Eva-Britt & Egons vänsterhänder ...

Ganska intressant tycker jag ju att det är .., detta att Egon och Eva-Britt båda två har arbetat som folkskollärare och båda två har förlorat var sitt storasyskon och har då själva fått ta över den rollen.

På den övre bilden ser ni Eva-Britts hand.

Eva-Britt är mörk i hyn och har pepparkaksbruna ögon.

Hon är Våg och henne händer är bara sååå lena och mjuka.



Och det här är Egons hand.

Jungfru är han.

Analytisk.

Vänster tumme upp, såklart.

Har arbetat som rektor hemma i Malå och har haft min äldsta dotter som elev.

"Men hjälp, vilken stor hand du har!" utbrister jag när kameran har plockats fram och är redo.

Egon är uppvuxen i södra Lappland, inte långt från Vilhelmina.

En enkel uppväxt.

Tänk, att jag tycker att det syns på den handen.

För två år sedan lämnade Egon och Eva-Britt Malå för Laholm.

Och i lördags onsdags satt pensionatvärden och jag själv vid deras köksbord.

Så kan det bli här i livet.


(Flera vänsterhänder hittar du här ...).

Telefonprat ...

Genom tågkupéfönstret
Världen susar förbi.
Eller i alla fall Skåne.

Det där med drömmen om ett pensionat .., att faktiskt tillsammans driva nånting i den stilen, slår rot i hjärtat.

När pensionatsvärden sedan ringer vid tiotiden, blir det säkert en halvtimmes surr om enbart detta.

Om vad man skulle kunna göra.

Om sänkta krav i livet.

Och höjda.

Om livskvalitet .., om seglarkurser, vindkraftskvällar .., musikaftnar .., keramikkurseer .., bygga två Friggebodar och hyra ut .., det är som om idéerna aldrig tar slut.

"Och du kan hyra ut ditt hus till köpstarka tyska turister som vill bo nära havet ...!" säger jag.

Sånt pratar vi om.

Pensionatvärden är en man som verkligen inte tror på Ödet.

Han tror på slumpen och att det bara råkar bli.

Men det gör inte jag.

Jag tror verkligen att det var meningen att jag skulle träffa en småländsk man som bor i Halland och jag tror också att det är tänkt att bli nåt bra av det hela.

Det är vad jag tror.

Och blir det inte det ena, så får det bli det andra.

Jodå.

Det kommer att bli så bra.

Kväller ...

Anslagstavla på gågatan i Halmstad.

Nästan det bästa jag vet här i livet .., det är att på nåt vis Vara På Väg.

Nog är det ibland mer än lovligt tröttsamt att sitta tre timmar på tåg till och från landet Halland, men i det stora hela tycker jag att det är härligt också.

Det blir ett slags äventyr .., en slags resa i det som är livet.

Och nästa helg .., då är det årsmöte i Stockholm för vindkraftsföreningen där pv är medlem och jag har fått erbjudande att åka med upp dit, tillsammans med hans bror och dennes familj.

Upp tidigt lördagmorgon .., bil till Stockholm ..., hem på söndag igen.

Jobb måndag.

Njaaa.

Det känns som mycket väsen för lite ull.

Så nu gör jag på mitt eget sätt.

Jag har precis bokat flygbiljett hos Malmö Aviation med ankomst till Bromma halv nio på fredagkväll och på så sätt får jag hela lördagförmiddag hos småttingarna och på eftermiddan, när årsmötet är tillända, blir det middag på restaurant tillsammans med dom utav barnen som har möjlighet att vara med; det blir i alla fall yngsta dottern med man och så den blivande konstapeln förstås.

Det finns inte ord för hur roligt det ska bli och hur mycket jag längtar!

Och vi ska få se två nya boenden; yngsta dotterns och sonens, båda bor inne i Stockholm.

Nu kan jag bara sätta igång och l ä n g t a.

Och i morgonkväll kommer pensionatsvärden och hälsar på!

Jiiiiisus, så roligt!

Frida sover i solen ....

... jo, klicka!

Och jag kan längta ihjäl mig efter en hund, när jag tittar på den här bilden.

Fridas matte heter Anna-Karin och bor i Halmstad.

Retur ...

Ängelholm.
Bara så vackert ....!
Glöm inte att klicka.

Och så bär det av hemåt igen.

Det är en helt övermåttan ljuvlig vårdag och genom kupéfönstret susar Halland förbi.

Och Skåne tar vid.

Som här .., vid Ängelholm.

Det är så vackert så man får ont i hjärtat.

Mest hela tiden sitter jag och funderar på bed & breakfast och vandrarhem och olika sätt att försörja sig.

Jag tänker på yogakurser, helg-akvarellmålningsamlingar .,. musikkvällar .., eller bara Lugn och Ro-helger för utarbetade kvinnor i min egen ålder.

Allt sånt.

Just innan Burlöv blir det tvärstopp och efter en stund meddelar lokföraren att en passagerare i tåget som ligger före oss har drabbats av hjärtinfarkt och nu står det tåget i Burlöv och inväntar ambulans, det är därför vi står stilla.

Som på en given signal åker mobiltelefoner fram ur väskor och fickor.

Jag ringer min gotländske chef och säger att risken finns att jag missar ystadtåget som går kvart över nio från Malmö och då blir jag lite sen till jobbet, nån halvtimme, kanske.

Men det fixar sig .., ambulansmännen är raska och vi är framme endast tio minuter försenade.

Det är lugnt.

Hur det går för den sjuke mannen, det tänker jag på medan tåget passerar Oxie.

Dagens fönster ....

.... hittar man i Halmstad.

En kyrka som speglar sig i ett fönster.

Vårligt blå himmel.

Fågelkrax.

Så var det.

På väg till bilen ...

Eller rättare sagt; bilen står parkerad alldeles vid vattnet och på andra sidan syns biblioteket.

Så här är det: biblioteket i Halmstad .., det är helt enkelt svindelvackert!

Titta, hur det speglar sig i Nissan ....

Ett sent kvällsfönster från Halmstad ...

Och gissa, hur snopen jag blev när det visade sig att hunden var på riktigt!

Nog minns vi väl ramsan om "Vi ska Äta, Ni ska Laga"?
Här är ni:et.
Floden eller vad man ska kalla den .., Nissan.

Ibland är livet som ett enda äventyr.

Som idag.

Först in till stan tillsammans med pensionatsvärden och han hoppar av vid sin skola och jag får vägbeskrivning till Anna-Karin, hon som bor på området som har det härliga namnet "Kärleken".

Och tänk .., att jag hittar dit utan minsta besvär!

Sedan någon timme på stan (guidad tur in med hjälp av samma A-K ..., tack!) och inköp av grönsaker i ett stånd på Stora Torget (hur billigt som helst .., 2 fänkål för 10:-, kvisttomater, potatis, morötter och dill .., totalt 29:-) och fönsterfångande .., och väntan på pensionatsvärden som är klar för dagen och vi åker söderut, till Laholm, och utan att ha förvarnat ringer jag på dörren till före detta malåborna Egon och Eva-Britt Ebbeståhl.

Ingen hemma.

Nähäpp.

Precis när vi ska till att ge av oss igen, kommer herrskapet Ebbeståhl promenerande och fast det är femton år sedan jag senast såg dem, är dom precis sig lika!

Det blir kaffe och jättegoda mackor och hur mycket prat som helst runt deras köksbord och det blir vänsterhänder och höger eller vänster tumme upp och storasyster eller lillebror?

Att träffa hemifrånmänniskor är hur roligt som helst när man inte längre bor hemma.

Det känns ...., "hemtamt".

Egon var under något år lärare för Maria och så var dom ju kunder i Icabutiken där jag arbetade under fjorton år.

Efter två timmar återvänder vi till Halmstad; då ska det bli bio.

Klockan sex börjar filmen Slumdog Millionaire och det ska jag säga, att detta är en totalt helt annorlunda film .., jag har nog aldrig skådat dess like och bloggmadamen, som i hela sitt vuxna liv har drömt om att åka till Det Riktiga Indien .., nja, om jag säger som så .., så är jag kanske inte fullt lika övertygad om den saken längre.

Och själva filmen?

Jag har svårt att sätta betyg på den.

Mellan varven och under stor del av filmen är det ett rasande tempo och en obändig energi som liksom nästan studsar mot biobesökaren .., men så blir det lite väl sötsliskigt här och där och då blir det ...., tja, nån slags kioskromanfilm och nja, det är inget för mig.

På en skala från ett till tio .., så ger jag den kanske ... 6 eller 7.

Kanske mera sex än sju.

Men klart sevärd!

Nu är jag intill medvetslöshetens gräns så t r ö t t, fast klockan bara är lite över nio.

Upp halv sex i morgonbittida och iväg med sjutåget till Ystad.

Det går nog det med.

Ajöken, sa fröken.

Nya tider ...


"Och var är min tandborste nu då ....?!!" utbrister pensionatsvärden.

Liiiite irriterad låter han allt.

"I badrumsskåpet ..., det är väl där den ska vara ...", svarar städmadamen.

"Jaha ......", hörs värden mumla.

Nu får han allt akta sig .., nu är det nån som börjar känna sig hemmastadd här.

Förmiddag i pensionatet ...

Fem minuter från pensionatet
Då ser det ut så här
Om jag vore i era kläder, skulle jag nog klicka på bilden.

Att inleda morgonen med att storstäda pensionatets badrum .., ååå, då är nog krafterna tillbaka!

Och medan jag gör riktigt fint i badkaret och hela alltet - och det går undan ! -, ler jag för mig själv.

Det är som om jag ser mamma framför mig.

Mina händer blir mammas.

Och i hallen står en häpen pensionatsvärd och förundras över bloggmadamens plötsliga energi.

Lediga-dagsfönstret ....

På väg till pågatåget slinker jag in på Lisas Skafferi och handlar lite kvällsgott.

Lisas Skafferi, som är som en liten pärla i stan, ligger alldeles vid vattnet.

Inte långt därifrån upptäcker jag en jättelik båt .., typ lustyacht .., som tar igen sig vid kajen.

Unga och äldre herrar spankulerar omkring och beundrar farkosten och där kommer bilister och gör sig ärenden för att titta.

Och jag tar upp kameran från anoraksfickan.

I båtfönstret speglar sig färjeterminalens vågiga tak.

Fiskmåsar gastar.

Jo, nog känns det som vår alltid.

Och så tre timmar på tåget igen.

Ikväll känns etthundraåttio minuter som en mindre evighet.

När klockan är nio är jag framme.

Nånting har hänt i mitt förhållande till landet Halland.

Plötsligt känns det lite som att komma hem.

Och jag tänker på hur mycket det betyder att ha Anna-Karin i stan .., nån som är "liksom min vän" .., så där så man inte är helt beroende av pensionatsvärden.

Och jag tänker också på hur oändligt mycket det betyder med alla sms-prat-samtal.

Småprat som förgyller tillvaron.

Annika i Kävlinge, till exempel.
Hur glad blev jag inte av att prata med dig ikväll, då, när jag satt på centralen i Malmö?

Och när tåget passerade Landskrona kom jag ihåg resan när ellis var här i somras och vi blev så våldsamt utskällda av den puttrige busschauffören i just Landskrona och jag kommer ihåg allt det andra också .., ellis pladaskfall i asfalten .., färjan över till Ven och timmarna i segelbåten.

Efter Helsingborg blir det sms-surr med Leina.

Vi pratskriver om förhållanden och vad det är som gör att det ena funkar, men inte det andra.

En massa glädje blir det.

Och sen är klockan nio och jag är framme och pensionatsvärden har lite besvär med sitt flimmer och jag repeterar livräddningsövningar för mig själv .., trettio kompressioner .., två inblås .., ring 112 .., allt medan vi tar kvällsvickning och jag njuter av ett glas Shiraz-vin ..., och nu är det kväller och sängdags och Pelle är över sig av glädje och jag med.

Just så.

På jobbet ...

Just innan jag ska gå hem .., Lasse står och berättar för Lindha om vad som hände.

Att känna sig fylld av nån slags liv och kraft .., å, sicken glädje det är!

Precis så har det varit!

Och timmarna bara susar iväg.

På förmiddagen blir det visit av vänlig dam från Arbetsmiljöverket och tillsammans med den gotländske chefen sitter vi i personalrummet och damen tar upp allt som har med arbetsmiljön att göra .,. det är sånt som hur vi sitter eller står i kassan .., hur vi har överhyllor som lager och detta att vi måste sträääcka oss rätt högt upp för att ta ner eller sätta på plats .. det är anslag hit och dit och rapporter som ska skrivas och manualer för än det ena och än det andra och ibland även det tredje och alla arbetsuppgifter ska dokumenteras och preciseras och jag tackar min skapare att jag inte är arbetsgivare.

"Men ni får guldstjärna .., jag har nästan inget alls att anmärka på ..", säger damen och slår ihop sin pärm.

Och tisdag är tidningsdag och innan fikat vid halv nio har jag hunnit ta in prick alla tidningarna .., det är Hemmets Veckotidning och Hänt Extra och Tv-Guiden .,. dom är viktigast .., dom åker in i i hyllan först av allt, men det gäller att snabbt få in även de övriga.

Fyra tomma bananlådor fylls med returtidningar!

Och så ska detta returrapporteras via datorn .., och det är mycket pengar som det handlar om.
Tidningar är dyrt.

Just innan jag stänger min kassa för att cykla hemåt, kommer Lasse och Cowboy-Maria och ställer sig vid utgångsdörren.

Ojdå.

"Ta och kolla den mannens ryggsäck!" säger Lasse till oss två kassörskor och det faller på min lott att be mannen öppna och visa innehållet och mannen är stor och reslig och har en ännu inte tänd cigarett i mungipan .., och så öppnar han väskan på ett nonchalant sätt och ser man på .., där inne finns två stora paket nötfärs.

"Ja, dom har jag köpt i en annan ica-butik ...", säger mannen kaxigt.

Så jag ber att få se kvittot, men det har han tyvärr inte kvar .., och köttfärspaketen är ännu kylda och precis dom vi har.

"Nä, nä .., det där går jag inte på .., dom här får du lämna ...", säger jag och då rycker mannen på axlarna och rättar till cigaretten och så går han sin väg.

Cowboy-Marias kinder är illröda där hon står vid utgången och jag tänker att det nog är första gången jag ser den människan lite upprörd.

Och så ska jag gå hem men hinner ta någon kund innan dess och då är jag så okoncentrerad att jag glömmer att slå ut den ena kundens varor och nästa får betala alldeles för mycket och det är bara ren tur att hon upptäcker felet.

Åååå, jag ber tusen gånger om ursäkt och man skäms så öronen hänger till golvet, men gjort är gjort och det är bara att rätta till eländet.

Och nu .., nu är jag hemma.

Solen flödar från en blå himmel och jag ska plocka ihop lite smått och gott och om två timmar drygt, sätter jag mig på tåget till landet Halland.

Hasta la vista! hälsar bloggmadamen.

Ny dag - ny giv ...

Här ska cyklas iväg till affären, för arbete från halv åtta till tre.
(Vännen Eva på Frösön målade bilden där bloggmadamen just ska ge sig iväg.
Ni ser väl att Pelle är där också ...? Och mina fönster.
Och Eva behöver hjälp med ett resmål ...., nu får ni hugga i!)

Sen .., hmmmm, tar jag nog tåget norrut igen.

Till landet Halland och till Pelle och till pensionatsvärden.

Jag börjar känna mig pigg och längtar efter äventyr.

Kanske ett besök i Laholm?

Kameran i anoraksfickan.

Så tror jag att det blir.

Tio tisdagsfönster från Stockholm ...

"Hej Elisabet!

Här kommer "många" fönster!

De här brevlådorna såg jag i Gamla stan i Sthlm i somras, och tyckte de var så söta!

Hittade kortet för en stund sedan och tänkte förstås genast på dig.

Jag kan inte förstå varför.. :)

Hälsningar Smulan."


Och tack snälla! säger jag till den evigt släkt, - och bygdeforskande madamen uppe i norr.

Hällregn ute ...

... och jag är så trött så jag nästan svimmar.

Då går man och drar blommiga täcket över sig och drömmer om Kefalonia.

Och om Emma Elisabet som går ut i havet och tar kvällsdoppet med sin mormor.

Vilken glädje!

Godnatt hela världen.

Några eftermiddagsfönster från Portugal, Värmland , Västmanland och Västerbotten.

Tänk, så generösa bloggvännerna är!

Här kommer fönster från alla möjliga håll och kanter; från Västmanland och Provence, från Värmland och från Ångermanland och här ovanför, några ruinfönster från Lissabon!

Det är den här rara madamen som har hållit i kameran.



I landet Värmland finns syster Turtlegirl.

Så här skriver hon:

"Hej! Hoppas

Du kryat på Dig efter Flunsan och att Du fått samla krafter i sköna landet Halland nu i helgen!!!

Kanske kan några fönsterbilder hjälpa till med kryandet också!

Idag var det en riktig vårvinterdag här i Solastan och vi tog en promenad bland båtar och bryggor.

Passade på att ta med mig kameran och fångade några fönster på turen.

En tänkte jag PV kanske kommer att gilla, den där en båt skymtar fram.

Söndagskvällskram från Turtlan."



Vännen Ellis har hittat ett missionshusfönster, eller egentligen: flera såna.
Titta, så vackert!


Sist ut är Hasse från Ö-vik.
Han har minsann passerat järnvägsstationen i Vännäs och kom då att tänka på fönster.

Hur många gånger har man inte bytt tåg i Vännäs?
Från rälsbussen i Lycksele, till större tåg till Stockholm eller annorstädes.

Och tänk det utländska brudparet som skulle på bröllopsresa till Venedig och bokade biljetter på engelska .., till "Vännis".

Dom hamnade i Vännäs i Västerbotten, men skulle ju till "Venice" .,. till Venedig.

Jo, jo.

Så kan det gå.

Tack alla raringar! säger jag.

Efteråt ..

Alldeles enkelt är det inte det här att leva.
Alla val som finns och som ska göras.
Och man står där i vägkorsningen och tittar upp och funderar.
Åt vilken håll ska man gå?
Det spelar ingen roll hur mycket man än rotar i anoraksfickan, nä, någon facit hittar man inte.
Till slut blir det till att hoppa.
Bara blunda och hoppa.


Ja, det gick ju över förväntan att arbeta från sju till fem, den här första dagen efter allt sjukskrivande.

När klockan var tre höll jag på att dråsa ihop i kassan, men det ordnade sig det med.

Och måndagar susar liksom bara iväg!

På lunchen skrev jag in mina semesterveckor, ja, hälften av dem.

Ledigt tordag, fredag (midsommarafton), lördag och söndag och sedan ytterligare två veckor.

Då blir det bilresa tillsammans med pensionatsvärden, med siktet inställt rakt eller krokigt norrut.

Till Ellis .., Eva på Frösön, kaffe hos fågel-Gunnar i Vaplan .., besök hos Gerd och Kjell i Norsjö .., kanske hos Hasse från Ö-vik ..., och sen Malå med allt som blir där .., och min moster i Vilhelmina och mammas födelsehem i Dikanäs (och morbror Olaf med familj!) ..,och nervägen har jag ingen aning om hur den blir, men ett stopp i Stockholm väntar förstås.

Kanske kan jag locka herr pensionatvärden och Emil och Emma på en tur till skärgården med övernattning i en stuga?

Sånt tänker jag på när jag står bakom kassan.

Och nu är det kväller och allt känns bra.

Måndagmorgon ...

Så här känns det.

Som att man ska ta ett djupt andetag och ge sig rakt in i myrstacken.

Och i min säng har bara jag själv legat.

Ingen Pelle som tar över allt mer och snart puttar matte på golvet .., ingen pensionatsvärd som vaknar så fort jag bara rör mig det minsta lilla.

Bara bloggmadamen.

Och ljuden känns hemtama.

Inget duvkorrrande eller småfågelkvitter som i landet Halland, nej, här är bildörrar som öppnas och stängs och hastiga morgonsteg mot trottoaren.

Och nu ska jag cykla till jobbet.

En riktigt trevlig måndag till er alla.

Och en massa medmänsklig värme också, ja, till oss alla.

Tre franska måndagsfönster ..

Och alla kommer dom från här madamen.






Och tack snälla! säger jag hon som har blivit mormor.

Den omtänksamma madame Hedgren utmanar.

Och jag svarar.


Tre jobb jag har haft: Kassörska på Konsum, på Nilahallen i Malå och på Ica här i Ystad.
(Ja, kassörska hela tiden. Himla stor variation man har haft i sitt liv.)

Tre platser jag bott på: Malmvägen i Sollentuna, Vilhelminavägen i Lycksele och Ringvägen i Malå.

Tre saker jag gillar att se på TV: Gokväll, Skavlan (det var underbart så länge det varade), Landet Runt.

Tre favoriträtter: Palt .., indisk mat .., lammkött.

Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: tillbaka på Irland ., på besök i Indien ..., och förstås på pensionatet i landet Halland.

Hemresa ...

Landet Halland idag.
Jag känner på mig att det här kommer att bli en del av mig också.
Klicka gärna.


Hela eftermiddagen sitter vi ute vid det gula pensionatet.

Eller: inte bara.

Jag räfsar fjolårslöv och tar bort kvistar och pensionatsvärden sågar av stora och mindre grenar som ska bli till tändvirke.

Pelle, han bara ligger och gottar sig.

Och när klockan är fem hoppar jag på tåget som kommer från Göteborg och ska ta oss resenärer hela vägen till Helsingör i Danmark, men med stopp i Laholm, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö och så vidare över bron till systerlandet i väster.

Ja, om man vill, alltså.

När klockan är nästan fem, rullar tåget in i Malmö.

En kvart senare sitter jag på ystadtåget.

På min högra sida sitter en ung man iklädd grön militärjacka och en stickad toppluva och han har en stor grön ryggsäck som närapå tycks spricka av all packning.

Så snart vi lämnat Malmö, börjar den unge mannen prata med en irakier som sitter mitt emot honom.

Det blir ett samtal som varar i femtio minuter och som nästan uteslutande handlar om musik.

Av samtalet att döma förstår jag att den unge mannen, - på ryggsäcken hänger en adresslapp med namnet Matti -, är musiker, eller i alla fall försöker han försörja sig på musiken.

Han spelar gitarr, mandolin, flöjt, munspel och piano och med irakmannen diskuterar han priser på olika instrument.

"Jag var i Indien för nåt år sedan .,. där kunde man få gitarrer hur billigt som helst, men det var sämre ställt med kvaliteten, så nääää, men man kan försöka på Blocket .., där finns pianon billigt också ...", säger den unge mannen.

Och han berättar att han är barnfödd och uppvuxen i Karlshamn i Blekinge, har bott i Göteborg och tillbringat det senaste året i Malmö.

"I Blekinge säger vi jaaaa, i Malmö jäa .... och jaha, du är från Ystad .., ja, det är ju en bred skånska som talas där ..", säger den unge mannen leende.

Hela tiden sitter jag och lyssnar och mannens energi och glädje är så uppenbar.

På nåt sätt smittar det.

Och jag tänker på hur olika vi människor tar oss an våra liv.

Det här är en människa som avstår högre inkomster och som verkligen håller på med det han tycker är viktigt.

Så strålar det om honom också.

Nu ska han vidare till Transylvanien, i Rumänien .., han ska hjälpa en kamrat att komma igång med nåt musikaliskt och den unge mannen pekar på ryggsäcken och säger att .., där inne har han mandolinen, munspelet och flöjten.

"Du förstår .., det ska bli härligt .., jag ska sitta där uppe i bergen och spela flöjt ...!" säger han.

Herremin, vilken glädje! tänker jag.

Och så är vi framme i Ystad och jag tar min ryggsäck och knatar ut i kvällsmörkret och den unge musikanten, han tar irakmannen i hand och tackar för en trevlig pratstund och jag knackar på musikantens rygg och berättar att jag med glädje har lyssnat till allt pratet och nu önskar honom all lycka i Transylvanien.

Irakmannen känner igen mig från affären, han kommer till och med ihåg mitt namn och frågar om jag har varit i Malmö?

"Nej, i Halmstad .., hos min .., ja, pojkvän ...", svarar jag.

Och jag erbjuds skjuts hem, men tackar nej .,. det är inte så långt ändå.

Och så går jag hemåt.

Ystad är hemma och borta.

Lika mycket av båda sorterna.

Och medan jag promenerar sista biten längs Regementsgatan tänker jag på den unge musikanten och hans så uppenbara livsglädje och jag tänker på mannen från Irak som har bytt land och liv och jag tänker på pensionatsvärden, på Pelle .., och på promenaden längs havet.

Sen är jag hemma hos mig.

Allt känns bra.

Det kommer att ordna sig.

Litet brev från pElle ...

"Så här gör man när man kliar sig .., man stryker halsen mot fönsterbrädan.
Det är jättehärligt!"

I fredags fick jag äntligen följa matte till landet Halland igen.

Åååå, vad jag trivs bra här!

Förr, när matte skulle tvinga in mig i det som hon kallar kattburen, då blev jag nästan galen och det hände att jag rev henne på handen eller försökte att fräsa lite, men det gör jag aldrig numera.

Och matte är så snäll .., hon bara lyfter i mig så försiktigt .., liksom häller i mig i buren och då går det så bra, vi blir aldrig ovänner nu.

Hela helgen har jag fått vara ute eller inte, jag har fått bestämma helt och hållet själv.

Jag har följt matte och pensionatsvärden på en jättelång promenad, men när vi kom nästan till havet, då hade jag ingen lust att gå längre .., förresten hörde jag en hund som skällde och matte trodde att det var därför jag inte ville följa med .., men så var det inte alls .., jag hade bara ingen lust.

Nu ska jag få vara här i flera veckor.

När pensionatsvärden jobbar i skolan, då sover jag ute på altanen och där har jag en smygväg ut och in, det är jättebra.

Idag har jag hälsat på hos grannen, fast dom var inte hemma.

Deras hus är jättefint och dom har en gräsmatta som klipps av en datorstyrd gräsklippare, den är döhäftig.

Och så har jag hälsat på den andra grannen; dom är från Småland, precis som pensionatsvärden.

Och jag har fått äta stekt bacon och jag har legat på gräsmattan och tittat på medan matte räfsat lite, men hon blir så fort trött, man kan tro att hon har blivit jättegammal.

Hon och pv har suttit ute och druckit kaffe och ätit uppvärmda gifflar, sånt tycker min matte om.

På bilden ser ni hur lajbans jag har det.

Man kan klia sig mot fönsterkarmen, det är det jag gör .., och då hämtade matte kameran.

Nu ska jag ut och se om jag hittar nån liten Rödhake att leka med!

Hälsningar från er vän pElle.

Förmiddag ...

Ja, klicka gärna ...

Man skulle kunna låtsas att man befinner sig på Irland och skriver mail hem till Sverige.

Åååå, man berättar om naturen som är den vackraste som man kan tänka sig och kärv och mjuk och allt på en gång.

Och man berättar om sjöfåglarna vars namn man ännu inte har lärt sig och hur man sitter där på släta hällar och tittar genom kikaren och fågeln dyker och dyker och efteråt, lägger man sig raklång på en annan klipphäll och solen värmer ansiktet och man tänker att hur ska man orka arbeta i morgon när man känner sig så slut på, men man måste.

Men man är inte på Irland, man är i landet Halland.

Nere vid havet.

Efter kanske en timme eller mera, går vi till pensionatet.

Pelle har stannat hemma.

Efter gårdagens promenad var han mentalt i det närmaste stendöd och bara sov och sov.

Idag stannar han nere vid pensionatets infart .., och vi upptäcker att han har bajsar i grannens trädgårdsland; Pelle som bara har använt kattlådan när han har varit här.

Härligt!

Väldigt noga krafsar han över det han har lämnat.

Såja.

Det tar sig.

Och detta var vad vi såg i havet.
Ejdrar.
Underbart vackra!

Söndag 15:e mars ...

Fågelkvitter.

Snödroppar.

P4.

Landet Halland ...

Så här var det nere vid havet igåreftermiddag.

Rofyllt.

Söndagsfönstret ...

... finns i det lilla gula huset, alldeles i närheten av pensionatet.

Melodifestival ..

Två halvsjuklingar eller en som är frisk och en som är nästan-frisk .., sitter i soffan och kollar på Melodifestivalens final och båda är så trötta så det finns inte en chans i världen att nån orkar vänta tills det hela är överstökat.

PV röstar på madame Ugglas. (dvs, han röstar inte .., men tycker så)

Bloggmadamen på Malena (och här har det ringts, två gånger från pv:s telefon ...).

Och nu blir det nog sängen, klockan är ju 21.09!

Liten prommis. Eller inte.

Där nere svänger man vänster, då är havet några minuter borta.


På eftermiddagen tar vi en promenad ner till havet.

För ovanlighetens skull följer Pelle med.
Ja, inte hela vägen .., precis som alla andra katter som jag har haft, så lullar han på kanske femtio eller hundra meter bakom och låtsas väldigt ointresserad, men han följer med.

Det här är ett nytt liv för Pelle.

Han går där bakom oss och har rumpan rakt upp i luften .., ibland stannar han till .., vädrar .., och när han hör en hund skälla tvärstannar han och kollar noga ...., och så fortsätter han.

När vi kommer fram till skylten där det står att nu börjar naturreserverat, då först stannar han.

Vi lockar lite.

"Peeeeelle! Ska du inte komma nu Pelle ...?"

Nä.

Han blir kvar.

Och vi går ner till klipphällarna och det är fågelskrik och havet kav lugnt och det är mer än underbart.

Det är så bra som det kan bli.

Och så hemåt.

"Han har garanterat skyndat sig till pensionatet ..:?" säger jag.

Det tror inte pv.

Och mycket riktigt .., halvvägs hemma kommer Pelle ut ur buskarna och han är glad och lycklig och småspringer före oss och så svänger vi uppför backen och jag hinner före och tar fram kameran och just då kommer Pelle .., hemma igen efter sin första längre promenad.

På tv-antennen sitter då herr Stare och siiiiirlar.

Hörde ni?

Herr Stare har kommit.

Port nummer 4 ...

Bara hundra meter från pensionatet, finns en enormt stor ladugård.

Den är ... kolossal.

Porten är säkert .. minst två meter hög.

Minst.

Och jag kommer att tänka på en annan port med såna höga dörrar, där det hände sig att dörren lossnade och ramlade rakt över en liten pojke.

Det var hemma i Malå.

