Det bästa för annannan i Portugal ...

... fast bilden är ju från landet Halland.

Om jag finge välja några platser och tider i världen där jag skulle vilja tillbringa mycket mera tid så skulle Skåne vid den här tiden på året vara en.

I ett gammalt hus skulle jag vilja bo, en gammal skola kanske, där det finns stora gamla träd och alldeles blått av scilla (som inte heter scilla väl) under träden.

Jag skulle gå och dona i trädgården och sitta en stund på en filt på den knaggliga trappan med en mugg te!

Det kan du få lov att betrakta som mitt bästa i veckan, förresten, fast det får ju vara utom lottningen för det är ju inte något jag varit med om på riktigt! (Och så använder jag inte örhängen heller).


annannan

Här och nu ...

Om man inte har fått sova, står själen liksom vidöppen.
Allt tar man in.
Lärkan som drillar högt i sky och våren som är evigt ny ... (den enda sång jag kunde spela på orgeln hemma i Malå ...) och doften av jord och man ser små sällskap av vitsippor som är för små och pyttiga för att ta in som bukett.

Man tittar noga i stenröset om där ska vara någon nyvaken orm.
Det är det inte.
Mellan träden skymtar Ugglarp och kustvägen.
Man möter två bilar och den ena håller ut allt som går, den andre kör så nära så man känner vinddraget runt benen och får lust att räcka finger, men gör det inte.

Hemma igen.
Baksidan av gården är fylld med högar av kvistar och grenar som pv idogt klipper ner och förpassar till vedpannan. Där intill, i dungen med syréner, växer ett litet hav av scilla och där är också två ensamma påskliljor.

Sen slår man sig ner på stentrappan och dricker en kopp kaffe .., och chefens fru Bodil får ett sms där man skriver att det där mötet ikväll, det får vara, tröttheten har alldeles tagit överhand och en stund senare plingar det i mobilen och man får ett vänligt svar.

Vänliga ord - hur mycket betyder inte det här i livet -?

Dagens fönster ...

Igår kväll hjälpte jag Karin i mejeriet och då knäppte jag en bild på speglingen i fönstret: Karin vid ystkaret.

Vi har alltså ett litet mejeri på gården, och där görs alla våra ostar. 

Allt görs på mjölken från fjällkorna på gården.

Igår gjorde Karin osten "Lille Gullman", som är smaksatt med bockhornsklöver. 

Det ger osten en jättegod smak av valnöt!

Hälsningar Ulrika.

//Tack snälla! säger jag.

Mitt i natten ...

Och jag kan omöjligen somna.

Det är som en enda stor oro inombords och efter att ha vridit och vänt mig tusen gånger, slagit på och av radions P4 hur många gånger som helst (det är den norska snabbpratande kvinnan som är är programledare, jag hinner knappt höra vad hon säger ...) , ger jag upp.

Jag lämnar pv och harry och går ner i köket och kokar mig en kopp choklad.
Inte O´boy, utan riktig choklad.
Tar mig en polarkakemacka med ost till och sitter nu här.

Rufsig i håret och barfota.
I den där förskräckligt fula nattskjortan, den som är så skön.

Och jag tänker på allt möjligt .., på Guy i Thailand vars tillvaro förändrades så kapitalt ..., jag tänker på den unge mannen som hade en stor tumör i benet - det var i programmet Det kungliga lasarettet från Australien - och om han alls klarade sig .., och jag tänker på hans läkare som var så rakt på sak och sa att risken fanns ju att det spridit sig till lungorna.
På den unge mannen tänker jag också och på hans mamma som alltid gjorde honom sällskap till sjukhuset.

När min svåger i Australien drabbades av cancer på tungan, berättade min syster att när läkarna förklarade vad som väntade ..., utan någon som helst omskrivning, så bad dom honom att vänta lite .., att först låta dem ta in allt detta förfärliga och så fick dom ta det andra så småningom, allt eftersom.

Det tänker jag också på.

Och så har jag väl aningen ångest inför vad som komma skall.
Antar jag.

Nu ska jag ta mig ännu en kopp choklad.
Klockan är tretton minuter över tre.
Det är alldeles mörkt ute.

Tiden ...

Dagar och veckor susar förbi.
Snart är tjugoen dagars sjukskrivning tillända.
På kylskåpsdörren - bland bilder från Grekland och ett limprecept -, sitter brevet från ortopedmottagningen.
Fyra dagar kvar nu tills det är dags för inläggning.
Inlagd gurka.
Inlagd sextioåring.
Inlagd Elisabet.

Jag städar i sängkammaren och gör fint, så där så det ska kännas bra att komma hem.
Letar blommor, men hittar inga .., det får bli timjankvistar som har överlevt vintern.

Skriver listor.
Letar en bra penna.

En necessär i min stil ...?

