 |
| Lisbet Larsson sitter i mitten i den främsta raden, nära sin pappa. |
.... svarar hon när jag ringer.
Hon säger det lite tvekande och alltid på samma sätt, så där så att det sista av "Larsson" liksom liksom går uppåt i tonhöjd.
Och jag säger .."ja, Nilsson", så neutralt jag bara kan, för jag vill veta om moster Lisbet har koll och det har hon.
"
Ååå, men Eliza!" säger hon då med en röst som är en
avbild av sin storasysters - min mamma - och var gång det här scenariot upprepas fylls jag av en sån innerlig värme och glädje.
Och så blir det lite småprat om vardagligheter .., om lupinerna som ligger på hennes golv i hallen, hon ska ta frön och så nya till våren .., "mest rosa och blå", säger hon och vi pratar om detta med panikångest .., om att inte känna igen sig själv .., vi pratar
också om hösten och kylan som är i antågande ., om hur dagarna går och jag frågar vad hon har på sig för kläder?
"Ja .., du, jag har strumpbyxor för jag har inte tagit på mig byxorna än .., och så har jag en tröja och varma sockar ...", säger hon och då har jag liksom bilden klar för mig.
En gång i tiden var moster Lisbet rultig, det är hon inte längre.
"Du förstår Eliza, jag är smal som en sticka numera .., det kanske beror på att jag inte mår så bra ...?" säger hon.
Och jag säger att vi kan ju låtsas att hon bor
nära - att hon är min granne - och så kan hon komma över till mig och dricka kaffe ., vi kan sitta ute i solskenet på altanen och kanske hoppar pElle upp i hennes knä och så kan jag duka fram kanelbullarna som pv bakade häromdagen och moster Lisbet skrattar och säger att "vi är nog brano underliga i den här släkten" och jag håller med.
Men hon vill
gärna komma och fika och vi glömmer bort att det är långt mer än hundra mil från Stensjö till Vilhelmina och innan vi slutar - för det blir aldrig
långa samtal - säger vi snälla saker och sen tar jag mig an disken och tänker att jag ska ta hand om - nej,
inte lupinerna - men väl pelargoniorna och om fyra timmar är det dags att arbeta och ute strålar solen.
