.. råkade jag lyssna till en f.d. koncentrationslägerfånge som berättade om sitt liv i radio.
Några dagar innan hade min yngsta dotter kommit hem från skolan och
i sin tur berättat om en magister som vittnat om mobbing i någon form och dottern var upprörd; det här hade
verkligen gripit henne .., och jag tänkte, att om en enda människas vittnesmål kan betyda så mycket, då ska jag göra mitt till .., och jag kontaktade mannen som hade suttit i koncentrationsläger och undrade om han kunde komma till skolan i Malå och berätta om allt detta, men det kunde han inte - han var upptagen -, men jag fick ett namn och ett telefonnummer, ja, till mannen på bilden, herr Sioma Zubicky, som hade varit med om samma sak.
Med hjälp av Folkpartiets underbare Carl-Olof Sjölund - och skolan förstås -, lyckades vi få denne herr Zubicky till Malå och det var en kväll med hockey på tv och jag tänkte att ingen lär väl komma och lyssna, när herr Z berättar om sitt liv och vad han varit med om.
Aulan blev helt fylld och vi fick hämta extrastolar!
Nästa dag besökte han några skolklasser och vittnade för dem om detta med förintelsen.
När jag idag sitter i soffan Ektorp och läser Göran Rosenbergs bok som handlar om pappans liv och om det mest fasansfulla man kan tänka sig när det gäller mänskligt beteende och utrotning och gaskammare och godstransporter och ..., ja, när jag vänder blad efter blad efter och knappt kan göra nånting annat, då är jag
evigt glad för att jag en gång för tjugofem år sedan ringde till herr Zubicky.
Jag sliter med känslorna numera om att jag har min pappa kvar men har ändå inte det.
Allt annat!!!
Pratar helt fel och ser saker. Förtvivlat att se.
Mamma är helt knäckt och sörjer stort. Ibland kan hon ha en bättre dag men mest grått och nästan svart.
Förlora någon är tungt!
Se någon bli så här är också tungt på ett annat sätt.
Pappor är något visst.
Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen.