Elisabet

Brevet ....

En annan öppnad dörr .....

I minst fyrtiofem år har jag känt henne.
Nu är hon över åttio och jag vet ingen människa som skriver så fantastiska brev som just hon.
Inte vet jag kanske direkt varför heller eller varför jag tycker så alldeles oerhört mycket om henne?
Nån slags själarnas gemenskap, kanske?
Och åldersskillnaden spelar ingen roll alls.

Idag på morgonen finns i min inkorg två brev från den här underbara kvinnan.
Jag får veta att hon har drabbats av sjukdom och har därför tillbringat några dagar på sjukhus.
Att läsa hennes rader, det är som att öppna en dörr till en annan värld - eller till det som just då - var hennes värld.
Sjukhusvärlden.

Från en annan sal .., ett annat sjukhus ....

Hör här bara:

 "Personalen, undersköterskor, alla unga kvinnor, var helt underbar. De flesta var invandrare och kom från alla möjliga länder. Mitt minne är ju dåligt. Jag kom varken ihåg utseende eller namn på en enda, men många sade, att det kände igen mig sedan förra gången. Kanske var de pålästa, då de kom in till mig, eller så hade de gott minne, men i en del fall påminde de om sådant, som absolut inte kunde ha stått i någon journal. 
En satt länge på sängkanten, höll mig i handen om berättade om i höstas. 
För en, från Jordanien berättade jag, att jag varit i Petra. Det sade du förra gången också, sade hon. 
En kvinna var från Thailand och vi hade många gemensamma bekanta från mitt arbete.
Många var från muslimska länder. Deras huvuddukar var som vackra smycken. Den jag pratade mest med var från Somalia. Hon hade bara varit här i 3 1/2 år men hade ett väl utvecklat, ordrikt språk. 
Vid kontrollen av mig skulle de räkna till tio, då jag sträckte upp armarna. Jag frågade, på vilket språk hon räknade. Svenska! Då har man hunnit långt!"

I början av brevet berättar hon om ett antal timmar i en övervakningssal.
Allt kommer hon ihåg! Fragment av lågmälda samtal från medpatienter .., och den där oron som singlade omkring i rummet .., ja, det är som om hennes hjärna - just där och då  -, går på högvarv och allt präntas in!
Där ligger hon i sin säng, kopplad till apparater, och registrerar omgivningen på ett helt makalöst sätt.

Om och om igen läser jag breven.
Går liksom vid sidan om ..., en bit bakom .., ser hur ett liv förändras .., hur tillvaron krackelerar .., allt förändras. Jag tänker att det måste vara som att gå på svag is.
Att tvingas vara stark .., då någon annan är svagare och det är knappt att man orkar själv.
Att, efter en sjukhusvistelse, se sitt liv begränsas.

Och ändå, inte ett ord av klagan.

När jag har läst brevet för tredje gången, slår jag henne en signal.
Jag säger att jag älskar henne, men jag säger det på engelska, för det känns mer bekvämt.

Punkt.