... kommer från Västergötland och den här gången är det den eminenta fotografen Mian som varit alert med håven.
Så här skriver hon (som har semester och vill ha sol!):
"Plåtat med min mobil.
Vi tänkte att vi skulle cykla på e.m. men det sket sig stort...
Ska fortsätta att läsa "Gengångare" av Nesboe om en stund.
Jag blir så rastlös av att vara inomhus.
Och mörkt är det.
Nu får det bli en kopp kaffe tror jag bestämt."
fredag 6 juli 2012
Så litet man vet om sig själv...
Råkar, av en slump, hamna i SVT:s utmärkta kunskapskanalen.
Där visas ett fantastiskt intressant program och aldrig i livet hade jag väl kunnat drömma om att jag skulle sitta i soffan - totalt fängslad - och titta på detta.
En cykelväg planeras att dras genom naturreservatet, den blir - allt som allt - väldigt lång och tanken är att den ska gå från Göteborg till Helsingborg och så förbi här då, där vi bor.
Nära havet.
Pv är - som alltid när det gäller cykling -, entusiastisk, och tycker att det är jättebra.
"Så roligt om fler människor får ta del av allt det här vackra!" säger han.
Ja, det är då när vi har fått besök av en sommargäst - i vanliga fall boendes på Lidingö - som är mäkta upprörd och nu efterfrågar pensionatsvärdens åsikt.
Själv sitter jag på pinnstolen intill och lyssnar till diskussionens vågor som - i alla fall ibland - går rätt höga.
Hos såväl Steel City Anna (boendes i Sheffield, England) som hos Monet i Sydfrankrike (intressant reflektion om detta med hälsandet finns här..) , ja, även hos anna of sweden (här skriver hon också om hälsandet eller bristen på just detta ..) som lämnat USA för Skåne, kan man ibland läsa om det som skiljer våra länder åt.
Eller: skiljer människorna åt.
Hur intressant som helst är det!
Monet berättar ofta om hur artiga och vänliga fransmännen är och Anna i Sheffield vittnar om en slags mänsklig värme mellan människorna som hon möter här och där .,. på bussen eller annorstädes.
I dagens DN hittar jag den här lilla artikeln - den som finns på bilden -.
Och jag läser och förundras och tänker .., är det verkligen så illa ställt?
Det händer ibland att jag på promenader med harry möter människor och nio av tio hälsar alltid.
I Ystad var jag så förvånad över hur artiga människor var .., det hände ofta att ungdomar önskade kassörskan "trevlig helg", nåt jag aldrig hade varit med om i Malå!
Häromdagen läste jag följande rader hos Steel City Anna, som då har varit på hemmabesök i Stockholm.
"På Wayne's Coffee står jag ordentligt i kö och väntar på att
affärsbiträdet, eller baristan kanske, ska titta på mej när hon är
färdig med den förra kunden (i England skulle det vara extremt oartigt
att bryta sej in med sin egen beställning innan det är ens tur, och
orsaka stress för alla inblandade) och hälsa och kanske säga välkommen, vad vill du ha.
På Starbucks i Sheffield brukar de fråga how are you today och skriva
ens namn på brickan så att man säkert får rätt kaffe och fråga vilken
sorts mjölk man vill ha, så någon form av kommunikation hade jag väntat
mej även i Stockholm. Hon tittar till på mej, irriterat, ungefär varför står du här.
Jag tittar tillbaka. Hon ser besvärad ut, och så säger hon inte vad
vill du ha, hon säger "jaha?" mycket snipigt. Detta påminner mej om
sketchen med Ulla Skoog som får lingonkaffe av Reuter och jag ler stort.
Då får jag en blick som att jag är en dåre. Jag förstår senare att det
snabba irriterade ögonkastet samtidigt som hon betjänar kunden före (det
ska tilläggas att det är totalt tre personer i kön och mycket lugnt) är
Stockholms motsvarighet till välkommen, what would you like today. Jag
har betett mej utanför ramarna, missförstått en kod."
Så skrev Anna i Sheffield efter ett besök hemma i Sverige nyligen.
När jag själv besökte London för något år sedan, frågade jag ett flertal människor om vägen och möttes av idel vänlighet! Precis likadant var det på Irland!