Och lillpojken dog.

Port nr 1 ...

Att leta portar i Halmstad när man inte känner sig i form, då blir det som det blir.

Det blir så här.

Ja, det är ju Stora Portdagen idag!

Öppen port i Halmstad slott ...

Port nr 3 ...

I landet Halland ..

Snödroppar i slänten nedanför pensionatet.

Klockan elva är det dags för musikkonsert inne i Halmstad och pensionatvärden ska förstås sjunga, så jag gör honom sällskap in till stan, men strosar omkring lite för mig själv i någon dryg timmes tid, allt medan kören repeterar.

Det är nyttigt att gå ensam.

Plötsligt börjar jag få ett grepp om centrum.

Jaha .., där är alltså Åhléns .., då vet jag var jag har Apoteket, Sparbanken och torget och där är Nicolaikyrkan där det var adventsångövning och där jag var med Leina .., och vid nästa tvärgata ligger en massa butiker och där är Olssons Skafferi, där vi ska äta lunch tillsammans med Gösta och Sonja när konserten är tillända.

Och jag vet hur jag tar mig över bron som leder över Nissan och där är det vackra biblioteket och ahaaa .., där är är alltså Halmstad Teater där jag lyssnade till Louise Hoffsten .., och där är parken där jag satt och väntade på Anna-Karin ..., och Immanuelskyrkan, där konserten ska vara, tänk, dit hittar jag lätt som en plätt.

På väg dit passerar jag Halmstad Slott.

Inne i kyrkan är det ganska många besökare och jag slår mig ner intill en äldre dam och hennes man och det är ju inte alls förvånande att kvinnan, som har höga kindkotor, visar sig vara uppvuxen i Vännäsby hemma i Västerbotten, men i nästan hela sitt liv har hon bott i Halmstad.

"Min pappa arbetade på ett garveri där hemma .., men så blev det ont om jobb och ... ja, då blev det flytt hit .., det var ju inte direkt närmaste vägen och tänk, han fick arbete här också, som garvare", säger kvinnan.

Just innan konserten börjar upptäcker jag pv:s moster och morbror som sitter lite till vänster en bit nedanför .., så jag säger hejdå till västerbottenskvinnan och sätter mig bredvid Sonja.

Det blir en jättefin konsert och där är inte bara kören Västanvind, utan även Halmstad Underhållningsorkester.

Där är flera som spelar fiol .., en vacker kvinna som spelar horn och trumpet .., där är en pianist, nån som spelar flöjt och klarinett och ja, det är hur fint som helst och allra vackrast är ett stycke som handlar om en argentisk bris eller nåt sånt.

Lokalen tillhör, om jag har förstått det rätt, Missionskyrkan i Halmstad.

När musiken är som allra vackrast, då får jag ideligen svälja .., då åker jag nämligen baklänges i tiden och jag tänker på min mamma som snart har varit död i ett helt år och jag tänker på hur mycket såna här frikyrkolokaler betyder för mig .., det blir liksom så uppenbart hur påverkad jag blir.

Jag känner mig helt enkelt hemma.

Efteråt, när konserten är över, kommer den svartklädde pensionatsvärden och slår sig ned bakom sin morbror och moster .., ja, han är lite slut på och pustar leende ut.., och han är så fin i sin röda slips och har glitterögon och jag tänker att jag tycker så mycket om honom, fast han har tagit på sig några slags 70-talsbrallor med utställda ben, ja, han firar väl viktnedgången förstås.

En hel drös med portar har jag tagit bilder på, men den här datorn vill inte ladda upp dem, så jag ger upp och står över.

Nu blir det semla med kaffe.

Småfåglarna kvittrar .., en uggla har setts sitta i eken uppe i backen .., och det är vår i luften.

Så är det.

Frukost på pensionatet ....

Nej då, det är inte alls någon som är fixerad vid sin skidåkarbedrift.

Och jag skrattar så jag blir frisk.

Utflykt ....

Om man har legat i sin säng eller på soffan i nästan sju dagar på raken, då kan jag lova er att efter tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil, då är man nästan halvdöd när klockan är åtta på kvällen.

Eller sju.

"Ja, men jag måste hålla mig vaken till åtta, då är det Så ska det låta!" säger jag gång på gång.

Pensionatet bjuder på god mat; gravad lax, en underbar sallad, samt dillstuvad potatis.

Ett glas rött till.

Och jag ligger på soffan som inte har något namn och kanske är från 40-talet och jag känner mig trött och hängig, men har lovat mig själv att bli frisk och kry, så det är bara att bita ihop.

Pelle är nöjd.

Han ligger i fåtöljen i ensamt majestät .., ibland går han ut en sväng .., sen hör man honom jama irriterat .., då vill han komma in igen.

Och för pensionatsvärden (som är lika trött som bloggmadamen efter en arbetsvecka) berättar jag om resan hit.

Jag berättar om den unge mannen som i 45 minuters tid mobilpratskrävlar om hur mycket han tänker supa eller har supit .., att han bara varit en enda dag i skolan den här veckan .., att han säljer sprit billigt och svartjobbar.

Jag berättar också om mannen som sitter intill mig; han som arbetar i Köpenhamn, bor i Göteborg och har köpt sommarhus alldeles vid havet i Svarte.
Han bär en svart jacka av märket Gant och vi pratar om detta att våga ta steget och flytta.
Eller att göra nånting annat.

Sist av allt berättar jag om det unga paret som sitterr mitt emot mig på Öresundståget .., jag berättar om kvinnan som hela tiden, precis hela tiden, irriterae sig på sin pojkvän och vad han än uttrycker för åsikt, så är det som om hon ville spy.

Hon har ett rent förakt i rösten när hon talar till honom.

Hela tiden sitter jag och tänker att det där kommer aldrig att hålla .., och förmodligen väljer han en likadan kvinna nästa gång.

"Vet du vad jag hatar hos dig ...?" säger hon flera gånger.

"Du, jag blir så jävla irriterad på ditt sätt att ...", säger hon också.

Och hon kommenderar honom att ge henne juicen eller vattnet eller att ta ner väskan eller att se till att dom får byta plats.

Det gör dom också.

I deras ställe slår sig en man i min ålder ner.

