Sportlov ...

Emma och Emils mamma har tagit barnen och barnens kamrater med sig och åkt till landet.

Till en härlig sommarstuga utanför Norrtälje.

"Vi bara slappar ...!" skriver hon i sms:et.

På den övre bilden spelar Emil Fia med sin flickvän Nicole.

I flera år har dom hållit ihop.

På riktigt, alltså.



Och mamman själv .., ja, vad gör hon .., hon har ju också sportlov?

Åker skidor i flera kilometer?

Nääää.

Hon sitter framför braskaminen och gottar sig.

Härligt!

Tisdagsfönstret ..

... kommer också det från ellem i Skellefteå.

Det är Bonnstan, alltså.

Tack snälla! säger jag som nu ska arbeta till klockan tre och sen ..., har jag semester!

Den omtänksamma Tussegumman delar ut skyddsänglar och sådana får man nog aldrig får många av .., tvärtom.

Den här målningen hade jag som tavla ovanför flickornas säng när dom var små.

Åååå, vad jag tyckte om den!

Eller: å, vad jag tycker om den.

Det här var ungefär den barnatro jag växte upp med.

Att allt på nåt sätt ordnar sig.

Det känns tryggt.

Naivt?

Visst.

Men tryggt.

Och lika bra som lugnande medel.

Tack snälla! säger jag till bloggmadamen.

Tre minuter kanske ...

... från pensionatet i Halland, där jag brukar ta in varannan helg, där ser det ut så här.

Bara så ni vet.

Kväller ...

På morgonen hos Torun .., jag skriver brev på kylskåpsdörren.


Intill döden trött är jag när arbetsdagen är tillända.

Jag stupar på soffan och får nästan ingenting gjort.

I lägenheten finns spår av sonen.

Stora pojkskor nedanför elementet.

Ett mammahjärta som blir varmt.

Och Pelle är trött.

Förstrött tittar jag på danska 1:an.

En kvinna ammar sitt barn .., kvinnans bröst är som tomma påsar som vilar mot hennes mage.

Telefonen ringer.

I andra änden av luren hörs Torun som ska låna min lägenhet i helgen, ja, tillsammans med sin dotter.

Det blir surr om bageriets öppettider .., nyckelavlämning .., mat till Pelle .., att jag renbäddar innan jag åker .., och att hon inte behöver oroa sig för oordningen i mina garderober; dom som innehåller allt annat utom kläder.

Kuddar i massor, till exempel.

Hos Torun och hennes familj har jag tillbringat två nätter och jag har tagits emot med den allra största gästfrihet.

Jag har, liggandes raklång på deras soffa med katten Ciara på magen, känt mig som hemma.

Verkligen som hemma.

Och jag tänker på hur mycket vänskap betyder.

Och hur annorlunda det är, då, när man under några år har vandrat ensam ute på livets stora savann ..., och så hittar man en flock som säger ..."kom till oss, här får du sova .., vi håller vakt ., du behöver inte känna dig ensam .., kom och lägg dig här vid elden!"

Och man kurar ihop, kanske inte alldeles intill flocken, utan en bit ifrån .., men värmen når fram och man somnar tryggt.

Just så var det hos Torun och Mikael.

Det är vad jag tänker på när vi har pratat färdigt.

Sprallmusik!

Sitter och surfar runt hos bloggvännerna .., allt medan jag vickar på tårna i takt till musiken.

Pelle leker med herr och fru Tupp som han föst ner från bokhyllan.

Ungefär så här ...

... ligger jag på soffan Ektorp, fast påklädd.

Och jag förstås är inte lika välsvarvad heller.

Kommer ni ihåg dom här kulspetspennorna från förr?

Dom som hade en pinuppa på själva pennskaftet och när man vände på pennan, blev pinuppdamen plötsligt lättklädd, hon liksom tappade behån.

Min pappa, han tyckte verkligen om såna pennor.



Själv hade han alldagliga blå kulspetspennor märkta "Tillhör Statsverket".

Inte hälften så trivsamma var dom att skriva med.

Tyckte han.

Och så här vackert skrev han, min pappa.

Grattis Torun !

Två arbetsdagar kvar ...., och vännen Torun har namnsdag.

Måndagsfönstret ...

Glöm inte att klicka .....


Hej!

På väg mot Kapstaden så lunchade vi i Swellendam.
En ort med härliga vita 1800 tals hus från nybyggaråren.