Och det är då, när jag har läst den lilla artikeln, som jag funderar över detta .,. är det verkligen så illa ställt i vårt land?
Är vi så ohyfsade?
Och vad beror det i så fall på?
Det kan man fundera på.
Intressant vore det ju också att klura ut om det skiljer något mellan våra grannar i öster och väster?
Är norrmännen artigare än svenskar?
Hur är det med danskarna?
Och finländarna?
Det är inte bara Turtlan som är på semester och har fönsterhåven redo .., det har även madamen från Västergötland, hon som tar så fina bilder - ju mer rost som finns att fånga, desto bättre - !
Nu har hon och maken (fantastiskt fina bilder tar han!) varit på fotosafari i såväl Köpenhamn som i Skåne och det är därifrån dom här bilderna kommer.
Så här skriver fönsterfångerskan:
"På vår färd genom Skånes underbara landskap i sommarskrud, så kommer vi fram till samhället Lövestad. Där har liksom "tidens tand" fått göra sitt jobb.
I mitten av byn hittade vi företaget "Spiken i kistan" (ett kul och
passande namn), som handlade med antikviteter och byggnadsvårdsartiklar.
Skickar ett antal bilder från husen och området runt omkring, så får du en känsla av hur det såg ut.
Igår när jag kom moppande till jobbet, stod Eva från Tyresö ute vid lastbryggan och väntade och från sin väska tog hon fram ett inslaget paket, ämnat till pv.
När jag senare på kvällen kom hem, blev det paketöppning och ååå, så underbart detta var!
Barnbarnet Erik, 12 år, (med världens vackraste ögon ..!) hade - på min önskan - gjort en teckning som visade den vådliga fisketuren tillsammans med pv, ni vet, då det kom kastbyar som fick vattnet att slå in i den lilla segelbåten och Erik som fick ösa, medan pv tog årorna!
Här syns teckningen .,. ni ser väl dom höga kastvågorna till vänster om båten!
En vacker bok om den halländska naturen och fåglar som besöker det här landskapet, fanns också med.
På en av sidorna hade mormor Eva tecknat .., ja, här var hennes version av fisketuren!
Se där .., där står hon på klipphällen och ser hur vattnet slår in i båten!
När vi, några dagar senare, pratade om detta .., sa Eva att .."nej, vi byter ämne, jag får diarré bara jag tänker på hur hemskt det såg ut!"
Kanske är det lite av terapi att få rita av sig?
Och i boken finns vackra bilder av det här landskapet som jag har lärt mig att tycka så mycket om.
Kärvare än i Skåne .., lite mer fjällikt ibland.
Och på sidan 145 kan vi läsa om den lille Gransångaren.
" ... hörs årligen enstaka gransångare ....", kan man läsa.
Det är nog den enstaka gransångaren som flyttat till vår slänt.
Sist av allt - det är nu på morgonen när jag ligger under täcket och njuter av en ledig fredag - skickar jag en liten film till Eva.
Det är den här filmen och kanske kan även den användas i terapeutiskt syfte ...
(Uppmärksamma bloggläsare ser kanske att på somliga bilder finns en liten mörk fläck .., ja, det har kommit nåt vajsing på kameralinsen .., snart har nog den lille Canonkameran gjort sitt.)
Även idag är det Turtlan som står för fönsterfångeriet, ja, hon är på båtsemester och passar då på att ha håven med sig när det ska utflyktas.
Så här skriver hon:
"I gästhamnen iLyrestad finns en en liten bod med hantverk och souvenirer som tycks ägas av ett äldre danskt par.
Idag
stod Preben och målade på sin bod innan de stängde. Ja vi döpte honom
till det för så heter ju många danskar... Preben fick även rycka in som
turistguide såg vi. En trevlig herre!
Där i boden fanns det här fönstret. Det fångade jag till dig.
Turtlan."
torsdag 5 juli 2012
Klockan 14.30 ....
På bordet i personalrummet ligger ett A4-ark där vi får veta att våra scheman sägs upp från och med idag och så ska vi få nya - datum för tillkännagivandet av detta finns också angivet - och det blir lite turbulent och alla undrar vad som har hänt och det blir som en slags oro i luften.
Det är varmt som i ett bageri i affären.