Han läser en bok och antecknar flitigt och när serveringskvinnan kommer med sin vagn, köper han ett grönt äpple, en kopp svart te ("Earl Grey? är det okej" frågar servitrisen) och en kexchoklad, allt till summan av trettiofem kronor.

Då är vi i Laholm och jag är nästan framme.

Allt det berättar jag för den trötte pensionatsvärden.

I eftermiddag ...

Klicka gärna.
Landet Halland .., inte långt från pensionatet.


... tar jag Pelle i kattburen .., taxi till stationen och sätter mig eller oss, på tåget till landet Halland.

I vanliga fall cyklar jag.

Då dinglar Pelle i kattburen som jag håller i min vänstra hand .., men så blir det inte nu.

Nu ska vi åka taxi.

Och tre långa timmar senare ska vi stiga av vid stationen i Halmstad och åka till pensionatet och då ska Pelle få komma ut ur buren .., ja, det får han göra så snart vi är i bilen .., då sitter han i mattes knä och tittar ut och väääädrar med nosen ...., det är som att han känner igen sig.

Och jag ska gå längs havet och insupa Frisk Luft och hoppas på energi som ska fylla ens kropp och inte minst; själen.

Och inte blir det Dafgårds kålpudding för fjärde dagen på raken heller, halleluja!

Så är det.

Och så ska jag bli f r i s k.

Det ska jag bli.

Äjmen.

Tekoppen ...

Under förra besöket i landet Halland förärades jag den här helt UNDERBARA koppen av vännen Anna-Karin!

Vi hade tidigare varit inne i en butik med "åååååå-det-är-ju-precis-vad-jag-tycker-om-varor!", jag tror att den ligger på gågatan .., och jag stod en stund och vände och vred på just den här koppen och lovade mig själv att återkomma, då, när jag hade fått lön.

Det hade jag säkerligen glömt bort .. men inte Anna-Karin.

Och nu är den min.

Insidan är benvit.

På en liten, liten svart etikett står namnet på tillverkaren.

Ett mitt-på-dagenfönster från Portugal ...

Nej, just det Christer .. jag är ju verkligen inte den som tycker om bilder där man trixat lite.

Men ibland.

Bara ibland.

Så när jag får några portugisiska fönster eller dörrar eller allt-i-ett från den här madamen, så kan jag ändå inte riktigt hålla mig.

Bilden som från början är färgglad, får bli svartvit.

I alla fall delvis.

Den vita bilen i förgrunden försvinner helt.

Och bara uppe till vänster är himlen blå.

Tack Anna för bilden!

På väg mot Rawalpindi ....

På tåget mot Rawalpindi.

Inte det minsta lilla spår av vår, kan man skönja utanför mitt fönster.

Jag duschar .., brygger kaffe .., hostar ..., och slår på tv:n.

Efter snart sju dagars konstant tillvaro på en yta av 31 kvm och med bara Pelle som sällskap, känns tv-apparaten som en livlina till själva livet.

Jo, just så.

Under sju dagar har jag kunnat se de allra mest intressanta program och när jag nu på förmiddagen får följa ett tåg på dess färd i bland annat Pakistan .., med stopp i Lahore och Rawalpindi .., och där vi tittare får ta del av människors tankar och känslor .,. då fylls jag av en tacksamhet som är så oändlig .., mot SVT.

Så mycket man får lära sig!

Så mycket jag inte hade en aning om!

Här går man och tänker på vad som är viktigt i tillvaron .., jag tänker på måndag och mötet på jobbet och alla extrapriser och kassaschemat, samtidigt som jag ser reprisen av Packat och Klart med bilder från ett barnhem någonstans i Afrika .,. ett barnhem där man kan arbeta som volontär och man undrar vad man egentligen sysslar med?

I Rawalpindi kvittrar småfåglarna, medan män med turbaner sitter vid ett grönt bord och diskuterar religion.

I Afghanistan berättar en kvinna om lyckan i att kunna arbeta som kameraman.
Eller kvinna.

"Jag känner mig pånyttfödd .., jag mår väldigt bra av att göra det .., det är en underbar känsla!" säger hon.

Den kvinnan gör nånting som betyder nånting för henne.

Som är v i k t i g t.

Själv tragglar jag plu-nummer.

Man kan fundera över livet.

Det kan man.

Dagens fönster ..

.. hittar man i Steninge Kyrka, inte så långt från pensionatet.

Där .., stod jag och kikade in för ett par veckor sedan .., jag hade just besökt apoteket i Getinge och inhandlat allehanda medikamenter till den svårt sjuke pensionatsvärden och väl på pensionatet stod jag vid sjuksängen och raljerade om hur lite män tål ..., och hur förfäääärligt sjuka dom blir av lite snuva.

Det skulle jag inte ha gjort.

Släktforskning ....

"Mamma du är hopplös!!!
Mat mat mat :)
Jag kan omöjligt vara släkt med dig!
Vems är jag? "

Så skriver yngsta dottern Anna i en kommentar till ett Längtans-inlägg lite längre ner på sidan.

Jo, det ska jag berätta vem hon är släkt med.

När Anna var i ungefär den här åldern som på bilden, skulle hon opereras på sjukhuset i Umeå.
Polyper i näsan skulle tas bort.

Vi åkte bil de 22 milen till sjukhuset .., det blev fasta över natten och såklart även på morgonen och mitt på dagen var det dags för operation.

Efteråt, när alla andra små nyopererade bara låg och kaskadkräktes i sina sängar, då stod en något vinglig Anna på knä i lilla spjälsängen och ropade "maaaaat! ja vill ha maaaaat!"

Sköterskan sa att inga nyopererade barn fick äta .., möjligen, ja, möjligen ..., skulle Anna kunna få lite-lite att dricka.

"Maaat! Ja vill ha maaat!" hördes den lilla tösen ropa.

Högre och högre.

Till slut uthärdade inte personalen .., nä, Anna skulle få smaka pyttelite av torsk och äggsås som var dagens rätt.

"Mera maaat!" ropade hon när den ynkliga portionen var uppäten.

Jaha. Det blev en hel portion torsk med äggsås.

Och efterätt.

Nyponsoppa med glass!

Då först var den lilla madamen nöjd och lade sig att sova, allt medan sängkompisarna fortsatte att kräkas och personalen gapskrattade och sa att mycket hade dom varit med om, men aldrig detta!

Just det.

Och detta visar att Anna i alla fall, en gång i tiden, var släkt med sin mamma.

Så det så.

Kväller ...

Igår och idag var Emma hemma från skolan.
Förkyld.
Idag även hennes mamma, dr Böhlander.


Må så vara att man har legat hemma i en veckas tid, men vad är det, när man tittar på programmet "På liv och död", där svårt sjuka människor transplanteras.

Somliga överlever.

För andra är det för sent.

Jag tror mig veta att jag har anmält mig till donationsregistret.

För säkerhets skull ska jag kolla upp det hela.

På längtanslistan ....

• Palt
• Lundgrens sötlimpa med kaviar och varm choklad
• Dungers nötbulle till kaffet ikväll
• En kebab med "allt till" från pizzserian på gatan
• Nybakade kanelbullar och kall mjölk
• Mördeg som inte är utbakad och som man kan gå och norpa sig bitar av
• Eller bondkake-deg ...,ååå!
• Toscakaka
  
• Färska jordgubbar med grädde och socker
• Pensionatets ljumma valnötsbröd med Kvibille Cheddarost och pl.marm.-08 till
• Räkgrytan
• Ett perfekt löskokt ägg

Amen.

Pling i min inkorg!


Från en så rar kvinna som är kund i affären, kommer ett mail som börjar så här:

"Hej Elisabet,

Tråkigt att du är sjuk. Vi kunder saknar dig i affären! =)

Jag är den S som undervisade Anders i svenska första året på gymnasiet. (Och som tipsade en god vän, L, att läsa dina varma, kloka ord istället för terapi - du borde ta betalt...)."

Med sån inledning .., då förstår ju vem som helst att då är manegen krattad, ja, hon hade kunnat be mig om nästan vad som helst .., jag faller handlöst för sånt smicker!

Och vad önskar nu den rara kvinnan?

Låna pengar?

Nä, nä.

Hon frågar om jag inte kan länka till en nygammal blogg med viktigt innehåll?

"Vi arbetar för goda saker, vilket du ser om du läser bloggen" , skriver hon.

Jodå, det ska jag mer än gärna göra.

Jag lägger in den bland dom övriga i länkgänget och så länge kan ni klicka här ..., så kommer ni dit.

Om Maggan ...

Bilden: Maggan tar paus ute på trappan.
Bloggmadamen tog bilden i fjol.

I dagens lokaltidning berättas om olika företagare i Ystad.

En av dem som porträttereras är Maggan som driver second-hand-affären här mitt emot min lägenhet.

Journalisten intervjuar en av kunderna, Katrin Hamori, som berättar följande:

- Jag försöker hitta udda grejor. Det är också en politisk handling, precis som man återvinner tomflaskor kan man återvinna kläder, säger hon.

Hon uppskattar också att Margareta Nilsson skänker bort de kläder hon inte kan sälja.

Katrin berättar att Margareta ofta låter missbrukare och andra som behöver hjälp komma in i affären.

- Hon gör halva socialtjänstens jobb, människor har alltid någonstans att gå. Margareta har ett stort hjärta för alla människor!

Ett samstämmigt ja kommer från de andra kvinnorna i affären.


Just så stod det i artikeln och just så är det med Maggan.

Mardröm ....

Dr Böhlander skickar uppeppningsmail.

Så där så att man ska veta att man inte har det värst.

Är man höjdrädd och det är man, då är detta - som bilden visar -, skräcken.

Skräcken med stort S.

Aldrig i livet att jag gjorde detta.

A l d r i g.

Ring-på-dörren ....


På morgonen kommer Karina och hälsar på.

En snabb-titt, bara, men ändå.

Så glad jag blir.

Jag säger att det är på egen risk .., och ingen kram får hon.

Så sitter vi mitt emot varandra och småpratar lite.

Om jobbet .., om tonåriga barn och om förhållanden.

Och Karina får mitt kontokort, min kod och lovar att leka "hemsamarit".

Fru Dafgård ska bjuda på middag.

Kålpudding med lingonsylt.

Karina är så fin där hon sitter i fåtöljen och Pelle, ännu glad över brevet från Chilli i Limhamn, springer av och an på golvet och leker med en liten boll.

Och för första gången sedan i lördags, har jag tagit på mig vanliga kläder.

Det går framåt.

Jag är fortfarande rejält förkyld och har huvudvärk, jag ska inte arbeta vare sig idag eller imorgon (som är en lång dag, halv åtta till fem), nä, jag ska se till att det här eländet försvinner ..., men ändå .., jag börjar känna mig ..., starkare.

På måndag, då ska jag stå bakom kassan igen och det ska bli hur roligt som helst!

pElle har fått post ....!

Man tror knappt att det är sant, men det är det .., med posten kommer ett vitt kuvert adresserat till Pelle.

Och jooo, där är ett alldeles riktigt brev från katten Chilli som bor i Limhamn.



Ett fotografi finns också med!

Titta, så söt hon är!

Och nu vill hon skicka en hälsning till den där stilige kattherren från Ystad, förstås.

"Ja, ja, det har hon ju inte mycket för, Pelle har ju inget att komma med när det gäller kärlekslivet ...", säger pensionatsvärden när jag berättar för honom om brevet.

Så typiskt män att tänka så.

Men Chilli, hon vet såklart att det finns andra kvaliteter här i världen.

Och snart ska Pelle sätta sig och skriva brev han också.

Minsann.

På den nionde dagen ...

"Såja, flyg iväg nu .. nu är du kry ...!" säger pv till lilla fågeln.


Vid sjutiden på morgonen ringer pensionatsvärden.

Han är på jobbet och låter glad och uppåt.

"Åå, idag är första dagen sedan jag blev sjuk som jag orkade ta alla trapporna i ett svep!" utbrister han lyriskt.

Nio dagar har det tagit honom att nå dithän.

Och han har tappat fyra kilo i vikt!

Ja, ja.

Det lär då inte förunnas bloggmadamen.

Hungern, den överger henne aldrig.

Torsdagsfönstret ...

..... hittar ni i staden Hoi An, i Vietnam.

Det är inte bloggmadamen som har varit där, nä, det är Jom, förstås, han som i vår ska ut på en flera veckor lång resa till Asien.