... var mitt och fanns - och finns ännu - i Ystad.
Den lille katten köpte jag av keramikern Jane Bellevik, en alltid så parant kvinna som handlade dels i lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år, men även på Supermarket - det var när den lilla affären hade gått i konkurs och lagts till handlingarna -.
Jane berättade att hon och maken älskade att dansa och minst en gång per år reste dom utomlands till värmen.
Hennes man är nog den artigaste och mest komplimang-generöse herre jag någonsin har träffat.
Och katten, som jag tycker så mycket om, den ligger numera på ett litet bord i hallen, allt uti ett gult hus på en kulle.
6 kommentarer:
Vilken fin katt....och krukorna...gillar verkligen det där lite skrovliga och nötta på krukorna.
Tänk så olika (fast mest lika) vi människor är.
Jag tänker på och minns mycket lite från min barndom och uppväxt, och fascineras av er "andra" som är som du Elisabet - alltså ni som minns...
Inte heller har jag några minnessaker som jag samlat på mig genom livet (tänker på din katt där i fönstret) och som betyder något speciellt för mig.
Ett av mina brorsbarn som bodde många år i min ursprungsfamilj kan berätta så fantastiskt detaljrikt om våra år tillsammans.
Jag brukar säga att: "du kan ju säga precis vad som helst för jag kan varken bekräfta eller dementera". :)
Så intressant att vissa har denna förmåga att minnas det förflutna - jag verkar i stort sett sakna den.
Tror du att det har att göra med om man tycker dåtiden är viktig eller inte?
Eller är man helt enkelt bara född "si eller så".
När jag var yngre (och frisk) så var jag väldigt fokuserad på framtiden. Alla problem som dök upp i livet skulle "klaras av" och så vidare framåt, framåt...
Mycket tid spenderades på planering inför det som skulle komma framöver.
Kanske var jag så dåligt närvarande i det som hände just då, att jag inte heller kunde lägga det i minnesbanken..?
Fast det sägs ju förstås att barn naturligt är i Nuet.
Mycket jämnar ut sig under livets gång har jag märkt, för nu har det under flera år varit mycket fokusering för mig på medveten närvaro i nuet - och det i sig främjar inte närvaro någon annanstans, varken framtid eller dåtid.
Så det finns nog inget hopp för mig om att jag plötsligt ska börja minnas. ;)
Nu kom jag plötsligt att tänka på Astrid Lindgren som så tydligt mindes sin barndom, hela sitt författarliv.
Min egen slutanalys får nog bli att vissa föds med den här talangen att så klart minnas sin uppväxt - vad tror du Elisabet?.
Varma herregud-vilken-lång-kommentar-hälsningar! ;)
Tankevågor: ja, visst är den fin, i all sin enkelhet!
SoF: det är så förunderligt det här med vad man minns; jag slutar aldrig att fascineras över hur det liksom väljs ut - det som ska fastna -.
Egentligen minns jag inte alls mycket .., det är mest dofter och ljud och det som var "annorlunda".
Jag har knappt ett album kvar från min barndom, eller jag HAR inget .., och när jag t.ex. pratar med min före detta man, så kommer han ihåg hundra gånger mer än jaq själv, från vår gemensamma tid i t.ex. Malå! Jag fattar det inte?
Däremot, om jag ser en bild från grannens hus (som jag gjorde), så kommer som en störtflod av minnen tillbaka och jag kan komma ihåg små, små, små detaljer, men det gör jag även nu .., jag ser direkt om en kund har klippt sig, har nya glasögon eller ny jacka ,-)
Trots allt från-förr-kom-ihåg, tycker jag ändå att jag lever i nuet, men jag lever också i framtiden .., längtar ofta till vad som komma skall och det tycker jag är helt ljuvligt - på så sätt får man flera dimensioner - så där som ett kinderägg ,-)
Och man får kommentera hur långt som helst, det är bara kul! Tack!
Ps. Minnessaker har jag inte heller .., skålen från morfar ..., katten köpte jag i Ystad bara så där .., annars är det nog rätt tomt.
Pv är mycket mera nostalgisk! Ds.
Ps. SoF: själv planerade jag nästan inte alls i min ungdom .., som så mycket annat så fick det bli som det blev .., jag blev tidigt gravid - trivdes med det livet också - det var mycket av-en-slump och jag har liksom bara flutit med ,-)
Jag föddes med en slags förnöjsamhets-gen som har gjort att jag inte har engagerat mig i karriär och annat ..., på gott och ont. Man kan kanske kalla den för "latmask-genen" också ,-) Ds.
A b s o l u t att den måste kallas för förnöjdsamhets-gen - inget annat!!!
Nu får det nog bli en:
Alla hjärtans-KRAM!
:)
Skicka en kommentar