Elisabet

Rapport igen ...

Det är som vanligt, timmarna på jobbet bara svischar iväg!
Vi delar upp kassatiden lite, J och jag själv.
Han har ansvaret för kolonial och tar den biten .., gör fint i hyllorna .., fixar med detta ständiga evighetsbyte av etiketter .., och själv tar jag mig an mejeriet, sorterar juicer efter datum (i kylen), ordnar med brödvagnen .., rapporter Bingolotter som inte blivit sålda .., kollar med posten - inget som ska returneras  - ., och så kassan igen.

Vid stängning tar jag en titt i skåpet och funderar var eldsjäls-bingolotterna som jag returnerade tagit vägen? Letar överallt .., inte en enda bunt hittar jag och jag känner kallsvetten komma! (Min småskolefröken Hedvig står just då bakom mig och säger att om jag inte hittar lotterna, ja, då blir det inte roligt ...!)
Går tillbaka till kassan .., drar i lådor .., tittar i sopsäcken (men jag VET att jag lade dem på därför avsett ställe, men ibland  t r o r  man sig veta och ändå visar det sig att man inte alls gjort så).

Ringer till Johanna.
Jo, hon tycks ha sett buntarna idag, men är inte hundra.
Då säger J att M har ju varit där och ordnat med nåt på kontoret på morgonen .., kanske hon ..?
Ringer till M, men kommer bara till telefonsvararen.,

På hemvägen tänker jag att ja, ja .,. i värsta fall får jag väl göra en avbetalningsplan för dom där bingolotterna som försvunnit ., räknar ut att det borde bli en tre, fyra tusen kronor i alla fall och jag är illröd om kinderna och funderar på det där gruppboendet igen.

Just som jag passerar Steninge, plingar det till i min mobil.,
Jag kör in på en parkeringsficka och kollar telefonen .,. det är från M som jag försökt få fatt i .., hon har - av sin syster - hört vad jag undrat om och vill bara tala om att jo, hon har verkligen varit på kontoret på morgonen och tagit sig an några uppgifter och dom där lottbuntarna, dom ligger inlåsta i tryggt förvar ..,"du hade lagt in dem så fint Bettan, allt var okej, det är jag som flyttat dem!"

Det är som om en betongklump på minst ett ton lossnat från mina axlar!

Sen åker jag hemåt (min småskolefröken tycks förvånad .., jaså, hade inte Elisabet gjort fel ändå ....?), jag hör hundarna bli som galna av glädje .., släpper ut dem och harry rusar rakt ut i mörka kvällen och jag tänker att det är bara det som fattas, att han sticker, men  j u s t  som jag sätter mig i bilen för att ge mig av på spaningsrunda, ja, då står han där utanför bilen och viftar så glatt på svansen.

Nu känns allt bra.