måndag 13 juli 2009

Stort tack ...


Bild: Ö-vikshasse.

Till er alla som kommenterat detta om vad man känner och tycker: det inlägget har jag lagt åt handlingarna nu; dvs, jag har med varsam hand tagit bort det, men sparat det till mig själv.

Alla kommentarer också.

Jag är rädd att det blir en långbänk av det hela och jag vill ha det ur världen.

T a c k .... för alla kommentarer, oavsett vad ni har skrivit!

T a c k ..... till pv också, som hoppade rakt in i getingboet ,-)

Tack som engagerade er!

Och nu är det kväll och jag har tittat på Allsång från Liseberg och nu är det repris på Allsången på Skansen, den som Gunnar i Jämtland tycker är m y c k e t bättre.

I morgon har jag kort dag och är glad bara därför.

Halv åtta till tre.

Åååå, så härligt!

Är vädret som idag, blir det stranden och havet.

4 kommentarer:

annannan sa...

Vilken tur för mig att jag hann läsa innan inlägget försvann. Precis så där är man ju, fast mellan sina ideal och verkligheten. Och vackert så, om man kan komma överens.

Just nu läser jag Gun-Britt Sundströms Maken. Den skulle jag ha läst redan när jag var 23 och började att leva tillsammans, så hade jag förstått att det inte bara var jag som funderade över hur lyckas med ett liv tillsammans utan att ge upp sitt eget.

Rutan sa...

Det mest intressanta hade varit att få läsa din mans kommentar. Allt annat var ju bara subjektiva tyckanden.

@annannan: Maken betydde väldigt mycket för mig - boken alltså - när jag läste den 1976.

Elisabet. sa...

snnannan: den ska jag verkligen försöka få tag i!

rutan: maila mig din adress så får du den!

För mig är det här gräsligt svårt.

Jag VILL själv kunna hälsa på goda, manliga vänner och sova över (om dom nu inte har flickvänner/fruar som misstycker) om så vore fallet, för jag vet ju hur jag själv tänker.

Utan att gå in för mycket på vad som gör att jag reagerar så här .., så vet jag ju själv varför.

Det handlar om den där ryggsäcken och säkert mer än så, allt kan man inte skylla på den.

Det irriterar mig nåt vansinnigt.

Ändå var och är det hur skönt som helst med alla kommentarerna som, trots allt, visade att jag inte var ensam om dom här känslorna.

För så kände jag mig från början.

Man ska ju vara så oerhört frigjord och förstående.

I 34 år levde jag med samme man och det kanske spelar in .., då har man inte så mycket att jämföra med .., min mall blev ju den.

På gott eller ont.

För så är det ju, att någon gång eller flera kanske .., har jag under mitt liv tillsammans med män känt mig Sviken och det har jag liksom inte för avsikt att känna igen.

Jag vet också att mitt liv inte står och faller med en man.

Min lycka hänger inte enbart på om jag är en del i ett partnerskap.

Den insikten är UNDERBAR och den sköljde över mig när jag hoppade av dejtingsidan och hade fått hem Pelle, katten, igen.

Egentligen hade jag velat skriva mycket mer öppet än vad jag har gjort .., men det finns andra människor att ta hänsyn till, så det får vara så här.

Och nu ska jag cykla till biblan och försöka få fatt i boken!

Linda sa...

Och jag är också glad att jag hann läsa, men tyvärr orkade inte hjärnan med att formulera några ord till dig.

Men jag förstår...
Trots min ringa ålder :) :)
Stor kram!