fredag 20 oktober 2017

Oslo, 31 augusti ...



Fastnade igår framför tv:n - pv hade då redan gått i säng - när den norska filmen med samma titel som rubriken här ovanför visades i tv2.

Vilken film!
Vilket otroligt skådespeleri av Anders Danielsen Lie!!
Men inte bara det .., sättet som filmen var upplagd på, med fragment från omgivningen som vävdes ihop .., tvärsnitt och samtal från livet runt omkring, ja, jag bara älskar det!

Filmen handlar om denne Anders, en narkoman som tillbringat tid på behandlingshem och nu beger sig till Oslo för att söka jobb som redaktör på en tidning.
Under det dygnet får man som tittare följa honom - men inte bara Anders - utan även hans vänner och ja, det var så bra, så bra.
Men så eländigt sorgligt.

När en kvart återstod av filmen orkade jag inte längre - vare sig fysiskt (jag var sååå trött och klockan var då kvart i ett på natten!) - men lika mycket mentalt.
Kanske anade jag slutet och ville inte veta?

Sista sex minuterna av filmen hittade jag på youtube, så nu vet jag.

// Så här, bland annat, recenserade Svenska Dagbladet filmen: 
När vi träffar Anders är han på väg att ta sitt liv, men ångrar sig. Han ger livet en chans till, ett dygn. Anders har tillbringat en längre tid på ett behandlingshem för narkomaner. Han har fått en dags permission. Finns det någon mening med att fortsätta leva?
Anders möter en gammal vän, familjefar och akademiker. Efter en första skämtsam samtalsrunda faller masken. Vännen känner att han drunknar i trivialiteter i ett äktenskap utan sex och en karriär utan mål. Anders söker ett jobb på en kulturtidskrift, men han tröttnar ganska snart på upplägget ”att belysa Sex & the City ur ett schopenhauerskt perspektiv”. Han festar med gamla vänner, han festar med nya vänner, han träffar en söt studentska. Han försöker träffa sin syster. Han sitter på kafé och tittar och lyssnar på människorna runt omkring sig med sina orealistiska förväntningar på livet.
I en monolog beskriver han sina föräldrar som liberala och öppna, som sagt till honom att allt är möjligt, att han kan bli vad han vill. Det finns ingen eller inget som kan hindra honom från att förverkliga sig själv. Men allt han upplever är tomhet, mörker och trötthet – han känner ingenting.
Det luftburna fotot, den välavlyssnade dialogen, det såriga spelet, det välavstämda soundtracket, allt sammantaget gör att man sitter trollbunden i en och en halv timme. Men framförallt lyfts filmen av Anders Danielsen Lies nakna ansikte, som likt en spegel återger varenda nyans av hopp och förtvivlan. Oslo, 31 augusti skildrar en tidspessimism lika konsekvent som skoningslöst.//

 Skådespelaren Anders Danielsen Lie är även läkare, musiker och inte minst: stenbock ,-)


Inga kommentarer: