slags turban virad runt sitt huvud.
Lusekofta har hon också.
Ju äldre min störstasyster blir, desto större blir likheten med hennes mamma.
Det händer att människor säger att "å, hon är ju en avbild av Gunna!"
Det händer också att jag undrar vad pappa tänker, då, när han med sån oändlig ömhet tittar på min syster, hon som är så lik sin mamma, hon som inte längre finns.
Och nu, många, många år senare står jag i ett kök i ett gult hus i landet Halland och stryker örngott och harry får sig en liten dusch från ångstrykjärnet och skuttar omkring i glädje.
På väggen i vardagsrummet hänger köksklockan som tickar så högt.
I botten på klockan finns numera min mammas dödsannons.
Och jag tänker jag på hur ändligt fort tiden går.
17 kommentarer:
Å, vilken underbar betraktelse.
PV
Jag känner doften från nystryket... Jag hjälpte mamma och dra lakan och mangla på stora stenmangeln som vi fick hyra per timme av tvättmästaren vid Stora Essinge torg. Då pratar jag femtiotal å fyrtiotal.
Kramis M-l
Så väldigt vackert och känslosamt beskrivet Elisabet. Jag fick en klump i halsen medan jag läste, en hel del igenkännanden smög sig på mig.
kram Biggan
Jag satte i strykjärnet i söndags för att stryka några örngott. Men jag lät det kallna. Vet att jag kommer att känna hans doft från örngottet som han hade senast när jag stryker det.
Helt underbart skrivet, satt kvar länge utan att läsa vidare och bara tog in det jag nyss läst.
Du kan verkligen sätta ord på känslor.
Kram från Jessica, som har likadana örngott som dig (den till höger)
Tänk vad man kan förflyttas fort bara av dofter!
Oj vad jag tycker im dina små betraktelser/Babsan
Var det doften?
För mig är doften av ren tvätt och doften av nysågat trä och murbruk lycka och trygghet.
Jag visste inte att din mamma inte var dina systrars mamma på samma sätt. En märklig tanke att leva med, inte sant?
Jag håller med PV Underbar betraktelse!
Fantastiskt att tänka på tiden.
Den bara går och går och vi måste hänga med ----på något sätt.
Kan bara hålla med, en underbar betraktelse och berättelse!
Jag är så förtjust i ditt sätt att skriva!
Och jag tycker att det låter så hemtrevligt om sådana där klockor som tickar och slår. Sambon tycker precis tvärt om. Han får rys-gåshud när de slår.
Det blir nog aldrig en sådan klocka hemma hos oss.
till er alla: tack för vänliga ord! Nej, den här gången var det inte doften jag tänkte på .., fast den var med lite på ett hörn också, utan känslan när jag strök örngottet och vek ihop det.
Mamma var så noga hur det skulle vikas .., det var nog så jag kom in på alltsammans.
annannan: jag har ibland tänkt på vad det betyder det man är med som väldigt ung. När jag var kanske åtta, nio år, insåg jag att mina storasystrar hade delat en tillvaro som aldrig skulle komma att bli min. Dom var sex och nio när deras mamma dog och mamma kom in i bilden ett år senare.
Ytterligare något år senare förstod jag - och det kom helt plötsligt - att mostrar och morbröder som jag tagit för givet varit mina, inte alls var det.
Det var mina systrars släktingar!
När jag var elva år dog min morfar.
Då gick det upp för mig att han inte alls var min riktige morfar, min morfar dog när han var trettio år.
När jag var tjugotvå dog han som verkligen var min pappa ( ,-) och två år senare försvann mamma till Sydamerika och min ena syster till Australien och den andra till Lund.
Ibland undrar jag vad allt det där betyder .., det som gör att jag ofta känner mig ganska ensam och är allra, allra, allra lyckligast när jag har barn och barnbarn omkring mig. Då är det liksom På Riktigt.
Förstår känslan Elisabet.
Min äldsta syster, min allra allra käraste, hon och jag hade samma far...olika mödrar, ändå var hon och jag som två halvor som hörde ihop, så lika, så lika....Min yngre /hel/ syster och jag samma mamma..brukar tänka, jaha jag brås på min far de gånger jag ser drag som min yngre syster inte känner sig hema med... Det där med släktskap - blodsband--har jag tampats med många gånger---ibland kunnat känna mig aningen utanför.Skönt på äldre dagar att ha egen familj som jag kan glädjas åt och känna frid hos. kram till dig!
Jag vet inte men jag gråter såklart och blir så himla ledsen av din berättelse fast den är så fin och jag kan oxå känna doften av nystruket och klockan som tickar hör jag bestämt och tiden...ja...den bara försvinner och det är alldeles oförståeligt...
Så fint skrivet. Önskar att jag hade din förmåga att uttrycka mig.
Kram till dig:-) //Ingela gbg
biggan, fröken blund som slår dank och Ingela i Ggb: tack!
Skicka en kommentar