Eller, ja, kanske inte riktigt, men plus tjugofem grader kring kassan och ingen syre och många kunder - jättemånga sommargäster som inte ställer tillbaka vagnarna utan bara lämnar den hux flux så snart dom packat i sina varor - ,( (vagnarna som är som en liten vagn med två korgar, en uppe och en nere, står placerade i entrén, men få - förutom stamkunderna - ställer tillbaka dem) och när man frågar om kunden som betalar med kort vill ha det på beloppet, förstår dom ingenting.
"Beloppet ...?" säger dom häpet.
"Ja, eller vill du ha det på ett högre belopp .., här finns ingen bankomat, du kanske vill ha kontanter ..?"
"Ahaaaa ...!" säger dom då.
Och Lena får en liten blomma av ett litet barn som varit ute och plockat nånting som liknar blåklint, fast dom är rosalila .., och på min jobb-skjorta har jag den emaljerade hunden som är en liten brosch och en kvinna tycker att den är så fin och undrar var jag har köpt den ..., och nu har Ann i Göteborg beställning på en kattbrosch och då blir man ju glad!
När klockan är kvart över nio, moppar jag hemåt.
Det är kvavt och kvalmigt och när jag kommer körande längs lillvägen ser jag pv cykla iväg med cykelkärran på släp och jag förstår att han ska ner till hamnen och lägga nät.
Idag, innan det var dags för jobb, blev det stekt makrill, färskpotatis, sallad och den där underbart goda såsen. Om jag säger att det var himmelskt gott, så är det ingen underdrift.
Och dagens sommarpratare ska jag lyssna på igen .., jag missade slutet av programmet.
Det är i alla fall vad jag tänker lyssna till just nu.
Fyra timmar kvar av ledighet.
Perfekt.
Efteråt: och ja, det var v ä l d i g t hörvärt!
Jag blir ibland så less på alla kändisar som väljs till sommarpratare .., kanske är det så att det är just såna som lockar lyssnare, men för mig är det här andra så oändligt mycket mer intressant.
Det kanske inte är så professionellt utformat - programmet - men oj, så mycket att ta del av!
Ett minus är att man inte får lyssna till musiken, annat än som korta snuttar.
Och dom är sannerligen korta.
I dagens DN läser jag om trädgårdsmästaren Victoria Skoglund som säger att .."när det känns stressigt är inget så läkande som att vattna sin trädgård".
Just så känner jag det!
Ofta drömmer jag om en vacker, gammaldags vattenkanna med stril och för min inre syn ser jag mig gå omkring och bära på den där tjusiga och ändå så rustika kannan (man ser såna i alla reportage från härliga trädgårdar, där står kannorna så där lagom i skymundan, men ändå väl synliga ...), jag ska se ut nästan som Karin Larsson, ni vet - Carl Larssons fru - med härligt förkläde och allt ska växa och gro!
I verkligheten har jag en grön och inte det minsta charmig plastkanna som rymmer tio liter - skulle jag tro -.
Det händer att jag vattnar blomlådeblomstren från just den kannan, men det är bara för att jag då har i lite gödningsmedel.
Förfääärligt tung är den att bära på och mesta delen av tiden, får den stå för sig själv och deppa.
Nej, jag använder vattenslangen.
Och precis som trädgårdsmästaren Victoria säger, så är det en lisa för själen att stå där och vattna krukor och rabatter och nyplanterade buskar.
Jag ä l s k a r den där stunden när jag står där alldeles stilla och ser vattendropparna singla ner mot marken! Det är precis samma känsla som när sigge och pElle har fått mat och dom sedan sitter i godan ro och putsar sin päls eller nos och jag riktigt ser hur bra dom mår.
Just den känslan är det.
Idag är det slut på ledigheten, den där två och en halv dag långa tiden i frihet.
Å, så jag har njutit!
Och även idag är himlen blå, om än aningen mer skyig än igår och vinden är östlig och jag ska plantera om några lavendel som plötsligt inte längre syns i rabatten. Dom vita rosorna - vilka planterades i fjol - blommar!
Ännu bättre: vildkaprifolens första blomma har slagit ut!
Och Gransångaren, han sjunger och sjunger ...., accompanjerad av en morgonpigg liten krabat, vars flöjtande låter som ett enda "knäppande".
Lite smått och gott ...
