söndag 12 februari 2012
Vad man inte hade en aning om ...
Bilden kom till Facebook och ååå, så den väcker känslor!
Vid den rosa pilen växte jag upp och hur många gånger har man inte stått här, på toppen av Tjamstanberget, och tittat ut över världen.
Den där världen som var ens egen.
En barndom där man aldrig någonsin hade hört talas om korruption eller massmord .., aldrig om kärnkraft, datorer, mobiltelefoner, parabolantenner och knappt Thailand, som då kanske hette Siam?
Mamma och pappa åkte på charterresa till Las Palmas och det var långt bort det.
Efteråt visades mammas super-8-filmer för alla som kom och hälsade på.
"Titta, så vacker bouganvillan är!"sa hon.
Och hon hade filmat tjurfäktning och en ung tös som åkte rullskridskor.
Ibland tog vi pv:n och semestrade i Norge.
Det var innan den där Mallorcaresan.
Efteråt fick gästerna se svepande fjällbilder och nästan alla blev kräksjuka, för mamma hade inte lärt sig att hålla kameran stilla.
En gång åkte vi till Karlstad.
På hemvägen blev pappa och mamma ovänner och pratade knappt med varandra.
Jag satt i baksätet och undrade vad som hade hänt och tänkte att det är nog bäst att jag inte berättar - i alla fall inte just då -, att min nya (och fula!) klocka låg kvar i duschrummet på den där där campingplatsen, den som vi nyss hade lämnat.
Och tänk att man hade aldrig någonsin hört talas om barn som blivit utsatta för övergrepp av sina föräldrar och hade någon sagt det, skulle jag inte ha trott att det var sant.
Pedofil?
Det hade jag garanterat trott varit ett verktyg, möjligen att för att fila tårna.
Inte visste jag heller att män kunde bli förälskade i män, eller att kvinnor kunde bli dödligt kära i andra kvinnor!
Ordet skilsmässa existerade knappt, endast en i klassen hade föräldrar som separerat.
Någon barnombudsman fanns inte.
Och inte Bris.
Men sålde majblommor gjorde vi varje vår.
När vi åkte bil, fick jag som lillflicka ofta sitta i framsätet hos pappa.
Ja, i hans knä, alltså.
Ratta fick jag också göra,då, när vi nästan var hemma.
Bilbälten hade ingen på sig .., och om man ville, fick man ligga raklång i baksätet och se talltopparna susa förbi.
Och inte en enda människa använde cykelhjälm!
Alldeles själv fick man cykla till simskolan på Solviksbadet.
Minst ett par kilometer var det.
Narkotika - fanns det ordet alls -?
Inte huliganer heller.
När Malå mötte Norsjö i fotboll var det hårda bud, men inga upplopp.
Inga kravaller.
Alla såg på samma tv-kanal, för det fanns ju bara en.
En telefonväxelstation fanns i samhället och där arbetade Addie Bergström, hon som hade vinthundar.
Ibland ringde det hemma och då ropade den som svarade att ..."skynda dig, det är riks!", vilket betydde att det samtalet kostade mera än vanliga lokalsamtal.
På helgerna lyssnade vi till Frukostklubben med Sigge Fürst.
Jag brukade bjuda pappa på kaffe med kanelbulleskivor med smör på.
Sen låg vi där i sängen och lyssnade till Ante på Mobacken och gäster som fick frukostklubbnålar på sina kavajslag.
Telefonen var av svart bakelit och innan man lyfte luren var där en vev på höger sida som man vevade lite på, då kom man till växeln och så sa man telefonnumret, t.ex. 21, som var till sjukstugan i Malå - det var när man ville prata med mamma -.
Som en skyddad verkstad var den där barndomen.
Nära sjön bodde vi, bara ett stenkast.
Och så lite man anade om vad som komma skulle.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Mycket av det du skriver om tänker jag på då och då, särskilt när jag träffar mindre barn, vilken hjärnstress det måste vara att ta in allt som de måste, redan treåringar vet det mesta av ondska och vad de ska se upp med. Det är tragiskt.
Jag tror att han som tog fotot var en kompis till hon med avkapat huvud, som dessutom skickat fotot med texten på baksidan =)
Har du sett Bruno och Lisbeth, de är ju vansinnigt söta ( nästa inlägg )
Kram Lotha
Lotha: ja, det tror jag också och nu har jag norpat bilden av mamma och margit .., jag har den också, men den här aningen annorlunda - lite annan vinkel - ,-)
Sådär var det för mig också i nästan alla detaljer, bortsett från att jag bodde i södra Sverige och inte hade snö och berg som du. Så trots att det skiljer lite i ålder har vi haft precis samma typ av barndom.
Ja, som 80-talist i Stockholm var ett av de första orden jag lärde mej "Tjernobyl" (det kunde vara kärnavfall på vinbären) och "blottare" (det fanns en i skogsdungen bakom lekis). Något äldre lärde jag mej "alkis", som var någons pappa, och "borgare" som var ett skällsord i den socialistiska medelklassen. Jag blev iallafall rätt hårdhudad, det kan man också ha nytta av :)
En rejäl nostalgitripp!
Ha det så gott.
Monet och Lisette: ja, det skiljer säkert inte mycket under den perioden .. men sen ...!
Steel City Anna: se där .., men det är ju också tjugo år senare ,-)
Tänk att min lilla bild gav dig så mycket...och mig också. Skrattar alltid så gott åt dina inlägg :o)
På vägen hem fick fick vi åka slalom mellan renarna som sparkade bort is på vägen för att komma åt saltet!
Christina: du förstår så glad jag blev! Så OMTÄNKSAMT av dig!!
Jag känner igen mycket av det du skriver. Man kan tro att det är flera hundra år sen, så fjärran känns den verkligheten. Men det är ju inte mer än knappa femtio.
Underbart inlägg! Blir varm i hjärtat och skulle vilja skriva "det var bättre förr";), men så enkelt är det ju inte. Min uppväxt på Österlen så lik din. Jag tror bestämt jag ska läsa upp inlägget för min mor.
Jag känner igen mig i det du skriver. Så vackert det verkar vara i Malå. Fjäll och sjö, det gillar jag.
Så bra du skriver och så mycket som liknar min uppväxt i en annan skyddad verkstad i Norrköping.
Inspirerande text.
I min skyddade verkstad inträdde vissa moln i 10-årsåldern-----mobbing i flickskolan!
Men tryggheten hemma var otrolig och leklivet på landet vid stugan i Kolmården var underbart.
Friheten var stor. Jag cyklade iväg till sjön och kom hem "så småningom".Underbart. Jag blev ju hungrig till sist och mamma fixade raggmunk eller pannkakor.
En fin uppväxt verkligen som har betytt mycket.
Kram från eva i Tyresö
Skicka en kommentar