söndag 19 augusti 2012

Och så ser vi en huggorm ...


Tre timmar innan det är dags att ge sig av till jobbet, går vi ner till stranden.
Parkeringen fylls av bilar; bilar som i sin tur är fyllda med småbarn, mammor och pappor, solstolar, hinkar, spadar, luftmadrasser och simdynor .., picknickkorgar och parasoller.

Harry får göra oss sällskap och vi håller honom i koppel och så får han bada med oss ..., vi tar den vänstra sidan (som är den södra), där det är mer tång och där vi är ensamma.

Jag simmar och dyker .., vattnet är grumligt ..., man borde ha cyklop, tänker jag.
Och ändå inte.
Nog minns jag den där dagen på den grekiska ön Egina när jag använde cyklop och plötsligt upptäckte den där underliga fisken som liksom bodde i hålan i den sten på vilken vi klev upp på.
Då .., önskade jag att jag aldrig hade sett den.

Pv går hemåt .., säger att han ska komma med kaffe.

Och jag lägger mig raklång på sanden, med huvudet mot en knölig sten och ändå blir det alldeles perfekt.
Där ligger jag och lyssnar till vågskvalpet och alla rösterna; där är pappor som ropar på sina barn .., "Valter, kom nu, det är fika, du ska få en kanelbulle!" .., och där är två äldre damer intill mig som pratar om detta att vara nära havet.
"Jag tror det har att göra med horisonten, att man ser horisontlinjen, det blir en viss spänning ...", säger den ena.

Jag blundar.
Solen mot ansiktet.

Sen fylls himlen av molnskyar .., ingen pv har kommit och jag samlar ihop det lilla jag har och går hemåt.
På ditvägen upptäckte vi en huggorm som slingrade sig över grusvägen, nu går jag barfota i gräset och ser mig noga för.
Här finns gott om ormar!

Den för många kanske välbekante Sven Gillsäter hade en gång en exkursion inte långt härifrån och när deltagarna hade slagit sig ner för fika i det gröna, lär herr Gillsäter ha berättat att det här området var känt för att vara oerhört rikt på just ormar, varvid många av deltagarna plötsligt fann det mer angenämt att stå upp och dricka kaffe ,-)

Det är vad jag tänker på när jag går hemåt.

Och just då ser jag pv komma med fikat.

På parkeringen.
Nästan alla bilar är silverfärgade eller svarta.
Jag kan omöjligen se en bil utan att titta på registreringsskylten - hela tiden letar jag ord -.
På en av bilarna läser jag MAN ...

6 kommentarer:

mossfolk sa...

Vad härligt det låter!
Ja, bortsett från ormarna kanske. Jag har inget emot ormar själv men är ängslig att hunden ska bli biten.

Och vi har som en konstant tävling om vem som kan bilda längst ord av bokstäverna på nummerskyltarna. Bokstäverna måste vara i rätt ordning och orden får inte vara sammansatta. Nu kan jag inte låta bli att fundera även när när jag är ute och går eller åker själv :)

Monet sa...

Usch, skriv inte mer om huggormar!! Det räcker med att läsa detta så får jag fobifrysningar. Vet inget värre än orm - och det är inte roligt med ormbiten hund, det vet vi av egen erfarenhet. Två dygn på veterinärklinik med dropp och sen många efterkontroller eftersom levern bland annat tar stryk. Han blev aldrig sig själv efter det bettet, vår Max. Jag skulle INTE gå i såna områden med Harry.


Jag kollar också bilskyltar. Härnere är det bara siffror så det är inte så kul. Men såg du inte bilden på Facebook för inte så länge sen där då bilar stod parkerade bredvid varandra. Den första hade reg.nummer KNU och den andra passande nog LLA:-)

Cecilia N sa...

Jag läser också på registreringsskyltarna.

På en skolparkering såg jag en vars bokstäver formade det trebokstaviga efternamnet jag vet att en av lärarna har. Undrar om de hörde ihop, läraren och bilen? (Alldeles vanlig skylt, ingen köpeskylt.)

Och sen funderade jag vidare om skyltarna och ämnena. ELG är det biologilärarens, t ex?

Evas blogg sa...

Huggorm! Jag tror jag skulle vara konstant rädd om jag gick där. Har ormskräck så in i bängen.

Rexxie sa...

@Monet: Antagligen photoshoppat (dvs bilplåttarna med Kapten Ulla på)

Elisabet. sa...

till er alla: ja, det där med bilskylten som fick en något ekivok betydelse, det utgick jag ifrån att det var photoshoppat. Men man vet aldrig. Jag fick en ordverifikation hos mig själv som löd k*ken .. med ett u som andra bokstav.

Och ormar?
Ja du Monet, här finns så mycket orm, så då skulle aldrig harry kunna gå lös. Själv är jag inte alls rädd för ormar, men vill inte ha dem inomhus. När vi besökte mamma i Argentina, då kunde man prata om ORMAR .., det var sju, åtta meter långa ormar som svalde getter och annat. Då ..., var jag skitskraj.