 Måste eller borde köpa nagellack (jag såg ett sjukhusprogram där den amerikanske läkaren sa att det värsta han visste var när han som gynekolog skulle undersöka höggravida kvinnor, ja, dom - kvinnorna med stora magar alltså -, hade nämligen fräckheten att inte sköta om sina fötter som dom skulle .., ja, sånt kan man tänka på ...), en bra penna måste jag få fatt i ..., en necessär (jag som alltid har plastpåsar bara!, det ser förstås inte så bra ut) .., en härlig kofta ...(var hittar jag en sådan ...?).

Men den undre är väl underbar!

Lite sånt.

Mellan varven kokar jag ägg och tar mig en hårdmacka med just ägg och Svennes kaviar.

Solen har gått i moln.

Dom där minnesorden ....

Mamma. Sjöng alltid när hon diskade.

Ofta,  ja, nästan alltid, när jag läser hemtidningens minnesord över människor som inte längre är i livet, (alltså vad deras anhöriga har skrivit), så blir jag så varm i hjärtat.

I motsats till dom Riktigt Stora Tidningarna där den avlidnas karriär ofta hamnar i fokus, är det helt andra saker som finns på minnesordssidan.
Ja, jag vet, jag har skrivit om det förut.

 

"

Pappa. Lättrörd. Grät när Silvia och kungen gifte sig.

Och nej, det inte bara upprabblandet av vilken god mor eller far man har varit .., det är så mycket annat, sånt som gör att den där människans personlighet liksom tittar fram.

Om kvinnan från Arvidsjaur - hon som inte längre är i livet -, skriver barnen bland annat så här: 

"När vi var små brukade vi be henne joddla en trudelutt för oss.
Senare träffade hon H och de hjälptes åt att plocka många hinkar med hjortron, sitta på Storträsket och dra upp abborrar. Hennes fiskar var oftast störst."

Och om mannen som inte längre finns, skriver någon så här:
"M var duktig och hade känsla för djuren, ofta kallades han ut för att hjälpa till vid svåra kalvningar och fölningar.
Ved var ett annat intresse, så sent som i höstas klöv och kapade han in en hel vintervet, trots sviktande hälsa."

Å, så jag tycker om detta .., ja, att bilden av en människa liksom växer fram!

För det är ju så det är, tycker jag .., att det är småsakerna man minns mest!

Sånt som kan tyckas så oväsentligt, men - åtminstone för mig - är det just såna saker som har fastnat.
Ser jag minnet som en stor byrå med olika lådor, är den lådan sprängfylld, ja, nästan så att det svämmar över!

Bästa aprilskämten ....

Här är ett som fick mig att gapskratta!
Det värsta är att det är kanske så det blir när det är dags för vår generation ....

Att Västmanland ska bli det första könsneutrala landskapet och hädanefter kallas Västhenland, tycker jag också var bra, om än väl genomskinligt.

Hemma i Västerbotten finns stora planer på att arrangera vinter-OS år 2026.
Här kan man få veta  mera!

Och till alla som inte tog studenten, finns nu möjlighet att få uppleva detta.
Ja, jag ska genast anmäla mig!

Att en domkyrka i vårt land ska börja spela Hemglasstrudelutten i klocktornet, i akt och mening att få in pengar till kyrkan .. ,tyckte jag var kanonbra, men se den nyheten  hittar jag inte.

Tidningen Sydsvenskan har listat dom allra bästa aprilskämten genom tiderna .., här är dom!

Själv blev jag rejält grundlurad av pv:s dotter Hilda som på Facebook skrev att hon skulle låta tatuera sig och jag såg för min inre syn pv:s min när han skulle upptäcka detta ,-)

Det bästa för Marianne i Söderköping ...

Hej

Fick en bild från söndagskvällen när en liten men väldigt fin kör sjöng mina texter till Linda Sandströms tonsättningar – eftersom jag inte frågat någon om de vill synas är det praktiskt att den är lite suddig och på håll. S:t Anna vocalensamble heter de i alla fall.  

Åh, vilken lycka att gå fram och få lämna en ros till alla som gjorde musikgudstjänsten så fin, och att få ta emot applåder. Den här kyrkan ligger lite knöligt till för den som inte har bil, så det kommer sällan mer än ett tiotal personer när något anordnas, den här kvällen var det dessutom krock med en annan stor körgrej där alla mina körkompisar var och sjöng. 

Desto större glädje att det kom många många fler än vanligt – så det var inte så tomt som det ser ut där längst fram. Att ingen ska komma är alltid en fasa vid såna här tillfällen…

Jag var faktiskt minst lika glad när barnkören sjöng på förmiddagen, men jag vill inte lägga ut bilder på dem.

Marianne

Onsdagsfönstret ...

Hej Elisabet!

Längesen du fick en fönsterbild av mig - men den här kunde jag inte motstå! 

Tagen i Lund av mig, och de fönster man ser speglar sig i Stadsbibliotekets fönster!

Ha det!

Hälsningar

Exilnorrländskan Torun!

//Tack snälla Torun! säger jag.

Och så det bästa för Monet i Frankrike ...

