Elisabet

Dagen efter ...

Allt det bruna är ilandfluten tång.

Och jag tänker på hur oändligt trött jag var igår .., hur jag sms:ade till en av arbetskamraterna och undrade om hon kunde ta dom sista timmarna, det var som om den där sorgen över att Gösta inte längre var kvar i livet, ja, som om den tömde kropp och själ på precis varenda liten gnutta kraft.

Men arbetskamraten visar sig vara bortrest och jag jobbar på tillsammans med Lina och det är mycket att göra och plötsligt - som från ingenstans -, kommer orken tillbaka och jag hör mig mig själv skratta och en äldre dam kramar om och hälsar välkommen tillbaka efter sjukskrivningen och åskan kommer och går, det blir mörkt och ljust igen och hur det nu än är, så tar dagen slut.

Senare på kvällen, efter halv tio när jag kommit hem, sitter vi i vardagsrummet och pratar om Gösta.
Om allt det vi kommer ihåg och det där man tyckte så mycket om.

Sen blir  det ny dag och redan från morgonen strålar solen från en klarblå himmel.
Jag öppnar växthusfönstren och dörrarna .., går på ensampromenad ner till havet och sitter länge på en sten och tittar ut över havet och jag ser säkert femton sädesärlor flaxa omkring på den ilandflutna tången i jakt på insekter.
Norrifrån kommer ett stooort fågelsträck i v-formation.
Och jag tänker på hur skört livet är.
Och hur mycket människor betyder, oavsett ålder.
Och hur oändligt stort tomrummet kan bli.

Så hemåt igen.

Som ni ser matchar läppstiftet blommorna ...

I ena handen har jag en liten bukett med ännu rosafärgad trift .., jag plockar in luktärer, lavendel och blå isop och gör ännu en bukett .., jag telefonpratar med underbara lugna och alltid så trygga Sonja som berättar vad Gösta skrivit i Vita Arkivet och jag ler och tårarna rinner och jag tänker .., å, du underbare, filurige Gösta!

"När är det ni åker till London Elisabet .., jaha, den elfte, men då ska vi försöka ordna så att ni kan vara med ...", säger Sonja.

Och nu är det mitt-på-dagen och hundarna är less på att vara inne och snart kommer Eva och hennes Långe Man och det blir kaffe och sen vankas jobb till nio och imorgon förmiddagspass och man får vara tacksam för den tid man fått tillsammans och nu ser jag en fjäril som flyger här utanför .., jag ser inte själva fjärilen, men skuggan som flaxar fram och tillbaka över den vita rullgardinen.

Ungefär så.