Dagens Sommarpratare är den här mannen - helt okänd för mig - och jag längtar till den fjortonde juli, det tror jag kommer att bli ett program för mig!
Ny i länklistan:Fotobrus - med mängder av fina bilder -!
Och Annas mamma har blivitsin egen, med vacker blogg!
Och jag har rensat i länklistan; såna som inte har uppdaterat det senaste året - hej svejs med er -, men ni är så välkomna tillbaka!
En bit därifrån, ungefär där jag står och tar bilden, står en svartvit häst för sig själv.
"Den går alltid för sig själv .., jag tycker så synd om den ..", säger pv.
Det är ju här han cyklar med harry, så han ser dem dagligen.
På väg hem igen möter vi hästarnas ägare och vi får veta att hästen som vi tycker så synd om, den har alltid varit lite av en enstöring.
Och jag tänker att han kanske är som sigge nilsson; som inte en enda gång har hoppat upp i ett knä .., som alltid ligger i eget rum och bara i undantagsfall hälsar på i vardagsrummet.
Som alltid går sin egen väg.
Om man klickar på bilden, kan man få en aning om hur vackert där är.
Pv "dörjar" makrill (får napp, men den fisken släpper från kroken) och jag sitter och tänker att det är allt bra härligt med lediga dagar.
Just så mycket mer händer väl inte.
Vinden kommer från nordväst.
Och plötsligt kommer ett härligt båtfönster susande och landar i min mobil, det är från Turtlansom är på holiday i någon kanal i vårt land ..., och mannen som bor på 63.e breddgraden och har olydiga bin som svärmar lite hit och dit och ger biodlaren grå hår, han berättar att det är regnigt och kallt i det landet.
Men här, tro det eller ej, här strålar solen.
Dragningen i lotteriet ....
Den kommer ikväll, senast kl.21.00
Vinsten är en cd-skiva med svenska visor, väldigt somrig och fin.
Om någon skulle be mig säga vad jag tycker mest av allt kännetecknar pv, då skulle jag nog säga att han är alldeles oerhört i d o g.
Han är den minst besvärsrädde människa jag någonsin har träffat, möjligen - men bara möjligen - min mamma undantagen.
Eller kusinen Barbro.
Hon är av samma sort.
Eller Leina- hon tycks utrustad med en slags evighetsenergi -!
Så när han ser att nybyggets container svämmar över av kastat virke, frågar han om han får plocka med sig därifrån och det får han gärna, säger dom, men hemforslandet får han såklart sköta själv.
Och det är bråttom - containern ska hämtas idag och riktigt när vet dom inte -!
Alltså tar han skottkärran och knatar vid femtiden på morgonen iväg och kommer hem med ett t u n g t lass virke och sen - när han tagit upp nätet - får han ta släpen och köra dit och hämtar ännu mera virke, däribland panel, - hur fint som helst - "det kommer att räcka till ett av rummen i det som ska bli gäststuga!" säger han leende.
Och grundmålat är det också!
När vi träffades tyckte jag nog att han var väl nitisk .., ingenting skulle förfaras.
Jag såg det kanske mest som ett småländskt drag ,-)
Nu .., ser jag det helt annorlunda och jag tycker att han är så himla duktig när det gäller sånt här!
Tänk, att allt detta annars bara hade slängts på någon återvinningsstation!
Den övre bilden till höger visar när han backar släp.
Läsare som varit med i flera år på den här bloggen - eller den förra -, minns kanske att jag 2006 skrev en önskelista vad beträffar män.
En av punkterna var att mannen - om han nu fanns - skulle kunna backa en släp.
Igårkväll lade pv ut nät och vid femtiden i morse var det dags att vittja.
Jodå, ett antal plattfiskar plus några torskbarn (dom brukar han släppa tillbaka, men nu hade dom insomnat ...) blev resultatet.
Plattfiskarna blir till middag nästa vecka när vi får besök av några av barnen!
Dom små torskarna + en sill hamnade i kastrullen och jag kan lova att runt mina ben snurrade två väldigt, väldigt hungriga katter och när jag vågade mig ifrån spisen, fick jag en lusing av pElle.
Nu står dom och äter nykokt fisk på var sitt fat.
(Ja, någon sås gjorde jag inte till dem ,-)