Vi satt ute på verandan och åt men självklart gick jag inomhus för att få se mer av resturangen.

Där fanns det här fönstret och ute i trädgården bakom glaset sprudlar grönskan i den varma sommaren på södra halvklotet.

Turtlan.


// Och jag säger ... tack, snälla!!

Kvällsbesök ...

För ett år sedan kanske.
Sonen på besök hos mormor .., sitter vid hennes säng.
Och han var med just när hon hade dött och ännu var varm och go.


I en vecka blir han hemma, ättapjötten.

Han, som nu är en vuxen man.

Vi sitter i soffan Ektorp och pratar om allt möjligt.

Tittar på youtube-filmer.

Skrattar.

"Den här måste du kolla på mamma!" säger sonen.




Och vi tittar.

Stackars lillkillen som är påverkad av antingen nån slags narkos eller medicin!!

Och nu blir det sängen!

På torsdag .....

Och ni må tro att mormorshjärtat längtar.

(Ja, bilderna är tagna kvällen innan Emma och jag själv åkte till Kreta.
Det var hösten 2006.)

Plötsligt ...

Liten Anna skriver brev till mormor.


Tittar på kortfilm i SVT.

En äldre kvinna står framför spegeln och målar sina läppar.

Jag tänker på mamma.

Aldrig någonsin såg jag henne använda annat smink än läppstift och det bara undantagsvis.

Och nu, när jag sitter i soffan Ektorp och lite förstrött tittar på damen som målar sina läppar, kommer jag plötsligt ihåg precis hur läppstiftet såg ut .., - mammas läppstift -, ja, själva hylsan.

Det var av märket Shantung.

Och det var 60-tal.



Läppsstiftet förvarades i en liten porslinsskål med krusidulligt lock som stod på byrån i hallen.

Det är vad jag kommer att tänka på när damen i tv-rutan gör sig vacker.

En hel rad med kvällsfönster ..

... det har den rara ellem skickat.

Titta, så vackert!

Här, var hon och tog bilden.

Nästan hemma.

Inte långt hemifrån.

Insikt nr 117. Eller nåt sånt.

När jag på morgonen får skjuts av smålänningen Kent till affären, då, precis när jag ska stiga ut ur bilen, upptäcker jag det ni ser på bilden här ovanför; ett "första-hjälpen-kit" instoppat i sidofacket.

"Oj! Är det du som har ordnat dit det ..?" undrar jag.

Ja, det är det, säger Kent.

Och plötsligt förstår jag varför jag tycker så mycket om vissa människor!

Som en aha-upplevelse blir det.

Jag är nämligen en människa som inte har gott om prylar.

Tvärtom!

När jag flyttade från huset på landet till lilla 1:an i stan, då hade jag fyra gafflar och fyra knivar ., fyra tallrikar och fyra glas i bagaget.

Två par lakan och lika många påslakan.

Det har gått sex år sedan den dagen och jag har inte så värst mycket mera nu.

Tre vinglas har jag.

Det är inte så att jag inte har råd att fylla ut mitt hushållsförråd .., det är mer så att jag helt enkelt inte är intresserad.

Jag har inga pengar på banken, ingen bil, jag pensionssparar inte, min skosamling är mininal .., ja, ungefär så är det, men ändå, kan man tänka sig, känner jag mig inte det minsta fattig.

Tvärtom.

Min mamma var i det närmaste exakt likadan.

Men så slår det mig, det är när jag ser katastrofpaketet, att nu vet jag varför jag trivs så bra tillsammans med människor som är precis tvärtom.

Mina barns pappa hade en t-shirt där det stod "Den som har flest prylar när han dör vinner ..." och då kan ni ju räkna ut hur det var ställt .., helsingborgaren sparade på nästan allting och jag är övertygad om att han hade minst två tusen påsförslutare i sin besticklåda och ordningen i linneskåpen gick inte av för hackor ..., (för att inte tala om hur välfyllt det var!) och pensionatsvärden .., han har nästan allting; han har serviser och massor med tallrikar ..., och i skåpen trängs glas i miljoner ..., besticklådan svämmar över av smörknivar och gafflar och såväl frysen i köket som den ute på altanen är till brädden fyllda med hem-riven ost .., rester från gårdagen, plommonmarmelad och storkok.