Vårt bästa i veckan är att den lilla nya uteplatsen, längst ner i trädgården nu är färdig.
Trädäck, soffgrupp, kvällsol och så en pudel som genast - med självklarhet- tar det hela i besittning!


Hälsningar Monet.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Helgen var det bästa i veckan för mig.
Jag och yngsta dottern åkte till Uppsala för att se musikalen Cabaret.
Biljetten fick jag i julklapp av dottern.
Vi bodde på ett fint hotell nära stationen och nästan granne med teatern.

Lördag eftermiddag lyssnade vi till ett panelsamtal med Sarah Dawn Finer och en av de manliga skådespelarna. Intressant att lyssna till deras tankar kring skådespeleri.

Vi åt middag på teaterbaren och sen började den fantastiska föreställningen.
Då vi satt på fjärde rad kändes det som om vi var mitt bland allt som hände. Sarah D F var helt gudabenådad i rollen som Sally Bowles. Sång, musik, dans och teater-jag gillar musicaler. 

Under söndagen vandrade vi runt i de gamla stadsdelarna. Jag hann även med en stunds vila i domkyrkan. Därefter väntade tågresan hem igen.

Trots en tröttsam förkylning var resan värd varenda öre. Att byta miljö för en helg friskar upp sinnena.

Kram Eva

Nånting att bjuda på ...

I helgen bjöds vi på supergod efterrätt, ja, när vi besökte min syster i Skåne.

Mäktigt till tusen (jag trodde att jag var på gång att få en hjärtinfarkt när vi hade lagt oss .., men det var nog för mycket av detta ljuvliga ...), men oj, så smarrigt till kaffet!

Vi hade röda vinbär och glass till .. men grädde går förstås lika bra och säkert också physalis, kan jag tänka mig.

Här är receptet.

Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Underbar vårhelg tillsammans med maken med både sill och grill.

Det är verkligen det bästa - inte bara för den här veckan.

Hälsningar Anna-Lena.

Det bästa för Anne i Mantorp ...


Jag har målare på besök och det är otroligt bökigt och stökigt hos mig just nu, men
det kommer att bli så fint, så fint och det är veckans bästa för mig.

Kram, kram/Anne i Mantorp

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Och här behövs inga ord för att förklara, skriver hon.

Nej, det tror jag det!
Vilken arbetsplats den madamen har!

Då blir man glad ...

Ortopedavdelningen Hässleholm november 2009.

Igår, mitt på dagen, ringde jag till Försäkringskassans kundtjänst.
Det visade sig vara 282 samtal före mig och beräknad väntetid var 9 minuter.

"Jo, jo ..", tänkte jag.

Det fungerade!
Jag behövde inte vänta längre än så.

Nu har jag ringt igen - vid åttatiden - och döm om min förvåning när jag nu stod som nummer 43 i kön (det kanske bär sig att vara morgonpigg ...?) och kom fram på 1 minut!

En trevlig Petra hjälpte mig och jag log och tänkte att det här gjorde ni bra, Försäkringskassan.

Dagens fönster ...

På Andréegatan i Malmö - beläget i stadsdelen Rörsjöstaden - parkerade vi bilen i lördags.

Där fanns underbart vackra hus som påminde om Ystad (och delvis Regementsgatan där jag själv bodde ...), och på tredje våningen kanske, där satt den här unge mannen och njöt av vårsolen.

En liten stund stod jag med kameran i handen och  t v e k a d e, men så tog jag mod till mig och frågade om det var okej det här med bilden och då log mannen och sa att det var det.

Och så blundade han.

Tack! säger jag.

Det bästa, akt. 2 ....

En halvtimme satt vi väl där, harry och jag själv.

Längst ute på berghällen som lika gärna kan vara en slät klippa.

Gravänder och ejdrar.

Fiskmåsar.

Vågkluck.

Det bästa för Annika i Kävlinge ...

Hehe... kommandorskan! ; )

Klart det finns ngt att glädja sig över. 

Från förra veckan väljer jag den där stillsamma glädjen varje morgon, att vakna till solljus. 

Skuggorna på väggen... 

Det är mitt lilla bidrag till Det Bästa. 

Stora kramar!

 

Annika i Kävlinge.

 

// Lottföreståndarinnan säger: ja, jag får jaga på er lite när det gäller dela-med-sig-glädjen, för här finns vinster så det räcker och blir över, hitskickade av rara bloggvänner. Jag kallade mig "kommandorskan" i mejlet till Annika .., och ser man på .., hon lydde på momangen! 

Man kanske skulle ha satsat på en gren inom det militära ,-)

I landet Småland ...

... strålade solen och fröken Rabarber tittade upp!

Jag räknade till tio rabarberplantor .., oj, oj .., där blir det mycket paj eller kräm i sommar!

Frun i huset ägnade sig åt att gräva ur jord från det som ska bli en fin hundgård till harrys kamrat Mylta.

Men det vet ju alla, att bor man i Småland, då är det inte bara sand och lera under ytan .., nej, där vimlar det av  s t e n!
Det här hade hon plockat upp under grävningen.

Gratis gym.