Och han har alltid flera paket av kaffe i skåpet och i bilen finns en reservdunke med bensin.

Och ideligen hämtar han in ved och eldar, vilket ger en skön värme.

Min störstasyster är lite på samma sätt.

I hennes jackfickor finns alltid pappersnäsdukar .., "ja, utifall-att".

Plåster, det har hon alltid hemma och säkert batterier och ljusstumpar också.

Det är sånt som jag tycker jag om.

Och nu vet jag varför.

Det blir motsatsen till mitt .., tämligen spartanska liv.

Och att umgås med tvärtommänniskor ger mig en känsla av trygghet.

Alldeles inutivarm blir jag.

Och glad.

Ja, så där som när jag upptäcker "katastrofenhetspaketet".

Just så är det.

Nedskrivet ....

Väldigt glada blir vi, vi jämna-helg-jobbare, när vi ser detta.
Det är Lindha som har fattat pennan.

Och själv plockar jag ihop dagens skörd av inköpslistor.



Att detta har "gått mig åt huvudet", råder ingen tvekan om.



När jag upptäcker Eva i affären, norpar jag henne genast.

"Men du .., du som jobbar på Willys .., kan du inte spara såna här listor ...?" säger jag.



Bakom chipspåsar och salta pinnar, ligger många listor.



Då är kunden nästan framme vid kassan och slänger ifrån sig handlingslappen.

Godmorgon världen!

Tanten som tittar ut och undrar vad som är på gång, hon bor i Rom.
Emma tog bilden av söndagsfönstret, som är en repris.


Ösregn ute och plask från bilar som kör förbi.

Ljust ute.

Kaffesörrrrrpel.

Och snart cyklar jag till jobbet.

Happiness!

Lycka = att ha fått ljud till sin dator.

Fråga mig inte vad som hade hänt.

Men nu fungerar det!

Full fart!

Den blivande vasaloppsåkaren meddelar följande:

Antal åkta kilometer idag: endast 10

Tid: 51 minuter.

Hälsotillsånd: mycket bra!

Melodifestival ...


Och här är rösterna från juryn på Regementsgatan.

Så här säger juryns ordförande; bloggmadamen.

"Ja, men det är väl ett trevligt arrangemang ni har i Leksand .,. sååå fint ni har ordnat det .., ja, ja, men jag lägger min röst på dom här unga männen i frack, ja, just det och därmed föll vännen ellis avsvimmad till golvet."

Men solklart BÄST var Kalle Moraeus och orkestern Gränslöst som spelade nåt som påminde om klezmermusik!

Storfrämmande ...

Och så kommer Kent på besök.

Kent som gjorde Emil och hans mormor, som är jag, sällskap till Samos, då, för två år sedan.

Egentligen är han född i Kristianstad, men har bott i Växjö i tjugofem år.

Vattuman.

Storebror.

Vänsterhanden skymtar där kring Pelle som genast lägger sig nära honom .., ja, jag är helt förvissad om att Pelle tycker mer om män än om damer.

"Men vad säger PV om att du har nattligt besök ...?" frågar arbetskamraten.

"Han säger nog ingenting, för han sover själv över hos sin bästa kompis Lotta nån gång per vecka, så det är lugnt", svarar jag.

Och nu är det Melodifestival.

Ikväll är fröken programledare riktigt bra, tycker jag.

Pelle väntar på kokt fisk ...

Då ligger han som en kung uppe på lilla loppisbordet och bara väntar och väntar.

Inte det minsta upplagd för skämt är han.

Vid röda pilen .., skymtar en "åååå-så-härligt-det-var-den-dagen-bild", tagen av den här madamen.

Tre dagar kvar ...

Kefalonia med Emma Elisabet.


.... sen har jag semester och blir ledig i åtta hela dagar!

Det är ju inte klokt så underbart det ska bli!

På torsdag seglar jag iväg med flyget till Bromma och dottern har ordnat med tågbiljett hem igen på måndag, ankomst Ystad vid fem .., och om jag orkar .., tar jag Pelle i buren och hoppar på tåget norrut en timme senare, till pensionatsvärden .., och blir där till onsdagkväll.

Jag planerar och l ä n g t a r.

Längtar till att få krama Emma och Emil och att få se yngsta dotterns nya lägenhet och till vårsalongen på Liljevalchs och att Göra Nånting Annat.

Det är väl mest det.

Det behöver inte vara nånting märkvärdigt .., bara detta att byta ut vardagen en stund.

Och på jobbet upptäckte jag en gul post-it-lapp med ett "Ok" från chefen.

Jag hade bett om ledigt fredagen den 22:a maj och det var okej.

Härligt!


På söndag kommer sonen hem; han den ende .., den så älskade!
Det längtar jag också till.

Och till dig som just nu sitter och tänker att ..., "ja, inte lever hon särskilt mycket i nuet inte!" så vill jag bara säga att ..."jepp,du har helt rätt!"

Å andra sidan har jag himla trevligt med all denna längtan.

Dagens fynd ....

Lördagsfönstret ...

... får, tills jag kommer hem från jobbet idag, bli detta.

Repris, jo, jag vet.

Fönstret finns i en toalett i det lilla Storm P - museet i Köpenhamn.

Här nedan ett exempel på tecknarens finurlighet.



– Emil, du pratade i sömnen i natt!
– Oj då, då får du ursäkta att jag avbröt dig!

"Bara en enda gång till Eliza ...!"

Kvällen innan mamma dör.
Hennes hand i min.
Vilken tur att jag har med mig kameran!


När klockan är tjugo minuter i två natten mot idag, vaknar jag och har våldsam hicka.

Det är en sån där hicka som gör ont och den vill liksom inte upphöra.

Då, plötsligt, åker jag baklänges i tiden.

Jag är sex, sju år och står i köket hemma i Malå .., och vid diskbänken står mamma.

Hon har på sig sitt förkläde som knäpps bakom halsen och nu hör hon att jag hickar .., - det gör jag ofta som lillflicka - och mamma slutar plötligt att diska .., hon vänder sig om mot mig och lyfter högerhanden .., viftar lite med pekfingret.

"Eliza ...! Eliza! Hicka EN ENDA GÅNG TILL ., bara en enda gång till .., ja, hicka nu ...! En enda gång till, så ska du få en krona .., titta på mig nu ..., nåå ... hicka nu ...!" säger hon och tittar på mig allvarlig blick.

Och jag tittar på henne och försöker verkligen att hicka, men inte!

Den har försvunnit!

Och nu är jag femtiofem år och ligger i min säng och hör och ser min mamma och hon viftar med fingret och säger att "Eliza .., hicka bara en enda gång till!" och jag försöker och försöker ... och tänk .., det fungerar den här gången också!

Hickan försvinner!

Och mamma ler emot mig och jag tänker att det är omöjligt, hon är ju död, men hon står där och ler så varmt och så plötsigt bara .., är hon borta!

Och jag sätter mig upp i sängen och tittar mig omkring ., det är som om mamma har varit i rummet .., som om hon har varit alldeles, alldeles nära!

Det är som om hon har stått intill sängen!

När jag drar täcket om mig en stund senare .., upptäcker jag att kinden är våt av tårar.

Vilket möte det blev!

Mot sängen bakåt marsch!

Pelle hälsar nog till bloggvännernas alla kattmadamer.

Om man ska stiga upp klockan 6.00 på lördagmorgon .., då kanske man borde gå och lägga sig när klockan närmar sig 22.30 på fredagkväll ...?

Tror jag.

Och så kan jag berätta att den blivande vasaloppsåkaren idag har åkt endast 10 km längdskidåkning, men det beror på att en i sällskapet insjuknat och så blev det lite krumelurigt.

Kl. 22.51.

Men nu råkar jag upptäcka en av mina favoritskådisar i SVT 1 .. nämligen den här mannen.

Ska man verkligen gå i säng då ...?

Robert DeNiro ... eller Trummisbrorsan ..

Pensionatvärden är nummer 2 av 3 bröder.

Hans lillebror är en av de absolut roligaste människor jag någonsin har träffat .., han är musiker på heltid .., spelar trummor och har sig.

I somras när jag träffade honom och hans rara sambo Ines, då sa han mer som på skoj att .."ja, jag lär vara en blandning av Peps Persson och Robert DeNiro" och jag gapskrattade, men sen .., efter en stund .., tänkte jag att .., ja, faktiskt.

Och idag hade jag ett mail från trummisens dotter Joanna, hon som bor i Dublin.

Ett brev med några bilder, där hon verkligen visar att det nog stämmer lite det där med likheten, även om hennes pappa är mycket smalare i ansiktet numera och då ännu mera lik herr Skådisen.

Så här skriver hon:

"Hej!

Visst är likheten slående??

Ville mest hjälpa pappa på traven och visa att han faktiskt har en poäng. Han har ju så mycket annat att tänka på med huset och allt att han inte riktigt har tid med att vara lik Robert DeNiro.

Eller bevisa likheten kanske jag ska säga.

Här är det kallare idag, fast det har varit runt 10-13 under dagen hela veckan! Fantastiskt.

Nästa gång jag kommer hem är 9 april, onsdag kväll, till måndag kväll (13 april).


Vi ses snart!!

Massa kärlek,

/J"

Halleluja-moment ....!


Det absolut godaste jag vet i matväg, det är stekt lever i bitar .., och så lite hackad lök som fräst med i pannan .., och massor med grädde i detta .., och så får det puttra nån halvtimme eller mera på spisen.

Kokt potatis och lingonsylt till.

Mera behövs inte.

Äter man detta en fredagkväll, finns uppenbar risk för svimningsläge.

(Som nummer två på godaste-listan kommer pensionatvärdens stekta "tåsk").

"Du har plats 85 i kön ......"

Bilden kommer från Vilhelmina kommuns fotoarkiv.
Med lite god vilja .., kan den kanske beskriva nån slags trångboddhet.

Om man är väldigt känslig och tycker att att alla som skriver ska använda punkt, komma och versaler .., och om man anser att man borde hålla inne med vad man tycker och tänker, ja, att man måste tänka sig för och inte skriva när känslorna svallar som mest .., om man tycker allt det, då ska man inte läsa vad Hannes har skrivit.

Hannes är son till pensionatvärdens musikant-lillebror.

Jag tycker, helt ärligt, att han skriver så det går rakt in under skinnet på mig.

Det var det ärligaste jag har läst på en blogg på evigheter.

Det var känslorna på bordet.

Rakt av.

På agendan.

På Spåret.

Skavlan.

Lika med superduperhärlig fredagkväll!

Rosa ranunkel i fikarummet ...

Och snart har vi ätit upp tårtan som Emelie har bjudit på och vi som har lunch samtidigt pratar om Antikrundan ("igår var det inget vidare ...", säger Hanna E ...) och om engelsk fotboll (Håkansson) ...., bröstförstoring .., fest i Kristianstad (Rickard och hans kompisar ..) ..., besök av svåger och svägerska och sällskapsspel (Lasse .., som berättar om ett spel som heter Hund och Katt...) .., och det pratas också om Vasalopp och helgjobb (bloggmadamen).

En helt vanlig lunch i fikarummet.

Efteråt diskar jag.

Upphittat ...

Ystad, fredagmorgon vid sjutiden ...

Då ser det ut så här utanför min port.

Ovant .., är ordet.



När jag korsar Fridhemsgatan - Regementsgatan och vänder blicken söderut, mot havet, upptäcker jag att ljuset är så där härligt mjukt blått som det är hemma.

Ett ljus som är som ..,. nån slags själslig fetvadd.

Två fredagsfönster från Sydafrika ...

"Hej Elisabet!

Så här i vintertid när det snöat hela dagen i Solastaden så kommer det två fönster till Dig i Ystad.

Dels ett fönster med GRÖNSKA och sen ett fönster med härliga blomkrukor fotade en dag när regnet strilade ner under min Sydafrikaresa.

En dag med många mil i bussen och med ett lunchstopp hemma hos ett par som öppnat matställe i trädgården.



När de andra drack kaffe så smet jag ut och fotade. ( .... svepte min kaffekopp först )

Jag tror att regndropparna syns om Ni klickar på bilden.

Psst... Å självklart är det här lite smygreklam för min egen blogg om Ni vill läsa mer om resan.... ;-)) ;-))

Snökram från Turtlan."

Rättelse ...

Bloggmadamen i älsklingshalsduken.
Det är vinter i Skåne just nu.

Hela dagen faller snön över Ystad.

Det är som ett julkort.

Och det blir tyst och lugnt utanför mina fönster.

Inga mopeder som rusar fram och tillbaka .., inga bilar som tutar.

Alldeles tyst är det.

Efter jobbet får jag skjuts hem av Maria och Pelle möter mig i dörren och jaaaamar och vill ha kokt fisk och det på stubinen!

När det tar tid .., det tar ju faktiskt lite tid att koka fisken .., blir han irriterad och slänger ut en klo mot min fot när jag passerar.

"Fy på dig! Att du inte skäms!" säger jag upprört och hör att jag låter precis som min pappa gjorde när någon av stövarna hade varit på rymmen.

Nästan hela kvällen ligger jag på soffan och tittar på Antikrundan och sedan Plus med Sverker och det är sms-pling och telefonsamtal.

Sist av alla ringer skidåkaren.

Det bästa med den mannen, det är att han nästan alltid är glad.

Och han säger att apropå dom där tio orden och tre punkterna, så var dom minsann inte alls skrivna under påverkan av vare sig rött eller vitt vin, möjligen, men bara möjligen, av ett halvt glas öl och jag tänker att jag längtar efter honom.

Sen blir det godnatt.

Det här är ett oromantiskt par som bara säger .. "ja, men hejdå .., sov gott!"

Och jag har nedräkning.

Fem arbetsdagar kvar.

Sportnytts kvällssändning.

Så här lyder ett mail som alldeles nyss har anlänt till Ystad.

"Avventer dagens rapport fra treningsleiren i Sälen.

Bente
Ordföande i fan-klubben."


Då kan jag berätta följande, efter att nyss ha samtalat med den blivande vasaloppsåkaren.

* Antal kilometer idag: 21.

Pensionatsvärden säger att han hade kunnat åka längre, men nu känner han sig så vältränad, så ... nja, det fick räcka.

Dagen till ära förlades träningen i Tandådalen. '

Och så vill pv meddela att den första dagen åkte han faktiskt 39 km.

Det är viktigt.

Jag hade nog skrivit 31 eller nåt sånt.

Trettionio, ska det vara.

Och sportnytts reporter tackar för ikväll.


Bente säger:

Takk for info

Viktig og holde seg oppdatert

Ordförande i fan-klubben

Turtlegirl säger ....

Jag såg på ett program om Sven Plex Pettersson nyss, gjort av goa´ Jens Lind.

Vi kanske ska tipsa honom eller de båda om PV:s träninsgläger i fjällvärlden inför Vasaloppet....?

PS: Var längs spåret ska jag bevaka?

Har någon i fan klubben lagt upp en placeringsordning inför den stora söndagen?

Hej Svejs :-)

Eva på Frösön sa...

Vi borde ju ha en fanclubbuss där i Dalarna. Åka omkring med megafon och heja: PV,PV,PV.....och hemgjord blåbärssoppa med extra energitillskott i.

Och massage efteråt. och....Det får bli nästa år.

Tänk på att ta med Djungelolja ...!

Det är Fridass matte som nu får sitta i skuggan.

Väninnan från Halmstad har gjort sitt livs resa och är nu i Thailand på semester.

Som hon har längtat efter detta!

Tänk er själva.

Turkosfärgat hav .., ljumma vindar.

Solen.

Men så händer det sig att väninnan blir rejält biten av ohyra, tvingas uppsöka läkare .., får medicin och sträng ordination.

"Så här är det madame .., inga bad i turkosfärgat hav. Inget solande! Ajabaja!" säger doktorn.

Det är väl sånt man kan kalla otur.

Ojdå, kära nån!

På morgonen pratar jag med väninnan som snart ska fylla fyrtio.

Hon har varit på besök hos gynekologen.

"Men ååå, vilka ungdomliga och fina slemhinnor du har!" utbrister herr Gynekologen, då när han undersöker henne som bäst.

Jaså?

Jaha, ja.

Så kan man också se på saken.

Men väninnan låter väldigt lycklig.

Tio ord och tre punkter.

Bilden tog bloggmadamen på stranden i Råå.
Det var ett tag sedan nu.


Igårkväll klockan 22.26, plingade det till i min mobil.

Just då satt jag vid datorn och surfade runt lite .., men så klickade jag på "Inkomna" och läste det lilla meddelandet.

Det var inte långt.

Tio ord bara.

Tre punkter.

Inget mera.

När jag två timmar senare kröp ner under täcket och puttade undan Pelle lite .., så tittade jag på meddelandet en sista gång.

Jag tänkte, smajlande för mig själv, att det nog var skrivet under påverkan av ett eller flera glas rött vin.

Men ändå.

Och så lade jag ifrån mig den lilla mobilen.

Alldeles mörkt var det i rummet.

Och tyst.